SvD skojar med sin läsekrets i dagens tidning, den 2/4. Så här lyder rubriken.

Sverige kan behöva anpassa sitt försvar

Vad är det som SvD är ute efter? Först misstänker jag att man vill påskina att den svenska nationen har ett försvar. Men problemet är ju att vi saknar just detta, frånsett ett flygvapen och några tusen soldater. Under brinnande krig i Ukraina – som länge förutsetts på nyhetssidorna – saknade ”försvaret” till råga på allt drivmedel och ammunition till de få krigare vi ändå har.

Dessutom har ju för några veckor sedan en enig Riksdag beslutat om en välbehövlig kommande förstärkning. Så vad yrar SvD om då man skriver om ett behov av anpassning? Behovet rör ju en enorm expansion, som ännu inte skett.

Av rubrikens sannings- och nyhetsvärde blir det således inte en smula kvar. Bara lite allmän politisering.

Gammelmedierna har som bekant hög profil då de öser galla över oss nydanare på internet. Ändå visar de ”stora” tidningarna dagligen upp en beklämmande byk, särskilt med tanke på vad de kostar att driva och prenumerera på. Därför kan jag inte låta bli att peka ut ytterligare ett fenomen som bottnar i socialdemokratins strävan att bygga ”hajburar” – den term jag myntat och som syftar till att hålla motståndarna borta från den politiska arenan – nämligen nationens journalistskolor i olika skepnader.

Jag menar att de närmast fungerar som ABF:s förlängda arm. Dvs arenor för indoktrinering av studerande i vänsterns ideologi. Då blir det åsikter och flum i stil med rubriken ovan. Det vore en välgärning om dessa skolor avvecklades och allt statsstöd drogs in. Det finns nämligen på landets universitet gott om kunskapsinstitutioner som kan lära blivande journalister att hantera fakta samt skriva sakliga rapporter.

Därför blir dagens politiska paroll inför höstens val: rösta bort vänster- och byråkrativäldet!

Torsten Sandström

Jag känner mig själv träffad. Som trogen Bulletin-läsare gick jag på nyheten i morse om att Jan Eliasson, den floppande supersossen, skulle få ett nytt internationellt toppjobb.

Nyss läste jag följande i Bulletins nyhetsbrev:

God eftermiddag!

Som så många räknat ut är det för väl att artikeln om Dan Eliasson är Bulletins aprilskämt i dag på ”Skojardagen” https://bulletin.nu/uppgifter-dan-eliasson-gor-comeback-som-eu-s-fredsforhandlare.

Men jag tar det med jämnmod att ha blivit lurad. I socialdemokratins Sverige kunde nämligen nyheten verkligen vara sann. Och vad värre är att någon typ av befordran av sossen ifråga – som aldrig själv enligt egen utsago sökt ett jobb – mycket väl kan komma att besannas.

I Sverige kan nämligen verkligheten överträffa dikten.

Torsten Sandström

I alla tider har fattigdom gjort att människor ”tagit lagen i sin egen hand” och ägnat sig år brott . Detta har i sin tur drivit på framväxten av lagregler, som genom straff försökt tygla en samhällsskadlig utveckling. Ledande politiska skikt har därför fram till första halvan av 1900-talet pekat med hela handen och lagt ned stora resurser på att motverka en negativ utveckling.

Framväxten av den svenska välfärdsstaten har förstås haft sitt finger med i spelet. Utsatta medborgare har stötts med bidrag och försörjning till en förut aldrig sedd nivå. Därigenom har kriminaliteten dämpats, medan storskalig invandring från främmande kulturer – utan rimlig integration – verkat i motsatt riktning.

Det intressanta är att den politiska eliten sedan åtskilliga decennier börjat vackla i sin tidigare grundmurat negativa – och och mot går gärningsmannen inriktade – syn på kriminalitet. Man talar allt oftare om att brottsligheten sammanhänger med ekonomiska skillnader i samhället. Gangstern förvandlas alltså till ett offer.

Att denna förklaring cementerats i nutiden är fullt klart. Den politiska klassen och deras vetenskapliga uppbackare (kriminologerna) tillåter således inte att individuella personlighetsdrag och handlingsmönster pekas ut som en viktig förklaring till dagens brottslighet. Genom ett märklig motsatsslut från principen om alla medborgares lika rätt har tanken om att alla människor är lika goda vuxit fram och bitits sig fast.

Resultatet har därför blivit att det samhälle, som tidigare betraktade brottslighet med onda ögon, nu börjat vackla. I och med att få vågar peka ut kriminella som skadegörare – utan ser dem som lika goda som skötsamma individer – har brottslighetens givetvis fått ett ideologiskt spelrum som inte fanns förut. Det är förvisso inte fint att vara kriminell, men å andra sidan knappast något ont.

Till detta kommer att samhällsförändringar infört nya drivkrafter för en försörjning genom kriminalitet. Ett tydligt tecken är en ökad invandring i kombination med att integrationsåtgärder misslyckats. En annan är ekonomiska och tekniska förändringar som gör det mer lockande och enklare för mindre nogräknade att söka försörjning genom brott, i stil med exv bristande offentlig kontroll av sociala bidragssystem, användning av attraktiva avgaskatalysatorer i bilar (apparater som stjäls på rad och exporteras samt digitala system som tillåter kriminella att organisera sin brottsliga verksamhet.

Det paradoxala är, enligt min mening, att samtidigt som incitamenten till brott vidgas – och görs mer lockande – så använder samhällets vänsterpolitiska elit ett språk som närmast måste uppfatta som en klapp på axeln till nationens alltför många brottslingar. Ytterst rör det sig förstås om en strävan att locka väljare från landets utanförskapsområden.

Oviljan att tala klarspråk om brottslighetens orsaker framträder särskilt stark i samhällen med regimer som driver vänsterpolitik, såsom i Sverige. Här förnekas brottslingens individuella och fria val (officiellt rör det sig ju om sociala strukturer). Det innebär i sin tur förstås en ovilja att ta rejäla tag om den svenska straff- och processrätten. Snabbare säkerhetsåtgärder, tuffare straff, effektivare polishantering av brott samt fler fängelseplatser ses därför som repressiva åtgärder som riskerar att medföra tappade röster för vänstern vid framtida politiska val.

Jag skriver detta samtidigt som vänstern gärna har en motsatt åsikt vad gäller ekonomisk brottslighet inom finansvärlden och rörande skatter. Här beror brotten officiellt på rikas girighet (vilket förstås är sant). Att invandrares klaner grovt fuskar inom bidragssystemen är däremot en social fråga och inte fråga om ondska, enligt vänsterns syn på saken.

Det svenska samhället håller således inte längre samman rättsligt och politiskt. Det har faktiskt drag av röta.

Torsten Sandström

Maktpartiet sossarna förnekar sig inte. Efter bara några veckors motstånd mot en svensk NATO-ansökan säger hon idag att ”hon utesluter inget” beträffande en anslutning till Atlantpakten. Hej och hå! Ena dagen si, andra dagen så. I och för sig är det inte så konstigt för en Regering med inte ens 30% av väljarna bakom sig.

Men det är inte min poäng. Det rör sig om att sossarna kan tänka sig vilken politik som helst, bara de får behålla Regeringsmakten. Därför utfästs dagligen löften om röstköp. Jag skulle inte ens bli förvånad över en framtida flirt med SD, ifall det kniper och Regeringens taburetter råkar i fara. Hursomhelst är Magdalena Andersson och Annie Lööf en tillräckligt farlig kombination i höstens val. Den alliansen måste till varje pris undvikas. Nästan lika illa är en tänkbar samverkan mellan S och M.

Så blir det med ett S-parti som fullgjort sin historiska uppgift, för att ta till en liten överdrift. Men under 1930-1950 -talen genomfördes viktiga reformer. Vändpunkten blev kanske 1959 års allmänna tilläggspension, ATP. I och för sig ett steg mot pension baserad på intjänande, men i realiteten inte alls ett försäkringssystem där 100 kr som insatts medförde 100 kr i pension. Nej, följden blev ett pensionstak för alla (insättningar över ett visst belopp konfiskerades av staten) samt att det krävdes få år för full pension för dem som börjat jobba sent. Dessutom hade S-regeringar sina fingrar i syltburken och snodde pengar ur ATP, så att hela systemets framtid hotades.

Dagens stora politiska problem är att sossarna ser sig som ett maktparti och Guds gåva till svenska folket. Detta förhindrar andra partier från att gå samman och genomföra nödvändiga reformer. Det har också med epidemins kraft spritt sig så att större delen av svenska borgerliga partier anpassat sig till S-partiets världsbild. Att det´ta i sin tur sammanhänger med en förstärkning av den svenska politiska klassen har jag många gånger pekat på i denna blogg.

Därför kommer jag även i fortsättningen att framföra parollen: rösta i höstens val bort vänster- och byråkrativäldet! På min blogg kommer jag därför under våren och sommaren ofta att återkomma till olika aspekter på detta tema. Min uppmaning till läsarna är därför: engagera dig politiskt! Och stöd min blogg!

Torsten Sandström

När jag tänker tillbaka på mitt liv så minns jag min ungdoms naiva tankar om att min röst via valsedeln i den politiska valrörelsen skulle resultera i demokratiskt fair play. Jag ville nämligen gärna tro att svenska politiker´´ agerar med blanka vapen: må den segra som genom bäst argument vunnit flest röster.

Jag har då också trott på statsvetarnas fina ord om att en nation och rättsstat måste byggas på maktdelning. Alltså ett system där olika delar av staten tufft kontrollerar den politiska makten och byråkratin. Och jag har även låtit mig förföras av statsmäns kloka ord om att regelbunden växling i regeringsmakten i allmänhet är något gott – ett emblem för en levande demokrati.

Men på ålderns höst har jag insett att jag blivit förförd och lurad. Svensk politik tycks inte alls baserats på fair play, utan på uppbyggnad av smarta politiska strukturer, som syftar till att med list vinna röster från nationens väljare. I några krönikor har jag därför skrivit om hur socialdemokraterna sedan länge konstruerat en sådan färdplan för det svenska samhället. Alltså en typ av politiskt försvarssystem som – genom myndigheter och statskontroll – ser till att det blir närmast omöjligt att störta det socialdemokratiska partiet ur sadeln som makthavare över staten. Möjligtvis är det bekant att man inom näringslivet ibland talar om hajburar. Dvs en ägarsamverkan – genom inbördes aktieköp – som hindrar ett bolag från att hamna i motståndarnas händer.

Min besvikelse utmynnar i övertygelsen att den borgerliga oppositionens partier knappast kommer att kunna rubba S-partiets dominans i hösten val. Detta på grund av hajburens apparat med löften om bidrag till potentiella väljare och många andra allierade. Och även om oppositionen skulle lyckas vinna röstflertalet kvarstår socialdemokratins systematiskt konstruerade korporativa försvarssystem. Hur ska M, SD och KD någonsin lyckas avväpna hundratals myndighetschefer och många tusentals byråkrater som i tjänsten jobbar för S-partiet?

Än mer förtvivlad blir jag då jag ser hur flertalet svenska statsvetare agerar i sammanhanget. I min oskuld hade jag förväntat mig att universitetens forskare i ”political science” skulle kartlägga och kritisera socialdemokratins metoder vid bygget av hajburar. Professorerna borde enligt min mening samfällt hudflänga åtgärder som knappast är förenliga med traditionellt demokratiska principer om maktdelning och maktväxling. Men nästan inte ett ord hörs om hur statens resurser brukas för partiernas egna behov av finansiering och befäst makt. Nästan alla landets statsvetare kniper käft. Ingen säger att hajburar är fel. Att det beror på okunskap har jag svårt att tro. Även merparten statsvetare tycks alltså ha tagit plats i S-partiets nätverk.

Min misstro om framtiden baseras´´ slutligen på den svenska nationens massmedier. Deras uppgift är tveklöst att avslöja dolda politiska maktmönster och kritisera dem sönder och samman. Men inte hörs några kritiska analyser i denna riktning vad gäller framväxten av korporativa mönster vid sidan om Regeringsformen. Tvärtom slickar man i sig presstöd och radio/teveavgifter. Man hejar alltså på sossarnas snart hundraåriga systembygge.

Så det finns tyvärr liten anledning att tro att en röst på oppositionen i höstens val kommer att förändra Sverige, så att nationens många strukturproblem tacklas och undanröjs. Ifall ett röstflertal skulle uppnås av oppositionen är ändå hajburarnas mekanismer stabilt byggda för att motstå en faktisk maktväxling i samhället. Tusen och åter tusen motkrafter – i form av av lagparagrafer och byråkrater – fungerar nämligen som bromsklossar till socialdemokratins förmån. Tyvärr kan vi därför i bästa fall bara förvänta oss kommande fyra år av vacklande sossepolitik light, som verkställs av en vilsen svensk borgerlig Regering.

Min dystra analys baseras på att en reell politisk beredskap saknas inom oppositionen för grundläggande politisk förnyelse. Man tänker redan närapå som socialdemokrater. Och listigt konstruerade hajburar kommer med stor sannolikhet låta allt bli vid det gamla under överskådlig framtid. Burarnas syfte är just att stänga ute politiska inkräktare.

Torsten Sandström

På SR/Dagens Eko kunde man idag höra talas att danska UD kritiseras av en nationell kommission för att hindra protester mot Kina , rörande Tibet. Tidigare har svenska medier berättat om danska ministrar som agerat vårdslöst och utsatts för domstolskritik. Nyligen har den danska SÄPO-chefen utsatts för ingripande av rättsvårdande myndigheter (och t.o.m häktats). Ofta rapporterar svenska medier med en triumfatorisk förundran över vad som händer i grannlandet. Se och hör hur hemskt det är i Danmark (dvs hur bra vi har det i Sverige)

Jag menar att skeendet tvärtom speglar den svenska rättsstatens brister. I Danmark anstränger sig myndigheterna normalt för att följa lagens regler. Myndigheter ska veta hut och felande politiker/byråkrater ställas till ansvar. I Sverige gäller alltför ofta tyvärr motsatsen. Vår lagstiftning saknar regler som gör att en myglande politiker kan hamna iför domstol, eller att en vrängande byråkrat normalt kan dömas till tjänstefel. På centrala positioner vet svenska myndighetschefer vad S-partiet önskar. Inte så att de får direktiv. Det behövs inte. Inte så få har fått sina myndighetsjobb pga partimeriter. Flera andra har partisympatier och vill gärna visa framfötterna för sina överordnade. Detta är bilden av myndighetssverige i ett nötskal.

I Danmark anstränger sig däremot nästan alla jurister för att hylla rättsstaten. I Sverige försöker alltför många manipulera den. Och mediernas journalister – normalt på vänsterkanten förstås – orkar eller vill inte tänka kritiskt. På så vis är det svenska läget dyster. Något som förstås inte den statsfinansierade radion och teven vill tala om.

Därför är det inom parantes symtomatiskt att Elsa Widdings (och flera andras) anmälan av Erika Bjerströms teverapportering hos Granskningsnämnden häromdagen tillbakavisats av en extraknäckande domare från Högsta domstolen, Dag Mattsson. Erika Bjerström har enligt honom minsann inte agerat i strid mot lagens krav på opartiskhet och saklighet, då hon utpekat personer som ”klimatförnekare” ed samt uttalat sig om naturvetenskapliga frågor utan sans. Klimatskräckens förespråkare nummer ett i SVT står alltså ovanför all kritik.

Därför måste du och jag jobba för att en handlingskraftig svensk borgerlig regering väljs i höstens val. Alltså: inte mer sossepolitik och byråkratvälde (där tjänsteansvar saknas). Vi vill inte heller se ännu en borgerlig regering som driver sossepolitik (således måste Annie Lööfs nuvarande C-linje hållas utanför). Vidare hotas den svenska demokratin och rättsstaten av mediernas tystnad om byråkratins mångfald och svåra brister. Medierna biter inte den hand som föder dem med bidrag.

En fungerande rättsstat kräver därför en frisinnad högerpolitik i Sverige.

Torsten Sandström

A propå den svenska rättsstatens brister har jag nyligen läst förra årets dom i det bekanta åtalet mot företagsledaren Karl Hedin, på grund av ett påstått grovt jaktbrott eller alternativt för förberedelse till grovt jaktbrott. Mot hans företag, med omkring tusen anställda, har åklagaren riktat ett krav på företagsbot.

Men domstolen frikänner Karl Hedin rakt upp och ned. I sammanfattningen skriver Västmanlands tingsrätt:

Avseende samtliga åtalspunkter är domstolens slutsats att det sammanvägda värdet av den bevisning som åklagaren lagt fram inte är så högt att beviskravet är uppfyllt och att det därför saknas skäl att bedöma huruvida försvarets bevisning förtar bevisvärdet av den utredningen. De tilltalade frikänns med andra ord redan på den grunden att den bevisning som lagts fram emot dem är otillräcklig.

Formuleringen tyder på en mycket allvarlig kritik riktas mot åklagaren Lars Magnusson. Inte något lyckas han faktiskt bevisa och lägga Karl Hedin till last. För detta har Karl Hedin förlorat sin heder under tre års tid.

Jag häpnar än en gång (har tidigare bloggat om utgången). Karl Hedin har suttit häktad i en månads tid på grund av lösa anklagelser om förberedelse/försök att döda varg. Någon död varg har inte kunnat påvisas i Karl Hedins närhet. Han har ändå utsatts för en telefonavlyssning som inte gett minsta bevis (presentation av vad han sagt på telefon har klippts samman vilseledande). Hans jaktvapen har fråntagits honom under tre års tid.

Åtalet tycks därför närmast vara ett politisk inlägg i miljökramarnas strävan efter att odla fram en växande svensk vargstam. Biologer från storstäderna ser nämligen gärna att aveln av rovdjur ska ske på landsbygden, trots lantbrukarnas protester. Hedin har varit en drivande politisk motkraft och skrivit flera böcker i frågan och om en tidigare process mot jägare (som också frikänts). Hans politiska engagemang är enligt tingsrätten ovidkommande. Domstolen skriver:

Som bevisning i detta mål har åklagaren bland annat lagt fram relativt omfattande skriftlig bevisning med bäring på Karl Hedins åsikter om vargförvaltningen i riket. Huruvida Karl Hedin eller någon annan av de tilltalade har, eller har gett utryck för, åsikter om vargförvaltningen är i princip utan betydelse för domstolens bedömning av åtalen. Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.

Åtalet underkändes av tingsrätten i mars 2021. Det har överklagats av åklagaren. Ännu har inte Svea hovrätt tagit ställning. Vad funderar hovrätten egentligen över?

Vad säger det inträffade? I ett rättssamhälle skulle åtal över huvud taget aldrig ha väckts mot Karl Hedin. Han skulle inte heller ha behövt tillbringa en månad i häkte. Inte heller utsättas för kontinuerlig telefonavlyssning. Visst är tingsrättens dom bra. Men Svea hovrätt har väntat mer än ett år med att rentvå Karl Hedin. Allt enbart på grund av påståenden från en politiserade åklagare om att ett jaktbrott skett, där inte minsta bevis saknas för att viljan att förbereda en vargs död funnits i Karl Hedins huvud (hur det nu ska kunna styrkas).

Därför är min slutsats att det svenska åklagarväsendet inte fungerar som det ska. Miljörörelsens genomsyrar rättsväsendet och får det att slinta. Åtalet mot Karl Hedin för därför tanken till hur politiska kommissarier agerat i Sovjetunionen.

Än så länge är det tur att rättsstatens fana burits högt i tvisten utav Västmanlands tingsrätt.

Torsten Sandström

Rådets faktiska uppdrag är att med jämna mellanrum meddela skräckrapporter om skeenden i atmosfären och på Jordens yta. Formellt ska Rådet, i egenskap av statlig myndighet, utvärdera Regeringens miljöarbete. Allt är ett påhitt av Mp och en del av sossarnas tentakler över svensk politik, i syfte att behålla makten över nationen i ytterligare hundra år.

Rådets valspråk in spe är alltså ”Håll grytan kokande”. Liksom Frälsningsarmén ska man förmå människor att anpassa sig till en ny livsstil. Det är alltså inte fråga om fria val, i det öppna samhället, utan anpassning till de politiska krafter som S-partiet uppfattar som viktiga för Sveriges framtid. Med andra ord i första hand bevarandet av ett korporativt samhälle under socialdemokraternas ledning.

Jamen, säger någon, är det inte fråga om minskade utsläpp av CO2? Naturligtvis är CO2 det slagträ som Rådet ska bruka. Men då osäkerhet råder om utsläppens omfattning och tajming blir det ändå fråga om politik. Rådet diskuterar inte naturvetenskapen om CO2. Man tror bara på FN och IPCC. Basta! Är detta förnuftigt? Finns det inte en stor risk för FN-politik för makt över världen? Den som inte tror att FN/IPCC sysslar med politk måste tänka om. De sysslar inte bara med fred utan även om hur FN ska erövra herravälde över världen, i enligt med vad många, många svenska politiker drömmer om. Klimat/miljö är uppenbarligen ett fungerande politiskt slagträ (som ursprungligen lanserades genom Palme/Brundtland för att främja fossilfri kärnkraft!!).

Politiken syns i Rådets sammansättning. Förvisso ett par ledamöter med en bakgrund inom naturvetenskaper. Men i övrigt mest samhällsvetare med en troendes engagemang för miljön. Flertalet tillhör för övrigt, såvitt jag kan bedöma, vänsterns män och kvinnor. Tids nog blir det dags att bedöma vilken nytta de gjort för landet, i den mån ideologiproduktion kan uppskattas i pengar. Vad driften av Rådet kostar dig och mig idag är inte enkelt att säga då uppgifter om detta inte publiceras på hemsidan. Kostnaderna försvinner nämligen i myndigheten FORMAS gigantiska slukhål, som rymmer 1,6 miljarder miljarder kronor per år (2020). Förmodligen har ledamöterna i Rådets styrelse erövrat ett lönsamt extraknäck. Även om pengar inte är avgörande för frälsningssoldater.

I mina ögon är rådet lika pajasartat som den klimatlag, vilken stiftats 2017 samtidigt med tillkomsten av Rådet. Lagen består av fem (5!) magra paragrafer. Den enda substansen är att Regeringen ska bedriva ”klimatpolitiskt arbete”, dvs se till att det utreds och rapporteras. Hur Rådet själv tolkar uppdraget – syns på skärmbilden av Rådets hemsida. Det är sossarnas och Mp:s agenda. Hoppets låga brinner på frälsningens torg: CO2-fritt om 23 år. Den som lever får se.

Torsten Sandström

Jag såg denna affisch på bussen igår. Syftet är i och för sig gott. Tanken tycks vara att förmå småflickor att sluta med att via e-post eller internet lägga ut nakenbilder på sig själva. Så långt är allt väl.

Men läs nu själva texten. Okej, ett enkelt språk måste till. Om ens småflickor läser annonser med många bokstäver på en buss Men själva budskapet är så himla tillrättalagt. Allt är så riggat för att träffa ett offer för omständigheterna, som man ibland säger. Någon som inte anses göra något riktigt dumt, utan agerar utan att tänka.

Den lilla flicka som i bussen – mot förmodan – läser den trista texten ska förespeglas att hon handlat naturligt i kraft av (i annonsen) givna känslomönster. Dvs att det är naturligt att lämna ut nakenbilder till någon bekant i och med att man vill visa sig upp sig som individ och sin uppskattning för mottagaren. Därför avslutas texten med: Du gjorde inget fel.

Men det är just vad den lilla flickan gjort! Hon har dumt och fel. Jag anar i och för sig nutida psykologsnack bakom affischen. Man kan varna ifall hoten bara lindas in. Men man tillåts inte tala klartext om rätt eller fel.

Personligen tror jag att det är bättre att direkt och tidigt tala om individens ansvar. I stil med: Ifall du låter någon annan få nakenbilder i sin hand kan det bli farligt för dig. Du kan komma att hotas eller utpressas. Så skicka aldrig en nakenbild till någon! Du kan enkel hamna i knipa.

Politiker, pedagoger, psykologer, läkare och poliser väljer alltså fel väg. Av missriktad omtanke lindar de in sina budskap så att ingen ska känna att saken rör ens eget ansvar. Och därför går inte budskapet hem. Nakenbilder kommer alltså fortfarande att lämnas ut över internet av småflickor.

Men så tänker inte organisatörerna av affischens budskap. De känner säker att de varit så duktiga så.

Torsten Sandström

Man kan idag läsa i SvD om ilska inom moderatleden över den egna partiledarens utspel om NATO-inträde som primär valfråga. Jag förstår kritikerna.

Visst är ett fritt Sverige och medlemskap i NATO viktigt. Men det är ju inget som Moderaterna kan genomföra själva. Särskilt inte efter Kristerssons gemensamma mysmöte med statsministern på en NATO-manöver i norska fjällen. Jag tror att hans försök till list är ännu M-skott i foten. Det pekar på en förfärande politisk vilsenhet.

I valet står nationens interna politiska läge i fokus. En stor del av folket bekymrar sig över ett maktfullkomlig sosseparti och dess hiskliga byråkrati. Folket tyngs nämligen av politiker, organisationer och myndigheter som verkar för S-politik. Detta är nationens övergripande problem.

• Det syns i en skattepolitik utan gräns eller förnuft.

• Det syns i en miljöpolitik som topprider svenska folket, inte minst den del som på landsbygden är beroende av jord- och skogsbruk.

• Det syns i en skolpolitik som inte verkar för kunskaper, utan för att alla ska ha samma plats i båten (vilket förstås är uteslutet).

• Det syns inom vården, där byråkratin inom landstingen under tio år ökat med 36% (trettiosex!) medan sjukvårdspersonalens antal stigit med bara några futtiga (inte undra på att vårdköerna blir långa).

• Det syns på en handfull blottor i den svenska rättsstaten.

• Det syns i att landet i tiotals år närmast lämnats utan försvar, trots vetskap om Putins diktatur.

• Och så vidare…

Ifall M-partiet ska fixa det regeringsskifte, som behövs, måste de välja strategiska valfrågor och inte fortsätta med dagens lekstuga påminnande om studentpolitik. Det verkar som om partiet inte förstått att man har en taktiskt slug motståndare, dvs den samlade vänstern under sossarnas maktpartis ledning. I landet finns flera tusen vänsterpolitiker, ännu fler byråkrater och en hel bisvärm av paragrafer som hindrar en förnuftig fri utveckling inom den svenska nationen.

Därför menar jag att sossarna inte med sina allierade V och C ska tillåtas styra landet efter höstens val! Alltså gäller det att den 11 september rösta bort dagens vänster- och byråkratvälde! 

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kritiserat utvecklingen från fakta till åsikter som nationens nyhetsmedier genomlider. Till bilden hör framväxten av krönikörer, som inte ett dyft bekymrar sig över att tala om annat än sin egen person eller hundra procent högst personliga tyckanden. Alltså inte ens ett försök till saklig diskussion om viktiga sociala skeenden, utan bara det egna jaget i fokus.

Här följer två exempel. Båda typiskt nog från DN. Jag sticker ut hakan och påstår att det tycks vara en tämligen typisk kvinnlig sysselsättning. Många journalister har i och för sig kvinnligt kön. Den person på DN:s som kan sägas vara främst i denna trista bransch, Åsa Beckman, får inte glömmas. Hon som till och med skrivit om sin saknad efter ungdomens lena hud. Men nu två andra egocentriker.

