Du minns kanske den biskop som på morgonradion hälsade alla yrvakna med ”God morrgon guud!” Nu ett likande budskap. Dagens Industri intervjuar nämligen idag Svenska kyrkans chef för förvaltning av dess markinnehav. Ett jättelikt fastighetskomplex på omkring 400.000 hektar. Ett av landets största innehav.

Liksom sin chef ärkebiskopen är förvaltaren indoktrinerad av nutidens heliga hållbarhetsideologi. Därför är det alltså knappast fråga om någon aktiv förvaltning han sysslar med. Han säger :”Eftersom vårt perspektiv är oändligt och vi vill ta ett ansvar för skapelsen är det självklart att sträva efter så liten påverkan som möjligt”. Di tolkar hans credo rörande kyrkans skötsel av marken så här: ”Jätteägaren vill inte röra sin skog”.

Med Guds hjälp vill förvaltaren således driva skogsbruk. Hållbarhetsnormen blir förstås en passande del av hans evangelium. Den omfattar Jordens hela klot. Den är oklar både till sin språkliga betydelse som sin vetenskapliga grund. Alltså precis som de bibliska teser som Svenska kyrkan och chefen själv hyllar.

Jag är en lycklig icke-medlem i Svenska kyrkan. Rent ekonomiskt ett klokt val, såvitt jag kan bedöma innan jag nått skärselden, med tanke medlemsavgiften höjd i relation till substansen samt organisationens flummiga syn på hur existerande förmögenhet ska skötas.

Nu kan man ju säga att kyrkans historisk bakgrund i påveväldet talar för att pengar ska rulla och att medlemmarnas ska plundras. På så vis för givetvis såväl Svenska kyrkans ärkebiskop som dess skogschef en trist tradition vidare.

Nu invänder någon kanske att skogschefen ändå låter det kalhuggas och härjas i kyrkans skogar landet runt i och med att hundratals entreprenörer släpps loss. Temat om hållbarhet blir liksom bibelns ord bara skådebröd. Alltså rena grönmålningen. Okej, men även katolska kyrkan har en tradition av att vända svart till vitt. Med tanke på alla problem måste givetvis den kristna tron på Gud visa sig hållbar genom val av rätt ord.

Däremot har det kristna budskapets anammande hos svensk publik knappast visat sig hållbart. Predikan sker för nästan tomma kyrkor. Det är bra att åtminstone folket kan visa sig kritiskt.

Torsten Sandström

Macron segrar alltså i det franska presidentvalet. Det är bra, ty motståndaren Le Pen är en politisk katastrof. Hon har lånat pengar av Putins oligarker. Hon talar om folkstyre, men tycks ha en annan eller dubbel agenda. Hon har suttit i EU-parlamentet, men bara uppburit lön och alltså varit frånvarande. Hon har tagit över sitt parti från sin far, som varit en ännu värre politiker, under åren motpart i en rad allvarliga rättsaffärer. Hennes rörelse är populistisk, men knappast genuint folklig. Kort sagt, hon är ingen demokrat.

Det är däremot Macron. Han är för ett marknadsekonomiskt Frankrike, med de frihetsaspekter detta innebär. Han är för kärnkraft, något som är en öppning mot klimatskräckens många apostlar.

Macron är ändå inte mitt ideal. Han är fransman och angripen av nationens sjuka – eller övertygelse – om att kunna leda Europa, genom EU. Detta trots att Frankrike inte har något särskilt gott att erbjuda. Varken politiskt, ekonomiskt eller affärsmässigt. Inslagen av korruption och dubbelmoral är besvärande. Nationens är en stor byråkrati, som illavarslande nog försöker ta makten över ett alltmer federalt EU. Macrons ideal liknar här Ludvig den den XIIV:s och Ludvig den XIV:s. Men också Napoleon Bonapartes illusoriska dröm om ledarskap. Tyvärr påminner ideologin om den svenska statens sedan den Westfaliska freden: en vision om att vara något märkvärdigare än nationen i verkligheten lever upp till. Alltså symbolen för en livslögn.

Jag har vistats sammanlagt flera år i Frankrike och tjusats av nationens kultur, historia, klimat och mattraditioner. Landets röda viner från Bordeaux är kanske världens främsta, åtminstone enligt min tämligen gedigna erfarenhet. Det finns alltså mycket att glädjas över rörande Frankrikes förflutna. Också åt att Macron idag besegrat en farlig motståndare av en typ som landet förr skådat i liknande skepnad.

Men Frankrike kan ändå inte framstå som ett politiskt ideal för dagens Europa. Det konservativas Storbritannien – trots sina nutida problem – är ändå den nation som förblir mitt demokratiska riktmärke. Inte minst genom klokskapet att våga ge ett alltmer federalt EU fingret.

Torsten Sandström

En välfärdsstat är något nödvändigt i ett urbant samhälle, där den enskilda människan för sin försörjning tvingats lämna landsbygdens gamla inofficiella system för social sammanhållning och kontroll. Men förutsättningen är då att staten bygger egna säkra regelstrukturer för personer, främst äldre, som lever ensamma i stadens djungel.

Jag skriver detta med anledning av att en ensam kvinna från Haninge kommun häromdagen avlidit efter 47 dagars väntan på hemtjänsten.

Kvinnan hade skrivits ut från ett behandlingshem och av kommunen beviljats 15 timmars hjälp i hemmet. Följden har uppenbarligen blivit en beställning – per telefon eller e-post – hos den organisation som ska utföra hemtjänsten. I kommunens utredning förklaras missen delvis med att utföraren inte ska ha läst igenom beställningen ordentligt.

I en modern rättsstat måste obönhörligen säkra system finnas för att undvika det som skett. Frånvaron av ett tryggt system måste givetvis sanktioneras. I en rättsstat ska därför påföljd mätas ut mot den eller de som hos Haninge kommun inte kontrollerat att kvinnans behov av hjälp tryggt kommit igång. Ingen postgång är helt säker. Kontrollen av att ett angeläget vårdbehov mötts upp måste alltså ske i kvinnans hem, något som den chef som fattat beslut om insatsen ansvarar för.

Svenska kommuner är bra på att besluta, men dåliga på att kontrollera. När det gäller att kräva ut ansvar är den svenska offentligheten fullständigt katastrofal. Ett fel anmäls till IVO och sedan läggs saken till handlingarna.

Förr omfattade brottet tjänstefel vårdslöshet av likande slag. Idag har brottets rekvisit formulerats om så att det blir svårt att avgöra vilken typ av vårdslöshet brottet i praktiken tar sikte på (lagtexten talar nu om myndighetsutövning, något som det verkligen är juridiskt knepigt att bedöma räckvidden av). Bakom lagändringen stod Olof Palme.

Frånvaron av en trygg svensk påföljdsbestämmelse innebär att man måste sätta ifråga om vårt land är en rättsstat. Återinför brottet tjänstefel i sin gamla lydelse!

Torsten Sandström

Följande stora rubrik kan läsas på Sydsvenskans lundasida idag:

Hattkris i Lund – doktorander

står utan huvudbonad

Efterfrågan på doktorshattar överstiger alltså tillgången i Lund. Hade det rört sig om värmande mössor i vinterkylan hade jag kanske inte höjt på ögonbrynen. Men nu rör det sig om fåniga symboler för genomförd forskning. Dvs ceremoniell rekvisita som för några hundra år sedan var ståndsmässiga statussymboler. Men som idag mer liknar tillbehör för utklädsel under Halloween.

Bristen på hattar för några timmas doktorspromotion är med andra ord rent ut en nutida skitsak. Men ett problem som uppenbarligen sprider oro över den lundensiska ankdammen…

Torsten Sandström

Jag tar mig för panna, vilket tyvärr sker allt oftare pga utvecklingen av svensk politik. Idag hör jag att Moderaternas partiledare vill lagstifta om att alla självmord i landet måste utredas av landet vårdapparat. Visst är många självmord förstås en svår sorg (men inte alla då äldre livströtta väl genomtänkt önskar lägga av). Det som upprör mig är Moderaternas satsning på ytterligare byråkrati. Om förslaget gått ut på satsningar inom ungdomspsykvården hade jag kunna hänga med. Det är ju mer vårdpersonal och kortare köer som behövs.

Moderaterna är i ledningen för många svenska regioner/landsting. Där har byråkratin under tio år ökat med 36 %, medan vårdpersonalen ökat med några futtiga procent. Dessutom vet vi att köerna är långa, patientbesöken per läkare är få, antalet sängplatser inte heller räcker till samt att svensk vård är bland den dyraste i Europa. Rena skandalen alltså.

Och vad gör då Kristersson som högste ledare för en stor del av de regioner som misslyckats grovt? Jo, han förespråkar ytterligare byråkrater samt att vårdpersonal ska ägna dyrbar tid åt redan avlidna. Visst förstår jag tanken, men den är ändå så byråkratiskt befängd att jag häpnar. Familjers och samhällets sorg över självmord går knappast att administrerar bort genom planer av olika slag. Däremot kanske genom goda kontakter mellan en mångfaldig vårdpersonal och psykiskt sjuka i farozonen.

Man kan tycka att detta är en politisk detalj, bland alla verkligt stora – och lösbara! – samhällsproblem som tornat upp sig landet sedan åratal. M-partiet har som sagt en del av ansvaret för landets misslyckanden, även om sossarnas långa maktutövning är roten till det onda. Det är därför kanske logiskt att Kristersson agerar så populistiskt klantigt som han nu gör.

Men det gör mig nedstämd att se hur M spelar bort sina politiska kort. Min huvudsakliga förklaring är att man helt enkelt vuxit fast i den politiska klassen och valt att ägna sig åt politiska manövrar – positioneringar – som man inte kommer att vinna val med. Man har de facto nöjt sig med att vara landets nästa största parti! Det vi iakttar är alltså en självgod förstelnad konservatism, utan krav på djärva tag och för rationella reformer som landet så väl behöver.

Det duger inte Kristersson! Ett knappt halvår före valet ser vi en moderat laguppställning för att bevara de egna politiska jobben, men inte för att erövra den politiska makten.