Vad sägs om Isobel Hadley-Kamtz rubrik: ”Feministisk snöröjning är det som gör Sverige värt att försvara”. Texten är så rörig och oförståelig att jag inte ens kan sammanfatta budskapet. Men kanske rör det sig om att en liberal kan försvara vad som helst? Jag huttrar över att någon sådan gallimatias kan avlönas under brinnande krig i Ukraina.

Mitt andra exempel från DN är en text skriven en person, som i medierna brukar kalla ”teveprofil”. Hon heter Hanna Hellquist och har typiskt nog deltagit i tävlingen ”Ur spåret”. Här lyder rubriken :”Jag måste vinna för att ingen ska tro att jag är en dum brud”. En så egotrippad betraktelse kan inte skrivas av någon annan än just en medlem av gruppen av subjekt som textförfattaren inte vill tillhöra. Hon vann förstås inte heller tävlingen. Att låta prenumeranter av DN ta del av sådan navelskådning är närmast ett tecken på vulgaritet

Det sägs att papperstidningarnas framtid är hotad. Enligt min mening rör det sig delvis om ett långt utdraget självmord. Tacka sjutton för att folk flyr till alternativa medier som ibland serverar intellektuella tankar om samhället gratis.

Torsten Sandström

Jag är skraj. Nära jag hör på den ryska ledningens retorik blir jag stel av skräck. Det rör sig om ett otäckt maktspråk.

Redan innan invasionen av Ukraina hotade Putin med ryska kärnvapen i mängder. Häromdagen sa han med adress till Polens stöd till Ukraina att Ryssland när som helst kan utplåna Warsawa. Och samtidigt hotar Putins läskige utrikesminister, Lavrov, om att ett ”totalt krig” förestår – dvs med Hitlers ord att det yttersta ryska våld måste till på grund av västvärldens sanktioner.

Det är svårt att bedöma allvaret i hoten. Däremot är det till hundra procent klart hur en sjuk rysk regim av gangsters förvandlar sina egna anfall på en oskyldig grannation till att omvärlden attackerar Ryssland. Det är faktiskt sinnessjukt, på samma vis som Hitler yrade om Tysklands behov av territorium för nationell expansion (Lebensraum).

I medierna talar många journalister om att Putin & Co inte är dårar, men kallsinniga maktpolitiker. Dåre var förstås inte heller Hitler i den meningen att han yrade, visade utbrott av vansinne eller osammanhängande yttranden. Jag menar att det räcker med uppenbar hänsynslöshet för att en person ska anses sinnesrubbad. Till bilden hör påståenden om att Ukraina vållat den aktuella krisen. I ställer rör sig om en gammal rysk dröm om territoriell storhet.

Det är i högsta grad oroande att politiker som Putin och Lavrov ser i syne. Den som psykopatiskt lättsinnigt hotar med kärnvapenkrig kan lika gärna snart trycka på knappen och släppa missilerna lösa.

Jag skriver detta mot bakgrund av att Sverige under ett kvarts sekel avrustat militärt, trots att tydliga diktatoriska tecken synts från Rysslands och Putins sida. De svenska politiker och medier som idag stolt talar om den sk försiktighetsprincipen när det gäller växthusgaser har enligt min mening ´helt enkelt spårat ur. Svenska medier passivitet att kritisera senare decenniers avrustning är beklämmande.

Därför kan inte sossarna med sina allierade V och C tillåtas styra landet efter höstens val! Alltså gäller det att i höst rösta bort dagens vänster- och byråkratvälde!

Torsten Sandström

Så här resonerar ledande svenska politiker och medier:

I och med att det finns en risk för att framtida utsläpp av CO2 kan komma att skada människans livsmiljö måste utsläppen upphöra på grund av den sk försiktighetsprincipen.

Alltså uppstår klimatskräck och det fattas massor av ingripande och synnerligen kostsamma politiska beslut om samhällets omställning.

Men så här tänker jag och många med mig:

I och med att det finns en risk för att efterlevnaden av rådande klimatskräck får katastrofala politiska och ekonomiska verkningar borde klimatskräcken motverkas på grund av principen om försiktighet. Detta i väntan på odiskutabla fakta om akuta risker.

Alltså är försiktighetsprincipen ett alltför trubbigt redskap för ett förnuftigt politiskt samtal och ger dessutom upphov till synnerligen kostsamma beslut. Först när ytterst starka bevis ligger på bordet för att en påstådd risk ska få allvarliga framtida konsekvenser måste rimliga åtgärder vidtas. Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos existerande bevis på något skadligt.

På så vis blir den sk försiktighetsprincipen enbart ett propagandaverktyg för flummiga politiker, medier och forskare. För att sätta principen i spel tvingas de använda tjuv och rackarspel i stil med att det råder konsensus inom vetenskapen om CO2-hotet. Så är inte alls fallet. Åtskilliga forskare jorden runt menar att CO2-effekterna är svagt underbyggda i FN:s rapportering.

Det är därför viktigt att fundera över vilka drivkrafter FN kan ha för att blåsa upp CO2-problematiken till en kris. Du är naiv om du tror att FN inte sysslar med politik, utan att detta bara gäller för svenska riksdagsledamöter eller medier. I själva verket har de alla flera gemensamma drivkrafter. FN vill växa sig stort, kamma hem pengar och kontrollera världssamfundet. Svenska politiker önskar skrämma folk till valurnorna. Och medierna vill krama såväl den globala som nationella makten. De backar ju redan upp sina egna favoritpartier. Och så vill de ha statligt presstöd. Helst i nivå med de pengar statsmedierna tilldelas.

Torsten Sandström

Nu tvingas du och jag än en gång betala socialdemokratisk kontrollpolitik. En knappast berömd barnboksförfattare tilldelas ALMA-priset. Prissumman är 5 miljoner kronor (5.000.000). Finansiär är du och jag och sossestaten tar år sig äran som alla gåvors givare.  

Visst bör Astrid Lindgren hyllas. Men hon hedras nästan var dag av svenska folket som läser hennes böcker och blir glada. Att S-partiet via Göran Persson haft dåligt samvete för Strängs Pomperipossa-skatt är en sak. En helt annan är om du och jag via skattsedeln ska tvingas hedra barnboksförfattare från när och fjärran. 

Fem miljoner kronor är ett enormt belopp för svenska kulturarbetare. Jag gissar att 25 svenska författare/konstnärer av olika slag kunnat ges en årlig skattefri försörjning genom stipendier inom ramen på 5 miljoner kronor. Och nu slängs hela beloppet iväg för att några sossar ansett att barnböcker måste få ett pris som är större än Nobelvarianten i litteratur. Jag tar mig för pannan.

Det är inte bara galet. Utan ger också den uppenbara slösaktigheten ett ansikte. Det måste bli ett stopp på detta och annat onödigt spenderande för folkets räkning. En framtida svensk regering måste plocka fram rödpennan och gå igenom statens budget, rad för rad. Jag är säker på skatterna enkelt kan sänkas med 20% om tusen onödiga utgifter bara stryks. Och den svenska välfärden behöver inte beröras nämnvärt av rödpennan. Det är bara så att pengar till en rad byråkrater och andra profitörer blir kvar i skattebetalarnas fickor. Så att de själva kan bestämma över dem. 

Orsaken till att S-partiet fixat ALMA-priset vet vi. Men frågan är varför inte Reinfeldts två regeringar har strukit slöseriet? Denna form av politisk konsensus är en del av den svenska sjukan. M vågar inte ens stöta sig med vänsterns storebror. Det är ett hån mot det folk som ska betala. Och snart kanske utsätts för nya skattehöjningar modell S.

Vi måste därför rösta för en verkligt handlingskraftig borgerlig regering i höstens val. En regering som slutar snegla åt vänster. Alltså inte bara en blek politisk sossekopia.

Torsten Sandström

PS! Det framgick att prisjuryns samtliga ledamöter åkt till en bomässa i Italien för för att därifrån kungöra priset. Alltså ännu en bild av tesen: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Sagt av Gustav Möller, sosseminster under 1924-1951 (pust, där försvann många skattekronor).

Jan Scherman tycks ha fri annonsplats för sina tankar i Bonniers DN. Den 15 mars ondgör sig Scherman över att oppositionens partier kritiserar ´public service, dvs SR/SVT, i tider av krig i Ukraina. Han påstår att M, SD och KD är tondöva. De måste enligt Scherman backa upp de tvångsfinansierade medierna, påstår han.

Som Bonnierkramare visar han mycket värre krämpor än den dövhet han grundlöst pådyvlar opposition, som i själva verket driver den vacklande sosseregeringen framför sig i ukrainafrågan.

Scherman är blind. Inga medier står ovanför rätten till samhällskritik. Det vet han. Schermans pågående är alltså befängt. Men han är som sagt förblindad i rollen som systematisk beskyddare av statsfinansierade medier. Inte undra på att hans gamla TV4 – nu också i Bonniers ledband – förstås är lika PK som statens riggade radio och teve.

Så när de gravt synsvaga DN och Scherman ska samverka faller de båda i gropen.

Torsten Sandström

På den anrika Latinskolan i Malmö har två lärare alltså dödats med, som det sägs, en yxa. Vad är det som sker i landets skolor då elever använder dödligt våld mot lärarpersonalen? Mord i skolmiljön förekom ju inte för ett tjugotal år sedan. Det är givetvis inte enkelt att svara på frågan, men här några hypoteser, som sammanhänger med det svenska samhällets utveckling och delvis bristande styrning.

Min främsta förklaring är den värderelativism som vänsterns i Sverige spridit sedan decennier. ”Det är rätt gör uppror”. Förr var lärare respekterade – om inte alltid omtyckta – men givna ledare för kunskapsinhämtning och betygsättsning. I kraft av Barnkonventionen har barnets rätt tänjts till bristningsgränsen. Den som bara tar i en elev för att upprätthålla ordningen riskerar faktiskt åtal! Nu har lärarnas således degraderats. Att bara kalla dem auktoriteter har blivit en styggelse. Fy skäms!

Nej, lärarna ses idag som svaga ledare för något slags fria självstudier, utan rejäla prov inför betyg. Lärarnas löneutveckling har därför inflaterats kraftigt under sossarnas år, delvis till följd av Göran Perssons kommunalisering (tillsammans med Lärarförbundet). Därför kritiserar föräldrar läraren när barnen inte får som de vill avseende prov, betyg osv. Detsamma gör eleverna, som kan bli högröstade, använda förolämpningar och även handgripliga metoder. Inte undra på att enstaka elever tillgriper dödlig våld.

Det sist sagda gäller förstås elever som hamnar rejält ur balans. Vad jag sett på internet – med namn och bilder (ifall de nu stämmer) – om den aktuella gärningsmannen i Malmö så tycks han vara ytterst vältränad, påminner om andra jag sett på mitt gym uppumpade kanske av anabola steroider. Att knark av likande slag kan leda till personlighetsförändringar är känt. Om jag har rätt stöter vi på ytterligare en vänsterambition som tänkbar förklaring: avkriminaliseringen av lättare narkotika. Rök på! Käka tabletter så att du blir Big!

Vi ser också hur den svenska regeringen inte lyckats tackla unga människors framfart på internet. Sexbudskap läggs ut (egna nakenfoton) och tabletter samt våldsverktyg inhandlas över nätet. Jag pläderar inte alls för allmänna förbud. Men jag talar nu om att samhället inte ska se aktörerna som oskyldiga offer på internet för sexgalningar och drogdistributörer. Förr talade man om föräldrarnas ansvar, ett ord som är tabu idag. Men även mamma och pappa är numera delvis detroniserade av vänstern som auktoriteter. Mor och far ska för övrigt kunna skiljas – och gå skilda vägar – så snart de önskar. Och överge barnen.

I så fall är avsikten att samhället ska ta ansvar. Men det gör inte dagens socialdemokratiska regering. I deras eget Mekka, dvs Malmö, dödas därför två lärare.

Torsten Sandström

Björn-Ola Linnér utbrister följande enligt en rubrik i Sydsvenskan:

Klimatforskare: Tragiskt att en broms för rysk energi skulle kräva ett krig

Men här blev inte något rätt. För det första är Linnér inte klimatforskare, utan samhällsvetare med inriktning på klimatpolitik (varför han kan påstå nästan vad som helst). För det andra syftar inte krigssituationen till att stoppa rysk gas, varför kriget och klimatet saknar omedelbart samband. Kriget gäller ju inte rysk energi, utan rysk nationalism. Energifrågan har blivit en påtryckningsåtgärd (sanktion) mot Putin och Ryssland.

Alltså inte en seffra rätt för att stava på göteborrska.

Förr sade man att skomakare skulle bli kvar vid sin läst. Detsamma gäller idag för samhällsvetare i stil med Linnér: bli kvar vid sociala skeenden och blanda inte inte väder, natur eller atmosfär.

Dessutom tycker jag att man av journalister på en större bonniertidning kan kräva kunskap om gränserna mellan olika vetenskaper. Men denna bildning sakas tyvärr idag inom mediavänstern. Alla blir klimatforskare. och Linnér marknadsför sig förstås som en sådan. Därför blir politisering viktigare än fakta.

Torsten sandström

På min blogg har jag många gånger kritiserat den sk Folkhälsomyndigheten för dess hantering av covid under framför allt den första fasen. Inga snabba krisdirektiv till äldrevården. Inga munskyddskrav. Ingen organiserad samverkan med universitetens eller grannländernas experter. Myndigheten har agerat självtillräckligt under skydd av en inkompetent Regering. Sådan är sanningen, faktiskt. Ett ganska vanligt skeende i de statliga myndigheternas förlovade land. Ett tecken på en dåligt fungera de svensk demokrati.

Redan har förre generaldirektören Carlsson – Ole-dolyckan – tvingats sluta med ålderns rätt. Och i dagarna sparkas Tegnell till WHO i Genève. Ännu ett utslag av den svenska modellen. Här utkrävs inget ansvar. I stället ges personer som brustit i sina åligganden golden handshakes. Och tilldelas glassiga – och diffusa – arbetsuppgifter inom en internationella organisation som Sverige pubar in pengar i. ”Alltid detta S-parti”, för att travestera Ture Sventons syn på ett annat olyckligt fenomen, Ville Vessla.

Sverige vill som bekant kalla sig en rättsstat. Sossarna ser sig själva som Guds gåva till mänskligheten. En bild som man under årtionden tyvärr inplanterat hos nästan 1/3-del av väljarkåren (plus vissa partier som inte säger sig vara socialistiska). Det är tyvärr falsk varubeteckning. Men logiskt nog är det vad som händer efter snart hundra år av S-makt.

Torsten Sandström

Så här annonserar Svenska kyrkan efter medlemmar. Logiken i budskapet är frappant: Fred är vägen till fred. Orden kommer från en teologiprofessor i Lund som dessutom varit överstepräst i Uppsala.

Förmodligen var judarnas motsvarighet för 2000 år sedan, Kajafas, ett starkare kort intellektuellt sett. Liksom Jönsonligans ledare hade han åtminstone en logisk plan för att bevara friden i Jerusalem…

Den kristna kyrkans fredsbevarande insatser imponerar verkligen inte. Särskilt inte i historiens ljus. Förklaringen är just en tro, dvs ord och åter ord, som saknar en förnuftig förankring.

Torsten Sandström

I dessa tider av krig förmedlar teve bilder om en viktig politisk skillnad. President Biden – i all sin skröplighet – talar med folket och svara på frågor. Han säger något nära sanningen – och förklarar sig – dvs att Putin är en krigsförbrytare.

I Ryssland isolerar sig Putin i Kreml. Han talar inte med folket, frånsett kanske nyligen vid ett massmöte i sämsta hitlerstil. Han meddelar främst besked genom bandade tillrättalagda uttalanden. Emellanåt visar han upp sig på teve tillsammans med sitt hov. Det sitter på behörigt avstånd och säger framför kameran exakt vad diktatorn beordrat. Hela Putins apparat visar upp den djupt allvarliga bilden av Stalintidens diktatur. Förvisso något kosmetisk tillrättalagd. Men lika allvarlig för folkets frihet. En regim som bara känner våldets budskap, inte öppenhet, konkurrens eller god vilja till samförstånd och goda affärer. I allt sin brutalitet en lektion i bristen på demokrati.

Det vi ser är en levande bild av skillanden mellan demokrati och diktatur. Den bör få SD:s ledare att rodna och skämmas. För inte så länge sedan vägrade Jimmy Åkesson i teve att svara på frågan vem hann föredrog utav Putin och Macron. Jag får kalla kårar efter ryggraden.

Man må vara kritisk till den demokratiska utvecklingen i USA. Det största problemet, Donald Trump och hans rörelse, drabbas gott nog just nu av motvind, dvs en nordanvind via kontakter med Putins läger. Det är bra. Helhetsbilden av amerikansk demokrati är trots allt handfast lärorik och uppmuntrande. Än så länge.

Torsten Sandström

För mig är meddelandet om EU:s beslut om könskvotering i noterade svenska aktiebolags styrelser inte någon ögonöppnare. Jag visste det redan, kan man säga. EU utvecklas nämligen under fransk ledning alltmer i planekonomisk riktning: förbud, skatter och bidrag. Det började så smått och försiktigt. Nu styrs Europa nära nog av B-lagspolitiker som sänts från medlemsnationerna till Bryssel. Det kan inte sluta väl.

Vi står inför en ekonomi som skådar sin egen navel och vill eliminera tuff utländsk konkurrens på en fri marknad. Fria företag och aktieägare blir då ett hinder. Politik är ledstjärnan, tror politiker och byråkrater i Bryssel. Där sliter man i spakarna och pekar ut färdvägen för Europas företag. Hej och hå! Alltså steg i riktningen mot en sluten hushållning, där interna politiska val är viktigare än medlemsnationernas vilja att själv låta företagen konkurrera på en öppen marknad.

Varför ska elitens kvinnors förhoppningar om att bestämma över noterade bolag gå till mötes? Det avgörande är att låta fria företag själva forma hur företag effektivast ska styras. I stället ser vi för var dag mer och mer politik från EU.

Det är tungt att se hur unionen utvecklas från en organisation för marknadskonkurrens till ett system för en EU-planerad hushållning. Vad har EU och dess byråkrati för trumfkort att erbjuda? Inga. Bara en betongorganisations stelhet och naiva planer. Under hållbarhetens mantra tror sig EU bli en vinnare. I stället ser vi hur politiska robotar och byråkrater styr bort från marknadsfriheten gyllene regel.

EU domineras som alla vet av politiker och deras beslut. Detta är precis motsatsen till vad som behövs för ekonomisk utveckling. Man trodde att 1800-talet lärt oss läxan att skråordningar och näringsreglering utgör hinder för kommersiell framgång. Alltså idén om färre regler och mer frihet och självbestämmande för de företagsamma. Men inte. Vi ser än en gång hur inskränkta eliter vill bygga nya murar i tron att man på så vis ska främja handel och utveckling. I själva verket händer motsatsen. Politikerna leder Europa vilse. Och hjälper på så vis världsdelens konkurrenter att via effektivare ring bli vinnare. Som sagt, framtiden är inte ljus.

Torsten Sandström

Sedan 1930-talet har den svenska socialdemokratin byggt makten över det svenska samhället. Det har skett ytterst medvetet och strategiskt. Deras ritning eller nätverk har flera noder. För var och en av det moderna samhällets olika livsformer har statligt-korporativa kommandocentraler byggts. Viktiga exempel är politikområden som arbete, boende, konsumtion och skola. Där har vi tvingats se hur S-partiet med sina underorganisationer gett statsmaktens stöd i syfte att utöva en tät kontroll.

Än viktigare för S-partiets maktutövning har styrning av kultursektorn i vid mening varit. Detta skrev redan Hultén-Samuelsson om1983, i boken ”Mediavänstern”. Miljarder och åter miljarder av skattebetalarnas pengar har under de senaste 70 åren lokaliserats till listigt genomtänkta knutpunkter i medborgarnas vakna sociala liv.

För detta har det förskönande begreppet ”kulturstöd” använts. I klartext har det nämligen rört sig om en avsikt att kontrollera medborgarna i olika skeden av deras liv. Minst hundra statliga myndigheter är idag centrala kuggar i denna förtäckta kontroll eller styrning. Genom att strategiskt pytsa ut statliga bidrag har sossarna lyckats få medborgarna ”att dansa efter maktens pipa”, för att låna författaren Lars Anders Johanssons boktitel från 2017.

Kontroll har även utövats av en lång rad ideella organisationer som noga sett till att pengarna hanterats för S-partiets långsiktiga syften. Miljarder har som alla vet rullat till de stora statliga medierna SR/SVT, som för säkerhets skull kallas ”public service företag”. Dessutom har stöd – eller kontrollbidrag – tilldelats dagstidningar, tidskrifter, teatrar, museer, konstnärer, författare osv i långa rader. Nästan alla svenska kulturnissar – som inte kan försörja sig själva – står idag på statens lönelista.

Mest tydligt och utmanande är kanske det politiska partistöd som stegrats allt efter som antalet partimedlemmar under de senaste sextio åren sjunkit med omkring 85 %. Vi ser därför idag ett partiväsende som i huvudsak finansieras av staten! Är det så svensk demokrati var tänkt?

Följden har självfallet blivit mottagare som helt eller delvis gjorts beroende av staten. Och detta har skett inom det kulturområde, som man i många fria nationer valt att låta leva och växa av egen kraft. Just risken för att skapa beroende har utomlands varit ett argument mot denna typ av stöd/kontroll. Men i Sverige har partier från vänster till höger ställt upp på S-partiets vackert förpackade kulturstöd i olika former.

Sverige har under snart 100 år levt i detta sossarnas laboratorium för medborgarkontroll. Systemet har passat den politiska klassen som hand i handske. Tusen och åter tusen av myndighetsanställda och bidragstagare har bildat en stor kår av vänstermän och kvinnor. Flertalet uppknutna till S-statens kontrollsystem. En central roll har spelats av medierna – såväl de helt statsfinansierade som bidragstagande tidningar. Där har journalistiska legosoldater fått sin försörjning – och villigt ställt upp vid bygget av S-partiets korporativa nätverk.

Politiskt har det förstås funnits nyanser, men enigheten har varit stor då det gäller att formulera vad som är god respektive dålig politik. Statsstödda journalistutbildningar har villigt sett till att rekrytera och dressera lämpliga pennfäktare. Allas beroende av den stora offentliga bidragsgivarens hand syns tydligt i den politiska korrekthet som blivit ledstjärnan. Flertalet medieanställda marscherar numera taktfast till statens pipa. Därför måste man konstatera att det framför allt är vänsterns politiker som är ansvariga för den svåra trängseln i den svenska åsiktskorridoren.

Tyvärr måste slutsatsen bli att Sverige inte längre är en helt fri demokrati i vanlig mening. Vi har blivit en nation där våra egna pengar – i form av skatter – till stor del används av det offentligas korporativa nätverk för att kontrollera oss själva. Och då har jag inte ens med ett ord nämnt de synnerligen storskaliga bidragssystem som kontrollerar människor inom välfärdens sfär! Här utövas förmodligen den mest effektiva vardagliga dressyren. Ty vanligt folk bekymrar sig inte särskilt mycket om finkultur. Man slumrar ju i tevesoffan till Flabben Larsson och Mellot, fenomen som också finansieras med skattemedel.

Nobelpristagaren och filosofen Hayek talade – med egen erfarenhet från Hitlers Tyskland – om framväxten av ett samhälle av slavar. Dagens mildare svenska variant är enligt min mening också något allvarligt. Just på grund av dess utstuderade konstruktion omgiven av förskönande omskrivningar under en tidsrymd på snar hundra år.

Lika fullt rör det sig om kontroll och frihetsinskränkningar. I civiliserade nationer väljer medborgarna själva vilka former av kultur de ska satsa sina slantar på. I Sverige bestämmer däremot politikerna valet. Det tycks därför som om svenska folket genom politiska beslut låtit sig förslavas. Herrefolket är en politisk klass, som hittat på ett effektivt system för kontroll av samhället. En elit som inte besväras av politisk granskning i och med att nationens medier tillhör den politiska klassens nätverk.

Torsten Sandström

Länge har jag funderat över varför nutidens svenska konst inflaterats, så att vilket skräp som helst kan presenteras under etiketterna kultur och konst. Vilka mekanismer ligger bakom denna farliga utveckling?

En tänkbar förklaring är den mediala vänsterns slakt på traditionella värden. Exv familj, skola, religion och försvar har drabbats av vänsterns värderelativism. I fotspåren även konst och kultur. Fenomen som kvalitet, teknik, förmåga har systematiskt nedvärderats inom konsteliten. Mantrat har varit ”en ann är så god som en ann”. Därför tillåts alla – som kan finna en politiskt korrekt etikett eller titel – få sina likgiltiga bidrag utställda och beundrade. Mediernas egna experter har nämligen själva inte sysslat med skapande, utan enbart med att tala om för andra vad som är bra eller dåligt.

På så vis har vi fått en nutida förvriden konstsyn. Allt kan i princip kallas konst. Man kan säga att det är ett utslag av ett logiskt felslut. Dvs av en felaktig sammanblandning av demokrati och konst. Alla människor har de facto inte förmåga att skapa konst. Men vips, genom vänsterns värdenihilism, tillåts sk experter lansera ett konstbegrepp där alla blir lika goda skapare.

Men om allt kan vara konst förvandlas konstsynen till en nullitet. Inget sticker ut kvalitetsmässigt ifall kvalificerade exempel saknas. Konst blir ingenting särskilt.

Torsten Sandström

Samma mediala amatörmässighet återkommer samma måndagkväll i SVT2. I nyhetsprogrammet Aktuellt 21.00 lanseras ett ”avslöjande” om att chefer inom den ryska säkerhetstjänsten blivit avpolletterade av Putin, för att de inte god tid varnat honom för att folket i Ukraina har hög stridsmoral.

Detta på måndag kl 21.00. En rysk källa namngavs. Men samma källa nämndes flera dagar tidigare i brittiska Daily Mail, som jag tog del av på förmiddagen i lördags över internet, Alltså 2 och 1/2 dygn tidigare. Jag utgår från att SVT :s reportage emanerade från Daily Mail, men att SVT inte ville avslöja sin senfärdighet, utan stoltsera som grävande journalister…

Vi har som bekant ett statsfinansierade SVT, som kostar varje svensk några tusenlappar per år. ”Och vad fan får jag för det?” Samma uppgift snappade jag således själv upp närmare källan mer än två dagar tidigare.

Men under helgerna har som bekant SVT:s nyhetsredaktioner närapå stängt, ty den svenska statsmakten nr 3 håller då ledigt. Det tar nästan tre dagar för byråkratiska tevechefer att komma ikapp verkligheten och sätta reportrar i arbete. Allt i stil med mediebolaget i Mosebacke monarki…

Till saken hör att jag några minuter före SVT:s avslöjande tagit del av BBC World:s högklassiga sändning (som jag gärna betalar för). Mitt i den klippte man snabbt in den modiga protestaktion som inträffat i en direktsändning på rysk statsteve. Varför skedde inte detta på SVT2 Aktuellt? För SVT tog det nästan ett dygn innan den aktuella protestaktionen kablades ut.