Torsten Sandström

Svensk socialdemokrati våndas just nu över en eventuell anslutning till NATO. Partiet hotas att spricka. Ett medlemskap i NATO är givetvis inte riskfritt. Men alternativen kan bli än värre, särskilt som Sverige genom år av dålig nedrustningspolitik kommit att nära nog sakna ett försvar, bortsett från ett antal Gripenplan och ett fåtal skepp.

Sossarnas – och även den fd Alliansens – idealism har försatt Sverige i knipa. Man har inte räknat med Putin och framför allt har man hoppats på internationella avtal, dvs på ord och texter.

Idealism är i allmänhet något humant och vackert. Innebörden är nämligen en önskan och ett hopp kom fred. Inget annat. Men Putins Ryssland är inte ett gott samhälle. Här är platsen för brutal ondska och krigisk brottslighet – trots alla internationella konventioner. Lärdomen av 1938 års överenskommelse i München med Hitler om fred – Peace in our time! – visar att realism är något nödvändigt i politiska frågor, särskilt om krig och fred.

Därför menar jag att den som hoppas på att Sverige utan snabb tillgång till ett starkt försvar ska kunna bevara nationens frihet är inget annat än fredsskadad. Det är inte ett elakt och skymfande ord. Det är en upplysning om allvarligt feltänkt. Ett felaktig inställning som kan få mycket allvarliga effekter för Sverige om den läggs till grund för landets politik i NATO-frågan.

Jag har i ett tidigare inlägg på anti-pk-bloggen.se utvecklat denna min uppfattning.

Torsten Sandström

Som framgått är framtiden bekymmersam. Auktoritära regimer i China, Ryssland och på många andra ställen växer sig starka. De har enorma statskassor att stödja dig på. Vad som kommer att hända i nästa presidenval i USA är likaså oroande. Ett demokratiskt USA kan genom Trumps framgång komma att knytas tätare till det auktoritära nätverket.

Det finns fler problem i samma riktning. Vi kan se att finansiella furstar i USA – personer som är mångmiljardärer – äger eller investerar i medier. Det behöver inte vara negativt att Bezos (Amazon) och Musk (Tesla) köpt in sig i NY Times resp Twitter. Men båda männen verkar ha märkliga visioner – högt uppe i rymden – något som kan innebär att de hittar på allvarliga politiska saker nere på vår planet (de kan alternativt agera demokratisk och humanitärt, men vem vet). Osäkerheten om framtidens politik är hursomhelst stor.

På europeisk nivå syns också oroande skeenden. Genom kontinenten löper ett mörkt band av auktoritära rörelser som tidigare (innan kriget i Ukraina bröt ut) flörtat med varandra och framför allt med Putin. Låt mig bara peka på nätverket Nigel Farage – Marine Le Pen – Alternativ för Tyskland – Orban, för att bara nämna ett aplock. Och p¨å den svenska fronten AFS, dvs Alternativ för Sverige, med den läskiga nättidningen Fria tider som backar upp den från SD uteslutne, Gustav Kasselstrand. Smöriga högerpopulister och putimkramare med simpla populistiska budskap hotar den traditionella demokratin (vilket för övrigt även populister från vänstersidan gör).

Världens demokratiska krafter är alltså trängda – från höger och vänster. Det oroar mig. För Sveriges del krävs därför tydliga tecken på att den ledande politiska klassen verkligen har insett det missnöje som tornat upp sig. Delvis har oron sina rötter i den märkliga politik som vi sett genom två överenskommelser – i december 2014 och januari 2019 – som delvis satt Riksdagens arbete ur spel och medfört att spillran MP kunnat ta för sig å det grövsta Vänsterliberalerna har helt enkelt agerat oförsvarligt. Därför måste den svenska politiska klassens ännu sansade medlemmar omedelbart ta sitt ansvar och verka för en fördjupning av den svenska demokratin.

Det gäller att lyssna på vanligt folks missnöje. Deras kritik tar sikte på att eliten kör sig eget race (frånsett under valrörelserna några månader vart fjärde år). Nu måste en viktig politisk förändring till. Eliten bör jobba för inslag av direkt demokrati i den svenska grundlagen. De auktoritära krafterna måste passiviseras. I mina ögon har Moderaterna – då vänstern agerat oförsvarligt 2014 och 2019 – det främsta ansvaret, och bästa möjligheterna, för nytänkande och aktioner i direkt demokratisk riktning.

Så kom loss Kristersson! Missa inte ännu ett tåg. Framtiden kan bli din. Du har möjlighet att göra något viktigt innan det är för sent! Om du dröjer riskerar de auktoritära att marschera in och upprätta ett helt nytt Sverige. Om du inte väljer delvis nya spår kommer ditt stora anhang av bänknötare att fortsätta sin trötta försörjning i Riksdag och olika regionala eller lokala församlingar. Ser du inte att folket vill ha politisk förändring även från ditt partis sida? Börja med att döma ut landets 21 Regioner som inte gör vad de ska.

Torsten Sandström

Min kritik av socialdemokraterna på denna blogg har varit hård. Men rättvis, som jag ser det, ty partiet har under snart ett sekel styrt och ställt i riket, utan att klara av nationens strukturproblem. I stället har maktambitionerna blockerat förändringsarbetet.

Men det som gör situationen så allvarlig i landet är att oppositionen bidragit till eländet, genom att inte ta lärdom av sossarnas många missar. Störst ansvar inom oppositionen har förstås Moderaterna, i egenskap av största oppositionsparti. I allmänhet har M bara kört på i S-partiets hjulspår.

I förra veckans Uppdrag granskning tydliggjordes Sveriges prekära position mot bakgrund av sjukvårdspolitiken. Trots att nationen ligger i topp vad gäller kostnaderna per skattebetalare, så är resultaten uppseendeväckande klena. Tillgängligheten är under snittet på EU-nivå. I botten befinner sig Sverige vad gäller antalet sängplatser. Och riktigt illa ligger svensk vård till när det gäller antalet patientbesök per läkare. Egentligen ser vi här en skandal.

Den enda rimliga slutsatsen är att vårdadministrationen inte funkar som den ska, trots att antalet administratörer skjutit i höjden senaste decenniet, medan vårdpersonalen ökar med bara några procent. Förmodligen är det så att den ökande byråkratin inom regionerna proppat igen förändring.

Då inte administrationen fungerar måste den göras om från grunden. Och det innebär i praktiken en förändring från toppen av de 21 svenska landstingen eller regionerna. Enligt min – och andras åsikt – bör de avskaffas och ersättas av en statlig organisation – med ett riksdagsutskott i toppen – och med en handfull regionala kontor för konkurrensutsatt upphandling från privata och nuvarande offentliga företag/enheter.

Avsikten är helt enkelt att kapa det skikt med omkring 2000 politiker som länge nog inte gjort vad de ska. I toppen av detta skikt finns ett antal höjdare – främst sossar och moderater om varandra – som i åratal uppburit synnerligen feta ersättningar. Trots stort grus i maskineriet har de fått sitta kvar och slängt in den ena byråkratiska reformen efter den andra. Jag vill inte säga att Stockholmsregionens moderata sjukvårdsledare är sämst – hon är kass och knappast uppmuntrande för väljarna – men sossekonkurrenten Hadzialic är en annan pratmakare från den politiska klassen (som dessutom tvingats lämna en tidigare ministerpost pga rattfylla).

Enligt min mening måste Moderaterna ta sitt ansvar och rensa upp inom sina led av politiker. Vem kan på allvar tro att de för oppositionspolitik om den är lika illa utformad som sossarnas alternativ? Skillnaderna är försvinnande små. Och detta är just följden av den politiska klassen framfart. Att vara politiker har blivit ett yrke. Man har närapå anställningsskydd – i vart fall som främsta mål att just sitta kvar i orubbat bo.

Att det rör sig om klassintressen blir maximalt tydligt inom sjukvårdspolitiken. Höga regionpolitiker har misslyckats. Men avgår ändå inte. Utan fortsätter att styra på sina usla meriter. Så funkade det under många år av med svenskt adelsstyre i historisk tid. Så funkar det inom svensk politik än idag. Ändå talar politikerna vitt och brett om demokrati. I min värld innebär demokrati frihet, dvs först och främst ständig förändring, av det som hindrar det allmänna att fungera effektivt. Och landstingens/regionernas politiker – och den omfattande byråkratin – gör sedan länge inte skäl för brödfödan!

Torsten Sandström

I Sverige finns tre mediehus som fullständigt dominerar den politiska diskussionen i landet. Alltså först Bonniers med slagskeppen DN, Expressen, Sydsvenskan och TV4. Sedan Schibstedts med SvD och Aftonbladet. Och slutligen staten, genom en stiftelse och företag som enligt lag finansieras genom tvångsavgifter. Härifrån styrs alltså SR och SVT. Vi står således inför en mäktig medial trojka.

På såväl nationell som EU-nivå talas högtidligt om konkurrensfrihet. Hur kan någon med rimligt sunt förnuft påstå att det råder sådan frihet inom mediasektorn i vårt land? En irriterad läsare invänder kanske att trojkans medier har helt olika politisk inriktning – statens bolag ska ju enligt lag till och med vara politiskt oberoende.

Mitt svar är att det inte räcker med en högtidlig politiska etiketter för att skapa oberoende och åsiktsfrihet. Avgörande måste rimligtvis vara hur medierna tonar fram politiskt i verkligheten. Jag medger att det här förstås syns några dimmiga skillnader mellan trojkans olika medieföretag. Mest tydlig – om än vacklande – är den nog mellan SvD och Aftonbladet. Men hur stor är egentligen denna skillnad?