Till min kritik av den svenska statsteven för vänstervridning kommer alltså brist på professionalitet. Dvs ytterligare ett skäl för att snarast lägga ned SVT/SR.

Torsten Sandström

På SVT1 nyhetsprogram Rapport basunerdes på måndag kl 19.30 högtidligt ut att försvarsminister Peter Hultqvist under dagen haft en försvarsövning med sin finländske kollega.

Det korta tillkännagivandet – med en nordkoreansk framtoning – fick mig att storskratta. En känsla av stor svensk militär beredskap ville SVT givetvis statstelevisionen framkalla. Och det komiska var inte bara en avsaknad av svenskt försvar, som Hultkvist och hans partikamrater vållat. Dessutom framträdde för mina ögon den svenska deltagaren – den sk försvarsministerm – med ett förflutet som vapenvägrare under sin tid som värnpliktig. Nu ”leder” samma person en försvarsövning. Egentligen borde jag gråta.

Sånt händer i Nyheter & Bullentiner från Mosebacke monarki. Och i verkligheten i Sverige med dess statsfinansierade teve.

Torsten Sandström

Det är förvisso valår och tider för fett valfläsk. Men sossarna tvingas nu till delvis nya politiska grepp för att behålla sitt högskattesamhälle, nämligen statsbidrag pga av alltför hög skatt.

Skämt åsido. Det är ingen allvarligt menad förändring hos S-partiet. Den är högts temporär. Men det visar på att nationen Sverige har hamnat vid vägs ände vad gäller skattepolitiken.

Höga elpriser och dyra drivmedel beror till omkring 50% av alltför hög statlig skatt. Så en sänkt skatt är den enda direktverkande lösningen. Alltså lägre priser direkt vid leveransen av el och diesel/bensin. Varför vill inte S vara med om detta?

Svaret är enkelt. För det första vill man inte alls minska skatterna, som ju drar inte mycket mer till statskassan än de små bidrag som sossetomtar i sin ”godhet” gärna vill skylta med. För det andra vill man inför höstens val förstås framstå som alla goda gåvors givare. Alltså det vanliga röstköpen, som S-partiet specialiserat sig på.

Nu är det hög tid för oppositionen att ta ställning mot sossesystemet med höga skatter för den miljon svenskar som betalar statlig inkomstskatt i kombination med gåvor till de grupper som förväntas rösta på sossarna pga deras bidragspolitik. Frågan är varför hårt arbetande skattebetalare ska tvingas försörja potentiella sosseväljare, som ofta inte arbetar alls. Tyvärr verkar oppositionens partier ovilliga att diskutera ändringar i skattesystemet, där en reform av bostadsbeskattningen sedan länge är nödvändig. Här är tystnaden från M, SD, C, L och KD talande. För att inte säga skriande.

Jag är för en förnuftig välfärdspolitik. Men emot socialdemokratisk felfärdspolitik.

Torsten Sandström

PS! Den sk reduktionsplikten kan sossarna dessutom stoppa upp någonstans. Skogsråvaror i tanken är mycket dyrare än bensin/diesel, men ger lika mycket CO2 i utsläpp. Dessutom ger de sämre effekt (verkningsgrad). Reduktionsplikt = center-politik, dvs ett sätt att göra landets bönder glada samt lugna ned konstant skriande klimatalarmister. DS

Nu har vänsterns naiva och farliga syn på militärt försvar invaderat DN, Sveriges största tidning, trots att tidningen de senaste dagarna haft flera ledare med tuff kritik mot Putins Ryssland.

Som vanligt är det en av de egna vänsterjournalisterna, Katrine Marcal, som utropar:

Katrine Marçal: Att strypa den ryska ekonomin är en farlig strategi

Tanken är att hårda bud kan få oöverskådligt allvarliga konsekvenser.

Det hela tycks falla tillbaks på socialdemokratins grundinställning. Dvs att krig och kärnkraft måste förbjudas via avtal. På så vis tror man att folkrättsliga kontrakt ska stoppa diktatorer i stil med Hitler och Putin. Trots att alla vet att sådana herrar struntar i folkrätten.

Kärnkraften är ett faktum, vad man än tycker. Den är för övrigt god vid framställning av grön el. Men själva sosseidén om avtalade förbud är en lösning som bara spelar diktatorer i händerna. Det inser förstås inte idealister som Margot Wallström, dagens sosseregering eller Katrine Marcal. En enögd Marcal ser bara halva problematiken, dvs att sanktioner kan göra Putins Ryssland farligare, vilket förstås är sant. Tidningens bild på Marcal illustrerar för övrigt hur skiträdd hon är. Men det vikigaste är hon förstås blind för. Nämligen att det verkligen är livsfarligt att låta Putin hållas efter bara verbal kritik.

Putin är ett allvarligt hot mot världsfreden. Frågan är om inte Marcal och DN agerar femtekolonnare genom att spela Putin i händerna. Naiviteten är fullständig om man inte förstår att Putin bara förstår hårda bud.

Torsten Sandström

Tidigt har S-partiet insett vikten av att kontrollera svensk kultur och medier. Olof Palme var närmast besatt av tanken att låta partiet indirekt erövra kultursektorn. Särskilt etermedierna, SR och SVT. Liksom Jönssonligans boss hade han en plan.

Målet har aldrig varit att enbart kontrollera finkulturen. Här har förvisso vänstern och dess journalister haft sin främsta maktbas, tillsammans med litteratörer, konstnärer, skådespelare, musiker, dansare, arkitekter mfl i intim samverkan med tusentals byråkrater. En lång rad av sk kulturarbetare, som inte sysslat med kroppsligt jobb, utan med att förvilla andra. Resultaten har beskrivits som förskönande, men har i själva verket varit katastrofala från ett demokratiskt perspektiv. En raffinerade metod att låta medborgarna över skattsedeln betala för sin egen indoktrinering.

Men för att erövra allmänhetens bifall, dvs folkets breda lager, krävs en fast hand över fulkulturen. Här har statsfinansierade SR/SVT haft en central uppgift. Det har gällt att avleda allmänhetens intresse från politiska frågor, dvs nationens mångåriga och stora strukturproblem. I stället ska människor erbjudas nöjesförpackad verklighetsflykt. Därför har tusentals kulturella halvfigurer enrollerats för att bedöva och söva det svenska folket. Varje kväll gör de vad de kan för att få landets medborgare att somna i tevesofforna. Det som SVT:s ledning kallar sändningar från ”lägerelden” är i själva verka perfect time-killers.

Mellot och flabben med Babben är alltså en del av statsmediernas system för att kontrollera folket. Helt i Olof Palmes anda. Den som tror att skeendet är en slump måste läsa i böcker eller surfa på nätet för att se hur sossarna agerat under snart hundra år. Varför har det lyckats hänga kvar? Hänsynslös och slug planering är ett svar. En naiv och vilsen opposition en annan. Eller en tredje förklaring: framväxten av en gemensam politisk elit som sitter kvar år efter år med stöd av statliga partibidrag.

Nationens politiska problem är med andra ord omfattande.

Torsten Sandström

Hitlers arméer pulvriserade Stalingrad. Men det gick ändå inte att förinta en månghövdad självuppoffrande fiende som befann sig på hemmaplan. Demoraliserade tyska soldater tvingades kapitulera.

Nu upprepar Putin, sin föregångares misstag. Diktatorer går inte sällan i varandras fotspår under hänsynslöshetens mantra. Det visste antikens romerska kejsare och det sammanfattades av Machiavelli i hans bok Fursten (början 1500-talet).

Putin slår nu sönder Ukrainas städer. Men hur ska hans soldater kunna besegra Europas tredje största armé? Hur ska Putin förmå sina inkompetenta och demoraliserade trupper att vinna över en nationellt sammansvetsad, vapenstark och ilsken nation? Efter tio dagar har Putin endast erövrat en större stad och under denna tid förlorat kanske tio tusen soldater och mängder av tung materiel.

Mycket talar således för att dagens ryska diktator kommer att få uppleva sitt Putingrad. Om inte – hemska tanke – kriget dessförinnan eskalerar till den mänskliga civilisationens förintelse. Den som överlever får se…

Torsten Sandström

Historien upprepar sig inte påstår de många som inte fördjupat sig i människosläktet samhällsutveckling. Det räcker med måttliga kunskaper i svenska historia för att se hur i princip samma skeenden kan komma tillbaka på samhällsscenen på grund av politikernas dåliga val.

Jag tänker på förslaget häromdagen med höjda försvarsanslag till 2% av BNP, dvs samma mål som NATO ställer upp. Idén är utmärkt, om än förfärligt sent påkommen.

Men det är inte finansieringen jag tänkte tala om. Det alltid skattehöjande S-partiets ledare börjar nu än en gång tala om höjd skatt. För att sockra kakan benämns bördan ”beredskapsskatt”. Sossarnas tänkesätt avseende folkets plikts att betala är så förvriden att man lika gärna kan tala om ”dårskapsskatt”

En förnuftig politiks ledare talar förstås initialt om en översyn av nuvarande utgifter. Betänk att statsbudgeten omsluter 1200 miljarder och att svensk BNP är c:a 5.000 miljarder kronor. Det finansieringsbehov som förvaret har är alltså c:a 100 miljarder, dvs 12% av nuvarande statsbudget. Enligt min mening bör önskat belopp tämligen enkelt kunna rymmas inom nuvarande budget, förutsatt att S-politikerna enbart lär sig uttala ordet ”spara” när det gäller statsutgifter. Jag skulle själv med en rödpenna på några timmar kunna stryka bort utgifter som idag är helt onödiga för ett gott samhälles behov.

Mina pennstreck skulle omedelbart rikta sig mot den S-märkta statens utgifter för ideologisk kontroll av medborgarna. En tredjedel av besparingsbehovet, dvs 30 miljarder, kan SIDA direkt stå för (kvar hos SIDA finns ändå 10 miljarder, vilket räcker mer än väl för utlandsgåvor).

Återstående behov av pengar, dvs 70 miljarder, skrapas fram genom en bastant översyn över vilka statliga myndigheter som bör läggas ned. Det finns säker minst hundra myndigheter som bara finns till för att legitimera att allt står väl till i vänsterns Sverige. En god del av statens kulturbudget och statsbidrag till politiska partier och tidningar skulle jag likaså med glädje stryka ett streck över. Märk väl att den större delen av den svenska välfärden inte skulle drabbas! I skottgluggen står ju främst röda streck över S-partiets politiska överbyggnad, dvs skattepengar till tusentals ändamål för ideologisk kontroll av det samhälle man själv byggt.

Att Sverige får ett försvar värt namnet blir en god följd. Ännu bättre är lärdomen av den politiska läxan att politikerna måste kunna hushålla med medborgarnas pengar. Slutligen, den allra främsta effekten av min rödpenna är att det sätts en punkt för sossarnas politiska era i Sverige. Då de förlorar kontrollen över samhällsideologin brakar nämligen partiet snart samman.

Varför har oppositionens partier ännu inte förstått detta?Mitt enda svar är att de i grunden köpt idén om S-partiets kontrollsamhälle.

Torsten Sandström

Författaren och filosofen Lars Gustafsson hade på sin tid en förunderlig förmåga att se motsättningar och (för många iakttagare) dolda politiska mönster i 1980-talets Sverige. Hans skriverier om medievänsterns framväxt och dominans har tyvärr ännu bäring i dagens Sverige.

Ett fenomen möter vi var dag i den statsfinansierade televisivionen, i Aftonbladet, i DN och faktiskt understundom även i SvD. Det brukar kallas ”privilegiet att formulera dagens politiska problem”. Det rör sig alltså inte om att lägga örat mot marken och försöka avläsa stämningar hos breda svenska folklager. Nej tvärtom är det fråga om en spridning av ett slags åsiktsmonopol från mediernas höga elfenbenstorn, i syfte att tala om för allmogen vilka åsikter och vilken politik som bör gälla i landet.

Det är vänsterns credo som basuneras ut. I och med att alternativa idéer och lösningar inte alls diskuteras – möjligtvis skändas deras förespråkare – så skapar medierna en typ av politisk järnridå tvärs igenom den svenska nationen. Privilegiet att formulera vänsterns dagsproblem är, enligt min mening, huvudorsaken till dagens trånga åsiktskorridor och den form av politiska korrekthet som jag brukar ondgöra mig över.

Privilegiets bas i statsreglerade medier har faktiskt förvandlat Sverige till en stat med totalitära inslag. Detta har redan 1971 påtalats av den brittiska författaren Roland Huntford, i hans bok ”The New Totalitarians” ( ”Det blinda Sverige” i svensk översättning). Att vänstern ännu idag, år 2022, de facto har detta mediala åsiktsmonopol – när Ukraina invaderas Putin – illustrerar den svenska nationens prekära politiska situation. Vänsterns har som bekant i decennier påhejat en svensk avrustning – tyvärr villigt understödd av Reinfeldts regering. Nu härjas Europa av ett nytt allvarligt anfallskrig.

Gustafsson var också profetisk genom sina tankar om mediavänsterns förkärlek för ”katastrofteorier”. På hans tid spred vänterjournalister budskap om svält, fattigdom. kvinnoförtryck, en ny istid och reaktorhaverier. I backspegeln framstår dessa ämnen – förutom möjligtvis kvinnofrågan – som närmast tagna ur luften. Alltså som vänsterpolitiska fantasier.

Det intressanta är att även dagens ”klimatskräck” passar som hand i handske i Gustafssons analys från förr. Även när det gäller klimatet är vänsterns vetenskapliga underlag synnerligen darrigt. Det vet ledande medieföretags ägare och tyngre journalister. Man vet alltså att IPCC:s analyser inte är vetenskapligt säkra. Men man förklarar ändå klimathetsen med den sk försiktighetsprincipen. Det vill säga: ifall IPCC har rätt så kommer utsläppen av CO2 att öka temperaturen katastrofalt. Att Bonnierkoncernen har gjort ett sådant politiskt ställningstagande har Heidi Avellan på Sydsvenskan nämligen avslöjat för mig. Man talar inte öppet om för allmänheten att man bygger sin klimathets enbart på riskanalyser, utan propagerar sanningslöst för att det råder konsensus inom forskningen om att vetenskapsläget är klart. https://anti-pk-bloggen.se/2019/10/19/heidi-avellan-forklarar-varfor-medierna-morkar-alternativa-forklaringar-till-uppvarmningen/

Att konsensus inte alls råder bevisas genom den månghövdade internationella forskarsammanslutningen Clintel. http://clintel.org

Alla måste få upp ögonen för vilket allvarligt politiskt spel som vänstermedia bedriver. Först en ödesdiger nerrustning av svenska nationen. Sedan en storskalig och kolossalt kostnadskrävande satsning på ett föga säkert klimatscenario.

Det som sker har förstås en politisk förklaring. Huntford gav i sin bok en skiss över socialdemokratins bygge av en betongstat, med S-partiets makt i toppen över samhällskroppen via sina kollektiva organisationer. Han beskriver tydligt Olof Palmes uttalade intresse för behovet av statens medieföretag. Idag vill jag säga att Palme och vänstern närmast fått som de vill.

Enligt min mening har mediavänstern nu nått vägs ände. Det är hög tid för ett öppet och kritiskt samtal. Och att slänga vänsterns katastrofala teorier och skräckbudskap på skräphögen. Jag kommer att utveckla detta tema framöver. Om inte sossarnas snart hundraåriga maktnätverk bryts kommer Sverige aldrig att få uppleva reell politisk frihet. Vi är idag delvis förslavade.

Torsten Sandström

I krigstider påminns vi om vad ett försvar ska användas till. När behov uppkommer ska det finnas till för att effektivast möjligt bekämpa fienden.

Bilden ovan – publicerad på den sk kvinnodagen – visar hur det svenska försvaret fungerat sedan några decennier tillbaks. Eller rättare sagt hur det inte fungerat. Då varken befäl, trupp, krigsmateriel eller ammunition finns på plats så används i sossarnas Sverige försvaret för inhemsk politisk opinionsbildning.

Ryssarna skrattar åt annonsen öppna besked om brist på svensk väpnad beredskap. De skrattar också åt en svensk försvarsminister som i sin ungdom vägrat bära vapen i egenskap av värnpliktig. Sedan många är sköter han svensk försvarspolitik. Vem sjutton kan tro på att 2% av BNP kommer att användas med maximal nytta för landets försvar? Skratten hörs från Moskva.

Jag kan däremot hålla mig för skratt.

Torsten Sandström

Det är lika bra att säga det direkt. Jag har aldrig varit kristen eller gudstroende. Jag vill nu bara påpeka att den största ideologiska förändringen som skett under mitt liv – frånsett sovjetkommunismens fall – avser den kristna religionen i Sverige. Ett system som i min barndom inte stod så långt från centrum i samhället har idag förvandlats till en spillra, bestående av en gles skara ljumt troende och ritualister. Samt en feta skara präster med olika titlar, avkragade eller inte.

Man kan kanske säga att de kristna dogmerna blivit omoderna. Två tusen år gamla berättelser har kommit att sakna lockelse som förklaring till människans existens år 2022. Till detta har förstås vetenskapens rön bidragit. Lika intressant är att S-partiets huvudflank dessutom verkat starkt för att politiken ska inriktas mot livet i nutid och inte något himmelskt efterliv. Jag har inget mot denna politiska tanke.

Därför är det faktiskt stor komik att se hur den skadeskjutna Svenska kyrkan idag tonar fram. Inte är det så att tonläget höjts och Bibelns ord fått mer framträdande plats. Nej. tvärtom. Dagens Svenska kyrka har utvecklats till ett slags system för avlöning av kyrkans personal, där de centrala mytiska trosaktörerna – Gud, Jesus och den heliga ande – numera beskrivs som symboler för en diffus högre makt. Ambitionen tycks vara att rädda vad som räddas kan för att bevara åtminstone en strimma av tradition och ritualer vid dop, bröllop och begravningar.

Störst komik i detta perspektiv är ändå att betrakta Svenska kyrkans styrelse. Som förste vice ordförande (till ärkebiskopen) tronar Vanja Lundby Wedin. Alltså en representant för den politiska rörelse som verksamt bidragit till nationens enastående avkristnande. Även i övrigt syns en hop partipolitiker i kyrkans styrelse. På så vis illustreras med största tydlighet hur den kristna tron förvandlats till en slags helig värdegrund, som består av rader av politiska trossatser.

För mig som står utanför är detta helt okej. Men något för framtiden vinnande kristet koncept är det förstås inte fråga om.

Till S-partiets förstatligande och kontroll av den svenska kultursektorn hör ett ansvar för insamling av pengar till finansiering av den svenska kyrkospillra som ännu finns kvar. Dessutom har det slutliga ceremonielet kring medborgarnas begravning förstatligats. Du, jag och våra efterlevande anses inte längre ens kapabla att ta hand om och betala efterlivets mödor. I stället är det S-partiets allomfattande svenska stat som via begravningsavgifter på skattsedeln varje år kräver ut de medel som behövs (och ännu mer därtill, som vanligt). Varje samhällsfenomen som kan skådas försöker S-partiet som vanligt förvandla till en källa för att med tvång kräva ut skatt av medborgarna. Det är eländigt att skåda vad ett hukande svenskt folk tvingas vara med om.

Det sägs att statskyrkan är avvecklad. Det är nog inte sant. Svenskt trosliv har ersatts av sossestatens ideologiska gemenskap. Gustav Vasa hade inte kunnat göra det mycket effektivare. Men för mig är det svårt att förstå att förnuftiga medborgare kan lita på såväl sossepartiet som dess nya föga kristna trossamfund.

Torsten Sandström

PS! En vän har tipsat mig om ännu en intressant sosse, Ulla Löfven, som presenteras så här å Wikipedia:

Ulla Löfven definierar sig inte som kristen (Kyrkans tidning 22/6 2017) men har ett starkt kyrkopolitiskt engagemang. Hon är ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet. I Stockholm har hon varit kyrkofullmäktiges ordförande och sitter i kyrkorådet i Adolf Fredriks församling.

För att travestera min barndoms geografiboks ramsa om Medelpads sågverk: S vid S, varthelst jag såg, jag såg en sosse …

Ofta är tidskriften Kvartal läsvärd, om än något trist i ambitionen att understundom kvotera korrekt förutsägbara debattörer från vänstern. På så vis blir tidskriften delvis karaktärslös. Man vågar inte ta ställning då det behövs. Därför hajar jag till idag. Så här utbrister den digitala Kvartal:

Varken jag eller Hedborg har kunskap om Putins faktiska själsliga hälsa. Så bara av den anledningen är Kvartals rubrik off side. Men än värre. Den som liksom Hedborg friskförklarar Putin tar ytterligare ett steg ut på den politiska gungflyn. Man kan ju ledas till motsatsslutet att han är fullt frisk själsligen.

Säkert har Hedborg rätt i påståendet om Putins historiska övertygelse. I likhet med sin föregångare vad gäller anfallskrig, Hitler, har Putin kokat samman en ofattbar soppa som går ut på att hans Ryssland är ett slags herrefolk, med rätt till territorier som tolkas fram ur historiens dunkel. Och vad värre är, tankar som används för de mest brutala eller hänsynslösa syften.

Putins beteende är inte unikt. Men det är mycket ovanligt och förmodligen ett tecken på en form av själslig störning. Den yttrar sig i en oförmåga till en sansad och balanserad analys av den historiska verkligheten. I så fall en synnerligen allvarlig själslig rubbning i den roll Putin erövrat. Därför blir rubriken i Kvartal missvisande och nästan förlåtande i sin förbehållslösa friskförklaring.

Enligt min lekmannauppfattning är Putin livsfarlig. Han är från vettet.

Slutligen en fundering över vänsterliberalers världssyn. Man tycks vilja tro gott om alla. Trots att historien visar att vissa människor är onda, dvs hänsynslösa mot sin omgivning. Länge trodde vänsterliberaler på Hitlers löften, exv i München 1938. Och hela vänstern har svårt att se den ondska som utvecklas i invandrarnas klaner runtom i förorterna. Man skyller på socioekonomiska orsaker. Naturligtvis är det så att vissa människor utvecklar goda drag, andra förfaller till hänsynslöshet. En avvaktande eller kritisk attityd är därför att föredra i väntan på positiva besked.

Torsten Sandström

S-partiet är så vant vid att falla undan för Sovjetunionen eller Ryssland så att det blivit ett sömngångarbeteende hos nutidens B-lagspolitiker inom sossarnas ledning. En skock politiker som hoppas på fred.

Idag påstår s-regeringen att en snabb ansökan om medlemskap i NATO skulle destabilisera nordvästra Europa. Samtidigt som Finlands s-regering verkar vara på hugget med ett NATO-medlemskap för att snabbast möjligt få skydd av 5§ i NATO-stadgan.

Sossarna bär ett tungt delansvar för landets avrustning fram till idag. Nu tycks de förvärra läget och spela bort korten om en snabbansökan hos NATO. Trots att ryssarna just nu är upptagna – alltså passiviserade – genom ett mindre effektivt anfallskrig i Ukraina.

Jag har skrivit det förut. S-politik innebär sedan Tage Erlanders avgång en nationell fara för Sverige. Det skulle inte förvåna mig om finländarna blir medlemmar i NATO före Sverige. Och att Andersson än en gång skräms av Putin och Lavrov. Hon tycks hoppas på att andra nationer frivilligt ska hjälpa den svenska nationen vid ett anfall från öst. En självgod svensk statsledning tror nämligen att andra länder kommer att ställa upp på grund av att Sverige är ett föredöme för alla andra. Man inser inte att andra nationers politiker skrattar åt oss.

Torsten Sandström

Oavsett utgången av kriget i Ukraina är det uppenbart att Putins anfallsplan delvis grusats. Det är uppmuntrande att se att han liksom Hitler inte är något militärt geni. Båda dessa gangsters överskattar sin egen och den militära organisationens förmåga. Det vi ser är det vanliga tecknet på en diktatur – ingen vågar säga emot den ”store” ledaren.

Varför går det så dåligt för den ryska armén? Här följer en intressant text av Lawrence Freedman, professor em i krigsvetenskap vid Kings College i London. Han pekar på hur faktorerna yta (space) och tid verkat till ryssarnas nackdel. Freedman beskriver hur ryssarna – mötta av fientliga nålstick – kört fast i norra Ukrainas leriga vidder. Militär personal och materiel är inte heller alls i gott skick. Det tycks därför klart att Putin, förmodligen under den desperation som en diktator förmår visa, söker efter lösningar att komma ur den knipa som han själv vållat sin nation. Och ännu har den ryska ekonomins förfall inte fullt ut slagit mot Putin.

Det finns alltså tecken till en ljusning i allt mörker, förutsatt att inte den enväldige Putin trycker på knappen till nationens kärnvapen. Denna möjlighet saknade som bekant Hitler.

Läs gärna följande bra text!

https://samf.substack.com/p/space-and-time?utm_medium=email&action=share

Torsten Sandström

Visste du att drygt 50% av av det pris du betalar vid pumpen för bensin eller diesel är skatt. Om råvarupriset skenar, som nu är fallet, blir alltså sossarnas stat bara rikare. Detta är ju helt åt skogen. Lagen måste ändras så att skattesatsen justeras nedåt månadsvis efter råvarans ökade pris.

A propå åt skogen. Så här skriver Energimyndigheten som förklaring till att mackarna måste tillhandahålla drivmedel som har en tillsats av extra dyrbar skogsråvara:

Reduktionsplikten innebär ett mer långsiktigt styrmedel jämfört med tidigare skattenedsättning och bidrar till användningen av mer klimatsmarta biodrivmedel. Styrmedlet ska bland annat bidra till att nå det nationella målet om 70 procent minskade växthusgasutsläpp från inrikes transporter till 2030.

Alltså husbonden(S) röst. Men hallå! Även förbränning av skogsråvara i flytande form ger ju upphov till CO2! Så inte är skogsråvaror så extremt nyttiga, även om de är är förnybara. Så bara ordet ”reduktionsplikt” är rena propagandan. Inte reduceras utsläppen av CO2. Men skogsägare och bränslesäljare gnuggar förstås händerna.

Och du står där som en fåne med bilen på macken. Dyrare bensin som dessutom har lägre energieffekt per km. Tala om ett stort politiskt bedrägeri! Svenska folket är grundlurat. Men vilka alternativ har man egentligen i höstens val?

Torsten Sandström

Under nästan hundra år har Socialdemokraterna apterat den svenska statsapparaten med rader av sina förtrogna. Tusen och åter tusen lojala sossar har i stat och kommun fått jobb som går ut på att kontrollera, styra och framfört allt dela ut bidrag. Centrala kuggar i maskineriet har var S-partiets egna satelliter, i stil med LO, Hyresgästerna, ABF, COOP med fleras inflätning i den korporativa svenska statsapparaten. Allt har byggts efter en stor röd ritning samt under en enorm utvidgning av den svenska byråkratin, som förmodligen blivit störst i Europa per antalet medborgare mätt. Alltså några hundra tusen personer som gjorts beroende av den svenska modell som sossarna medvetet i åratal byggt upp. Bara genom att ta jobben ifrån mängder av dessa kollaboratörer öppnas dörren till det nya Sverige.