Det är statistiskt klarlagt att omkring 70 % av nationens journalister röstar på V, S och MP. Och trojkans medier ger enligt min mening syn för sägen. Skillnaderna i substansen mellan de olika företagen är försvinnande liten. Enligt min mening råder i huvudsak ”samling vänsterut”. Frånsett ledarsidorna, där en viss partitrogenhet råder, är det alltså full fräs åt vänster som gäller i såväl nyhetsreportage som krönikor av olika slag. Kulturreportagen ska vi inte tala om – här det närmast helrött. Till och med sportsidorna har blivit hurtigt feministiska rakt över, så man inte kan avgöra om det berättas om något viktigt eller bara är fråga om propaganda…

Vänstertrojkan på ägarsidan får alltså allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten i landet samt den politiska konkurrensen mellan nationens partier. De tydligaste exemplen är kanske statens medieupplägg och Bonnier flaggskepp DN (med sina patrullbåtar landet runt i tidningar och teve). I fallet Bonnier har en tydlig kursomläggning dessutom skett genom L-partiets stegvisa sammanbrott. Nu backar DN – och till och med Dagens industri ! – tydligt upp socialdemokratin, med några smärre undantag som rörande kärnkraften. Denna partipolitiska glidning har inte basunerats ut. Nej, nej! Ingen från Bonniers skulle ens medge att man flyttat vänster ut. Så här bedras dagligen kapitalt den okritiska delen av läsekretsen.

Det i särklass störtsta problemet inom trojkan rör statens mediala skyddslingar, SR och SVT. Här förnekar cheferna existensen av minsta vänstervridning. Det måste de förstås göra, men de framstår samtidigt som cykloper, som bara ser och hör det man vill. Problemet med den faktiska vänsterrapporteringen är att den bärs upp och finansieras genom oskyldiga skattebetalare som till omkring 50% röstar höger om mitten. Den som inte kritiskt analyserar de reportage som SR/SVT gör riskerar med andra ord att proppas fulla med vänsterideologi. Jag menar att Socialdemokraternas mångåriga målsättning de facto varit ett direkt vänsterberoende hos SR/SVT. Och det var också så Olof Palme ville ha det. Det finns bevis på hans dröm i olika uttalanden från hans sida i olika partisammanhang (där han kämpat för svenskt ”public service”).

Ett tecken på att mina och andras klagovisor rörande vänstervridningen stämmer är att trojkans medier över huvud taget inte diskuterar problemet med bristen på konkurrens. Att röra i vänstersmeten är en alltför het fråga. Till en del beror avogheten på att människor ofta bara ser det man önskar. För vänsterjournalisten är den egna ideologin i själva verket inte en personlig åsikt – det är sanningar som är självklara och övertrumfar kritikernas invändningar om indoktrinering till vänster.

Om oppositionspartierna till Socialdemokratins regering ska vinna framgång i höstens val måste trojkans vänstersamtal brytas. Hur det ska gå till under kommande halvår kan inte jag förstå. Och om det lyckligtvis skulle inträffa så kommer borgerligheten fortsatt att regera i motvind.

För att medial åsiktskonkurrens och ett fritt samtal ska kunna etableras i Sverige måste förstås dagens borgerlighet ta itu med statens mediala företagsgrupp. Här måste lagens krav på oberoende och opartisk rapportering genomföras i praktiken. Basta! Annars måste svensk public service upplösas helt enkelt.

Ett spontant förslag är att ersätta nuvarande Granskningsnämnd med en domstol där enbart oberoende jurister ska agera domare och inte nuvarande uppsättning av fackliga och mediala koryféer. Vänsterns medier går förstås i taket och yrar om statlig kontroll av medierna. Men det vi ser idag från Granskningsnämnden är inget annat än en informell statlig kontroll, som kraftigt silar mygg och sväljer kameler. Kalla organet vad som helst – okej för Granskningsnämnd – men det viktiga är att den ska bestå av ledamöter som utses på samma vis som högre ordinarie domare. Man bör åtminstone pröva om inte detta kan vara en praktisk lösning. Den nödvändiga lagreformen måste för övrigt även innebära att ledningarna för SR och SVT i lag tydligt tvingas hålla rent internt från dagens massiva vänsterprassel.

En reform kommer att blir en jobbig, kanske omöjlig uppgift. Så nedläggning av SR/SVT är kanske bäst. Låt vänsterns journalister försörja sig som bloggare! Dvs det skrå som de själva kallar horor…

Torsten Sandström

I SvD intervjuas en kvinnlig dansk författare. Det handlar främst om barnafödande. Men intervjupersonen och SvD vill som vanlig bidra till den svenska indoktrineringen avseende kön. Därför avlockas författarinnan ord som leder till rubriken:

Feminism är inte ett fult ord i Sverige.

Av texten framgår givetvis att författarinnan menar att feminism nog är ett fult ord i Danmark.

Det vi ser är en del av den vardagspropaganda som vänsterjournalister bedriver i svenska medier. Meningen är att framhäva att Sverige är bäst och Danmark sämre på traditionella vänstervärderingar. Självklart rör skillanden bara mellan män från olika nationer. Kvinnor är alltså genomgående helylle.

På vilket vis danska män är sämre framgår inte riktigt klart. Men det spelar ju ingen roll. I propaganda bekymrar man sig ju i allmänhet lite om sanningen. Men det framgår att författarinnan är sambo med en svensk, som därför framstår schysst.

Så fyrkantigt förutsebart är alltsomoftast ett reportage i svenska medier. Ja, sådan är vardagsläsningen i svenska tidningar även på annandag påsk. Texten har väl legat till sig ett tag för vid behov fylla några spalter i en kommande tidning. Inte har den blivit bättre på grund av detta. Det är tröttsamt att läsa likande vinklingar dag efter dag. Särskilt i en tidning som förr haft gott rykte. Därför vill jag slutligen gärna hänga ut gärningskvinnan bakom detta vänstervinklade dåd: Annakaisa Suni heter hon.

Torsten Sandström

En del av rättsstatens begrepp är att lagen är tydlig och går att förstå av vanligt folk. När jag började studera juridik tvekade ingen om detta ideal, även om lagstiftningen på grund av samhällets utveckling blivit alltmer komplicerad.

EU, dvs en europeisk union gör idealet om läsbarhet naturligtvis än mer viktig , men i någon mån kanske mer svårt att nå på grund av 27 olika nationer.

Jag har bloggat om detta problem några gånger tidigare. Idag läser jag att den svenska Regeringen nyss lagt en proposition, 2021/22:169, som har följande rubrik:

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om återhämtning och resolution av centrala motparter.

När jag försöker läsa rubriken förstår jag ingenting! Vad sjutton är återhämtning, resolution eller en central motpart? Det är bara ord som har en allmän – och alltså vag – betydelse på svenska språket. Först när jag läser vidare förstår jag att det gäller att utse Riksgäldskontoret till en resolutionsmyndighet.Och att resolution är ett särskilt förfarande för att hantera banker eller institut i kris, utan att försätta dem i konkurs. Centrala motparter är kuggarna i det system som hanterar betalningar och avveckling av finansiella instrument, exv Euroclear på värdepappersmarknaden. Slutligen avser återhämtning att undvika eller avveckla en finansiell kris.

Summa summarum tycks lagförslaget alltså gälla att utse Riksgälden till att vara behörig myndighet för att kunna ta kontroll över en krisande bank eller institut, för att vid en kris upprätthålla den finansiella stabiliteten.

Men propositionens ord är ju rena kinesiskan! Ett obegripligt språk som EU:s överstatlighet skapat, genom oskickliga politiker och jurister. Detta märkliga system kritiseras därför inte. Systemet upprätthålls av Regeringens Finansdepartement.Kejsaren hustru står som bekant över all kritik.

Man kan kanske säga att vanliga människor ändå inte förstår vad saken rör, varför lagstiftaren kan agera byråkratiskt och skriva nära nog obegripliga texter, som bara kan läsas v de invigda. Men den som godtar denna förklaring gillar med andra ord att rättsstaten nedmonteras.

Det går för övrigt att skriva en betydligt tydligare rubrik – och medföljande text – än vad som sker i propositionen . Men det struntar finansdepartementet i. Och även många andra EU-kramare förstås.

Men inte jag. Jag är rädd för att den svenska rättsstaten fått ännu en skönhetsfläck. Och vad kommer härnäst?

Torsten Sandström

Varje medborgare har rätt att säga vad han vill om politik, religion och allt annat som inte kränker en utpekad individ. Yttrande- och demonstrations friheten är nämligen central i en demokrati. Själv hyllar jag den och skulle med min blogg gå under om den inte skyddade mig.

En svår fråga är hur gränsen kring friheterna ska dras. Själv vill jag ha rätt att skriva – något som jag tror är sant – dvs att religion är en gift för folket -i syfte att visa hur religionen brukas för att dölja samhällets verkliga problem. Man måste också kunna demonstrera med utrop och plakat som säger att Bibeln eller Koranen sprider falska läror, som leder människor vilse. Vidare måste man också ha rätt att avbilda Muhammed som en vilsen profet med mänsklig framtoning. Även profeten som en rondellhund.

Enligt min åsikt är det dock klart att Paludan inte drivs av en innerlig frihetstanke att sprida sin åsikt. Han vill protestera mot islamiseringen som stegvis sker i samhället. Men han genomför sin protest via överdrifter och onödiga provokationer för att få budskapet att fatta eld. Det räcker med en aktion och ett upplopp som orsakat stora skador! Men Paludan fortsätter.

Principen om frihet att demonstrera måste givetvis vägas mot riskerna för allvarliga samhällsskador. Paludan ska inte ges samhället skydd vid framkallandet av upplopp med stora personella och materiella skadeverkningar!

Paludan sägs vara jurist. Han måste själv ta ansvar för de excesser hans principrytteri åstadkommer. Han driver en auktoritär högerextrem linje. Så länge han agerar försvarligt ska han skyddas. Men han struntar i tanken om försvarlighet. Paludan är inte intresserad av religion eller dess villoläror. Han vill enbart åstadkomma bråk i syfte att instabilera det svenska samhället. Han önskar provocera islamister till skadehandlingar.

Paludan har nu orsakat tillräckligt med samhällsskador. Hans simpla budskap är redan framfört. Han kommer inte att betala ett öre till de personer som lidit skada. Därför måste han nu förbjudas att demonstrera mot koranden, oavsett om det sker via ord eller bränning av böcker.