Jag skriver detta med tanke på Moderaternas och den övriga oppositionens frånvaro av beredskap om vad som behövs i vårt land, som går till val i höst. Inte hör jag ett knyst om hotet från det korporativa Sverige. Inte hör jag något om S-strategin att bygga lojalitet mellan det egna partiet och centrala myndigheter. Inte hör jag något om behovet att städa upp i myndigheternas Sverige för att lokalisera strukturer som S-partiet apterat samt för att spara de stora skattepengar som föder dem.

Min bild är att Moderaterna i huvudsak accepterat sossarnas bild av hur Sverige ska styras. Idealet tyck vara sossepolitik light. Därför talar det mesta för att ett eventuellt regeringsskifte inte kommer att lösa nationens stora strukturproblem heller denna gång. En ny regering kommer i grunden att fortsätta i S-partiets fotspår, särskilt som Centern och SD delar många av sossarnas politiska värderingar. Alltså kvar vid det gamla eller the easiest way out of it.

Om inte Moderaterna talar klarspråk om vad en förnyelse av Sverige betyder för den gigantiska stoppkloss i betong som S-partiet byggt upp under snart ett sekel talar allt för att vi – vid en valförlust för S – ändå kommer att få se ytterligare fyra år med sossepolitik. Kristersson gör alltså som Reinfeldt. Det är uppenbart att S-partiets haft stor framgång med att få oppositionen att tänka som normala sossar. Vänstern har verkligen utnyttjat sin makt att forma det politiska samtalet i Sverige.

Detta är min allvarliga bild av hur stämningsläget är inom den svenska politiska klassen. Detta trots att stora författare skrivit realistiska skräckskildringar om hur socialism och kommunism fungerar.

Jag ryser.

Torsten Sandström

Det ryska anfallskriget i Ukraina upptar mångas medvetanden. Det finns knappast plats i hjärnan för tankar om annat. Människor slaktas av den ryska krigsmaskinen. Folk som sedan tusen år levat sida vid sida, som grannar inom en likande kultur och med närstående språk dödas av sin ryska grannes soldater. Allt för att Rysslands ledare uppfattar sitt land som ett herrefolk. I likhet med Hitler önskar Putin att han ska bestämma över sina grannars liv. Han ser det som sin heliga uppgift. Och som diktator får han det krig som han beställt. Ingen vågar eller vill säga emot.

Som kritiker av det svenska politiska styret är jag förstås övertygad om att den svenska formen av demokrati klart är att föredra jämfört med systemet i Ryssland. Men jag måste ändå framhålla att svenska politiker lika fullt måste verka för att fördjupa den svenska demokratin. Vårt maskineri gnisslar. Och även i Sverige finns en politisk elit som år efter år med diskutabla metoder kämpar för att behålla makten.

Om förnyelse talas nästan inget. Svenska politiker, som ständigt ser sin nation som ett föredöme för jordklotets alla folk måste tala om för oss på hemmaplan varför demokratibygget ska anses färdigt. Finns det verkligen inte vägar till en fördjupad demokrati?

Svenska politiker är oss svaret skyldiga. Det räcker inte med att vara bättre än Putin.

Torsten Sandström

Denna blogg har många besök per dygn. Nu i genomsnitt 1.000 personer som klickar in för att kolla varje dag. Det finns alltså många som är för ett öppet och kritiskt samtal. Trots åsiktskorridorens trängsel. Det är ändå något positivt som är värt att notera.

Tack för det!

T.S.

Sveriges politiska utveckling under 2000-talet är djupt problematisk. Strukturproblemen hopas olösta. En tung beskattning används för dåligt genomtänkta bidrag i syfte att hålla samman samhällskroppen. Eller rättare sagt hålla sossarna kvar vid makten. Det vill säga ett parti som sedan länge utvecklats till ett rent maktparti med en verklighetsfrämmande kompass.

Detta parti har i åratal drivit en antikverad neutralitetspolitik – dvs en alliansfrihet i ord, men inte i verkligheten. Följden har blivit att nationen hamnat utanför 5§ i natostadgan, om en rätt till bistånd vid ett ev anfall. Och detta har skett samtidigt som försvaret nära nog lagts ned. Visst några JAS-plan, men i realiteten inte de soldater som behövs för försvar av landet. Det berättas till och med att nationen idag har brist på ammunition till de få vapen som finns…

Denna stolliga politik har nu ställt S-regeringen mot väggen. Ryskt anfallskrig i Ukraina, med illa förtäckta hot mot Sverige. Detta kan innebära att sossarnas yrkespolitiker nu kan tvingas göra en snabb U-sväng, i syfte att fem i tolv försöka hoppa på NATO-tåget. Det är bra om det sker, men hade definitivt varit bättre om det skett senast 2014, då Putin visade det hänsynslösa ansikte, som många redan visste att han hade.

Sossarna har alltså kapitalt misslyckats vid makten. Nu avser man att fortsatt regera landet, med en politik utan annan kurs än att försöka köpa röster med löften om bidrag i höstens val.

Det är bedrövligt att skåda S-ledningens styre av Sverige. Lika trist är att se hur vänstermedia – statsfinansierade och inte minst de i Bonniers regi – håller S om ryggen via något slags trygghetstänk. Snart har idealet om öppenhet och förnuftig politik ersatts med den sk försiktighetsprincipen. Vilken innebär: hellre röd än död.

Torsten Sandström

Bakom den åsiktskorridor som ofta diskuterats finns en utveckling av det svenska samhället i en delvis auktoritär riktning. Det rör sig om en politisk vänsterkultur som tagit sig uppenbart dogmatiska former och genom mediernas förmedling resulterat i den politiska korrekthet som jag fortlöpande studerar.

Jag tror att denna frånvaro av öppenhet och kritisk diskussion kommer att få allvarliga konsekvenser för den svenska nationen på sikt. Redan idag syns för övrigt spår av kraftiga verbala angrepp mot oliktänkande.

Det pågående ryska kriget i Ukraina kan kanske hjälpa oss att förstå vilka risker även mildare former av auktoritär politik kan få. Det sägs att kriget inte följer den plan som en snäv krets kring Putin dikterat. Det går med andra ord sämre än tänkt. Orsaken påstår initierade bero på att få vågar framför kritiska synpunkter på strategiska beslut till den högsta ledningen, dvs Putin. Detta är en väl känt problem inom diktaturer. Få om någon vågar vara budbärare till en diktatoriska ledning. Denna rädsla innebär att saker går i stå och grus hamnar i ledningens maskineri i en accelererande spiral, som skapar ytterligare problem. Å sin sida blir den högsta ledningen alltmer isolerad. Även hos den växer en rädsla fram – för revolt eller attentat. Genom en auktoritär spiral skapas ett rädslans samhälle.

Även om Sverige givetvis inte är slutet på ett vis som kan jämföras med Ryssland, menar jag att det finns tecken på en begränsad öppenhet i debatten av orsaker som beror på att ett mer auktoritärt klimat spritts av politiker och mediavänstern. Vi ser i vardagen hur människor inte vågar säga vad de tycker på grund av en åsiktskorridor som dikterar vad som är korrekt respektive inkorrekt. Det sker på jobbet, i föreningslivet, på middagsbjudningar osv. Alltför få vågar höja rösten för att framföra ett budskap som inte står i ton med den officiella synen på tillåtna åsikter. För att bara ta ett exempel: nästan ingen vågar 2022 tala om att en politisk klass vuxit fram i vårt land.

Det är denna vardagliga kontroll av medborgarna som den svenska mediavänstern hanterar. Det är också den som gjort att det politiska Sverige framstår som en betongkoloss. Rädslan har skapat ett folk som hukar. Inte bara i det vardagliga samtalet. Utan också framför valurnan. Det är uppenbarligen så mediavänstern och politikerna vill ha det.

Men inte jag!

Torsten Sandström

DN proklamerar idag följande:

Forskare: Stängda skolor kan ha minskat psykisk ohälsa

Det berättas att antalet vårdkontakter och utskrifter av medicinrecept till skolelever har minskat under coronaepidemins neddragningar i skolan. Forskarna tror att det kan bero på minskad stress.

Budskapet är i förlängningen att det är farligt att gå i skolan. Något som många vänsterpolitiker och pedagogbyråkrater också förfaller mena. Därför ska kraven i skolan begränsas så att alla mår bra, tycks de mena. Sommarlov året om förefaller därför vara rätta lösningen. Jag tar mig för pannan.

Förr ansågs stress och ängslan över höga krav i skolan som något nödvändigt ont. Det vill säga något som innebar att eleverna tvingades skärpa sig och ”lägga manken till” (ett numera dödskallemärkt uttryck, som användes innan psykologerna dömt ut tankar om krav i denna riktning). Nu är naturliga reaktioner om stress och ängslan något ont, som dessutom skapar sjukdomsdiagnoser. Beviset är att läkarbesöken minskar då eleverna är hemma i frihet framför sina telefoner. Alltså skapar skolgång psykisk ohälsa.

Jag menar att rapporteringen är ännu ett tecken på sjukdom i samhället. Nyttiga och naturliga sociala krav som ogillas av vissa elever (och deras föräldrar) ger numera upphov till sjukdomsdiagnoser. Dagens rapport visar hur samhällsforskare väljer uppgifter utan förnuft och skriver rapporter utan kritisk distans.

Det svenska folkets barn är inte sjukare än andra nationers ungdomar. Risken är däremot stor att generationer av unga kommer att sjunka ned i sjukdom genom samhällets påfallande iver att utfärda allsköns diagnoser och skriva ut recept.

Det är svenska politiker, läkare, forskare och inte minst journalister som är från vettet.

Torsten Sandström

Hur kommer det sig att västerlandet – och nu särskilt Sverige – har hamnat i dagens politiska konflikt mellan å ena sidan en vänster som skriar om konspirationsteorier och fake news och å andra sidan en populistisk höger, som i Trumps anda försöker montera ned delar av den traditionella demokratin? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Men finns det något bra svar? Jag tror det.

Jag ser nämligen en spiral som utvecklats i ond riktning. Startpunkten för svensk del är demokratins utveckling under de senare 50 åren. Vi ser en politisk klass som – med tämligen små åsiktsskillnader i sak – har prenumererat på makten över nationen. Metoden har varit att försöka framställa smärre oliktänkande som djupa klyftor. Föreställ dig därför en samlad politisk linje från Palme-Carlsson-Bildt-Persson- Reinfeld och fram till Löfven/Andersson. Även om vissa reformer givetvis genomförts, än åt vänster, än åt höger, har tyvärr i praktiken enighet rått om att inte göra något åt de stora politiska strukturfrågorna. Visst har man som sagt bråkat i ord om dem. Men inte i så mycket i handling. Man kan därför säga att grundproblemen avseende skola, hyresbostäder, rättsväsende, vårdens tillgänglighet, försvar, skattetryck mm legat i politisk träda. Partierna har inte vågat ta itu med problemen. De har alltså hållit sig inom en ganska snäv korridor av åsikter.

Detta har i steg två medfört ett folkligt missnöje. Riksdagsvalens efterspel har inte fört med sig någon lösning på det som breda folklager önskar. Politiker och partier har – under vederbörligt käbbel – inte kunnat, eller önskat, lösa nationens ödesfrågor. I stället har bidragsreformer – än hit, än dit – satts in för att ge ett sken av att något viktigt händer. Men de stora frågorna kvarstår olösta. Och nya allvarliga problem har sannerligen dykt upp.

Låt mig bara ta klanvåldets utbredning som ett exempel. Missnöjet har lett till ett ställningskrig mellan politiker och folkopinion. Men däremot inte i särskilt stora konflikter mellan partierna, som de senaste tio åren tycks ha tagits på sängen av den storskaliga invandringen. Vi talar om en miljon nyanlända (dvs 10% av befintliga boende i landet!). Denna inflyttning har det svenska asylsystemet – inte klarat av att hantera. Inflödet startades genom Reinfeldts ”öppna hjärtan”. Och fortsatte genom en vilsen hantering och tillämpning av utlänningslagen under två valperioder med sosseregeringar. Frånvaron av integration, uppkomsten av kulturkonflikter, skolstök, gettobostäder, oförmåga att verkställa utvisningar och blodigt klanvåld har blivit en del av vardagen i det tidigare lunga Sverige. Följden har i steg tre blivit en förstärkt högerpopulism, med tämligen förklarliga inslag av förakt mot eliten och det demokratiska systemet. Politikerna har utfärdat vallöften, men inte klarat av sin uppgift. Och medierna har backat upp eliten. Ett resolut politiskt handlande från de etablerade partierna har alltså uteblivit.

I steg fyra har därför konflikten ytterligare eskalerat mellan politiker och folkliga strömningar, vilka alltmer sett Trump och högerextrema krafter som ideal (till och med hyllning av Orban och förståelse för Putin är med i bilden). I stället för en korrekt analys och ny strategi – en form av resultatpolitik avseende demokrati- och strukturfrågorna – har alltså det svenska politiska etablissemanget gått till motanfall mot högerpopulismen.

Utan att alltså vilja fundera över de djupare orsakerna till missnöjet har en allvarlig politisk pajkastning inletts mot en inte så liten, men vilsen, folkopinion. Utan att se sin egen roll har alltså den politiska klassen börjat anklaga motsidan för demokratiförakt och att vara konspiratörer eller fara med fake news. Det ligger förvisso en del i anklagelserna. Men till saken hör att traditionella medier i huvudsak tagit ställning för yrkespolitikernas agerande. Och den springande punkten är att politiker och gammelmedier inte har kunnat bemöta ett alltmer högljutt folkligt missnöje på sociala medier. Vi befinner oss därför nu i ett dödläge i relationen mellan politiker och väljare: elitens påstående om demokratiförakt har på Internet bemötts med politikerförakt.

Enligt min mening måste denna negativa spiral brytas. Det är förstås enklare sagt än gjort. Men för att använda ett simpelt fotbollsspråk är bollen hos den politiska klassen. En fortsättning på den passiva linje som hittills valts kommer nämligen att leda till ännu mer elände. Till bilden hör nämligen en ung generation som knappast läser tidningar eller lyssnar på de statsfinansierade mediernas tillrättalagda ord. De unga får som bekant sina idéer i huvudsak från Internet. Den enda tänkbara lösning jag kan se är därför ett stort politisk omtag från partiernas sida (alltså från de som tyvärr är djupt insyltade i vad som hänt). Det som krävs är en fördjupning av den svenska demokratin som ger en politik med förankring i breda folklager. Vanligt folk måste kunna se att deras åsikter avspeglas i Riksdagen och inte filtreras bort genom partiernas kanslier. Svaga politiker måste kunna avpolleteras av väljarna och inte bara genom partiernas elitära kanslier.

Den enda lösning jag kan se är således rejäla inslag av direkt demokrati. Alltså ett direkt ansvar för varje politiker och inte de partier som idag kommenderar sina knapptryckare. Alltså röstning på person och inte främst på parti (även om partierna givetvis tillåts nominera kandidater inför valen). Regler om rotation bland de folkvalda tillhör samma tankelinje, dvs en växling vid makten (pga att makt riskerar att korrumpera). Dessutom behövs nya regler om beslutande folkomröstningar, som tillåts äga rum då exv 200.000 namnunderskrifter finns mot ett lagförslag.

Min enkla spiralmodell pekar på att det är bråttom. Då grundlagsändringar krävs måste kloka politiker alltså rivstarta genom att snarast visa sina ambitioner till förnyelse. Problemet är dock att den politiska klassens intressen råkar i kläm genom det jag skriver. Den enda ledande politiker som jag hittills hört visa mod i denna riktning är KD:s Ebba Busch. På tal om en nedläggning av landstingen/regionerna säger hon ”att många politiker kommer att förlora sina jobb”. Detta är på sätt och vis pudelns kärna.

Torsten Sandström

Följande rapporteras av Sydsvenskan i kväll:

Hundratals svenskar uppges vara intresserade av att strida för Ukrainas internationella brigad. På torsdag åker de första svenska frivilliga dit.

Det rör sig enligt min mening om svenskar, som fattat mycket modiga beslut. De ställer upp för demokratin mot den ryska typen av auktoritär kommunism. Putin hyllar som bekant Stalin, som blivit hans självvalda spegelbild, tycks det. Unga svenska män satsar alltså sina liv mot risken för att människor i Rysslands omgivning ska förslavas under Putin. Eller att mänskligheten utplånas genom hans kärnvapenkrig.

Det vi ser är alltså en motsvarighet till modiga svenskars stöd till Finland under senaste världskriget. Som drygt 70-årig gubbe blir jag faktiskt stolt över att läsa att svenska ungdomar satsar sina liv mot Putin.

Torsten Sandström

Den svenska rättsordningen hotas ständigt genom politikers klåfingrighet. Än vill en statsminister inte lämna ut dokument på begäran av den statliga coronakommissionen. Än myglar ministrar med myndighetsföreträdare. Och den chef som tvingas avgå för en insats i sitt partis tjänst kan vara tämligen säker på pay-back i form av nytt fint jobb. Till och med nyligen som statssekreterare till just statsministern.

I detta nätverk kan tyvärr jurister spela viktiga roller för att legitimera att allt som sker är okej. Alltså en form av fiffel för att skydda makthavare. Dessa jurister ser alltså kamrater framför principer. Man blir därmed en person som den politiska klassen kan lita på. Man kan därför säga att de tillhör samma elit.

Ett exempel är Susanne Eberstein, en långtradarsosse med jur kand examen. En spindel i S-nätet med juristutbildning är synnerligen användbar, i stil med Bodström far, son och dotter (den sistnämnde chef på statsfinansierade SR). Eberstein är före detta riksdagsledamot, vice talman, ledamot av Domarnämnden och nu senast ordförande i Riksbankens fullmäktige. I denna roll pläderar hon för att ett Riksbanksbeslut om obligationslån till börsnoterade företag inte ska medföra jäv för Riksbankens chef och en annan i den högsta ledningen. Det visar sig att hon som kontrollör av Riksbanken godtagit en intern bankutredning som kommit fram till att jäv inte förelåg.

Som jurist får man lära sig att ingen som riskerar ha eget intresse i ett offentligt ärende ska delta i beslutsfattandet. Sak samma gäller faktiskt inom aktiebolag, ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar osv. Bara ett hot om att man kan ha exv ekonomiskt intresse i ärendet gör att man måste anmäla jäv. Det räcker alltså med en potentiell risk.

Alltså har Eberstein brustit i sin roll som statlig kontrollant av korrekt beslutsfattande. Det är inte bara pinsamt utan allvarligt när jurister agerar som rättsstatens dödgrävare. Hon har uppenbarligen känt större ansvar för etablissemanget än för att peka på en felaktig handläggning.

Jäv är en fråga om skydd för rättsstaten. Eberstein borde alltså ha påtalat saken, även om det visar sig att beslutet – frånsett de jäviga – fattats med tillräcklig majoritet. Juridik är en fråga om höga principer än ostörd sammanhållning inom den politiska klassen. Låt därför Eberstein stå där i skamvrån med sin serafimermedalj i 12e storleken om halsen.

Torsten Sandström

Dagens krig i Ukraina utspelar sig inte bara i den blodiga verkligheten utan också över internet och stora nyhetssajter som exv CNN, BBC World, Al Jazeera osv. Framför datorn på köksbordet bestäms folkets stöd för respektive krigande part.

Under senaste veckan har vi sett hur Putin axlat Hitlers avlagda roll som ond krigsfurste. Liksom under Hitler verkar generalerna bara agera bönder i schackparti. Skrämda och åthutade duckar de vid bordet ett par tiotals meter från führern. Ledaren tror sig snabbt kunna lägga under sig en en självständig och fri grannation – nästan dubbelts så stor till ytan som Polen eller Tyskland och med 40 miljoner sedan 2014 ilskna medborgare. Putin lägger ut sin besynnerliga personliga syn på världen. Han hotar fria nationer med atomvapen – och får genom ett välregisserad skådespel i tevestudion stöd från sina hukande rådgivare. Och så släpps krigets helvete löst.

Men bara efter några dagar tycks kriget i Ukraina inte alls gå som Putin i sin kammare bestämt. Dessutom har USA:s och Europas makter och folk via tevens bilder plötsligt fått klart för sig att Putin är en diktator i Hitlers fotspår. En person med samma syn på sig själv som sin föregångare. Ukraina får ett internationellt stöd utan motstycke. Och de finansiella sanktionerna mot Ryssland gör att nationens ekonomi allvarligt hotas. Dessutom riktas personliga sanktioner mot Putin och hans oligarker, vilkas reaktioner ofta är viktigare för Putin än vad hans stenhårt tyglade folk anser.

I detta drama framträder så en joker vid namn Zelenskyj. Framför tevekameran står en filmkomiker, som nu agerar som president. Och en bestämd och klok sådan. En person som liknar 1960-talets svenska MAD:s Alfred E Neuman, såväl i bild som i handling. Plötsligt ser det ut som om denne folkets man kan komma att hota den enväldige Putins personliga plan.

Med ens finns det en möjlighet att MAD:s man i bästa streetsmarta ikonstil till och med kan ta hem det blodiga världspolitiska spelet i Ukraina. David tycks ha en chans att utsätta Goliat för nederlag. Och förpassa Putin till den plats där han rätteligen hör hemma, dvs historiens samlingsplats för blodtörstiga förtryckare.

Utan Internet hade kanske inte detta otäcka skådespel fått ett lyckligt slut. Om nu inte Putin spelar ut sitt sista kort. Frågan är om det finns någon som kan stoppa honom från att trycka på atombombs-appen.

Då människor själva tar del av livet över Internet – såväl propagandan som som den verkliga sanningen – händer det således märkliga saker. Gammelmedierna trängs alltmer undan av cyberspace. Det börjar bli dags att via den nya tekniken inhämta folkets åsikter oftare än vart fjärde år.

Torsten Sandström

Det finns flera oroande politiska mönster i nutiden. Men det kanske värsta är enligt min mening framväxten av en auktoritär och antidemokratisk front. Jag tänker alltså på hur Kina och Ryssland alltmer knyter band, som delvis hotar att kopplas till USA, ifall Trump eller hans anhängare vinner nästa presidentval.

Det vi ser är en begynnande stark allians mot den traditionella demokratin i väst. Kritisk och öppen analys ersätts av murkna nationella stämningar, där plats saknas för humanitära, medborgerliga och demokratiska traditioner. Ett system där ett fåtal dignitärer bestämmer över såväl politik och näringsliv. Ryssland och Kina vill kriga för utvidgning av sina gränser och önskar hålla folket under förtryck. Och Trump struntar i brett folkligt styre där alla medborgare önskas ta del (även svarta och kvinnor). Som marknadsorienterad liberal och demokrat är jag därför uppriktigt oroad över framtiden.

Min oro förstärks av att demokratiska politiker i Sverige och västvärlden inte vill ta allvar tydliga tendenser till misstro från vanliga människor mot elitens politiska roll. Även om demokratiska val givetvis hålls frigör sig den politiska klassen i väst stegvis från ett beroende av väljarna. Detta sker genom statsstöd till partier och medier samt genom val som tilllåter etablerade partier att kontrollera vilka som ska agera knapptryckare i parlamenten. En levande demokrati kräver en vilja att lyssna och maximalt inlemma vanliga människor i en nations styre. Därför krävs i Sverige och i västerlandet reformer som innebär tydliga steg mot direkt demokrati.

Om motsättningarna mellan demokratier och den auktoritära konstellationen ökar samtidigt som demokratiska politiker hyllar sina egna klassintressen kan det gå riktigt illa. Det är jag rädd för. Därför måste ledande svenska politiker öppet debattera vad som bör ske för en fördjupad demokrati.

Sist en enkel fundering. Svenskar sköter idag mängder av superviktiga angelägenheter hemma framför datorn via BankId i någon form. Tänk om medborgarna själva denna väg tilläts agera knapptryckare för att – på i grundlag angivna villkor – kunna skjuta upp ett förslag till lag från Riksdagen. Undantag kan göras från lagar exv om krig, försvar, nationella ekonomiska kristillstånd och akut folkhälsa.

Torsten Sandström

Så här skriver Systembolaget på sin hemsida:

Cirkulära flöden

Utvecklingen mot mer cirkulära flöden kommer att bli vägledande när Systembolagets butiker, lager, kontor och drift utvecklas på ett hållbart sätt. Vi har som strategiskt hållbarhetsmål att vi ska vara en cirkulär och fossilfri verksamhet år 2030. Det innebär att vi ska utnyttja producerat material så länge det går, och att återanvända och återvinna så långt det är möjligt. Arbetet med att ställa om har börjat.

Jahaja, skriver jag, som ofta går med engångsflaskor till återvinningscentralen. Och framför allt med pantsatta plåtburkar till ICA.

Det allvarliga är att man skriver en sak som är PK. Och sedan motsatsen. Systembolaget gör inte ens vad privatägda ICA gör! Alltså en tydlig ”greenwashing” i statlig regi. Alltså i det bolag som tills för några år sedan statsminister Persons fru fått i ”förläning”.

Torsten Sandström

Vanligtvis brukar jag gilla Uppdrag granskning (UG) på SVT. Ofta presteras sakligt strukturerad kritik, låt vara med stänk av mediernas vanliga krisscenarier. Men häromkvällen inträffade ett stolpskott eller till och med självmål. I ett nästan entimmeslångt reportage avsåg man att skildra det viktiga samhällsproblem som rör mångfalden av bokstavsdiagnoser för skolungdomar. Men reportaget blev ett psykologiskt inferno.

Man förväntar sig en saklig rapportering om varför alla bokstavsdiagnoser vuxit fram hos ett svenskt folk, som uppenbarligen förut varit friskt från likande symtom och sjukdomsförklaringar. Men om detta sades inget. I stället intervjuades rader av föräldrar och så kallade psykologiska experter. En bild av storskaligt ångest framkallades. Och dessutom en bild av att skola och vårdapparat ensamma bär ansvar för eländet.

Försök till alternativa förklaringar lyste alltså med sin frånvaro i UG:s ångestladdade bönemöte. En av bovarna i dramat, den skandalomsusade forskaren Christopher Gillberg, tilläts breda ut sig. Alltså en av de män och kvinnor som i Sverige startat den ångestlavin jag talar om. I åratal har mannen pläderat för en mångfald själsliga diagnoser som inte kan mätas med vanliga medicinska metoder om människans kropp. Alltså en via skrivbordsteorier utarbetad idélära. Ett utslag av forskningens intresse av att skapa nya särskilda discipliner inom en bredare krets av mänskliga krämpor. Med andra ord en strävan att genom specialisering klyva vanligt avvikande beteenden i en rad speciella själsdiagnoser.

Inom gruppen av ungdomar, som förr framträdde med naturliga variationer (nu avses inte allvarliga symptom), har ett oklart antal beteenden stämplats som sjukdomar och påklistrats rader av bokstavsdiagnoser. Följden har blivit en tsunami av vårdinsatser, skolbeslut och tablettförskrivningar, som drabbat denna grupp av unga. Samhällskostnaden bör sannolikt beräknas i miljarder. Såväl föräldrar som barn har följaktligen börjat se symptomen sjukdomar i stället för tämligen godartade naturliga variationer, som ofta är övergående eller i värsta fall kanske bara kräver tillfällig behandling i specialklasser. Det vill säga den metod som förr användes i besvärliga fall inom den naturliga variationen.

Den äldre metoden var human. Man såg den unges psyke som normalt skiftande, ifall blodprover, röntgen mm inte påvisade något annat. Och med fast behandling i familj och skola löstes flertalet problem på ett rimligt vis. Den unge eleven såg sig inte alltför stigmatiserad och gavs möjlighet att undvika den egotrippade och ångestladdade självsyn som UG:s reportage gav prov på.

Att Gillberg gavs scenplats var en av reportagets egendomligheter. En annan märklighet var att svenska politiker inte fick medverka i UG:s reportage , med undantag från en höjdare från regionsjukvården, som typiskt nog förespråkade ytterligare särlösningar från vården, skolans och övriga samhällets sida.

Jag påstår nämligen att svenska politiker bär huvudansvaret för dagens bedrövliga situation, där bokstavsdiagnoser påklistras personer som måste anses som tämligen normalt friska. Förklaringen är att det är politisk inkorrekt att ställa särkrav på föräldrar och barn inom gruppen normalt friska ungdomar. Det strider mot en snedvriden svensk jämlikhetstanke. Märk väl att föräldrarnas ansvar inte nämndes en enda gång i den studie i ångest som UG presterade. Deras ängslan är förståelig, särskilt med tanke på läkarnas och politikernas bollande med bokstäver. Men ångesten riktades genomgående utåt mot samhället, med understöd från psykologer och andra experter, plus den hukande städaren från vårdregionernas Sverige.

Enligt min mening är roten till det onda en förvriden medicinsk och politisk dogm om att vissa ungdomar inom normalvariationen är sjuka och måste ges en bokstavlig sjukdomsdiagnos. Följden blir givetvis per automatik att den svenska psykiska ohälsan uppmäts som kraftigt i stigande. I stället för att ta itu med stök och andra ordningsproblem i skolan och hemmet, så stämplas oroliga ungdomar som psykiskt sjuka, medicineras och därför ges största personliga uppmärksamhet i rollen som just psykiskt sjuka.

Jag menar att landets politiker egentligen bär huvudansvar för denna utveckling. Man vill undvika att samtal om problem, rörande: dagens skola, familjer med två förvärvsarbetande föräldrar, ökad skilsmässofrekvens, störtfloder av mediala it-instrument etc. Lösningen har blivit att påklistra stökiga ungdomar själsliga diagnoser, varefter tsunamin av vårdinsatser, tabletter och psykologbesök rullas igång.

Jag menar inte att skolan förr var rena Sörgården. Tvärtom förekom en tydlig social utsortering. Men nu sker en själslig sådan, som dessutom är planerad i stor skala.

Torsten Sandström

Följande kloka ord av Winston Churchill är värda att lyfta fram idag, i en tid av krig i Sveriges närhet: ”Ju längre du kan se bakåt, desto längre kan du se framåt.”

Churchill kände verkligen till världens historia. Han hade med andra ord goda kunskaper om hur kungar och politiker agerat under flydda tider. Med den kartan orienterade han sig i tiden. Visst misslyckades han delvis i världskrig ett (Gallipoli). Men han tog med råge igen det i världskrig två. Långt före många andra brittiska – och europeiska – ledande politiker pläderade han för att man inte kunde lita på Hitlers löften i München 1938. Och han fick rätt då Hitler anföll Polen 1939.

Därför är jag oroad över den historielöshet som svenska politiker visar. Ett tragiskt exempel är Annie Lööf, som i ett underhållningsprogram inte ens lyckades svara på frågan om under vilket århundrade Gustav II Adolf regerade (dvs 1600-talet). Bondeförbundets dotter svarade 1800-talet! Alltså noll koll hos en person som varit näringsminister (!) i en svenska regering.

Sådana politiker deltar alltså i styret av Sverige. Igår samt idag. Inte undra på att landet saknat ett försvar värt namnet såväl 1939 som idag. Flertalet ledande svenska yrkespolitiker lever därför i drömmarnas värld. Man hoppas på det bästa. Därför litar man på ord från politiska vettvillingar som Putin i Ryssland: man hoppas på fred och avrustar. Det är skrämmande. Men sant.

Sverige behöver en ny typ av politiker. Alltså kloka och kritiska personer, som under en handfull år har politiska uppdrag, men sedan jobbar med annat, som vanliga människor. Vi måste därför tvingas rösta på person och inte på partier, som vill ge sina kumpaner försörjning.

Torsten Sandström

Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan verkligen förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i ett djupgående fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.

Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader, som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund och ett liv i förorten. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd om samhällets uppgifter, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.

Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har barn (omyndiga) och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Detta har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på, utan är bara uppfunnen av politiker.

Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” har nyligen sagts av landets populistiska f.d. regeringschef. Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmen rena dynamiten. Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.

Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.

Även om mina ord kan tyckas krassa måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället.

Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Nina Björk? Hon uppfyller alla krav på en vänsteraktivist. Lundaakademiker, feminist, Sommarpratare, fd DN-krönikör, Leninpristagare osv.

Nu skriver hon i SvD att hennes ideal är ett ”samhälle utan hierarkier”. Hon anser sig vara en så stor frihetsälskare – och förkämpe för jämställdhet – att hierarkier blir något ont.

Som fd månghårig lundabo och numera jägare av dubbelmoral kan jag inte låta bli att agera. Hennes bakgrund är som framgått baserad på närhet till flera kulturella maktcentra . Och i vilket samhälle är makten mer pyramidartat än i kommunismens stater?

Hierarkier kan vara goda eller dåliga. Men någon god maktstruktur är nödvändig. Lenins stat var en stöld av makten från en begynnande demokratisk socialistisk stat. Björks dubbelmoral är alltså värdig en Leninspristagare. Hon har tagit emot en belöning uppkallad efter en av världshistoriens värsta förtryckare, hur man än mäter. En utav flera ryska hänsynslösa våldsutövare. Och så talar hon om frihet.

Torsten Sandström

Historien upprepar sig inte, brukar det heta. Men det som nu sker i Ukraina visar på att talesättet inte stämmer, utan snarast är farligt.

*1938 lovade Hitler premiärminister Chamberlain att inte anfalla Tjeckoslovakien. Ett år senare var det fullt krig i Europa.

*För några veckor sedan talade Putin om att inget anfall förestod i Ukraina, utan att det var NATO som hetsade till krig. Och idag kommenderar Putin till fullskaligt anfall.

Lärdomen är förstås att diktatorer som Hitler och Putin gör som de vill. Och att fredslöften från deras munnar inte är värda vatten. Ändå har – framför allt vänsterns politiker – en vilja att tro alla människor om gott. Även när verkligheten är att största misstro är den bästa medicinen. Om ett monster får ett finger, ser han det som en svaghet och tar hela handen. Detta bör alla förespråkare veta, som – i likhet med fd. utrikesminister Margot Wallström – tror att konventioner mot kärnvapen kommer att innebära ett förbud i praktiken. Diktatorer håller inte ord och lyder inga skrivna regler!

Att historien faktiskt kan upprepa sig är alltså klart. Ytterligare ett bevis finns inom den svenska politiken 1939 och 2022. Innan världskrigets utbrott 1939 hade svenska politiker sett till att nationens försvar inte var gott. När Hitler tog Danmark fanns nästan inga soldater alls i Skåne. Och vad händer i nutid? Sossarnas och Reinfeldts regeringar har i åratal satsat på nedrustning. Först under senare år har en långsam utveckling av det dittills närmast nedlagda försvaret (frånsett JAS-flyget) genomförts.

Jag som skriver detta har inte varit världens bästa soldat under mina 9 månader på A6 i Jönköping. Men jag ansåg att ett rimligt bra försvar var nödvändigt, vilket historien utvisat. Dagens försvarsminister Hultqvist har dock i sin ungdom vägrat vapen! Sak samma med den olycksaliga ”Tomhylsan”, dvs moderaten Tolgfors som i Reinfeldts regering sysslat med försvarets avveckling.

Vi lär oss alltså att historiens visst kan upprepa sig. Sveriges historia är kantad av rysk-svensk aggression. Att ryssarna är farliga vet givetvis våra finska grannar. Men naiva – dvs historielösa – svenska politiker kör sitt eget race. Därför har svensk försvarspolitik under många tiotals år varit katastrofal. Vi har lämnat över politiken till klantskallar. Följaktligen även till personer som inte själva önskat bära vapen mot en förmodad rysk fiende.

Jag har sagt det förut: det är synd om svenska folket. Men det får banne mig skylla sig självt. Om nu inte svenska medier – framför allt de statligt finansierade – ställt upp på vänsterns fredskramar och konsekvent hållit politikerna bakom ryggen.

Torsten Sandström

I dessa tider med ryska övergrepp mot grannationer kan det vara intressant att påminna om Tysklands ansvar för den ryska nationens moderna historia under 1900-talet.

Jag tänker på att Tyskland förde krig på två fronter 1914-1918, dvs första världskriget i väst och öst. I syfte att försvaga sina motståndare på västfronten önskade tyskarnas ledning nämligen släppa loss kommunismens eld inom ryska riket. Givetvis inte för att man gillade Lenin, utan för att man insåg att han kunde ställa till stor oreda i Ryssland. Något han verkligen kom att göra!

Tyskland finansierade med andra ord Lenins resa från exilen i Schweiz, via Stockholm till Ryssland. Den brittiske historikern Niall Ferguson berättar att Lenin 1917 av tyska staten fått en gedigen reskassa på 50 miljoner guldmark, motsvarande omkring 800 miljoner dollar i dagens penningvärde (dvs omkring 7 miljarder svenska kronor). Att de många pengarna kom väl till pass skulle händelseutvecklingen visa. Den begynnande ryska demokratins socialister störtades vid oktoberrevolutionen 1917 och snart mördades tsarfamiljen i sin ryska exil.

Kriget fortsatte som bekant på västfronten trots revolutionen och Sovjetunionens utträde ur kriget. Men snart visade det sig att Lenins blodiga revolution inspirerade tyska soldater till uppror. Följden blev ett knappast årslångt inbördeskrig, inledningsvis bakom fronten, med blodiga strider och även upprättande av en socialistisk republik i Bayern, hösten 1918. Snart tvingades Tysklands kejsare abdikera och kriget i Europa var slut. Pengarna till Lenin tillhör alltså tidernas sämsta politiska satsning. Om Lenin misslyckats – vilket varit klart möjligt – hade kanske Ryssland fått en demokratisk utveckling. Och i sin tur måhända blivit en prydnad för östra Europa – och inte den skurkstat vi idag ser.

Men som alla vet bet sig tyvärr Lenins blodiga regim fast. Ett par generationer av sovjetiska förtryckare följde. Miljontals ryssar dödades eller sändes till Gulag. Svenska kommunister (dvs kompisar till dagens Vänsterparti) åkte till Moskva och kysste Stalins händer samt fick en dyrbar fastighet på Kungsgatan 84 i Stockholm som gåva (där V och Dadgostar ännu huserar!). Putin, som föddes året efter Stalins död, tillhörde initialt det småfolk som skulle administrera ockupationen av östra Tyskland efter andra världskriget. Resten av hans liv är historia, som man brukar säga…

Jag menar att händelseförloppet inte bara illustrera tyska nationens sämsta historiska beslut (i konkurrens med Hitlers krig). Utvecklingen belyser också kommunismens hänsynslösa ideologi, som går ut på att varje handling till stöd för partiet – hur blodig som helst – är helig. På så vis kan vi förstå den miljö som Putin växt fram i. Han hävdar dock inte Partiets helighet, utan egentligen behovet av skydd för sin egen person och liv. Utan makt över Ryssland våldsapparat är hans liv över. Det vet han förstås, liksom Lenin och Stalin känt skräckens kalla kårar.

Torsten Sandström

President Putin kvalificerar sig nu som ännu en makthavare i historiens skräckkabinett. Där omges han av Nero, Caligula, Hitler, Stalin, Mao med flera. För Putin betyder ett människoliv inget. Han tycks njuta över att se andra dansa efter hans pipa. Det innebär att hans ego förstoras.

Förklaringen är makt säger kanske någon. Ja, men innerst inne rör det sig faktiskt om rädsla. En våldshärskare känner väl till spelets regler. Detta gäller i synnerhet den som, liksom Putin, vuxit upp i Sovjetunionen och fostrats i Kreml. En diktator måste alltid räkna med att hans dagar är räknade och att slutet kan komma tvärt, som i Ceauseskos fall. Direkt från palatset till ändstationen, med andra ord. Det är denna rädsla som i sin tur gör att hänsynslösheten eskalerar. Det må gå hur som helst ifall jag inte får min vilja fram, tänker autokraten.

En liten tröst är att megalomaner på grund av sin rädsla ofta har ett svagt självförtroende. Detta sporrar diktatorn till än mer fokus på sin roll som envåldshärskare. Han ser nämligen inte fullt ut att många av de människor han styr föraktar honom och ser ledaren som en pajas. Efter Putins tid kommer medierna troligtvis att beskriva honom som en komisk person. Men inte ännu.

Världens ledare och folk deltar nu i ett stort och sorgligt drama. I Putins roll som diktator och samtidigt ett skrämt barn kan alltså vad som helst hända.

Torsten Sandström

De väl kända begreppen kapital och kapitalism tar som bekant sikte på storskalig varuproduktion. I fokus står en metod för att producera varor via lönearbete, insatser av pengar och andra förmögenhetstillgångar samt med nyttjande av teknik samt olika former av energi. För den klassiska vänstern är definitionen känd och själva företeelsen – kapitalism – synnerligen oönskad. Kapitalets ägare har blivit hatobjekt.

Den nutida vänstern är mindre nogräknad och mer flummig. Utan att analysera fenomenet kapital närmare tycks man vilja använda begreppet som en negativ klisterlapp. Man har nappat på den franska sociologens Pierre Bourdieus begreppsbildning. Enligt honom ska nämligen samhällets olika sfärer analyseras med hjälp av bla begreppen ekonomiskt kapital, socialt kapital samt kulturkapital. Genom dessa verktyg (tillgångar enligt min mening) skapar människan en förståelse av sin egen sociala roll – ofta utan att själv veta varför. Teorin är tankeväckande. Men genom att (åtminstone) tre gånger använda ordet ”kapital”, som en synonym för mänskliga tillgångar eller individers förmågor, bidrar Bourdieu onekligen till en begreppsförvirring. Den sammanhänger sannolikt med hans kritik av den kapitalistiska samhällsformen. Jag menar alltså att ordet ”kapital” riskerar att brukas som ett tillhygge.

Många inom vänster gillar förstås detta skarpt. Under senare årtionden brukas även orden ”våldskapital” och ”erotiskt kapital” allt oftare. Vad dessa begrepp innebär är också högst oklart. Man får ett intryck att det sker i syfte att skapa just en form av oklarhet. Men även om det är något osäkert tycks tanken vara att peka på något negativt. I stället för att tala klartext om vilket våld eller vilken kärlek som menas, så kapslas samhällsfenomen in med hjälp av en klyscha. Och vad är då bättre än slänga in termen ”kapital” som representant för något som vänstern verkligen ogillar?

Mest använt är begreppet ”våldskapital”. Det tar som läsaren anar sikte på brottslingars våldsanvändning. Tanken tycks vara att kriminella gäng och klaner samlar på sig mängder av vapen och annan teknisk utrustning samt bygger breda nätverk via insamling av penningmedel i stor omfattning. Dessa resurser brukas på ett genomtänkt vis i och för brottsligheten. Genom att tala om det systematiska utnyttjandet av dessa olika resurser kan en rimligt god bild av kriminaliteten skapas. Men detta har förstås inget med kapitalistisk produktion av nyttigheter att göras. Brottsligheten ställer ju bara till våld och annat elände.

Begreppet ”erotiskt kapital” är svårare att förklara. Men det tycks ta sikte på människors utseende, dvs att en vacker eller trevlig framtoning ger personen ifråga en konkurrensfördel i samhället. Inte heller i detta fall rör det sig om kapital som produktionsfaktor, ty en individs utseende är inte egendom som kan avyttras och omsättas. Att utseendet kan användas till personens sociala och ekonomiska fördel eller nytta är däremot antagligen rimligt att utgå från. Men vad sjutton har det med erotik eller kapital att göra? Förutsatt att saken inte gäller prostitution. Till skillnad från våldskapital tycks dessutom den erotiska varianten ta sikte på något som är gott eller åtminstone oförargligt.

Att en kvinnas yttre attribut kan användas till hennes fördel är emellertid något som gravt retar nutidens feminister. Skönhet riskerar ju att peka ut biologiska företräden, som andra kan attraheras av. I de renläriga feministernas värld är detta tabu, dvs något ont, som döljer tesen om att könet enbart är en social konstruktion och inte något genetiskt. Detta kan enligt min mening förklara användningen av klisterlappen ”kapital”, som i de radikala vänsterns rörelser är en röd stoppknapp.

De två begrepp jag pekar på förefaller alltså vara röda banderoller. Med andra ord slagord som helt saknar något som har med kapital eller kapitalism att göra, annat än som ideologiska vapen. Alltså en metod att via infogandet av ordet ”kapital” dödskallemärka två fenomen som vänstern ogillar. Och på köpet försöka ta livet av västvärldens mest framgångsrika ekonomiska produktionssystem.

Dödskallemärkningen sker alltså inte för att klargöra fenomenen ifråga. Utan för att sprida dimmor om kriminalitet respektive kön. Vi talar alltså om två helt onödiga nya begrepp. Som främst är negativt politiskt laddade. Och som vänstern använder i sin vardagliga krigsföring.

Torsten Sandström

Jag såg tio minuter på Melodifestivalen igår – innan jag zappade vidare. Jag är motståndare till den kommersiella flims- och flamskultur som statstelevisionen tvingar mig att betala. Rader av kändisar som måste försörjas och gör det med glitter, flabb och affärsinriktad musik. Ändå måste jag skaffa mig information om den vattvälling SVT serverar framför den ”lägereld” teves chefer snackar om. Men jag tröttnar snabbt på soppan.

Det mest bekymmersamma återstår att tala om. Jag tänker på det jag i bloggar kallar kvoterings- eller minoritetssamhället. Än en gång vill jag framhålla att minoritetsskydd är varje demokratis kvalitetsmärke. Ett tydligt, men tämligen litet (vad sägs om 5-10%), utrymme måste alltid finnas.

Men vad såg jag under mina knappa tio minuter i går kväll? Jo, tre personer. Den ena var homosexuell, vilket nogsamt påpekades för tittarna (han hade ”kommit ut” sades det). Den andre representerade nationens klart överviktiga. Och den tredje var invandare. Alla tre må ha kvaliteter. Med deras roller var absolut ingen slump, utan noga planlagt genom statstelevisionens chefer. Följden är att majoritetssamhället pausar. Och så kvoteras det politiskt korrekta in.

Att det händer enstaka gånger är kanske okej. Men det är den systematiska kvoteringen jag vänder mig mot. Innebörden är att kulturen skärmas av å det kraftigaste. Och ersätts med statspropaganda. Allt i smyg, dvs utan varudeklaration om att minoritetstänk är på gång.

Att SVT:s chefer ens har mage att tala om samling vid lägerelden! De kan ta sina svartgrillade korvar och försöka få jobb på den fria marknaden! Lycka till!

Torsten Sandström

Just nu förs en intensiv diskussion om invandrargruppers politiska mobilisering i Sverige. Det talas om Boycott Sweden på grund av det sätt invandrares barn behandlas av polis och sociala myndigheter, sannolikt normalt enligt lagboken. Dessutom pågår en politisk partibildning mellan invandare som tycks vara muslimer. Det rör sig om många människor, med bakgrund i länder med klankultur. Tanken är att befintliga partier inte driver invandrarnas problem.

De två rörelserna är lagliga och omfattas av svensk yttrande- och mötesfrihet. Dessutom är skeendet logiskt. Människor som känner sig inbjudna hamnar i utanförskap och ett liv med statsbidrag i gettoliknande förorter. Ingen politiker vågar säga till dem att en anpassning till svensk kultur och rätt är absolut nödvändigt.

Så riskerar det att gå då politiker behandlar invandringen enligt tanken om asyl. Asyl bygger på att utlänningar som kommer över landets gräns ska få sin asylrätt prövad av domstol. Det stora problemet är att avslag på en begäran om asyl i omkring 90% av alla fall inte kan verkställas genom utvisning. Rätt och skyldighet hamnar med andra ord i obalans. Inte kan man kalla detta en rimlig politik! Därför menar jag att asylrätten måste förvandlas till ett system med kvoter för invandring. På så vis sker slussning av ett lagom antal utvalda till Sverige allt efter som nationen kan klara bostäder, skolor och arbetsplatser.

Politiker som Reinfeldt och Löfven bär alltså ett tungt ansvar för att omkring 1 miljon invandrare idag stormat in i Sverige. En grupp av dem har förstås lyckats etablera sig i landet. Men en mycket stor grupp befinner sig i utanförskap. Att barn och ungdomar från den senare gruppen har svårigheter i skolan är klart som korvspad, med tanke på bakgrund, språk och kultur. Att några få procent av dessa ställer till med mord, hot och annan kriminalitet är lika logiskt. Det nya våldets och mordens Sverige är alltså skapat av naiva politiker. Deras oförmåga har byggt ett maffiasamhälle.

Nu oroar sig det politiska etablissemanget över boycott och muslimsk partibildning. Alltså över oro inom en grupp invandrare i landet som omfattar många hundratusen av de sammanlagt kanske 2 miljoner med utländsk bakgrund. Den politiska klassen reagerar med förvåning och ilska över att de som tagits emot ”med öppna hjärtan” av eliten nu sparkar bakut, talar om boycott, biter handen som räcker över gåvor samt önskar bilda egna partier med muslimsk inriktning. Sossarnas storskaliga system med köp av invandrarröster hotar således att förvandlas till spillror. En stämning av desperation måste råda i partihögkvarteret på Sveavägen.

Det är förvisso enkelt att vara efterklok. Men alla med förnuft måste – i den stund då Reinfeldt öppnade skattebetalarnas famn – ha förstått att asyl utan verkställighet av avslag är en dålig idé. Som politikerna sått får folket nu skörda. Mer än ett skjutjärnsmord hittills per vecka 2022. Och snart är antagligen muslimska broderskapets nya parti representerat i några av landets politiska församlingar. Reinfeldts naiva kärleksförklaring har utvecklats till klanernas kamp i Sverige.

Det allvarligaste är att få tycks vilja ta lärdom. Den politiska klassen skakar av sig all berättigad kritik. Man kör bara vidare i gamla hjulspår och öser galla över sina kritiker. Det betyder att allt mörka moln syn vid den svenska politiska horisonten.

Torsten Sandström

Bilskam, flygskam och matskam osv. Skam varthelst vi vänder oss. Låt vilda djur ta över skogarna. Tillbaka till stenåldern! Låt människosläktet dö ut, dvs den art som förpestar planeten Jorden och dess atmosfär.

Sekter har i alla tider förutspått civilisationens undergång. Och mänskligheten är sannolikt ändlig. Men inte genom fenomen bakom den skam som sekten Mp sprider. Utan tids nog tyvärr genom en främmande himlakropps ankomst…Det vill vi inte tänka på eller tala om.

Mp är bara ännu en sekt bland många som söker politisk makt. I syfte att vrida historiens klocka tillbaka vill man skrämma människor till lydnad. Liksom tidigare sekter kommer man att misslyckas.

Lång innan den stundande slutgiltiga undergången, förstås.

Torsten Sandström

Olof Palme var på 1970-talet strakt för kärnkraft. Han drömde om 24 reaktorer. Tillsammans med sina kompisar, först meterologen och skolkamraten Bert Bolin, och sedan med den S-märkta norskan Brundtland, lyckades han förmå FN att bilda den organisation vi idag känner som IPCC. Bolin blev själv dess första chef (vilket säger en hel del om s-partiets nätverk!).

Meningen var alltså att begränsa förbränning av olja och kol och satsa på ren energi, dvs kärnkraft. Man kan därför säga att Palmes, Bolins och Brundtlands allians skapade IPCC som ett slagträ för kärnkraft. Några dramatiska skrik om CO2 var det alltså initialt inte fråga om. Se den första länken nedan som är skriven 2018 av den naturvetenskapliga docenten Nils-Axel Mörner, som berättar om sossarnas spel med FN under 70-talet.

Som bekant blev det inte riktigt som Palme och Bolin trodde. Den senare var för övrigt inte särskilt oroad över CO2, men menade i brev till Palme att det kunde vara ett politiskt fungerande svepskäl, för att få FN att dra igång det kärnkraftprojekt dessa sossar tänkt ut. Läs citat ur brevet i den andra länken, från Clintel 2021, som tydligt pekar på hur Bolin ärligt (men politiskt diaboliskt) värderar riskerna med människans utsläpp av CO2. Klimathotet var enbart det bete som FN nappade på. Låt mig citera Bolins sluga dubbelmoral:

”Because the vast majority of people do not understand anything about physics, thermodynamics, meteorology and climate (and because the vast majority of politicians understand even less about it) – that the effect of carbon dioxide CO2 on climate events, if any, is extremely small and marginal – we are developing from this a possible global warming threatening to people and nature if nothing is done about it.” (min fetstil)

Klarare kan den politiska konspirationen omkring IPCC knappast beskrivas. Med min text vill jag därför också peka på existensen av en bred krets internationella forskare som är skeptiska till FN och IPCC:s skräckvisioner av idag. Mörners text visar för övrigt hur IPCC tidigt manipulerat sina uttalanden i politisk riktning och strid mot vetenskapen. Varför ska man tro att IPCC agerar annorlunda idag?

Du och jag är således åskådare till ett skådespel som politiker, FN, medier bedriver med IPCC – än en gång – som slagträ. Därför måste vi alla, så gott det går, försöka att sätta oss in i vad den kritiska vetenskapen hävdar gentemot IPCC, den organisation som fungerar som FN:s målstyrda politiska robot. Använd länken 2 för detta. Eller surfa till den goda sajten Klimatupplysningen.se

Torsten Sandström

1.

http://clexit.net/wp-content/uploads/2018/09/clexit-2018-morner.pdf

2.

https://eds6.mailcamp.nl/webversion.php?subid=6v4258q92m75hlx&ccode=jlxdjx68xo02tjn7mylnvjvwfdx4qgzld1l5hq1l79j78m3osyj8ow263j40f0qj6&lid=4ozyo4038&nstatid=3oeywgl9q&nid=g4zwyz5jq&statid=3oeywgl9q&info=n9w3d0v

I Sverige jagas med all rätt folk som sysslar med kriminell penningtvätt. Även lagliga svenskar utsätts därmed för trist kontroll.

Men hur agerar EU, som nästan alla svenska partier hyllar? Okej att man har regler om krav på rättsstatlighet, som gör att läskiga politiker från Ungern, Polen mfl medlemsländer går miste om miljardbidrag från Bryssel. Det är bra om man fortsätter värna demokratin. Men jag har mina tvivel.

Samtidigt är korruptionen inom EU:s olika myndigheter svår. Och än större belopp försnillas genom EU-bidrag till medlemsnationer som ser organisationen som en mjölkkossa. Slöseriet med EU:s medel är storskaligt.

Värst är dock det system som flera medlemsstater använder då de säljer pass till oligarker från exv Ryssland. Genom att betala X miljoner till den främmande staten köps med andra ord ett medborgarskap och rätt till den av EU hyllade friheten att röra sig inom unionens medlemsstater.