Hans bokbål väcker för övrigt synnerligen olustiga historiska minnen. Det struntar Paludan i. Därför måste det sättas stopp för hans uppsåtliga missbruk av yttrande- och demonstrationsfriheten.

Till eländet hör att Paludan givetvis spelar på att sätta islamiska klanmedlemmar i rörelse. Under förevändningen att värna islam mot Paludan ges våldets klaner spelrum för att gå till anfall mot polisen. Alltså den yrkeskår som tagit stora risker i de senaste årens ”krig” mot invandrarklanerna. Att våld riktas mot polisen struntar Paludan också i. I hans kretsar är alla aktioner som skapar samhällsoro av godo. Avsikten är nämligen att bygga ett auktoritärt samhälle vars konturer syns i bokbålen i Tyskland för snart hundra år sedan. Jag ryser.

Torsten Sandström

Vilken urlöjligt annons! Två begravningsklädda skogsmullar med allvarliga miner – de bär förstås hela världens miljö på sina axlar (precis som inte någon annan vet något himmel och jord). Men på bilden tycks de lyssna till svenska folket dom över partiet. Och frågar vad väljarna väntar på. Svaret är självklart.

Sverige väntar på att MP ska elimineras från svensk politik. Ett enfrågeparti som – pga av S-partiets extrema maktbegär – lyckats skada landet under snart åtta år. Det har kostat så många miljarder att man tappar räkningen. Sossarnas år vid makten går till historien vad gäller mängden dåliga beslut och passivitet med allt annat än röstköp via statsbidrag. Medansvariga i denna uppvisning i dåligt ledarskap är förstås C och L, som just nu också verkar ta stryk.

Det är väl tidigt. Men vågar man kanske börja fira?

Torsten Sandström

Finland bunkrar för krig – Sverige börjar från noll

Så lyder en tyvärr riktig rubrik i SvD den 14/3. I grannlandet har man – förutom hundratusen soldater – stora lager med militära och civila förnödenheter. Men Sverige har ingetdera.

Konstaterandet blottlägger ett typiskt svenskt dilemma. Vår nation har förmodligen Europas största byråkrati i förhållande till folkmängden. För civil beredskap har vi som bekant MSB, Myndigheten för (just) Samhällsberedskap.

Men den svenska byråkratin fungerar inte – delvis på grund av sin storlek – men också beroende på frånvaro av kritisk förmåga och alltför betydande fackligt inflytande. Till detta kommer avsaknaden effektiva lagregler om påföljder mot försumliga tjänstemän, dvs det sk ämbetsansvar, som Olof Palme slopade på sin tid.

Dessutom är myndigheternas ledningar alltför politiserade, med socialdemokrater, moderater mfl om varandra (plus fackpampar). Inte undra på att MSB varken haft beredskap rörande skyddsrum eller lager med förnödenheter. Till den ruggiga bilden hör att det berättas att Försvaret mittt under pågående krig i söder saknat lager med ammunition och drivmedel. Politikerna kan förmodligen inte ens försvara Gotland, som är mest illa ute.

Det finns alltså flera logiska förklaringar till att kolossen Myndighetssverige inte funkar. Många känner till orsakerna. Men politikerna vågar inte ta itu med saken. Man backar av rädsla för byråkrater och fackföreningar. Det är ju enklare att höja skatten och anställa nya byråkrater, så fort ännu ett allvarligt samhällsproblem yppas. Och så vidare.

Förr må kanske Sven Dufva ha varit en bra soldat mot ryssarna i diktens värld. Idag är problemet närmast – för att tala med Runeberg – att de politiker som ska leda landet har ”ett dåligt huvud”. Så illa är det tyvärr.

Men som läsare har du eventuellt i höstens val en chans att något ändra på detta, genom att välja förnuftiga politiker för en handlingskraftig borgerlig regering (alltså utan Annie Lööf).

Torsten Sandström

I en intervju – förstås i DN (28/3) – påstår Margot Wallström att moderaternas ståndpunkt i NATO-debatten innebär att M ”pinkar på vår historia”. Vidare säger hon att : ”Sådana som jag blir kallade FN-kramare och fredsskadade.”

Liknande yttranden fälls enligt min åsikt bara av personer som är maktskadade. Wallström har nämligen levt större delen av sitt liv i S-partiets led och tjänst. Hon har fått alla sin offentliga jobb genom Partiet med stort P. Hon har tjänat goda slantar genom sossepartiet. Vad kan man då vänta sig för reaktion om hon inte får precis allt som hon vill och blir motsagd?

Liksom kristna i kyrkosamfund från förfluten tid anser hon att enbart en avvikande åsikt – alltså bara några raka ord – är något skamlig, att jämföra med ett pinkande i kyrkan. Detta är en typisk vänsterreaktion. Troende socialister och kommunister är förblindade av sin ideologi och sin syn på staten. Deras uppfattning ses som den enda tänkbara, låt vara att Gudrun Schyman pinkat både här och där.

Margots uttalande beskriver faktiskt grunden för sossarnas betongstat. Orden kan härledas från år av snack om ”det statsbärande partiet”. Alltså den dröm om makt över statsapparaten, som S-partiet alltid hyst och än idag med näbbar och klor kämpar för. Kosta skattebetalarna vad det vill! Bara S får behålla makten över ett uttröttat svenskt folk. Det är därför jag tidigare kritiserat Fredrik Reinfeldt för att han under sin storhetstid explicit önskat att M-partiet skulle bli statsbärande. För mig som demokrat är det en hemsk tanke, närmast jämförbar med att svära i kyrkan. Inget parti ska ha något slags monopol på rodret till staten.

Vidare är kritiken av Wallström för att vara ”FN-kramare och fredsskadad” fullständigt befogad, enligt min mening. Hon följer nämligen en socialistisk vänsterlinje, som baseras på tanken att ifall alla människor vill ha fred och inte fabricerar några vapen kommer vi alla att leva i lyckans land. Alltså ännu en gång en närmast religiös dröm. En liknande vision fick den konservative Chamberlain att med Labours stöd skriva under Münchenöverenskommelsen 1938. ”Peace in our time!” Vem var det som drog det längsta strået? Jo Hitler förstås. Liksom Putin idag får diktatorer stöd hos motståndare som tror att fred är liktydigt med vackra ord på teve, på ett papper eller i en folkrättslig konvention. Det ligger såklart mycket bakom det djupt folkliga utropet: snacka går ju!

Wallström vision är ett praktexempel på idealism. Hon låter trosvisst idealen ta över förnuftet. Trots att erfarenheten visar att de inte så sällan störtar i helvetet med ev Hitler eller Putin. Marxister och socialister, vilka i teorin byggt sin lära på materialism (dvs att produktion av tingen styr samhället), hamnar därför ofta i fallgropen.

Självfallet anser jag det tillåtet att önska fred. Vilken klok människa vill ha krig? Men den som tror på hållbar fred utan starkt försvar och effektiv rustning är ingenting annat än just fredsskadad. Dvs en ogenomtänkt kramare av fred. Med andra ord en hopplös idealist. Radera sådana finns inom vänsterns led.

Därför måste man säga att konservativ realism är att föredra framför allehanda politiska visioner om lyckans land. Realism är att bygga på rimliga erfarenhet från förr. Den som ser sig omkring – och tillbaka i tiden – inser att välfärdens samhälle är helt beroende av kapitalism utan diktatoriskt ledarskap (jfr dagens China). Detta lär oss historien. Socialism kan självfallet – liksom den svenska arbetarrörelsens lagstiftning under 1930-40-talen – bidra till välfärdsbygget. Men välfärdens bas är ändå fria beslut av konkurrerande företag. Alltså ett samhälle av människor i politisk frihet.

Den svenska nationens stora antal strukturproblem – i samhälle och välfärd – är enligt min mening ett tecken på mer auktoritära strömningar inom den politiska klassen. Absolut inte så att diktatur är på tal. Men beskattningsmakten har utnyttjats maximalt och problemen kvarstår ändå. Människornas vardag i Sverige styrs av staten i en alltmer konform riktning. De auktoritära dragen syns också i den politiska korrekthet som jag är så upptagen av att blottlägga.

För denna auktoritära ideologi är Wallström tyvärr en typisk representant. Genom att hoppas på fred – och välja bort NATO – spelar hon Putin i händerna. Mitt omdöme om henne pekar också på arketypen: tant Prusseluskan. Dvs Astrid Lindgrens verklighetstrogna sagofigur från drömmarnas land Sverige. Jag väntar därför på en Pippi Långstrump i svensk politik och längtar bort från nuvarande dårpippi. Kanske ger också jag här prov på idealism?

Torsten Sandström

Enligt demokratins idé ska politikerna verkställa folkets tankar. Samtal riktade till folket är förstås okej, men politikerna måste lyssna på folket och driva dess politiska ideal.

Men i Sverige tycks det omvända gälla. Utan att ha klara mandat från folket styr och ställer politikerna. Och än värre. De fattar beslut i syfte att förmå folket att tänka och göra som den politiska eliten vill.

Skatter används ofta för att få folket att rätta in sig i elitens led. Häromdagen förslog en S-minister att ytterligare subventioner måste till för att få bilköpare att välja el som drivmedel. 7 miljarder föreslogs fogas till redan utgående statliga bidrag. Alltså subventioner som inte normalsvensken har råd att nappa på då elbilar ändå är alltför dyra.

Även skattepolitiken rörande boende följer samma demokratiskt korkade system med morötter från den politiska eliten. Förvisso ges hyresgäster saftiga bostadsbidrag. Men systemet med skatteavdrag för räntor på lån vid köp av villor och bostadsrätter innebär liksom elbilsstödet att politikerna styr folkets tankar: ta ettlån, köp en bostad och gör en ”bostadsresa” som det heter. Att bostadspriserna skjuter i höjden och vid ränte- och samhällskriser medför elände struntar de ledande i. Man känner till riskerna, men här gäller ingen försiktighetsprincip, minsann.

Det är inte politikerna som ska bestämma hur samhället ska formas. Man ska i stället ligga lågt och lyssna på folket. Om politikerna lyssnat mer skulle Sverige bli ett bättre land. Orsaken till nationens många strukturproblem är faktiskt att den politiska klassen kört sitt eget race och inte lyssnat. Men bidrag – än hit och än dit – föser den politiska klassen svenska väljarboskap till valurnorna. Det är en avart av demokrati. Inget annat.

Folk i allmänhet vill ha ett skolsystem för kunskaper, tak över huvudet, jobb efter egen förmåga, lön med låg skatt, hälsovård utan köer, ett försvar värt namnet osv. En del måste individen själv fixa. Annat kan det behövas skatter och välfärd förd. Men i övrigt ska den politiska klassen låta folk själva bestämma. Och hålla fingrarna borta från knappen för höjda skatter.

Så byggs demokrati i ett fritt land.

Torsten Sandström

Efter olyckan i den extremt felplacerade reaktorn i japanska Fukushima tycks nu nedgången i satsningar på kärnkraft bruten. Under rubriken kraftstationer i ölglasets storlek – det lockande ordet ”pint” används – presenterar The Economist (26/3) en snabb utveckling världen över beträffande byggandet av SMR, dvs small modular reactors. Det är ett reportage i positiv anda beträffande den nya teknikens framtid. Lägg märke till att The Economist annars driver det vanliga hållbarhetslinjen. Låt mig kortfattat referera vad tidningen skriver.

En internationell källa uppger att omkring 50 SMR är under konstruktion. De bygger alla på tillverkning – via fabrikens löpande band – av små utbytbara reaktorer, som kan kopplas samman eller drivas var för sig. De infogas i ett skal av betong och stål nedanför markytan och kyls genom en intern mekanism. Kapaciteten för varje SMR är omkring 300 MW, dvs c:a 1/5 del av den nuvarande generationens komplexa reaktorer. Men även något större samt mindre SMR är i pipelinen. De mindre varianterna är omkring 20 m höga och 8 m breda.

Man utgår från att en större SMR initialt ska kosta c:a 20 miljarder och kräva enbart 4 års byggnadstid. Detta på grund av just tillverkning på det löpandet bandet. Planering och byggande på plats i naturen av var och en av den nuvarande generationens reaktorer har nämligen varit extremt tidskrävande. The Economist skriver att vissa moment som hittills tagit 17 timmar på plats utomhus kan genomföras på bara en timma inne i fabriken. Det pga säkerhet välrenommerade företaget Rolls-Royce deltar i arbetet på hela 16 SMR.

Det finns flera fördelar med SMR än pris och storlek. Att de kan kombineras och stoppas var för sig för underhåll ökar givetvis driftssäkerheten. Dessutom räknar man att SMR med tiden blir mer konkurrenskraftiga att driva relativt sett i och med stigande priser på olja och periodvis brist på blåst för vindkraft. Även ändringar i nuvarande nationella subventioner kan komma att tala för SMR. Det gör enligt min mening också stigande efterfrågan på el.

Så långt Europas ledande ekonomiska tidskrift. I artikeln nämns en rad projekt från länder runt jordklotet. Men om Sverige är det såklart tyst. Vårt land – som gärna beskriver sig som Guds gåva till mänskligheten – lever fortfarande i Miljöpartiets våld och är helt av banan vad gäller den nya SMR-tekniken! Den sena men snabba industrialisering som tidigare varit Sveriges trumfkort tycks alltså borta. I vårt land planeras nu för gigantiska fabriker för tillverkning av stål och batterier i Norrland med elektricitet som kraftkälla, utan att det ens finns tillräckligt med el till rimligt pris. Tanken tycks vara att de ska drivas då älvarna har vatten och när det blåser. Och att medborgarna måste räkna med att betala än högre elpriser.

Den svenska industrinationen har som bekant under snart åtta år av socialdemokratiskt styre tillsammans med MP avvecklat ett antal fungerande reaktorer samt givetvis misslyckats med att fylla hålen med prisvärd och driftsäker alternativ kraft.

Japanernas olyckliga reaktorbygge vid kanten av ett hav full av tsunamis bär – tillsammans med socialdemokratins krav på makt över vår nation (via MP) – ansvaret för att Sverige hamnat på efterkälken.

Om du vill att Sverige ska komma på fötterna politiskt och tekniskt måste du således rösta för en handlingskraftig borgerlig regering i höstens val. Dvs en regering utan Centerpartiets Annie Lööf.

Torsten Sandström

Genom höjda priser på el och drivmedel stiger statens inkomster via energiskatter, som uppgår till ungefär med halva prishöjningen per kWh eller liter. När det gäller varuinköp för miljontals kunder – då mat och andra varor rakar i höjden pga av nuvarande inflation på minst 6 % – blir statens momsintäkt 1/5 av den nya högre prislappen. Svenska folket drabbas nu av en prischock, som givetvis avspeglas i inflationstalen.

Det finns ingen naturlag som säger att staten ska tjäna pengar på dyrtider för medborgarna. Att girigt stoppa skattepengar i fickan är främst en strävan hos socialdemokrater, som ständigt behöver nya statsinkomster, för att kunna köpa röster i kommande val. Dessutom måste sossarna slippa spara in på kostnaderna för en växande byråkrati. Att med rödpennan stryka i statens budget vågar man inte (bakom den finns tusentals pärmbärare som måste hållas nöjda).

Tidningen Lyckoslanten presenterade förr två seriefigurer: Spara och Slösa. Men den vällovliga ambitionen att spara syns inte i svensk skattepolitik. Den domineras tyvärr sedan länge av (S)lösa. Därför funderar S-partiet över nya bidrag inför valet. I stället för att sänka skatterna.

En förnuftig människa försöker däremot angripa roten till det onda. Sänk skatten för sjutton!

Torten Sandström

Vänsterns svenska medier triumferar över straffförelägganet mot Boris Johnsons. Men man klarar inte av en jämförande analys av den svenska rättsstatens oförmåga att utkräva ansvar av politiker och byråkrater.

Ett av rättsstatens kännetecken är att personer som utövar offentlig makt ska granskas. Och att ansvar ska utkrävas i rimlig mån. I den maktfulla rollen som aktör för det allmänna ligger nämligen en plikt att efterleva regler och undvika att skador uppkommer genom försumlighet.

De rapporter som ansvarsutkrävande av politiker och höga tjänsteman vi på senare tid hört från Danmark är alltså tecken på en levande demokratisk rättsstat. Sak samma med straffen för Boris Johnson och hans partykompisar på Downings Street nr 10. De har agerat i strid mot föreskrifter som de själva utfärdad avseende minskad spridning av covid. Sådana spelregler gäller alltså i normala rättsstater. Det är som det ska vara.

Men inte i Sverige. Här saknar Regeringsformen effektiva sanktioner mot politiker som misskött sina uppdrag. Kritik genom Konstitutionsutskottet kan bli följden, men detta betyder inte ens att en grovt vårdslös minister måste lämna sitt uppdrag! Löfven har därför klarat sig från all individuell kritik avseende Regeringens bristande beredskap rörande skyddsföreskrifter på äldreboenden i covidpandemins inledning. Han borde rimligtvis själv omedelbart ha kommit på att risken för smittspridning kunde bli synnerligen allvarlig bland de äldre och svaga. Men han trodde att andra bar detta ansvar. Och så lät högsta hönset frågan bero. Dödstalen blev höga. Men ingen individuell rättslig kritik mot Löfven alltså.

Bilden är nästan lika skrämmande om man betraktar frånvaron av möjlighet att utkräva ansvar hos statliga och kommunala tjänstemän, alltså en krets av makthavare omfattande en dryg miljon personer i vårt land. Förvisso ger Brottsbalken idag utrymme för böter eller fängelse i högst två år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Problemet är att begreppet myndighetsutövning är alltför smalt, att det krävs insikt hos den felande om sitt snedsprång samt att det utvecklats en rättspraxis som medför att det är ytterst ovanligt att någon åtalas och döms.

Till saken hör att det finns en möjlighet att mäta ut myndighetsintern disciplinpåföljd – varning eller löneavdrag (enligt lag eller kollektivavtal). Men att detta sker är nästan lika ovanligt.

I vårt land har under många år i socialdemokratisk regi utvecklats ett system som i praktiken innebär att ansvar inte utkrävs av individuella politiker eller tjänsteman. Detta trots att alltfler viktiga och ingripande ärenden handläggs av politiker och byråkrater. Det vi ser är en allvarlig brist i den svenska rättsstaten. Många har länge påtalat detta. Men inget händer. Varken rader av S- eller Alliansregeringar vill ta i saken. Klart att den politiska klassen är nöjd över sitt skydd och möjligheten att hålla mängden väl betalda byråkrater fria från ansvar.

Svenska medier är passiva i frågan (men ler åt Storbrittanien och Danmark). Press, radio och teve ska inte peka finger på danskar och britter. I egenskap av tredje statsmakt borde medierna sedan länge hudflänga bristen på ansvarsutkrävande i Sverige inom politik och offentlig förvaltning. Man skulle kunna tro att de backar upp den politiska makten. Eller?

Torssten Sandström

Journalisternas nätverk är en viktig del i socialdemokratins landsomfattande system med hajburar, som bloggat om några gånger.

Det kan idag vara nyttigt att visa hur medierna i åratal – med några undantag, framför allt SvD – presenterat en naiv fredspropaganda: ned med alla vapen! Logiken ”utan vapen blir det inget krig” är barnslig, på grund av att den ger onda män som inte vill avrusta tolkningsföreträde.

I boken Mediavänstern – en närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige från 1983 ger författarna Gösta Hulthén och Jan Samuelsson ett slående exempel på denna besinningslösa naivitet. Författarna berättar att sparbankernas dåförtiden i barntidningen ”Lyckoslanten” – en skrift som delades ut gratis i alla skolor – innehållit rubriken ”Bu för NATO!”

Är det någon som inte tror på min – och andras – tes om att sossarna i alla tider byggt ett politiskt nätverk för att cementera sin makt över svenska samhället? Om du inte tror mig kolla nutidens Lyckoslant!