Jag har nyligen bloggat om detta elände. Cypern, Malta, Grekland och Bulgarien är exempel på medlemmar som säljer frikort åt skurkar. Det må vara sant att EU-institutionerna inte kan stoppa passförsäljningen, eftersom frågor som rör medborgarskap beslutas av varje EU-land. Men hallå! Ett EU som övertolkar sin grundförordning då man önskar ta upp miljardlån som sedan ska ges i gåvor till fattiga medlemmar – och i framtiden amorteras enbart av vissa medlemmar (exv Sverige) – måste även kunna visa muskler och sätta stopp för ett uppenbart missbruk av principen om den fria rörligheten.

Ett långvarigt missbruk som medför att gangsters kan köpa sig tillträde till unionen och Europas demokratier¨. Min respekt för slarvbygget EU är minimal.

För övrigt på flera goda grunder än den som jag nu bloggar om.

Torsten Sandström

Är det någon som minns sossepolitikern Björn Rosengren? Jag gör det, ty jag strävar eter stenkoll på dubbelmoralister. Alltså de som ständigt säger en sak och gör en helt annan. Rosengren är alltså mannen som, i rollen som chef för kvinnofacket TCO, lät bjuda sina gäster på porrklubb. Eller mannen som i rollen som minister privatiserade Telia och sedan tog jobb hos konkurrenten Kinnevik, med uppgift att agera dörröppnare åt bolaget till den offentliga sektorn.

Klart är att han – liksom läromästaren Göran Persson – tjänat miljoner på sitt politiska liv till vänster (med rader av högerprassel). Nu har han som finansiär – inte som rockvaktmästare – tyvärr tagit över den fina gamla krogen ”Eriks bakficka”. Följaktligen har matstället typiskt nog döpts om till ”Kasten”, vilket naturligt nog signalerar klasskillnader. Vilken kast eller kastmärke som avses är delvis oklart, men givetvis tänks en röd prick i pannan. Vidare blir nog maten svårsmält av tidningarnas kritiska matrecensioner att döma. Det kan jag förstå om menyn innehåller valfläsk med rödtjut. Vad sägs om en seg underkastbiff i skuren sveksås. Eller oljat sosseflin med brödsmulor.

Tycker någon att jag tar i? Förvisso är själslig lyteskomik tabu. Och skadeglädje brukar anses ofint. Men när det gäller dubbelmoralister är det i min värld helt okej. Personer från den politiska klassen som livet igenom signalerar motsatta värderingar måste behandlas omilt.

Torsten Sandström

Jag får en hel del reaktioner på mitt bloggande. Här några rader från en person som har skäl för att vilja vara anonym:

Det finns flera undersökningar om mediernas tydliga lutning åt vänster och MP, vilket du ofta tar upp. Jag testade en enkel metod för att bekräfta eller avfärda detta på några av mina vänner, nämligen om Trump. Jag har ingen egen åsikt om honom eller hans ämbetsperiod, men jag resonerar så här.

I båda valen, dels när han vann och dels när han förlorade, så var det mycket jämnt. Det bör alltså finnas ungefär lika många omdömen och lovord åt båda håll, i varje fall i amerikanska medier, twitter och annat. Det är vidare uppenbart att svenska företrädare för media läser sådant, eftersom det publiceras massor av negativa utsagor om Trump baserade på Twitter och liknande. 

Jag bad vännerna nämna någon eller några positiva omdömen om Trump, eller något bra som han gjort. Ingen av dem kunde ge ett enda exempel på goda gärningar, men däremot flera negativa. 

Den totala avsaknaden av positiva omdömen och objektiv analys här hemma är, enligt min mening, ett tydligt tecken på journalisternas ”cherry picking”, och åsiktsjournalistik. I och för sig är det väl vanligare att klaga än att berömma, i varje fall i Sverige, men något positivt borde man ändå hittat.

Jag vet heller inte mycket positivt om Trump, av skäl som ovan. Jag frågade dock min son, som utvandrade från Sverige för ett tjugotal år sedan, och han menar att det blev mer pengar i kassan under T:s tid, men att de ändå inte röstar på honom.

Den här enkla metoden kan nog användas i andra sammanhang, också, men är förstås bara ”food for thoughts”, men kan kanske vidga vyerna lite.

_ _ _

På bloggen har jag uttryckt delvis likande åsikter, låt vara att min bild av Trump är mörkare. Det enda goda med Trump är (som nämnts ovan) hans ekonomiska politik. Och Trumps framgångar är till stor del självförvållade av Demokraternas partibossar, som bjudit på presidentkandidater från politikens skräckkabinett (läs:partikarriärister och presidentfruar). Varför inte välja en ung och skicklig person från den amerikanska verkligheten?

Torsten Sandström

Putin ser nöjd ut. Hans vapenskrammel får världens ledare att dansa. Kanske inte fullt ut som Putin nog drömt om. Men han är ändå ledare för dansen. Vilket på den för honom ryska hemmaplanen är något viktigt och där sprickor i hans diktatur tillfälligt tillåts repareras. Att spara ryska pojkars blod är nödvändigt för Putins framtida maktställning.

I koreografin ingår att splittra hans fredliga motståndare och få dem att framstå fånar, i stil med Chamberlain i München 1938. Och Putin lyckas med det. Tyskland hukar – Olaf Scholz ser ut som han gått vilse, vilket han i och för sig också gjort. Frankrikes Macron bjuder på speciallösningar modell ”Vive la France!”. Och Magdalena Andersson backar förstås upp allt kompromissprat om diplomati. Tacka för det. Hon är en ledare för en nation som nära nog gjort sig av med allt försvar på marken. Tre stridsvagnar på Gotland måste i statsteven åka i cirkel för att se ut som många fler. Sossarna satsar som vanligt på kvitter från fredsduvor. För den svenska bristen på försvar bär framför allt sossar och moderater ett tungt ansvar. Dvs politiker som misskött sitt uppgift.

Till den trista bilden hör SD:s dubbelspel. Åkesson sjunger inte ut med kritik mot Putin. Den ruggiga tidningen ”Fria tider” – som visserligen inte företräder SD utan står till höger om – flirtar vilt med Putins Ryssland. Trots nättidningens namn och löjliga Karl XII-dekal på förstasidan! Man måste gnugga sig i ögonen och undra om Sverige är åter i skedet med de bananriksdagar, som verkat under en era som komiskt nog kallas frihetstiden (1719-1772).

I gårdagens tevesändningar fick vi ännu en bild från skräckkammaren på Kreml. Bakom ett 10 m långt bord sitter diktatorn själv med stela anletsdrag. Hans grova underhuggare talar hukande till honom från fjärran. Fram träder en blixtbild från maffiahögkvarteret. Bossen i centrum, gudfadern själv, som med blodiga händer diktatoriskt försöker få världens ledare att dansa. Och som lyckas, tycks det.

Ur led är tiden.

Torsten Sandström

Vad sägs om denna rövarhistoria som berättas i DN:

Konstnären Jens Haaning fick låna en halv miljon av ett museum i Ålborg till ett nytt konstverk. Han tog i stället pengarna och ställde ut två tomma ramar med helvitt innehåll. Han säger att pengarna aldrig kommer betalas tillbaka.

Nu undrar jag om detta är fair play eller ett bedrägeri i lagens bemärkelse?

Jag påminner om bilden ovan, som jag nyligen lanserat på min blogg samband med ett kritsikt kulturinlägg. Med tanke på mina skriverier om den nutida konstens död, dvs ett konstbegrepp som öht inte ställer minsta krav på bild eller form, blir det en knivig uppgift att ta ställning till min fråga om Haanings aktion är konst eller brott. Förmodligen har beställaren haft fog för att vänta sig något annat än två tomma dukar. Men å andra sidan är Haanings åtgärd en form av happening som med råge tycks uppfylla nutida konstbegrepp.

Jag skrattar stort i väntan på att få veta mer om vad avtalet mellan ”konstnären” och betsällare innehåller. Haaning skrattar förstås hela vägen till banken.

Torsten Sandström

Rubriken pekar på en av mina käpphästar. Den svenska rättsstaten innehåller sprickor, som inte tätas, utan snarare vidgas genom politikernas framfart i syfte att bli återvalda. Juridiska principer om en självständig rättsapparat sätts åt sidan. När meningen är att exv polis och åklagare ska jobba i frihet utsätts de i stället för informella påtryckningar från politiska makthare.

Nu skriver Expressen att justitieminister Laila Freivalds flera gånger ringt till utredarna av det rättsfall där två barn och bröder misstänkts ha döda en lekkamrat. Inte undra på att utredningen slutade i pannkaka.

Och inte undra på att mordet på Olof Palme ännu är ouppklarat. Delvis på grund av höga S-politikers klåfingrighet. Eller rättare sagt: deras okunskap/förakt för rättsstaten.

Det problem vi befinner oss i är alltså en politisering av rättsstaten, som innebär en inofficiell styrning av den. Det kommer inte att sluta väl.

Torsten Sandström

https://www.expressen.se/gt/regeringen-ringde-polisen-om-kevins-dod/

Feminismens grepp över det svenska samhället är sannerligen hårt. Därför är det svårt att avgöra ifall en kvinna ges medial plats av statsfeministiska skäl eller – som man hoppas – av egna goda krafter.

Jag skriver detta med anledning av en läsvärd artikel i Kvartal. Där riktar författaren Markus Dencker berättigad kritik mot Agnes Wold för hennes vänsterbudskap om att föräldrarna roll visavi sina barn inte är av större värde. Som bekant sprider Wold sina samhällsomstörtande ord i olika statsfinansierade och vänsterinriktade medier. Det vill säga kravlöshetens mantra.

En svensk skola i nedförsbacke längtar enligt min åsikt efter fasta regler och ordning, samt en minskad politisk detaljstyrning via tusentals paragrafer. Nu bidrar alltså Anges´ våld till än större problem. Budskapet är: släpp ungarna fria – sluta kolla och kräva! Kanske denna pedagogik har funkat för hennes barn i en trygg miljö – vad vet jag – men hur kan man tro att modellen är riktig för nyananlända familjer i Rinkeby, Tensta osv.

Hennes ord är häpnadsväckande av minst tre skäl. Dels att Agnes´ mediala våld bidrar till ytterligare upplösning av en skola som redan är i kris. Dels att orden kommer från en läkare som borde ha goda kunskaper om biosociala relationers betydelse för relationen mellan föräldrar och barn, dvs en miljö av kärlek och krav. Dels att hon som kvinna klipper av navelsträngen för ett rimligt samtal om pedagogik och barnuppfostran.

Jag blir så trött på vänstermediernas val av rader av auktoriserade (läs PK) intervjuobjekt som ska beundras. Särskilt om det – som i Agnes´ fall – ofta sker i de medier som skattebetalarna tvingas finansiera. Och där tyvärr en statlig kontrollapparat värd namnet – typiskt nog – saknas.

Det är synd om svenska folket, tror jag August Strindberg en gång i tiden menade med sina bevingade ord.

Torsten Sandström

Universitetslärarförbundets nya ordförande, juristprofessorn Sanna Wolk, är kraftigt bekymrad över att 60 % studenterna på juristlinjen är kvinnor, medan 70 % av lärarna där och cheferna på advokatkontoren är män.

Därför säger hon till Dagens juridik:

”Detta kan bero på två saker: Antingen är kvinnor väldigt korkade och borde inte vara jurister eller också är det någonting annat, vilket jag givetvis är övertygad om: att vi har ett system, ett beteende och en struktur som ligger kvar.”

Naturligtvis har hon rätt i att det inte är en fråga om begåvning. Men som flertalet feminister är hon blind för den mest troliga förklaringen till kvinnors val: ambitionen i kombination med biologin. För feminister förefaller det omöjligt att förstå att könsrollerna har en bas i biologin, dvs i moderskapet, som det präglat kvinnan och hennes gener i årtusenden.

Mannen har jagat, krigat och stökat sedan Homo sapiens begynnelse. Och bestämt på gott och ont. Kvinnan har skött barnen i hemmets värld. Jag vill inte säga att detta är ett ideal idag många tusentals år senare. Men att barnafödande och omvårdnad är uppenbara biologiska roller än idag är självklart. Sedan må politiska analytiker förstås säga vad de vill…

Den mest rimliga förklaringen till den statistik som Wolk lyfter fram är, enligt min mening, att flertalet kvinnor inte tycker att det är mödan värt att kombinera moderrollen med full jobbkarriär. Flera kvinnor skulle antagligen vilja bli ledare, men orkar inte kämpa för att skapa de meriter, som tillhör spelet. Min poäng är att majoriteten därför är nöjd med att slippa de påfrestningar och konflikter som normalt är förenade med ledarskapet. Man väljer därför den något lägre lönenivån samt prioriterar hem och fritid. De allra flesta känner, såvitt jag förstår, inte någon olycka över den senare situationen.

Men det gör förstås en minoritet. Och det intressanta är att denna kvinnominoritet består av landets politiker och akademiska feminister på vänsterkanten. En grupp som utsett sig själva till taleskvinnor för alla sina systrar, vilket i sig är tecken på en häpnadsväckande förhävelse. Feministerna vill med statens och lagens hjälp erövra allt de själva tror på, utan att se sig om eller fråga kvinnor utanför sin sekt.

Jag kan förstå att detta sker. Men måste samtidigt påminna om att det är en förvriden minoritets politiska ideal. En minoritet som vägrar att förstå biologins mönster i och med att de förläst sig på maktens patriarkala strukturer i böcker som inte uppfyller gängse krav på vetenskaplighet.

Denna lilla grupp inom kvinnornas kön jag talar om inser inte att de är just en minoritet. Därför surnar man till över verkligheten.

Torsten Sandström

Det är väl känt att stora organisationer tenderar att växa genom en inneboende byråkratieffekt. Chefer önskar avancera. Därför vill man skapa nya jobb åt andra som man kan bossa över, oavsett om nya uppgifter finns eller behövs. Man brukar tala om Parkinsons lag för att beskriva denna allvarliga spiralverkan avseende onödig personaltillväxt. Det rör sig om ett gift som varje klok politiker eller entreprenör måste motverka. Flertalet företagare vet detta och jobbar därför hårt med att begränsa antalet bolagsanställda som utför uppblåsta uppgifter.

Därför finns de stora byråkratierna inom den värld som styrs av politiker. De svenska landstingen/regionerna är olympiska mästare i grenen. De skapar nämligen nya jobb med andras pengar. Och det gör man med vackra ord om att stora saker måste uträttas. Denna kombination är illavarslande. Sverige är förmodligen norra Europas mest byråkrattäta nation. Myndigheter skjuter som svampar upp ur marken. Och svenska regeringar – särskilt S-märkta – hanterar folkets skattepengar med en klackspark. I vårt land finns nära nog en myndighet för varje politisk tanke (vilket säger en del om antalet). Ofta med politiskt fantasieggande, men knappast resultatinriktade, syften.

Allt detta är oroande. Ännu mer bekymmersamt är det mönster som en globaliserad värld skapar. Jag tänker nu på exv organisationer som EU och FN. Här märks i än högre grad risken med att via sluga ord och andras pengar skapa nya byråkrater, som utför uppgifter som man oftast klarar sig bra utan.

Alltså innebär organisationer som EU och FN en risk för att gökungar skapas. Med det menar jag att de två organisationerna – som betalas av sina medlemmar (dvs av folken i resp nation) – börjar ställa krav på medlemsstaterna, dvs på sina ägare och finansiärer.

Vi ser det tydligast inom EU. Det som ursprungligen varit en god handels- och samarbetsorganisation – alltså bra nationell service – har nu ställts på huvudet och blivit ett organ för utövning av makt över medlemsstaterna. Och följaktligen har byråkratin i Bryssel vuxit så det knakar. I så fall skulle man kunna tro att byråkraterna hos medlemsstaterna skulle minska i motsvarande mån. Men inte. I sann Parkinsonsk anda har både den federala och nationella byråkratin vuxit. De har ju så mycket att tala om och uträtta tillsammans, sägs det.

Minst lika problematisk är tillväxten inom FN. Vem vill inte ha fred? Men ambitionen att agera som världsregering innebär förstås en megafederalism. Först då FN bestämmer över hela jordklotet kan politiker och byråkrater sova lugnt, tror dom. Ja, inte så att nationella politiker blir arbetslösa förstås. Men tillsammans med beslutsfattare inom EU och FN kan nationella politiker göra storverk, heter det.

Sådan är bilden som presenteras av globalismens förespråkare. Det är denna bild som medierna använder för att invagga nationernas medborgare i trygghet – dvs de som betalar kalaset. Idén är att eliten är god och alltid tänker på folket. Men i mina ögon är politiker och byråkrater knappast att lita på. De styrs av sina egna inneboende intressen. Dessutom finns oroande politisk splittring inom varje nation och följaktligen också – i större skala – inom såväl EU som FN.

Risken med att bygga både stort och dessutom globalt medför alltså allvarliga risker. Bråk och konflikter tillhör vardagen. Det ser vi alla på nationell resp global nivå. De stora hierarkierna försörjer ett ändlöst antal politiker och byråkrater. Nationella politiker kan dessutom få bättre betalda sysslor på den internationella arenan. Alltså ännu en oroande spiralverkan.

Det vi ser är ett spel där det finns många förlorare. Framför allt hos medborgarna på nationella nivå, som genom sina skattebetalningar tvingas finansiera Jätten Grottes World Wide Organisation. Men den största olyckan rör människors minskade frihet. Ett gott samhälle kräver korta avstånd mellan medborgare och politiska beslutsfattare. Lyckan förutsätter också fungerande marknader. Den centralisering jag nu talar om innebär motsatsen. Det vill säga minskad medborgarfrihet. Och en offentliga planering som sätter marknaden ur spel. Allt genom en farlig politisk plan, som lanseras som en vacker dröm.

Torsten Sandström

I Sydsvenskan rapporteras okritiskt att Malmö kommun ska anställa en koreograf för att skapa dans på kommunens bibliotek. Jag som trodde att folk skulle läsa eller låna böcker och andra medier på biblioteken. Dessutom anade jag inte att Malmö hade råd med sådana extravaganser, då kommunen inte på många miljarder när får sina finanser att gå ihop genom de medel som de egna kommunmedlemmarna betalar i skatt.

Men nu är det så att Malmö får miljarder i bidrag från staten resp en handfull andra kommuner, som i lag tvingas ge bidrag. Jag bor på Lidingö, som tyvärr måste skänka – framför allt till Malmö – ett par 100 miljoner kronor per år. Det är surt. Inte sjutton använder Lidingö kommunens medlemmars pengar på någon koreograf. Här hushållar man nämligen och tänker på vad folk önskar (och inte vad vänsterns svartrockar drömmer om). En tanke om kostnadseffektiv service som är helt främmande för landets sossar.

Det jag berättar om är alltså verkligheten i bidragstagarnas Sverige. Här finns ingen gräns för vilka syften pengar kan användas till för att tvinga andra skänka pengar. Rena bidragskarusellen. Malmö profiterar följaktligen på denna nationella Robin-Hood-anda. Och Sydsvenskan applåderar. Bonniers stora mediekoncern stöder nämligen numera i praktiken socialdemokraterna. Ifall du inte redan visste detta.

Nu tror Malmös sossar att man lyckats bygga en storstad, genom en skyskrapa (Turning torso), en tunnelbana (Skånetrafiken) och en balett. Lyckan är stor i landets mest kostnadskrävande kommun.

Torsten Sandström

Strandhäll fattar som minister beslut som rör stora slantar. På ett sådant jobb bör man därför förvänta sig en person som har full koll. Men nu har det visat sig att Strandhäll i upprepade fall inte kan sköta sina privata affärer och betala räkningar i tid. Alltså åtgärder som vanliga människor i allmänhet klarar av. Det krävs nämligen bara ett minimum av tid och koll. Men Strandhäll klarar inte av detta.

Tyvärr finns ett sossemönster rörande denna oförmåga hos ministrar. Ingen har väl glömt Mona Sahlin många tabbar. Att svenska folket gärna förlåter felande vänsterkvinnor är uppenbart och alltså ändå röstar på deras partier. Gudrun Schymans olika bravader framstod som mänskliga svagheter. Vilket de förstås var. Men att sätta sådana människor på viktiga politiska poster är ett tecken på dåligt omdöme. Nonchalans rörande nationens affärer och skattebetalarnas pengar blir en naturlig risk.

Att Strandhäll sätts under förmyndare eller under god man vore en naturlig följd i bananmonarkin Sverige. Risken är dock stor att uppgiften anförtros till ännu en sosse med dålig koll…

Torsten Sandström

Svenska folkets tycks ha vant sig vid att de två tvillingprogrammen Rapport och Aktuellt agerar husbondens röst, dvs som sossar resp sossar light. Dessutom med i stort sett samma nyhetsvärdering. På söndagarna närmast exakt samma. Tittarna gäspar uppenbarligen och väljer att zappa in någon annan kanal.

Som salig dumbom sitter jag kvar. Den 9/2 serverade SVT1 ett insmickrande reportage från svenska marinen, som låtit statsminister Andersson köra båt och uttala sig luddigt om framtiden för det lilla försvar som ännu finns kvar. Med andra ord ett inslag i valdebatten om antingen försvaret eller feminismen. Vad vet jag?

Direkt efteråt körde samma SVT1 en daglig trailer för Anders Holmbergs intervjuprogram med partiledarna, kallat ”30 minuter”. Här var minsann inte någon sosseledare med i trailern! Men de övriga partiernas ledare klipptes i trailern sönder och samman. Liksom en bunt fånar, som bara tilläts säga dumheter, om något alls. Fokus var ju inte främst på politiken, utan på Holmberg själv. Och frånvaron av en sosse bland alla som framställdes som dumbommar var skriande.

En normalbegåvad svensk skulle snabbt kunna författa en rapport om hur propagandan i SVT fungerar via några dussin olika typer av trix. Om det bara vore tillåtet – enligt lagen som ställer krav på saklighet och oberoende rapportering – skulle Granskningsnämnden själv enkelt och snabbt kunna sammanställa en redogörelse för de vanligast trix som vänstermediet SVT brukar till vardags. Men inget av detta händer. Därför år efter år med samma lagöverträdelser.

Inte undra på att S-partiet haft makten över Sverige i åratal. Inte undra på att sossarnas värnar det tevebolag som ger dem ett så fint stöd. Mer förvånande är att partier som kallar sig opposition är så flata. Och att de tvingar medborgarna att betala för vänsterpropagandan.

Torsten Sandström

Med jämna mellanrum levererar jag konstkritik. Bakgrunden är ett intresse sedan ungdomen för bild, färg och form. Oftast rör sig mina krior om kritik mot mediernas rapportering från landets konsthallar. Och oftast är jag djupt besviken eller rättare sagt förbannad.

Häromveckan (2/2) har DN ett reportage från Vårsalongen i Stockholm. Flera bilder väcker min olust. Framför allt för de låga kraven på konstnärlighet, med vilket jag avser teknisk skicklighet och förmåga att tilltala ett öga på jakt efter något som är spännande och svårt att skapa.

I DN lyfts nu bland annat i ett foto fram en helt vanlig lastpall. På den ligger ett gråvitt block i storleken c:a 20 x 20 x 40 cm, som tycks bestå av skräp eller gipsmassa som slagits in i hushållspapper eller tunt tyg. Verket bär en plåtbricka titeln ”August Strindberg”.

Vilken skymf mot publiken! Med liknande krav på skapande åstadkommer min hund varje morgon under sin promenad ett lika stort konstverk (som jag lydigt lyfter upp i påsen för bajs) och som jag därefter inte ställer ut utan behandlar som avfall. Att bara presentera denna okonst i ett tidningsreportage är ett tecken på att det nutida konstbegreppet saknar minsta krav. Det är noll och inget. Att skräpet är tillägnat en av landets främsta författare – eller ska symbolisera något han gjort – spelar inte minsta roll. En så ofattbart enkel symbolik skulle göra ett vanligt skolbibliotek till ett grandiost konstverk…

Skaparen av paketet ”ingenting” nämner jag inte ens. Hon må få hållas, så länge hon försörjer sig själv på just ingenting eller något annat. Men den sk konstkritikern, Matilda Källén, nämner jag gärna vid namn. Ty hon är en av dagens kulturella dödgrävare, dvs en individ som försöker få ingenting att framstå som någonting i konstens värld.

Torsten Sandström

Följ gärna den upplysningskampanj som Klimatrealisterna bedriver på den fina sajten Klimatupplysningen.se.

Detta är plattformens motto:

Klimatrealisterna
Klimathotet oroar allmänheten mer än terrorism och finanskris. Samtidigt används det som argument för en total omställning av energisystem och industrisamhälle som nu har satts igång.

EU med Sverige i täten, dels direkt och dels genom FN:s Klimatpanel, utgör den globalt pådrivande kraften i denna process som också drivs på av vindkraftsindustrin och miljöorganisationer.

Klimathotet har blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Vårt syfte är att bredda debatten.

S-partiet är ett självspelande piano, som varvar slitna låtar i moll och dur. Idag säger statsministern på en presskonferens: ”Vi måste göra upp med marknadsskolan och dess avarter”. Därför vill hon minska anslagen till privata skolor. Alltså till dem som många studiesugna elever vänder sig till då de kommunala skolorna spårar ut.

Jag menar att huvudproblemet i skolfrågan inte alls är ägarformen, låt vara att privata skolor efterfrågas då de kommunala misslyckats på vissa håll. Problemet rör i grunden inte heller resurser. Den svenska skolans kris är av politisk natur. I åratal har svenska politiker och fackföreningar sysslat med en lekstuga i skolfrågor. Genom en svällande och ständigt ändrad regelmängd har skolan körts i botten. Jämlikhet har varit politikernas mantra, kunskaper en bifråga. Frihet för eleven i klassrummet är en annan dogm, som trumfat över ordning, krav och betyg på det vis framgångsrika nationer valt. Centrala prov som är nödvändiga för betygsrättvisa har trappats ned och lärarna har enkelt kunnat bortse från provens utfall. Det är inte klokt vilket elände politikerna skapat genom sina planer. Pedagoger och fackföreningar har fått som de velat. Bingo ropar de på Anderssons tivoli.

Det vi ser är genompolitiserad skola, som just av denna anledning inte fungerar väl på många ställen i landet. Att en miljon personer de senaste tio åren har invandrat till landet med tillstånd från S-partiet och den fd Alliansen har givetvis bidragit till det svenska skoleländet. Problemen är med andra ord självförvållade.

Det vill givetvis inte statsminister Andersson se. Och då skäller hon på de privata skolor som normalt fungerar bättre. Vinstutdelning från skolor som är vinnare i konkurrensen presenteras som ett rött skynke i valrörelsen. Precis som de kommunala därför skulle bli bättre. Flera av dessa är som svarta hål, som trots mängder av pengar inte klarar av att anordna rejäla studier i lugn och ro.

Att Andersson skolor inte fungerar på grund av sossarnas politiska välde är klart. Varje barn ser att kejsarinnan är naken. Men inte Andersson själv där hon struttar till fanfarer och klingande spel.

Torsten Sandström

Sossseregeringen har som bekant grundligt misslyckats med sin energipolitik. Kärnkraftsverk har lagts ned och vindsnurror ger inte el i och med att blåst alltsomoftast uteblir. Dessutom håller Regeringens planering för högre skatt på bensin och diesel att plundra det svenska folket. Medierna håller som vanligt inne med sin kritik. Men på Facebook har än så länge en halv miljon människor samlats i protest. Det är hoppingivande under ett valår!

Till den dystra bilden hör att den svenska staten till låg skatt säljer el till storindustrier i Norrland. Svenskar med skyhöga elräkningar tvingas alltså subventionera svenska och utländska jättars elförsörjning. Jag förstår att det ibland kan vara smart om nyproducerad vattenkraft inte kan lagras. Särskilt om jobb samtidigt skapas. Men i situationer då stora temporära underskott på elektricitet medför att priserna rakar i höjden blir billig försäljning av el till svenska och utländska storföretag rena rama skandalen. Då ges bolagsgiganterna en golden handshake medan Svensson tvingas ta snabblån.

Det svenska samhället håller stegvis på att förvandlas till en planekonomi. Sysselsättning, produktion och beskattning har förvandlats till ett stort statligt maskineri, en Grottekvarn. Till detta kommer en statlig planering av skola, vård och omsorg, som går den byråkratiska socialismens tecken. Staten har med andra ord förvandlats till det svenska samhällets främsta aktör. Och inom ledningen för statsapparaten arbetar som bekant inte nationens klyftigaste tänkare. Här sysselsätts nämligen 2000-talets politiska frälse. Den som funderat över den sk frihetstidens Sverige (1720-1772) – med en allsmäktig ståndsriksdag och medföljande enorma misshushållning – känner antagligen historiens vingslag.

Jag skriver detta med anledning av att ett bolag som tillverkar kryptovaluta av domstol getts rätt att ta del av statens stora gyllene elkarusell. Jag klandrar inte domarna, som bara följt svensk lag. Det är reglerna om stora elsubventioner till kreti och pleti som är felskrivna. Ansträngningen att kränga billig bolagsel har gjort lagstiftningen skev. Till och med rena risk- eller humbugföretag – i stil med tillverkare av krypovaluta – ges en plats i den svenska statens bidragsregn.

Min åsikt är att alla ska betala samma pris för en nyttighet på marknaden. Staten ska inte skörta upp Svensson för att främja tillverkning av allsköns tveksamma produkter.

Torsten Sandström

PS! Att den svenska Riksbanken i massiv skala köper bolagsobligationer i diverse riskföretag är en annan trist del av den nuvarande centraliserade hasardekonomin. Riksbanken borde känna till Växelkontorens kollaps under frihetstiden. DS.

”Om en blind leder en blind så faller båda i gropen” brukar man ibland säga. Detta a propå statsminister Magdalena Andersson, som enligt SvD den 22/1 säger följande:

EU kommer att svara ”snabbt och tydligt” om Ryssland agerar i Ukraina, säger Magdalena Andersson (S) i en intervju med SvD. Inrikespolitiskt ligger fokus på skolan. Enligt statsministern driver skolsystemet segregation – en grogrund för gängkriminalitet.

I två av samtiden viktigast frågor hamnar Andersson enligt min mening i gropen och riskerar dessutom Sveriges framtid. Vad gäller Ukraina deltar Andersson i den franska presidenten Macrons linje att EU ska driva sin egen linje mot Ryssland. Alltså en annan politik än den som USA och NATO har på agendan. Innebörden är självfallet splittring på västsidan. Detta har Frankrike sysslat med i minst hundra år och Macron verkar tro att han är nutidens Napoleon. Värst är att Putin får som han vill just nu. Han söker först och främst splittring med syfte att han och Ryssland ska framstå som starka aktörer. Alltså spelar Andersson Putin i händerna. Det är egentligen häpnadsväckande. Mina tankar går till München 1938 och Hitlers lek med Europas fredsälskare.

I samma andetag påstår Andersson att det svenska skolsystemet driver segregation. Antagligen menar hon att friskolorna – vilka studieintresserade barn och föräldrar väljer för att undvika oordningen i flera av de kommunala – medför att de invandrande klanernas ungdomar stängs ute och därför tar till dödligt våld i ren desperation. Hennes tanke saknar totalt förankring i verkligheten. Ett i periferin möjligt bidragande fenomen upphöjs till huvudförklaringen. Det är ju hennes partis – och Alliansens – misslyckaden som är huvudorsaken till dagens segregation. Så fungerar alltså en vänsterindoktrinerad partiledares hjärna ett halvår innan förestående val.

Alla sansade bedömare inser att utanförskapet och det kriminella våldet sammanhänger med en misslyckad integrationspolitk, som sossarna bär huvudansvaret för. En miljon nyanlända på tio år utan att jobb, bostäder eller skolberedskap är på plats skapar givetvis största oreda. Om bara 1-2 procent av de nyanlända ägnar sig åt kriminalitet blir resultaten ändå allvarliga. Det går nämligen inte att ställa om ett med svenska mått gigantiskt flöde av människor från klanernas samhälle till jobb och studier i det moderna Sverige. Brist på utbildning, förankring i främmande språk och boenden i getton är den enkla förklaringen. Den svenska modellen att via blodtransfusion, dvs dropp fulla med kravlösa statsbidrag, försöka åstadkomma integration av en miljon nyanlända är alltså dömt att misslyckas. Och det är precis vad som nu händer i landets många problemområden där pistolskotten ekar, kulorna viner och blodet flödar.

Vi ser alltså hur ett förvridet svenskt kramande av EU spelar Putin i händerna. Samtidigt som Andersson försöker dölja sitt partis egna allvarliga misslyckanden på hemmaplan avseende en miljoninvandring som få övriga länder i Europa upplevt i modern tid. Det är skrämmande att se vilka illusioner som statsministern sprider. Om Lövfens regering var svag har Anderssons på kort tid gjort bort sig.

Till bilden hör nämligen också hennes ansvar för att vägra Coronakommissionen – en statlig utredning! – få ta del av de dokument man begärt om S-regeringens hantering av en dödlig viruskris. Att Sveriges vänstermedier inte med full kraft synar hennes svaga kort ger en klar men dyster bild av läget i Sveriges åsiktskorridor.

Torsten Sandström

I ett närmast hyllande reportage i Sydsvenskan beskrivs två kvinnor – sk ”klimataktivister” – vilka av domstol dömts för att i strid mot svensk rätt ha genomfört en våldsam demonstration i Malmö. Rubriken – med bild på två missnöjda kvinnor som tagit lagen i egna händer – talar för sig själv:

Dömd klimataktivist: ”Jag ser mig absolut inte som en brottsling”

Uppenbarligen väljer Bonniers tidning att ge sitt stöd åt två personer som rätteligen är brottslingar. Jag bara funderar över hur rubriken sett ut om det varit en våldsam protest från en person som medierna kallar klimatförnekare?

Det vi ser är ett av mediernas standardlösningar för att vinkla nyhetsförmedling. Genom att i ett försåtligt reportage intervjua och hylla en viss person förmedlas politiska åsikter. Det som händer är alltså något helt annat än nyhetsförmedling.

Ett av de mest spektakulära svenska fallen rör SVT-journalisten Fredrik Önnevall, som själv dömts för att han via ett tevereportage brutit mot lagen genom att smuggla i ett flyktingbarn till Sverige. Han aktion beskrevs i SVT och andra svenska medier som något av ett hjältedåd. Samme Önnevall är fortfarande verksam på SVT. Och han låter varje vecka förmedla intervjuer med personer vilkas vänsteråsikter han gillar. Aldrig någon borgerlig röst här minsann.

Sådant är det svenska mediesamhället. Det rör sig alltså om en form av propaganda som är den vanligaste formen av politisk korrekthet.

Torsten Sandström

I Bulletin den 18/12 2021 lyfter Leif Erik Jarl det viktiga problemet att duktiga ledare saknas inom svensk politik. Han framför flera intressanta tankar om detta fenomen. Det finns förstås mycket att tillägga.

Huvudproblemet är rättsligt, dvs att den svenska Regeringsformen vilar på lösningar som skänker partier makt och därför inte ger väljarna tillräckligt utrymme för att peka ut personer som man själva anser vara goda ledare. Grundlagens regler bygger alltså på att partier ska styra den svenska demokratin, en lösning som ofta förekommer i västerlandet mångbefolkade nationer.

I och med att nationens statsvetare tyvärr inte så gärna dryftar annorlunda lösningar kan svenska medborgare lockas att tro att att alternativ saknas till val på partier. Men man behöver bara se på länder där val sker i valkretsar, där två eller flera kandidater tävlar om majoriteten röster (bara en av dem väljs), för att förstå att avsevärt större utrymme finns utomlands för väljare att själva utse sina politiska ledare.

Därmed inte sagt att ledarna med automatik blir mer beslutsfähiga, mätt i personlighet, utbildning eller livserfarenhet. Men min poäng är att en strävan efter ett ökat inslag av så kallad direkt demokrati öppnar dörren för att ge väljarna större inflytande över de politiska besluten. Tanken är att begränsa partivälden samt yrkespolitikernas inflytande genom att ge de enskilda medborgarna en möjlighet att göra ett friare personval. Därtill kommer inte minst rätten att välja en annan person vid nästa val om man är missnöjd.

En strävan efter ökad direkt demokrati innebär därför vidgade möjligheter att vid politiska val lägga en röst på viss person, i stället för på en valsdel med en lista med partinamn och en lång rad av kandidater som utsetts av partiet. Liksom vid val i enmansvalkretsar bör med andra ord medborgaren i framtiden tvingas rösta på en viss namngiven person – partimedlem eller inte – i stil med vad som idag sker i Finland. Att en sådan reform skulle vitalisera svensk demokrati är jag övertygad om. Även om det inte måste innebära att dugligare ledare väljs per automatik – risker finns givetvis – så ges den enskilde medborgaren en påtagligt ökad frihet och makt.

Det finns givetvis även andra lösningar för vidgad direkt demokrati. Klassisk är schweizarnas rätt att – om tillräckligt många vill – åstadkomma en tvingande folkomröstning om ett lagförslag som är på gång. Man kan också tänka sig grundlagsregler om rotation vid val till en politisk församling, i stil med att en tidsgräns uppställs för den valdes möjlighet till förlängning.

Enligt min mening är reformer av detta slag nödvändiga i Sverige. Det gäller nämligen att bemöta ett mycket vanligt folkligt missnöje med de politiska makthavarna. Landets ledande politiker måste därför ta itu med detta problem och inte bara ducka. De måste visa att man själva tror på tanken om en livligare demokrati. Kritiken mot en framväxande politisk klass måste alltså bemötas genom rimliga reformer för en modernare svensk demokrati.

När jag skriver detta vet jag tyvärr att mina ord blir en stilla bön om ett delvis nytt Sverige. Maktens män och kvinnor av idag vill – lika lite som gårdagens – släppa greppet över rikets tyglar och den goda försörjning som följer med positionen. Min bön innebär att många kommer att förlora sina politiska jobb.

Men jag är övertygad om att detta inte medför ett sämre framtida svenskt politiskt ledarskap. Inget talar nämligen för att dagens yrkespolitiker ges en överlägsen politisk ledarkompetens, genom att sedan gymnasieåren ha skolats i partiernas maktpyramider. En välutbildad eller livserfaren Svensson kan ha mycket mer att bidra med – särskilt om han eller hon har sitt mandat från ett personval och inte genom en fullmakt från partikansliet.

Torsten Sandström

Äkebiskop Antje Jackelén anser att gruvbrytning i i Jokkmokk ”inte är andligt försvarbar”.

Kan man tänka sig något mer jordiskt eller världsligt än att bryta malm lång ned i berget under marknivån? Det blir svårt. Möjligtvis är invändningar av ekonomiskt eller tekniskt slag tänkbara. Men hör och häpna. Nu kommer den svenska översteprästen Jackelén fram till att gruvetablering inte är andligt försvarbar. Hur sjutton hon kan påstå något sådant med rimlig vetenskaplig förankring är obegripligt. Bibelns mer än 2000-åriga budskap om Jesus säger såvitt jag förstår inget om gruvbrytning. Men en biskop behöver inte prestera en rimlig motivering. Guds vilja räcker i hennes tolkning.

För mig är det närapå en gåta att väl utbildade människor kan tro på de sagoberättelser som Jackelén bygger sitt liv och förkunnelse på. Den rimligaste förklaringen måste vara att man känner sig så övergiven i samhällslivet att man måste bygga sin tro på ett liv efter detta. Bara tanken om en möjlighet till ett liv i paradiset är, såvitt jag förstår, ett tecken på stor själslig förvirring. Då liknande bisarra, ockulta eller vetenskapligt ogrundade idéer framkastas som sanningar av Trumps anhängare eller av galningar på internet brukar man tala om konspirationsteorier. Dvs tankar om hur det jordiska livet styrs eller bör styras av osynliga krafter.

Jackeléns tungomålstalande är ett strålande exempel på just ovetenskap. Alltså något som hon, liksom de vettlösa kring Trump, uppfattar som sanningens ord…

Torsten Sandström

Tidigare har jag bloggat om hur den svenska statsministern genom samverkan med Macron och EU sår splittring i den politiska kampen mot Putins Ryssland och dess krigiska och hotfulla agerande i framför allt Ukraina. Genom att visa förståelse för diktatorns känsla av inringning motverkas Europas ledare NATO:s fasta front mot Putin. Eftergivet ges ett stöd åt Putin, nutidens främsta hot mot världsfreden. Jag menar att skeendet påminner om eftergifterna mot Hitler 1938. Naiva fredskramare ger Putin den omfamning han åtrår.

Nu läser jag i veckans nummer av The Economist intressanta analyser av Putins politik rörande gasleveranser till Europa och hur särskilt Tyskland står för en politik i eftergivenhetens tecken. Viktiga fakta är det Tyska försvarets vägran att förse Ukraina med vapen. Även The Economists påpekande om förre socialdemokratiska statsministern Gerhardt Schröder tydliga uppbackning av det ryska gasprojektet Nordstream är skrämmande. Han tjänar själv miljoner kronor på sitt stöd till Putins Ryssland. Alltså ytterligare en politik som passar in i eftergifterna till diktatorn.

Slutligen diskuterar The Economist den nya sosseledaren Olaf Scholz´ politik mot Ryssland. Bilden blir densamma, dvs en halv omfamning av Putin. Detta i försiktighetens tecken. Tidningen noterar en av flera viktiga orsaker, dvs en märklig nedläggningspolitik avseende tysk kärnkraft efter den japanska reaktorns haveri (på grund av en felaktig placering vid kanten av ett hav utsatt för tsunamis). Utan kärnkraft och kol har Tyskland delvis blivit beroende av Putin.

Tyskland och Italiens behov av gas är delförklaringar till EU eftergivna hållning mot Putin. Även politiska ambitioner hos vänsterliberaler i Paris och Stockholm är med i bilden. Och den omfamnande dansens leds av socialdemokrater av Scholz, Schröder, Andersson och deras närstående Macron. Inte kan man kalla detta ett respektabelt ledarskap! Nej, det tycks vara dårskap. ”Peace in our time” åstadkoms inte genom eftergifter till diktatorer. Lika lite 1938 som 2022.

Torsten Sandström

I svensk lag krävs att de medier som finansieras med statliga avgifter ska rapportera politiskt oberoende. Det vill säga så länge det finns tydligt skilda åsiktsriktningar i sakfrågor ska båda sidor ges utrymme. Att FN och IPCC gjort sitt val avseende CO2 innebär alltså inte att tystnad om alternativa förklaringar ska gälla. FN och IPCC:s val är inte 100% vetenskap, utan har tydliga politiska implikationer. Så länge omkring tusen meriterade forskare inom exv Clintel https://clintel.org är kritiska till IPCC:s teorier måste alltså emellanåt även denna sida komma till tals i de svenska statsmedierna. Det är alltså SVT:s förbannade skyldighet och inget annat.

Som bekant ger Erika Bjerströms rapportering i SVT bevis för total ensidighet. Intressant nog bestrider hon inte sina vinklade reportage, dvs att avvikande åsikter öht inte ges plats. Hon säger nämligen i en intervju i e-magasin följande:

”Skeptikerna anmäler hela tiden mina inslag till Granskningsnämnden. Men på SVT har vi bestämt oss för att inte bry oss så mycket om dem. Vi har ett utslag i nämnden som säger att vi inte behöver skapa något slags falsk balans genom att säga ‘å ena sidan och å andra sidan’ när det handlar om att klimatförändringarna är orsakade av människan eller att det pågår havsnivåhöjningar.”

https://www.e-magin.se/paper/jgnpsd5p/paper/1#/paper/jgnpsd5p/26

Hon menar med andra ord att Granskningsnämnden gett SVT och henne frikort avseende klimatförändringarnas orsaker. Påståendet är korkat, helt enkelt. Som journalist är hon lagligt skyldig att ta del av motsidans argument och i rimlig omfattning meddela publiken vad skiljelinjerna finns. En statlig nämnd har inte laglig kompetens att ge den typ av undantag som Bjerström påstår.

Bjerström agerar som en trosviss predikant för FN och IPCC. Den typen av journalister är inte ovanliga, men i statsmedierrna borde de vara förbjudna som lagens ord säger. Så är tyvärr inte fallet, än så länge. Det är tragikomiskt att ta del av Bjerströms intervjusvar ovan. Det är ett tecken på största journalistiska tankeoreda och naivitet. Att det är ett utslag en trång åsiktskorridor förändrar inte alls min bedömning.

Torsten Sandström

Så här ser sossarnas affärsstrategi ut sedan många år:

1. LO beslutar att 30 miljoner av förbundets pengar – som till största delen tillhör SD-röstande (år 2021) – ska betalas till sossarna för att värva röster till S-partiet i höstens val.
2. S-regeringen använder pengar som hårt arbetande svenskar betalar i statlig inkomstskatt för att köpa röster åt S-partiet i höstens val från icke arbetande svenskar.

Skrupelfria S-partister har alltså uppfunnit något som påminner om en finansiell evighetsmaskin för röstköp. Sossegrenen inom den politiska klassen har med andra ord kommit på hur man ska skaffa sig politisk makt genom att utnyttja andras pengar, som till största delen tillhör partiets motståndare.

Redan nu bringar detta vanära åt socialdemokratin. Den historiska domen hoppas jag blir hård.

Torsten Sandström

Enligt Sky News säger Storbritaniens utrikesminister att ”Putins oligarker inte kommer att kunna gömma sig någonstans”. Tanken tycks vara att de inte ska kunna fly till ett lyxliv i västvärlden. I perspektivet av mänskliga rättigheter är britternas agerande mot ”diktaturernas kreatur” hoppfullt.

Men England är som bekant inte längre med i EU. Och inom unionen pågår faktiskt ett rejält kramande av de förtryckare saken gäller. Flera länder i södra och östra Europa tycks redan öppna för att husera Rysslands oligarker. Är det inte så att Putins skurkkompis Medvedjev äger slott, vingård och lyxjakter i Italien? Kan inte rika ryssar köpa pass till Cypern och Malta? Och fjäskar inte Ungern och Grekland för Putin? Vidare – står inte ryska privatjets i rader på flygplatsen i Nice?

Det av Sverige och Macron så hyllade EU saknar en enad front i frågan om att stoppa ryska förtryckares exit då diktaturen i Ryssland faller.

Och vad gör Sverige just nu efter Putins många hot? Tillsammans med Macron fjäskar man för diktatorn i Kreml. Man gör inget annat än splittrar NATO:s försök att bygga en enad front. Inte är det den typ av aktioner som kännetecknar kloka statsmän!

Så städa upp inom EU! Och låt NATO sköta politiken mot Ryssland.

Torsten Sandström

PS! Ett liknande problem rör politiker från Europa som står på Putindiktaturens lönelista. Flera tyska politiker gräver guld via Nordstream. Den mutdömde franska premiärministern Fillon får idag fortlöpande pengar från samma håll. Bara för att nämna några av många trista exempel. Heja EU! DS.

Något sent måste jag lyfta fram en viktig text som Tomas Undin från Teknikföretagen skrivit i SvD före jul 2021. Det är egentligen fråga om ett frontalangrepp på EU-konstruktionen. Detta med anledning av Kommissionens marsch mot en planerad ekonomi, en rörelse som nu styrs från Bryssel. Texten tar särskilt sikte på EU:s inblandning i staternas arbetsrättsliga reglering, framför allt ambitionen att reglera minimilöner.

Författaren menar att minimilönsfrågan faller under svensk rätt och organisationernas frihet att sluta avtal. Ingen tvekan kan råda om att konstaterandet är korrekt rättsligt sett. Men en EU-inställsam svensk regering hanterar rättsstaten ovarsamt. Och följden blir att kolossen vältrar sig fram över nästan hela Europa. I spåren upphör för svensk del viktiga delar av rättsordningen. Det gäller exv de gigantiska socialbidrag som Sverige tvingas betala till sydeuropas länder (även Frankrike förstås!) som misskött sina statsfinanser, genom att leva över sina tillgångar Även den sk taxonomin – dvs hållbarhetsdogmen. – tillhör EU:s dödsgrepp över svensk rätt. Flera hundra år gamla dammar med små kraftverk förstörs med hänvisning till att miljön hotas för fiskar, växter, djur och insekter. Dessutom ska svenska företag enligt EU tvingas anpassa sig till vänsterns politiskt korrekta ideal för könsfördelning, affärskultur och planekonomi. Det som sker är att en mer än hundraårigt svensk levnadsform körs över av vänsterradikala krafter inom unionen. Och att marknadshushållningen avrustas.

Alla som är intresserade av fri företagsamhet och fri lönebildning måste ta ställning i höstens riksdagsval! Frågan rör som sagt i grunden ett hot mot marknadsekonomins framtid i Europa och Sverige. Bakom stängda dörrar och närmast i tysthet – alltså utan bred svensk politisk diskussion – tas beslut med de allvarligaste verkningar.

Torsten Sandström

PS! Teknikföretagen har vägrat att ge mig texten för publicering, med hänvisning till SvD:s upphovsrätt. Det är märklig att organisationen säger stopp. Särskilt som Tomas Undins ord är av största vikt för organisationen själv och Sverige. DS.

https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/477113/2021-12-15/24987669/regeringens-ja-kan-fa-allvarliga-konsekvenser

PS!PS! Jag vill påminna om att jag förespråkar en tidsbegränsad speciallagstiftning om minimilöner för nyanlända. Motiveringen är att staten kraftfullt måste verka för integration. Här fungerar dock LO och Regering som bromsklossar. DS.

En av många svenska paradoxer är en nation med en mängd olösta strukturproblem, samtidigt som munkavle alltmer läggs på det politiska samtalet. Jag menar inte att tystnad påbjuds rörande de gamla krisproblemen. Ty där händer bara ingenting viktigt. Däremot tänker jag på auktoritära tecken på rättning i ledet vad gäller individernas åsikter och deras syn på en handfull identitetsfenomen.

Komiskt nog lanseras utvecklingen under flummiga beteckningar i stil med ”stay woke”. Tanken tycks vara att framföra identitetspropaganda under täckmanteln att göra människor medvetna. Enligt min mening är det egentligen fråga om en särskild gruppering inom den politiska korrektheten, nämligen diverse påbud som rör etnisk tillhörighet, kön och sexuell läggning. Ett intressant tidens tecken är att fulordet ”ras” – som annars är tabu – tillåts under etiketten ”rasifiering”, som ungefär betyder att någon diskrimineras på grund av sin hudfärg.

Rörelsen har som vanligt sina rötter i USA. Men den växer rejält på svensk hemmaplan och visar sig i en vurm för olika minoritetsgruppers strävan efter identitet, i stil med krav från samer och tornedalingar. Jag har naturligtvis inget emot deras kamp för egna kulturella och språkliga intressen. Men det jag vänder mig mot är den dubbelmoral som döljs bakom politikernas och mediernas stöd för deras strävan. Dels finns som sagt omfattande svenska strukturproblem som borde vara i fokus, dels är kampens uttryck inte sällan auktoritärt förbjudande.

En simpel iakttagelse rör orden ”lapp” resp ”negerhövding”. De användes som bekant förr med en oskyldig och i allmänhet välvillig mening. Pippi Långstrumps hyggliga pappa beskrevs på denna väg. Och i skolan fick man förr lära sig en hel del nyttigt om Lappland samt om lapparnas tidigare liv i sina kåtor (samtidigt som skolans bespisning serverade lappskojs med rödbetor). Idag är detta tabubelagt och förbjudet med påklistrad röd sametejp. Det är antagligen bara en tidsfråga innan landskapet döps om till sameland och den rödfärgade germanska vildmannen i landskapsvapnet ersätts med samesymboler.

Det auktoritära syns också tydligt i samband med diskussionen om invandring. Den som menar att Sverige misslyckats storskaligt med det senaste decenniets invandrings- och integrationspolitik måste vakta sin tunga för att undgå anklagelser för rasism. Fy den som säger att vågen av blodigt dödande – som följt på en invandring på omkring en miljon personer sedan 2010 – har något med invandrarnas klaner att göra. Ett så vaket konstaterande möts med avsky från vänsterns politiker och svenska gammelmedier.

Lika doktrinär och fördömande är feministernas rörelse, som drivs av en hatisk minoritet väl utbildade. Då tillåts i direktsänd i teve påståenden om att ”män är djur” (vilket delvis är sant, men tänk om det sagts om kvinnor!). Professorer som talar om biologiska könsroller inom läkarutbildningen fördöms alltså. Och staten driver på feministernas ovetenskapliga strukturtänk å det kraftigaste. Vidare bannlyses den universitetsinstitution som inte har kvinnliga författare på listorna för kurslitteratur.

Allvarligast är som sagt ändå att det auktoritära identitetstänket används för att dölja nationens omfattande strukturproblem. Om dessa borde alla tala. Men inte. Bostadsbrist, arbetslöshet, kunskapsbrist i skolan, brist på vårdplatser, överföd av dödligt våld samt brist på militärt försvar är nämligen politiska och mediala problemområden som nedprioriterat i samhällsdebatten. Här gäller sannerligen inte tesen ”stay Woke”.

Den politiska korrektheten blir på så vis skriande.

Torsten Sandström

Sedan några år har jag varit upptagen av en allvarlig utveckling inom svenska nyhetsmedier. Nämligen utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik. Mediernas uppdrag är att presentera vad som händer och med objektiv ambition tala om varför. Men det som händer är att svenska journalister alltmer överger en ´nyhetsrapportering som basera på kritiskt analyserande fakta. I stället framförs egna värderingar och journalistens politiska åsikter.

Vi ser alltså en avrustning av den tredje statsmakten. Skeenden redovisas inte längre öppet och faktabaserat – med kritiska synpunkter för och mot – utan rapportören pläderar för sina egna övertygelser. Jag hänvisar till min text från 2018 i Det goda samhället, en artikel som som läst av många på sociala medier: https://detgodasamhallet.com/2018/09/20/gastskribent-torsten-sandstrom-fran-fakta-till-asiktsjournalistik/

Det är inte så att jag anser att svenska journalister i allmänhet agerar ondsint och avsiktligt önskar manipulera läsare eller lyssnare. Problemet är mer simpelt. Den svenska journalistkåren – lysande undantag finns – agerar som troende i allmänhet brukar göra. Man redovisar de faktavärderingar man själv tror på, dvs åsikter som han eller hon anser som sanna. Viktiga alternativa förklaringar utelämnas alltså. Följden blir givetvis en enögd rapportering. Fokus hamnar på journalistens övertygelse och inte på en redovisning av verklighetens fakta med saklig diskussion för respektive mot.