Torsten Sandström

I nästan hundra år har socialdemokratin hanterat det svenska försvaret. Eller rättare sagt gravt misskött det och närmast avvecklat det. Första gången under 1930-talet, sedan i nutid. Okej, Alliansen har visst ansvar. Men under de senaste två valperioderna har olyckligtvis S stått för försvarets kris. Vapen och soldater till försvar har ersatts av naiva drömmar om fred, i stil med att ”om alla vill nedrusta så blir bra”. Problemet, som vänstern inte vill inse, är att inte alla vill fred, exv den ondskefulle Putin.

Dagens samtal om en NATO-anslutning ska enligt min mening bara ha en rimlig utgång. Nämligen snabbast möjliga ansökan om inträde i NATO. Brådskan har att göra just med bristen på svenskt försvar. Oavsett sannolikheten av ett ryskt anfall så måste Sverige in under NATO:s paraply. Alternativet är en möjlig rysk promenadseger vid ett anfall på Gotland och därmed en ännu allvarligare och självförvållad svensk militär position.

Just nu tycks sossarna göra allt för att – än en gång – dra försvarets rustning i långbänk. Nämligen ett häpnadsväckande uttalande från den S-märkte ordföranden i Riksdagens konstitutionsutskott, KU. Han menar att det krävs 3/4-dels majoritet för ett riksdagsbeslut om NATO-inträde. Detta är en högst personlig tolkning, som baseras på förfarandet vid ändring i svensk grundlag. Men hallå! NATO-frågan rör inte grundlag. NATO-frågan är förstås viktig, men som framgått föranledd av en långvarigt misskött försvarspolitik, med sossarnas signum.

Pläderingen för 3/4 -dels majoritet är alltså tagen helt ur luften (juridiskt sett) enbart för att främja sossarnas vanliga ambition att ständigt vara statsbärande. Men en omröstning i NATO-frågan gäller just att sätta punkt för S-partiets ständiga misskötsel av nationens försvar. Många sossar landet runt tror att det för fred enbart räcker med avtal om nedrustning, samverkan med Finland eller vårt medlemskap i EU (som bara allmänt talar om ”samordning” , men saknar militärer och vapen). S-partiet har alltså inte ens under brinnande krig i Ukraina minsta förslag som innebär ett reellt skydd mot en diktator som Putin. Dessutom har man en ordförande i KU som inte kan läsa svensk lag (och just de lagar som rör landets regerande)!

För Sverige och svenskarna gäller det nu att snarast komma in under NATO:s rimligt trygga paraply. Dessutom gäller det ovillkorligen att i höstens val ge S-partiet sparken. Misskötseln av förvaret är bara en av minst tio allvarliga och olösta problem som sossarna åsamkat Sverige.

Torsten Sandström

PS! Affischen ovan innehåller i stort sett samma budskap som Putin använder för kriget mot Ukraina. Med samma märkliga logik kan man säga att det är Putin som syns bakom masken.

Till saken hör att Lenin några år före 1920 – med tysk hjälp (och fet tysk penningpung) – flyttats från fristaden i Schweiz till Ryssland, i syfte att göra revolution. Där har vi roten till dagens onda, alltså Putin. DS

Varje dag mer eller mindre dödas någon genom gangsterdåd i Sverige. Även om MC-gängen drar sitt strå till stacken så är det invandrarnas klaner som står för den alla största delen av blodsoffren. Slutsatsen baseras på klanernas framfart samt att Banditos namn annars nämns i Gammelmedierna.

Jag skriver detta för att kopplingen mellan invandring och dödligt våld ännu inte erkänns öppet av polis, politiker och medier. Tystnaden är ett svek mot folket, som tvingas att gissa vad det är som händer. För den politiska eliten tycks det omöjligt att tala om invandring och brottslighet. Ett sådant erkännande kan ju föranleda kritik för frånvaron av åtgärder för integration.

För mig är god politik att alla fakta kommer upp på bordet. Ett vilselett svenskt folk riskerar att bli en lekboll i elitens händer. Tyvärr har bollandet redan gått alltför långt.

O hemska tanke att det finns en tyst överenskommelse om att lura svenska folket. Så att sossarna kan fortsätta köpa invandrarröster genom löften om statliga bidrag i den pågående valrörelsen. .

Torsten Sandström

Sverige befinner sig i ett eländigt politiskt tillstånd. Problemen hopar sig. Till de gamla strukturfrågorna läggs nya. Bristen på el – till rimligt pris – är närmast självförvållad. Men vad gör politikerna? Sossarna jobbar för bidrag till bil- och villaägare. Åtminstone något borgerligt parti talar däremot om att i stället sänka skatten på drivmedel och el, som uppgår till omkring 50% av varornas pris.

Jag skriver detta med anledning av att politiker och journalister ständigt slänger skit ifrån sig genom hatordet: konservativ. Tanken är att fördöma dem som förnuftigt ser till ett visst problems rötter och hur man löst det tidigare. Idén med svartmålningen är förstås främst att propagera för ökad statlig styrning i socialistisk anda. Det är vänsterns vapen mot sina motståndare att försöka beskriva dem som perukstockar.

Men vilka politiska rörelser drivs egentligen av perukstockar? Om vi ser på kärnkraften som försummats i Sverige – och nedlagts till hälften – under sosseregeringar så är det idag tydligt att vänstern är konservativ. Ansvaret för bristen på kärnkraft – och hoppet om vind för att driva propellerkraften – vilar ju på partierna S, V. Mp och C. Här har vi en handfull perukstockar!

Och om vi ser på dagens hetaste fråga – om Sveriges anslutning till NATO – vem är där radikal eller konservativ där? Den samlade borgerligheten är för en anslutning då man tyvärr deltagit i en mångårig nedläggning av det svenska försvaret. Man agerar alltså modigt och förnuftigt i ett internationella krisläge. Men vad gör socialdemokratin? Trots försummat försvar två gånger tillbaka i tiden – 1930-tal och efter Sovjets fall – så vägrar S-regeringen ta ställning. Man agerar alltså 100 procent konservativt, som man tidigare gjort under snart ett sekel vid makten. Här har vi partiet som är den främsta perukstocken!

Vi lär oss följaktligen att ordet konservativ ska användas med eftertanke. Och inte svepande som en nedsättande term. Jag kallas förstås ofta konservativ för mina bloggar av kritiker på vänsterkanten. Men själv använder jag ogärna beteckningen i och med att jag försöker argumentera öppet och rationellt och därför ofta – inte alltid – finner rationella lösningar som förr prövats och visat sig goda. Tänk bara på kunskapsskolan som jag vurmar för. En skolminister från S-partiet ser däremot ”en jämlik skola som sitt främsta mål”- Alltså inte att råda bot på bristande kunskaper.

Jag undrar nu. Vem av oss två är förnuftig och vem ser skolan med skygglappar? Om inte målet är kunskaper, vad ska vi i så fall ha skolan till? Kunskaper gör att mindre bemedlade tillåts stiga uppåt med kunskapens hjälp. Tillspetsat kämpar alltså sossarna och vänstern för att alla ska ha det lika dåligt i skolan. Om inte det är ett utslag av dum konservativ politik, så säg.

Torsten Sandström

Så här beskrivs försiktighetsprincipen kortfattat på Wikipedia:

”Försiktighetsprincipen innebär att handla på ett sådant sätt att risker undvikes. Ordet används inom flera olika områden.”

Genom hokus-pokus och politiska beslut har denna naturliga och praktiska maxim kommit att upphöjas till en moralisk övernorm och till och med blivit en nästan rättsligt bindande regel.

Att det bara rör sig om en enkel maxim för människans praktiska behov är klart. Vi vill nämligen i allmänhet undvika risker, i livet och omkring oss. Men absolut inte alltid eller alla risker. Varje dag väger vi risken mot nyttan och tar en chans. Tänk bara på företagsamhetens miljontals affärsbeslut och småspararnas satsningar på börsen. I själva verket är det i högsta grad samhällsnyttigt att med öppna ögon ta vissa risker.

Nu är det så olyckligt att normen om försiktighet fått plats i den svenska Miljöbalken, som en regel utan explicit påföljd. Alltså närmast som en rekommendation. I 2:3 Miljöbalken (MB) heter det:

”Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. I samma syfte skall vid yrkesmässig verksamhet användas bästa möjliga teknik. Dessa försiktighetsmått skall vidtas så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”.

I och med att MB är en ramlag, som sätts i tillämpning genom beslut av olika myndigheter och byråkrater, särskilt från Regeringen, Naturvårdsverket och Länsstyrelser, så är inte försiktighetsprincipen juridiskt bindande per automatik. Men den kan sättas i spel genom regler som myndighet beslutat om. Detta är i och för sig ett rättssäkerhetsproblem då regeln i MB, som synes, är rena dragspelet. Alltså kan en domstol tyvärr tvingas att tillämpa denna gummiregel.

Det är alltså denna flummiga norm som driver flertalet politiker och medier att slavisk upprepa FN:s klimatpanels syn på en nära föreliggande världskris, på grund av utsläppen av växthusgaser. Detta trots att en månghövdad skara naturvetenskapliga forskare är skeptiska till existensen av en akut klimatkris, låt vara att många menar att CO2 i någon mån påverkar uppvärmningen på jorden och en del av atmosfären. Skeptikerna varnar för att ingripande beslut omfattande kolossala penningbelopp därmed fattas på lösa grunder. Det råder således ingen konsensus inom vetenskapen om akuta faror via CO2. Alarmismen bottnar närmast i ett politisk ställningstagande från FN:s sida, grundat på dess underorgan IPCC:s påstående om att CO2-riskerna innebär ett akut globalt hot.

Alla borde inse att frågan om försiktighet är synnerligen svår att bedöma. Bara frågan om vad som utgör en risk är superknepig. CO2 är både en miljönyttig gas och en fara som uppe i atmosfären hotar att lägga ett värmande lock över planeten. Den absolut största risken är att enögda politiska beslutsfattare bara ser ett enda problem.