Jag menar att vi idag allt oftare ser denna utveckling i stora medier som SvD och DN, vilka tidigare hyllat en öppen och objektiv diskussion. Orsaken måste sammanhänga med de privata mediernas ägare och deras syn på vilken journalistik de önskar främja. Men också på journalistkårens krav på egen makt över nyhetsförmedlingen.

Bilden blir mycket mer allvarlig om vi ser på det som brukar kallas public service, dvs SR och SVT. Minst lika stark syns här tendensen mot en åsiktsstyrd rapportering. I allmänhet utövas den genom val av intervjupersoner plus källor som stämmer med journalistens personliga värderingar. Avvikande fakta och synpunkter utelämnas alltså ofta helt sonika. För lyssnaren till SR/SVT blir alltså nyhetsredovisningen haltande och missvisande. Detta trots att SR och SVT enligt lag är skyldiga att agera politiskt oberoende. Trots flerårig kritik fortsätter dessa lagöverträdelser inom SR/SVT. Typiskt nog inser SVT:s VD Hanna Stjärne inte ens att problemet existerar inom hennes kår av journalister. Det är i sig ett tecken på enögdhet.

Jag skriver detta med anledning av den åsiktsjournalistik som en av SVT programmakare visar upp i nyhetsinslag. Jag tänker nu på Erika Bjerström, SVT:s officiella klimatreporter. Än en gång vill jag understryka att hennes reportage sannolikt inte är illa menade, utan att de medvetet färgats av Bjerström personliga åsikter. Det är hennas personliga trosuppfattning som hon inte vill hålla tillbaka. Detta genom att hon valt att konsekvent tro på IPCC:s syn på klimatets snabba och omfattande förändring pga utsläpp av växthusgaser.

Jag har sett Bjerström i aktion på SVT under lång tid. Inte en enda gång har jag sett henne intervjua eller redovisa någon av de många excellenta forskare som är skeptiska till omfattningen och takten i IPCC:s skräckvision. Inte en enda gång av flera dussin av reportage från Bjerströms hand! Trosvisst och med dyster uppsyn reser hon världen runt (senast till Marocko!) och vevar på alla nyheter som stödjer IPCC:s skräcksyn på CO2.

Bjerström har därför kommit att ge ett ansikte åt den svenska åsiktsjournalistiken. Hennes metod är, som sagt, inte ondsint. Men den är synnerligen naiv och dessutom lagstridig, betraktad som journalistik från med statligt tvång ´´finansierade SVT. Hon agerar närmast som ett Jehovas vittne. Hon ser bara sin egen sanning. Och har inte satt sig in in i den komplexa naturvetenskap som många seriösa forskare pekar på då de kritiserar IPCC. Jag ber läsaren att som en introduktion ta del av källor som Clintel.org och Klimatupplysningen.se. Här framförs en delvis annorlunda vetenskapssyn vad gäller uppvärmningen och CO2.

Häromdagen gladdes jag dock över ett reportage i DN som överensstämmer med min kritik av åsiktsjournalistiken. Den 15/12 skrev nämligen Hugo Lindkvist en bra text med rubriken: ”Håller journalister på att bli aktivister?” Han nämner Carina Bergfeldt och Alexandra Pascalidou som trista exempel. Men döm om min förvåning då han redan den 19/12 presenterar något av ett försvarstal från Erika Bjerström, som anser sig förföljd av alternativa medier.

Hursomhelst, har den nutida nyhetsjournalistiken blivit förvriden. Seriösa fakta radas inte längre öppet upp och analyseras kritiskt. I stället ställs publiken inför något som liknar ett bönemöte. Enligt min mening är detta synnerligen allvarligt. Medierna roll som tredje statsmakt nedgraderas med andra ord. Vad värre är förvandlas journalisternas till verktyg i politikernas händer. Vi går alltså mot ett tillstånd då den demokratiska rättsstaten hotas.

Torsten Sandström

I SvD 21/12 2021 skriver fyra forskare med inriktning mot mark och vatten en text som jag uppfattar som ett nödrop, se länken nedan. Låt mig citera:

Sveriges landsbygd är ständigt utsatt för neddragningar och indragningar. Byskolor, banker, polisstationer läggs ned, offentlig och privat service likaså. Nu kommer nästa kalldusch – EU:s vattendirektiv från år 2000. När vattenmyndigheterna implementerar det i Sverige har de haft ensidigt fokus på att återställa naturtillståndet. Det är varken möjligt eller önskvärt efter naturens månghundraåriga utveckling i samklang med människan.

En lång rad mindre dammar och mindre kraftverk rivs således för att uppfylla miljödirektiv från EU i Bryssel. Tanken är att återskapa en miljö som funnits någon gång för flera hundra år sedan. Syftet är alltså att återställa en mångfald som tillhör det förflutna. Men effekten blir att man slår sönder en natur som generationer av svenskar vant sig vid och uppfattar som naturligt. Att dessutom mindre kraftverk tvingas läggas ned tillhör också bilden av galen politik i elbristens tider. Vad sjutton har Bryssel att göra med vårt svenska kulturarv?

Det vi ser är hur EU ständigt flyttar fram sina federala positioner och överför makt från nationerna och folken där. Det sker närmast utan någon rejäl debatt i de svenska Riksdagen. Politikerna där fungerar alltså som knapptryckare för idén om en europeisk union som på sikt gör nationella parlament onödiga.

Den svenska politiska klassen spelar med andra ord poker om landets framtid. Och om sin egen, ty alla inom den politiska eliten kommer knappast att i framtiden försörjas från Bryssel. Risk finns dock för att – när hotet mot klassens intressen väl blir akut – ett smörgåsbord av livräntor och golden handshakes kommer att dukas upp för de som blir utan sysselsättning.

Svenska folket måste se upp. Gräsrötterna måste agera så att medborgarna vid kommande val lägger sina röster på partier som maximalt är mot unionens federala tillväxt. Vilka partier ska man i så fall välja? Jag har sett att i vart fall Moderaterna signalerat oro rörande EU:s vattendirektiv. Men det behövs mycket, mycket tuffare tag!

Torsten Sandström

https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/478999/2021-12-21/25123047/kulturmord-nar-landsbygdens-dammar-rivs

Mediernas kungar och drottningar har högsta svansföring. Man lever nämligen på minnen från det tid då man agerade som den tredje statsmakten. Denna kontrollfunktion slirar idag betänkligt. Numera är det mest fråga om politisk korrekthet och kommersialism.

För att fylla tidningssidor och reportage i radio teve arrangeras som bekant årliga kulturella prisutdelningar. Det är fråga om mediala jippon då den ena kändisen ger den andra ett pris. Ett försonande drag – inspirerad av lekskolans pedagogik – är kanske att alla deltagare kan räkna med pris. Men det gör å andra sidan prisutdelningarna så förutsebart tröttsamma. Gäääsp!

I grunden rör det sig alltså om en medial karusell. Som i industrins tjänst rullar år efter år. Givetvis ställer den statsfinansierade radion och teven också upp. Det är den svenska modellen av nöjesfabriken. Det gäller att få Svensson att tänka på något annat än nationens stora politiska problem. På 1960-talet kallade Göran Palm en liknande företeelse för ”Indoktrineringen i Sverige” i en då omtalad bok. Eländesfenomenet existerar alltså tyvärr än idag.

Torsten Sandström

Det ryska statskontrollerade mediet Russia Today (RT) rapporterar att människors förtroende för demokratiska system avtar världen runt. Det är förstås önsketänkande. Men ändå finns det ett mått av oroande sanning, som avspeglas i USA där högerpopulisten Trump lyckats sätta demokratin på spel med stark uppbackning från folket. Även i Europa syns att antidemokratiska stämningar växer sig starka. Antivaxxarna och de Gula västarnas framgångar pekar på ett misstroende. Det gör också uppenbara strömningar på sociala medier mot etablissemanget.

Det är här man enligt min mening måste börja om man – liksom jag – önskar bevara svensk demokrati. Demokratin har nämligen ett inbyggt dilemma, något som Churchill och många andra redan påpekat. Röstköp via statsbidrag är en sådan svensk aktualitet modell S. Yrkespolitikernas ökade maktställning är en annan del av problematiken. Vidare måste de politiska partierna besinna sig. Att Trump vinner terräng sammanhänger inte bara med hans spekulativa populism. En viktig orsak är Demokratiska partiets ambition att låsa fast högt uppsatta medlemmar vid makten, i stil med fru Clinton, den evige partijobbaren Biden och hans inkvoterade impopulära vicepresident.

Därför menar jag att demokratins nutida problem delvis är självförvållat. De politiska partierna har inte förstått att man snarast måste gå kritikerna till mötes i syfte att vårda och rädda demokratin. I mina bloggar är detta ett återkommande tema. Med risk för att framstå som en tjatpelle menar jag att det gäller att jobba för personval framför partival. Vidare måste yrkespolitikernas makt motverkas genom rotationskrav i grundlag och partistadgar. Även öppningar för bestämmande folkomröstningar om förslag till lagstiftning är ett viktigt framtida mönster. Slutligen måste EU reformeras så att makten flyttas närmare nationerna och inte ytterligare till Bryssel.

Jag menar att problembilden är tämligen klar. Med andra ord måste den politiska eliten agera handfast för att rädda demokratin. Annars kommer det att gå åt skogen. Ingen kommer att bli gladare än Putin och Trump om naiva demokrativänner bara fortsätter sitt naiva race rakt in i väggen…

Torsten Sandström

Inernationalen är sanningen på spåren. Arbetarnas gamla kampsång har giltighet idag, trots nästan 100 är av sossevälde i Sverige. Eller snarare på grund av partiet maktställning. Så här beskrivs löntagarens position i visan:

Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvarna rånat är,
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär!

Jag skriver detta med anledning av det energiuppror som jag hoppas ska bryta ut i Sverige mot sossevänstern. Elpriserna rusar som bekant på grund av deras regeringsbeslut att stänga två kärnreaktorer. På el utgår energiskatt och moms på sammanlagt omkring 55 % per kWh, enligt Ekonomifakta.se. I norra Sverige något mindre. Även vissa storföretag subventioneras ytterligare. Tacka för att USA-jättar och tillverkare av batterier och stål flockas till Norrland! Medan folk tvingas betala skjortan i söder.

Även priset på fossila drivmedel skjuter i höjden. Enligt Ekonomifakta i januari 2022 är statens skatter på disel 50% av priset vid pumpen. På bensin hela 60%. Det rör sig om hela tre olika skatter: koldioxidskatt, energiskatt och moms. Sossarna vet att beskatta medborgarna in på benen.

Så deras stat är den stora vinnaren på att du och jag plundrade kör bil eller använder värmepumpar som drivs med el. Den skatteåterbäring som S-regeringen nu planerar är med andra ord rena rama valfläsket inför hösten. Ett fusk som du och jag redan betalat dyrt för…

Därför måste vi ta kampsången på allvar och rösta bort de som ”rånar” oss genom beslut i Riksdagen. Vi måste använda vår egen rätt att bestämma landets politik!

Torsten Sandström

Häromdagen hördes ett skri från SvD (den 30/12). Är det dags att ställa frågan: varför lever vi? Ropet följdes upp med många sidor av existentiella reportage. Alltså flera texter om livsåskådning, psykisk hälsa, död, sexighet, koncentrationssvårigheter, sadomasochism och slutligen ord om själslig verkan av distansen mellan människor i virustider.

Alltså en lång rad yttranden om människans livsfrågor samt funderingar om hennes tillvaro. Uppvisningen i känslor eller subjektivism kan knappast bli tydligare. Jag menar att tendensen är liknande i andra tidningsmedier, radio och teve. Personligen ställer jag mig undrande i och med att jag prenumererar på SvD och DN för att få information om det tidningarna utlovar genom sina namn, som talar om dagsfärska nyheter. Varför har det blivit så?

En viktig orsak rör pressens ekonomi i nuvarande digitala era. Nyhetsbevakning och distribution till allt färre läsare är ett dyrbart fenomen, särskilt om den ska ske i tryckt form. Därför är det billigare att erbjuda läsarna känslor och åsikter, som inte behöver ha bakats dagen innan, utan faktiskt kan knådats samman närhelst under året. En ny typ av journalistik har alltså vuxit fram: en hybrid av månadstidningar och dagspress. Resultatet har därför blivit färre högavlönade och välutbildade kritiska faktanördar på redaktionerna. I stället träder rader av egotrippade skribenter fram, med högsta självförtroende samt tankar åt vänsterhållet. Detta sker samtidigt som en ung generation alltmer struntar i de stora mediehusens dagliga rapportering.

Jag tror också att det finns en annan viktig förklaring. Det vi ser är en fråga om makt. Många av nutidens journalister vill inte se sig som underordnade kuggar i ett maskineri som styrs av chefer och samhällsskeenden. De vill bestämma innehåll och form. Skribenterna ser sig nämligen som fria författare, som själva väljer ämnen och tankar. Detta har förstås även en politisk dimension. Det egna jagets åsikter och värderingar hamnar i centrum och drar som sagt åt vänster. Måhända för det fråga om en journalistik som landets journalisthögskolor lockat fram.

Jag tror att utvecklingen innebär en medial golgatavandring för landets morgontidningar. Allt färre människor vill betala för att bli iproppade andras syn på livets frågor. Många godtar inte heller vänsterjournalisternas krav på tolkningsföreträde rörande livets många problem. Och den som söker existentiella svar menar i allmänhet nog att man själv lika gärna kan surfa på internet bland mångfalden av ämnen som lockar.

Journalistiken av idag hamnar med andra ord i konflikt med de enskilda mediekonsumenternas val. För dem gäller fria val och individualism. Vi ser alltså en utveckling bort från kollektivens samhälle där överheten talar till medborgarna. Och följden blir enligt min det vi nu ser, dvs gammelmediernas harakiri till ackompanjemang av åsikter och känslor.

Torsten Sandström

Att FN duckar för förtryckande regimer runt jordklotet är känt. Det är kanske priset som en världsorganisation kan tvingas betala. Men ibland blir det rentav stötande. Jag tänker nu på FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Här har flera skurkregimer fått ta plats. Och tillåts alltså påverka utvecklingen av Human Rights. Det är faktiskt upprörande.

I rådet har i åratal kommunistiska regimer och muslimska makter stoppat kritik av sina egna allierade. Kinas illdåd mot Uigurer i Xinjiang är ett utmanande exempel på övergrepp som aldrig utsatts för kritik – till bla USA:s stora förtrytelse. Även exv Castros Kuba och Mugabes Zimbabve har hållits bakom ryggen. Däremot har Israel, den enda demokratin i Västasien, kritiserats flera gånger för sin politik i Palestina, trots omgivande nationers och terrororganisationers ständiga aggression. Skurkar har med andra ord klappat varandra på axlarna i FN:s regi. Varje år betalar Sverige flera miljarder till FN:s totala verksamhet, bla den i Genève Till saken hör rapporter om ideliga ledarskaps- samarbetes- och korruptionsproblem.

Det är hutlöst att stormakten Kina skyddas från befogad kritik. Likaså att Israel drabbas, samtidigt som terrororganisationer som Fatah och Hamas i Palestina skyddas och får stöd från islamska nationer världen runt. Samt pengar från FN.s sattelitorganisationer.

Hur länge ska det villkorslösa svenska stödet bestå till allt som har med det heliga FN att göra? Svenska skattepengar ska inte förslösas på ett FN-organ som faktiskt motarbetar mänskliga rättigheter. Det är hög tid att svenskarna vaknar upp ur sin törnrosasömn.

Torsten Sandström

Carolin Dahlman skriver i Bulletin att M-ledaren Kristersson ska upphöra med att vara så artig i politiken eller helt enkelt avgå. Motiveringen är att socialdemokraterna och vänster använder sig av en infantil – om man så vill vänsterpopulistisk – debattstil, medan Kristersson är belevad, resonerande och lågmäld.

Jag tror Dahlman i huvudsak har rätt. Okej, att epitetet moderat talar för återhållsamhet. Men en partibeteckning ska inte betyda försiktighet eller passivitet. Partiet måste föra ett mer aggressivt samtal med S, som använder rader av skamgrepp och allt möjligt trixande. Mer krävs från M-partiet. Moderaterna bör:

• tala om för sossarna att man ska sluta med att köpa röster från invandrare och icke-arbetande via statens kassa (dvs skattenbetalarnas pengar),
• ryta till om att Sidas slöseri med statsmedel måste upphöra och bidragen begränsas kraftigt till fransk/tysk nivå av BNI,
• förklara att asylinvandringen måste förändras till en planerad och måttlig inflyttning från flyktingläger,
• klargöra att statsbidrag endast ska utbetalas över disk eller till personer med konton i svensk bank,
• ta itu med politikerföraktet genom att föreslå reformer i grundlag som öppnar för exv röst på person (och inte främst på parti) samt en möjlighet för 50.000 svenskar att gå samman och begära folkomröstning om lagförslag (med bestämmande verkan),
• i samma andetag säga att partiet ska verka för rotation på politiska positioner samt motverka yrkespolitikernas nuvarande dominans,
• ska verka för att kraftigt begränsa statsbidragen till politiska partier och olika intresseorganisationer,
• angripa den hiskeliga byråkratiseringen av Sverige,
• basunera ut kravet på en kunskapsskola och stöd till pedagogisk forskning som betonar lärarrollen i klassrummet,
• lova att avveckla Regionerna/Landstingen och överföra huvudmannaskapet till en statlig myndighet med exv fyra regionala upphandlingskontor,
• lova att sänka skatterna med 10% i ett första steg
• slå näven i bordet visavi den federala och diktatoriska utvecklingen inom EU som hotar medborgarnas och företagens frihet,
• klargöra att valresultatet ska avgöra om SD ska ha plats i en svensk regering,
• osv

När lag läser listan ovan undrar jag varför M-partiet varit så påtaglig passivt gentemot sossarnas maktbygge under snart hundra år. Inte undra på att M inte kunnat tävla med S! Moderaterna måste med andra ord visa sig på styva linan. Alltså mer av jävla anamma! Inte mer av dagens mjäkighet, utan pekande med hela armen.

Innebörden är förstås ett steg mot en mer högerpopulistisk politisk stil. Det är nog nödvändigt. Men det finns ändå stort svängrum för saklighet. Man kan nämligen inte agera som snälla tomtar då omgivningen uppträder som skojare och lovar guld till alla.

Som politiken nu drivs får jag intryck att Moderaterna efter en oförmodad framgång vid höstens val enbart kommer att satsa på sossepolitik light… Med den ambitionen vinner man inget val!

Torsten Sandström

I DN den 9/1 upprör sig Barbro Hedvall över barnmorskornas arbetsvillkor i Sverige. Hennes och liknande rapporter om missnöjda svenska barnmorskor har gjort mig intresserad. Finns det en rimlig grund för missnöjet eller rör det sig främst om facklig lönekamp? Om kampen gäller krav som överstiger villkoren utomlands måste man undra om inte de som leder upproret presterar något som påminner om fake news. Det vill säga att svenska barnmorskor använder bebisarna som ett politiskt slagträ.

Som vanligt vill jag rota i det som är känsligt eller politiskt korrekt. Barnmorskan är något av en helig ko, inte minst i vårt land, vilket Hedvalls artikel ger bevis på. Jag tänker utreda min misstanke via ett antal statistiska länkar.

Först en länk som visar att antalet barnmorskor per medborgare i Sverige ligger i Europas topp.

https://ec.europa.eu/eurostat/databrowser/view/HLTH_RS_PRSNS__custom_1495428/default/table?lang=en

Sedan en länk om löneläget, som anger ett svenskt snitt på 37.700 kronor i månaden. Det ligger när snittlönen för anställda i riket.

https://allastudier.se/jobb-o-lön/29-barnmorska

Slutligen en länk som visar att svenska barnmorskor redan ligger i lönetoppen bland sjuksköterskor i vårt land.

https://www.bemlo.se/blog/lon-2020

Jag tvivlar inte på att jobbet som barnmorska ibland är stressigt. Men så är det förstås inte alltid och absolut inte så överallt i landet. Många andra yrkesgrupper inom vården har det stressig och känner ett tung ansvar från patienter och deras anhöriga. Det tillhör för övrigt arbetslivet att känna oro och tryck från folk som man kommer i kontakt med i pressade situationer. Så är det utomlands. Så måste det också vara i Sverige.

Barnmorskornas jobb är därför inte unikt avseende stress och ansvar. Man kan inte bara peka på en bebis och kräva höjd lön, ifall man inte vill att löner och antalet anställda ska ökas så att samhället brakar samman. Sverige är inte – ännu – en planekonomi. Och det ska barnmorskorna sannerligen vara glada för. Ty i så fall hade de fått sämre arbetsvillkor.

Därför uppfattar jag barnmorskornas reaktion som överdriven. Alltså som ett försök att använda kommande generation av bebisar som ett vapen i lönekampen och för krav på överbemanning (som kraven faktiskt tycks kunna gå ut på vad gäller sjukhus i glesbygd).

Att Barbro Hedvall hamnar snett tillhör den svenska bilden. I vårt kand är det nuförtiden tyvärr omöjligt att avgöra om en text är faktabaserad och kritiskt analyserande eller om den bara är ett utslag feministers kamp. Detta är ett av nationens övergripande mediala dilemman. ”Vem kan man lita på?” sjöng Hoola Bandoola Band 1972. Detta år föddes mina tvillingdöttrar. Vad jag kan minnas var jag på Lund BB då mer stressad än barnmorskorna…

Torsten Sandström

Sveriges klimathetsare har skygglappar. Man talar bara om sin syn på CO2- utsläpp. Vågar inte diskutera kritikernas invändningar om riskens omfattning och placering i framtiden. Man bara skriar: det är kris nu!

Därför pratar man inte heller för och mot elbilar vad gäller utsläpp av växthusgaser. Själva produktionen av bilar och batterier medför omfattande CO2-effekter. Hanteringen av batteritillverkningen medför stora risker, vad gäller tillgång och kemiska gifter. Dessutom skapar självfallet produktionen av el till bilens batterier CO2 – i många fall krävs olja, naturgas eller skogsråvaror. Inga politiker eller klimathestare pratar om detta. Därför måste du själv göra en kalkyl över i vilka situationer en elbil är klimatsmart och när en dieselbil faktiskt är bättre. Läs om detta i länken NEDAN från den goda Klimatupplysningen.se

Än en gång måste således ett öppet samtal till. Detta är en bristvara i vårt land. Därför skriver jag min blogg.

Klimatupplysningen: Elbilar är inte så smarta https://klimatupplysningen.se/elbilar-ar-inte-sa-smarta/

Torsten Sandström

Sossarna – Sveriges värsta skattehöjare – försöker nu visa sig generösa och betala bidrag till vissa svenskar med höga elräkningar (under 3 månader). Vilket enastående hyckleri.

På grund av oppositionens initiativ i liknande riktning har S inget val. Det är ju valår. Och då gäller det att agera jultomte. Alltså är det valfläsk som ska grillas.

Dessutom uppgår bidragen endast till det staten skulle ha dragit in skattevägen i elavgifter. Så de som får bidrag har alltså redan betalat till statskassan och har egentligen inget att tacka för. Nästan alla vet ju att sossar inte frivilligt ger pengar till andra än sina egna väljare.

Slutligen så håller tomteregeringen tyst om huvudorsaken till de skenande elpriserna. Tidigare S-regeringar har lagt ned två fungerande kärnkraftverk – och schabblat med elnätet – vilket märks när det blir svinkallt och vindstilla. Vindkraften räcker inte alls till att för att ersätta atomerna som kraftkälla. Och inte heller planerar Regeringen att bygga några av den nya generationens mindre kärnkraftverk! Statsministern är tveksam till atomkraft har hon nyligen sagt i Bryssel…

På grund av sin egen korkade politik tvingas alltså sossarna temporärt betala åter en del av sina höga elskatter. Det svider förstås i ett sossehjärta att betala pengar till många medborgare från vilka man inte kan förväntas få en röst hösten 2022. Men man är å andra sidan nöjd över att fortsätta röstköpen från den egna stora kåren av icke-arbetande väljare.

Torsten Sandström

I Sverige talar sossarna och C-partiet till var sin klass av väljare. Tydligast är det beträffande socialdemokratin, som ständigt i ord vänder sig till ”arbetarklassen”. Under minst lika många decennier gäller samma sak för centern, som egentligen är förlängningen att det gamla bondeståndet och dess efterföljare Bondeförbundet.

Det paradoxala är att båda partierna idag saknar bastant stöd från arbetare respektive bönder. Det stora flertalet kroppsarbetande inom industrin och lantbruket tror nämligen inte längre på de två partiernas budskap. Den tidigare väljarbasen röstar inte längre på S resp C, utan på partier till höger. Bara 41% av medlemmarna inom LO röstar på S. Idag stöds S i huvudsak av en lång rad pensionärer samt personer som är bidragsberoende (varav många invandrare). Dagens regering sitter således framför allt på mandat av människor som inte jobbar!

Inte heller C lockar längre till sig lantbrukets folk, utan i stället vänsterliberala kvinnor, i och för sig ofta från glesbygden. Personer med kroppsarbete tenderar alltså att rösta åt höger, dvs på M och SD. Flertalet män röstar högerut, medan kvinnor ofta satsar på vänsterns partier. Att S-partiet med sina omkring 25% av väljarkåren kan bilda regering beror på kvinnors röster och att icke-arbetande röstar på vänstern samt på vänsterliberal politik.

Trygghetstörstande kvinnor, pensionärer och bidragsberoende invandrare är alltså de väljargrupper som fäller utslaget i svensk politik. Detta syns förstås även i sossarnas val av politik där pengar rullar ur statskassan. Framför allt den stora gruppen invandrare från utanförskapsområden står i fokus för S-partiets omfattande röstköp. Detsamma gäller bidrag till personer med låg pension på grund av att de inte arbetat mot lön.

S-partiets eviga tal om ”arbetarklassen” är således främst en täckmantel för en utstuderad politik med röstköp via bidrag. Detta är enligt min mening ett stort demokratiskt hot mot den svenska demokratin. Det är på sikt problematiskt att hårt beskatta ett mindretal av befolkningen för att sossarna med statsmedel ska tillåtas köpa makten över nationen.

Intressant nog har C utvecklats till en rörelse som styrs av en elit från lantbruket. En stor dela av ledningen – med Anne Lööf i spetsen – har sin bas inom jord- och skogsbruket. Bakom vänsterliberala förhängen kan man säga att partiet driver bondepolitik för den egna rörelsens ledare. Det är symptomatiskt att C-ledningen för sitt stöd till Magdalena Andersson som statsminister pekade ut två frågor som främst har ekonomisk betydelse landets bönder: strandskydd (dvs rätt till exploatering av sjönära mark) samt friare skogsavverkning. För C-partiets officiella program gäller dock motsatsen till sossarnas öppna driv för icke arbetande. För C gäller det att dölja att man de facto är ett parti som främst driver böndernas intressen.

Torsten Sandström