Alltför få politiker vägrar dessutom att se hur svenska myndigheter misslyckas katastrofalt, utan att detta medför svarta nyhetsrubriker om risker. I Sverige har som bekant större delen av försvaret avvecklats. Få partigängare har skriat om försiktighet, trots att Ryssland i åratal visat sin aggressivitet mot nationens grannar. Vidare är ända fram till dags dato flera tusentals svenska skyddsrum belamrade med allsköns skräp. Komiskt nog har Myndigheten för samhällsberedskap (!) först de två senaste veckorna börjat prata om skyddsrummen som en risk, trots att kriget i Ukraina rasat i fler veckor! Här borde i sanning sedan länge försiktighet ha visats. Men inte.

Likaså har svensk skola nedrustats och kommunaliserats genom politiska beslut från framför allt socialdemokraterna. Problemen är idag uppenbara och uppmätta i flera PISA-undersökningar. Alltså har det även här saknats beredskap. Dessutom har långvarig passivitet visats med att återvända till kunskapsskolan. Varför talar ingen om försiktighet i dessa sammanhang?

Till bilden hör även en i högsta grad oförsiktig avveckling av den svenska kärnkraften. Alla politiker borde i åratal ha insett att vindkraften inte räcker för nationens elbehov under dagar då det inte blåser.

Jag menar därför att politiker och medier måste sluta med att framhäva en princip som är fundamentalt oklar och därför opraktisk allmänt sett som ledstjärna. MB måste alltså bantas kraftigt så att rättssäkerhet skapas i miljösverige. Nationen kan inte fortsätta att offra miljard efter miljard på en flummig försiktighetstanke.

Det gäller i stället att öppet diskutera för och emot på ett vis som redan de gamla grekerna gjorde. Upp med riskerna på bordet! Kvantifiera samt tidsbestäm dem noga! Och lyssna framför allt ordentligt på kritikerna – för övrigt en urgammal princip från den romerska rätten! Politiker och medier måste alltså ta av sig skygglapparna och verkligen mana fram ett sakligt och kritiskt samtal om riskerna med utsläpp av CO2.

Så länge inte detta sker menar jag att det finns fog för att tala om att propaganda bedrivs i vårt land om att en akut klimatkris föreligger. Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos bevisen för och emot eventuella risker. Som avvecklingen av svensk kärnkraft så tydligt visar måste dessutom effekterna av principens tillämpning diskuteras.

Torsten Sandström

Barnet säger ofta om sin kompis handlingar ”att det var väl ingen konst”.

Om en konstkritiker på en dagstidning skulle våga skriva något likande om papplådan och betongen/stenarna på bilden skulle han eller hon få sparken. Den klarsynte skribenten hade ju inte förstått att installationen symboliserade ”hemlöshet i New York City” (som det nog berättas om på väggen).

Jag funderar ibland över vad det är som händer inom den nutida konsten. Emellanåt gläds jag över moderna konstverk som verkligen sprakar av former eller färger och sannerligen ger prov på genuin skicklighet. Men vad är det som gör att lågvattenmärken i stil med bilden ovan allt oftare presenteras som konstverk?

Om en barn släpat fram papplådan och de grå blocken skulle kamraten förstås fnysande säga att det där var väl ingen konst. Min slutsats idag blir därför att det för att det numera räcker – för att något ska kallas konst – med ett anspråk från en person att han eller hon gestaltat ”konst”. Alltså enbart en ambition eller ord, men inga som helst krav på teknisk förmåga eller kvalit´e avseende tanke eller prestation.

Därför står jag fast vid min tidigare slutsats att den moderna konsten har tydliga dödstendenser. Om allt blir konst är det inget som hålls utanför. Att detta medför att alla kan skapa konst kan möjligtvis tyckas demokratiskt. Men det främjar utställandet av icke-konst. Därför vill jag gärna behålla barnets syn på att konst ska vara något märkvärdigt.

Torsten Sandström

Vad är det jag ser och hör? I upprepade trailers på SVT hör jag Åkesson med emfas utropa att han älskar SVT. Även om uttalandet kan vara taget ur sitt sammanhang blir jag förvånad hur SD tycks byta fot i centrala frågor. Putin kritiseras nu av SD, som tidigare märkligt nog klappat diktatorn på axeln. Tidigare har den skattefinansierade radion och teven med fog kritiserats av SD, men nu älskas den av Åkesson.

Jag har i tidigare bloggar pekat på att partiets politk väcker frågor. En partiledare som snabbt byter åsikt till motsatt politik skapar undran. Det ligger därför en hund begraven rörande SD:s positionsförändringar. Min tolkning är att de inte är allvarligt menade, utan bara ett försök att värva röster genom att gå nya väljargrupper till mötes. Meningen är att falskt fjäska till sig nya röster då de redan trogna anses frälsta och inte tros reagera på en tillfällig hitte-på-politik. Det är beklämmande.

Att SR/SVT är glada om de får stöd av Åkesson är också ett problem. Ett med statligt tvång finansierat mediebolag måste nämligen kritiseras, då det inte klarar av sin uppgift att förmedla nyheter och information som är politiskt oberoende.

Varken SVT eller SD inger förtroende. Det är något skumt i partiet (vad som är problemet med SVT är fullt klart). Tvärvändningar från SD pekar på att man vill dölja sin rätta politik. Antagligen bara för stunden.

Torsten Sandström

Ja, då verkar L-partiets saga vara slut. Min ungdoms – framför allt mina föräldrars – frisinnade parti har nått vägs ände. Efter att i flera år ha drivit liberal symbolpolitik utan praktisk inriktning. Man har strävat efter att utmärka sig som liberal för liberalismens skull. Och global för globalismens skull. Mängder av egotrippade karriärister har slungat likhets-och frihetsparoller utan hejd. Att bara få en färgad partiledare var något stort -oavsett personens förmåga. Att krama byråkratins Bryssel utan hejd var också stort. Principfast – men utan verklighetsförankring har partiet under flera år marscherat mot kyrkogården.

Ropen hörs: ”Min Gud varför har Bonniers övergivit oss?” Nu hjälper det minsann inte att sjunga ”We shall overcome” under Friggebos ledning. Bönemötet tycks vara slut efter en lång dags färd mot natt.

På två områden kommer jag kanske att sakna Folkpartiet. Förespråkandet av kärnkraft gör jag en en honnör för. Vet inte om jag är lika begeistrad över skolpolitiken, men man har åtminstone talat om kunskaper, även om man i övrigt misslyckats kapitalt. Trots regeringsår med Alliansen syns samma kris i skolan.

Sedan nationalekonomin lämnat partiet och man i stället vänt blicken mot en global ekonomisk satsning med svenska skattemedel har jag tappat tron på partiet. Den svenska ekonomin och skattebetalarna måste nämligen vara varje partis främsta mål att värna. Här har L misslyckats kapitalt.

Vem sörjer nu partiets bortgång? Få utanför den egna politiska klassen, blir mitt svar. Flykten till andra partier kommer nu att stegras. Ett gäng går till M, merparten går till S. På så vis hålls klassen samman. Vart den lilla gruppen väljare går återstår att se.

Torsten Sandström

Välfärdsstaten är skön och nödvändig. Men Sveriges alltför generösa bidragssystem missbrukas storskaligt. Det beräknas att omkring 20 miljarder kronor – några procent av statens budget – läcker ut till fuskare av många olika slag. Kanske är det bara toppen av isberget som syns, vilket i så fall är skrämmande. Att misstag och krångliga regler ibland leder till högre utbetalningar kan ursäktas. Men i Sverige har bidragsfusket blivit ett näringsfång, en lukrativ och olaglig försörjningsform. Som främst tycks locka invandrare, utan jobb.

I dagens DN (7/4) har Jessica Ritzen skrivit en bra text om denna problematik som – trots decennier av fusk – tagit sossar och moderater på sängen. I stället för att ta tag i saken har man ständigt höjt skatterna för att fylla de hål som brottslingar borrat i statens budget. Sossarna – landets mest skattedrogade parti – har för några år sedan för att överleva som köpare av röster via bidrag tvingats till reformer. Först nu genom samverkan mellan myndigheter som betalar ut pengar till skurkarna. Även kommuner och bostadsbolag har enrollerats i ett system för anmälan av misstänkt fuskande personer. Det var sannerligen på tiden!

Huvudförklaringen är att den svenska folkbokföringslagen inte fungerar. Regeringen vet inte vilka som bor i landet. Och har – godtroget – inte räknat med fuskare i Sverige. I DN:s text ges en provkarta på olika former av fusk. Myndigheterna saknar helt enkelt koll på hur mottagarna av bidrag bor, deras anhöriga och hur de alla försörjer sig. Lika lite har man reda på att innehavarna av bostadskontrakt hyr ut i andra hand och lever ett gott liv på att hyra ut lägenheter till ibland en hel svärm invandrare (som det normalt rör sig om, å ömse sidor i andrahandsfallen). De inneboende lever förstås på olika former av bidrag, utan att myndigheterna lyckats ringa in dem vid utbetalningar av bidrag.

Fan trot ´ om sossar och myndigheter kommer att reda ut detta elände. S-partiets beroende av ny bidrag för röstköp är både en morot för samt ett hinder mot förändring. Fuskande väljare förlorar ju bidragspengar och blir sura på S-partiet.

Artikeln i DN saknar tyvärr uppgifter om vilka grupper som fuskar. Även om såväl svenska medborgare som invandrare för det kan man anta att problemtiken främst rör den tiondel av befolkningen som invandrat under den senaste tio åren. Deras boenden är sämst kartlagda. Åtskilliga bidragstagare bor till och med utomlands och försörjer sig där på svenska skattebetalares bekostnad.

Att en moderat regering kommer att göra stordåd rörande detta isberg av bidrag har jag svårt att tro. Portföljen med strukturella problem är tillräckligt stinn och verkar oöverstigliga för dagens borgerlighet. För sossarna är status quo som vanligt den enklaste utvägen: alltså fortsatt vandring mot ökade skatter och ökade bidrag. Nya skatter oroar nämligen bara den minoritet av befolkningen som betalar statlig inkomstskatt, dvs de som ändå inte röstar på sossarna utan troget lägger sina valsedlar för något borgerligt parti. Därför talar det mesta för att även det problem jag nu lyfter kommer att bestå efter höstens val, om än i något minskande omfattning på grund av sossarnas alltid akuta bidragsbehov.

Alltså kan vi nog räkna med ett fortsatt sosse- och byråkratvälde även efter höstens val. Enda hoppet är att landets män kan övertala sina fruar och sambor att inte rösta på C, V eller L (vilket kvinnor gör i högre grad än män). Om vågmästarpartierna sänks ökar chansen att en handlingskraftig borgerliga regering kan väljas i höst.

Torsten Sandström

Som frekvent lyssnare på SR P1 undrar jag över en hel del. Ekoredaktionen är i allmänhet intressant, låt vara att vänsterns problemformuleringar är legio, medan den frisinnade högerns i allmänhet saknas. Alltså en följd av den konstanta vänstervridning som främst motståndaren upptäcker. Att vänsterns journalister själva agerar blint är logiskt: deras egen syn på samhälle och värld upplever de förstås som sanningar. Därför väljer de tämligen konsevent intervjupersoner från den egna åsiktsgruppen osv. På så vis blir SR P1:s utbud en meny av åsikter som sossar, V och MP gillar.

Om man i fågelperspektivet betraktar de tvångsfinansierade medierna, SR och SVT:s, programval är ett liknande fenomen slående. Varför saknar närings- och affärslivets problem den tyngd i rapporteringen som motsvarar deras betydelse för samhällets finansiering och framtid? Och vidare, ifall de ges ges utrymme är det i åtta fall av tio fråga om fusk och oegentligheter. Alltså ännu ett missbruk av det politiska oberoende som statsmedierna enligt lag är tvingade att följa. Varför är rapporteringen så minimalt? Jämfört med Kultur- och Sportreaktionerna hamnar det svenska näringslivet helt i skuggan. Trots att företagen till stor dels försörjer samhället.

Jag upprepar därför min slutsats att SR och SVT måste avvecklas- Alternativt att SR/SVT ges en ny och effektiv reglering så att det politiska oberoendets de facto efterlevs. Företagens ledningar måste tvingas redovisa vilka insatser för oberoende man gör internt inom organisationen. Och framför allt måste Granskningsnämnden ges en ny extern reglering, som innebär att ärenden som anmäls får en frekvens fällande utslag som är rimlig. Idag funkar nämnden närmast som ett organ för legitimering av att allt står rätt till.

Torsten Sandström

Det finns som bekant många talesätt som beskriver en skurks förmodade bana. Vi talar ju om människor ”som haft sina fingrar i syltburken”. Här bara några smakprov.

Fallet från salongens höjd till rännstenens djup är bara ett tuppfjät.

Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Synden straffar sig själv.

Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

Alla talesätten är mycket uppmuntrande i dessa svåra tider. Det gemensamma tycks vara att den som orätt tillskansar sig något måste få sitt hårda straff. Ordspråken är sannerligen sköna i tider då ryska oligarker börjar få det hett om öronen.

Man kan bara hoppas att de gamla folkliga prognoserna även gäller deras andliga ledare: Putin.

Torsten Sandström

I en blogg häromdagen anförde jag att landets journalisthögskolor borde läggas ned eller förvägras statsbidrag. Detta med anledning av att jag liknar dem med hajburar i socialdemokratins tjänst. Offentligt finansierad utbildning av journalister medför nämligen en risk för statlig indoktrinering av medborgarna via nationens medier. Nedslående mätningar visar också att min profetia besannas. Omkring 70% av landets journalistkår röstar åt vänster. Det vore väl konstigt om detta inte avspeglas i deras rapportering. Enligt min åsikt – som livlig följare av Sveriges medier – är vänsterrapporteringen ett faktum. Men undantag finns förstås.

Någon kanske irriteras av min propå om nedläggning. Och pekar med galla på att jag med samma logik borde förespråka en nedläggning av landets juristutbildningar. Men denna liknelse haltar betänkligt.

Juristutbildning går ut på att frammana lagenligt beslutsfattande i tvister av privat och offentlig natur. Därför skolas unga jurister i att tolka lagen efter dess bokstav och officiella motiv. Det innebär ingen fördel för en domare, åklagare eller advokat att tala blomsterspråk eller att framföra egna politiska åsikter om lagens tolkning i strid mot publika källor. Jag menar att landets juristkår till allra största delen fungerar som tänkt. Olyckliga undantag finns tyvärr. Dessa kan ringas in som varande byråkrater i regeringens klor respektive slarvrar eller klantskallar.

Jag menar därför att juristutbildningens ideal faktiskt i huvudsak borde kunna gälla vid skolning journalister. Primärt gäller det att återge sociala fakta sakligt och korrekt. För detta bör universitetens olika generella utbildningar vara väl anpassade och tillräckliga för mediernas behov av personal. Så rekryterades journalister ofta förr. På universiteten lärs objektiva kunskaper normalt ut, utan vare sig vinkling åt vänster eller höger. Min åsikt är att landets journalistskolor i hög grad sysselsätter vänsterlärare och att kursplanerna har vänsterinriktning, dvs ett abnormt fokus på politik, mänskliga rättigheter och liknande social dynamit. Den svenska regeringsformen, juridiken och statsvetenskapen är bara en skugga.

Sekundär kompetens att flinkt knåda ihop medialt bra texter kan också skaffas vid universitetens generella kurser. Här skrivs som bekant uppsatser. Speciell erfarenhet att redigera och sätta rubriker kan ungdomar gott och väl lära sig i framtiden på arbetslivets redaktioner. Så funkade det som bekant förr – innan socialdemokratin skapat särskilda skolor för journalister. Och skrivkonsten var minsann inte lägre då – antagligen tvärtom.

Tertiär förmåga att behärska svenska språket kan de allra flesta lära sig utan annan skolning än att läsa och själv träna framför datorn. Verkligheten visar enligt min mening inte att nutidens journalister är några hejare på att skriva skönt, dvs tydligt och medryckande. Tvärtom använder alltför många av dessa vänstergängade ett alltför personligt val av ord och ämnen. De fungerar delvis som krönikörer, dvs sysslar med en politisk och social åsiktsförmedling. Skillnaden mot den traditionella krönikören är tyvärr att journalisten av idag framhäver sin egen person och inte en central sak- eller samhällsfråga av allmän karaktör. Många mediala krönikörer tror sig – enligt min uppfattning – syssla med skönlitteratur. Och för detta finns ingen annan skolning än medfödd skicklighet, träning och erfarenhet.

Så väck med journalistutbildning i statens regi. Risken är alltför stor att politiska språkrör utbildas. Staten ska hålla fingrarna borta från den tredje statsmakt, som förväntas kontrollera regering och byråkrati. Risken är att megafoner för politiska partier utbildas. Juristutbildning går som framgått ut på att lagens ord och anda ska främjas. Däremot är politisk propaganda dödskallemärkt inom rättsstaten, låt vara att enstaka domare och åklagare är olyckliga undantag.

Torsten Sandström

DN skriar den 4/5:

FN:s klimatrapport: Vi har bara åtta år på oss att nå 1,5 gradersmålet

SvD instämmer samma dag:

Det är nu eller aldrig

Och i SvD av idag utropas:

FN:s klimatpanel: ”Nu eller aldrig”

Vad säger dessa skräckrubriker? Jo, framför allt att FN och klimatpanelen politiserar. Tidpunkten för krisen varierar från idag till först inom åtta år. Vilken trovärdighet har skräckrapporter med sådan timing? Om inte katastrofen inträffar i morgon dag eller inom en månad så har man ju bedömt situationen fel. Det inser förstås även byråkraterna inom FN och IPCC. Men man bryr sig inte. Det gäller att med politiska medel – skräck, hugg och slag – skrämma världens medborgare för att sluta upp bakom FN. Gissa vilken partifärg FN-chefen har? Ingen svår fråga. Sosse förstås (fd premiärminister i Portugal).

Många hundra gånger i världshistorien har ledare för olika sekter förutspått jorden eller universums undergång? Dagens för kaos har utpekats och inväntats. Men inte har något hänt! Nu agerar FN med samma trosvissa desperation. Ifall kaos inte inträffar under året pga CO2 – vilket är närmast 100% säkert – kommer FN och och alla miljökramare förstås att slå sig för bröstet och säga: titta, vår kamp visar sig ändå ge vissa resultat. Vi ville ju så väl!

En sista lärdom är att den som ropar på vargen alltför många gånger till sist får människor att tröttna på budskapet. Själv är jag redan urless…När jag lyssnar på SVT klimatorakel Bjerström – som jag själv tvingas betala avgift för – blir jag riktigt trött. En flygskammare som åker jordklotet runt och predikar CO2-skräck.

Torsten Sandström

…om nättidningen Fria tider får som den vill och vinner framgång. Tidningen representerar utbrytare högerut från SD. Igår försvarade Fria tider inte bara Putin mot fakta från Ukraina som pekar på krigsbrott. Dessutom hyllade Fria tider Orban i Ungern.

På så vis kan man säga att Fria tider stänker skit på sig själva förstås. Tyvärr också i någon mån på SD, som förväntas stöda en eventuell borgerlig regering efter höstens val. Detta i och med att Åkesson för något år sedan vägrade att välja mellan Macron och Putin. Även om den förre inte är min favorit, så är Putin en diktator. Det har varit känt långt innan Åkesson ”passade” och vägrade att välja Macron, som svar på frågan han fått.

Till skitstänket hör också SD-ledamot i riksdagen – Roger Richthoffs – devota skriverier om Putin. Att ha Richthof senare uteslöts ur SD var självklart – annars hade SD raskt förvandlats till en liten sekt.

Vi ser alltså hur auktoritära politiska krafter är på tillväxt. Putin, Xi Jinping, Trump, Orban mfl är på marsch mot demokratin som styrelseform. Det är oroande, låt vara att det politiska etablissemanget bär sitt ansvar genom svag politiska ledning, även den faktiskt emellanåt kontrademokratisk.

Enligt min mening har socialdemokratin vissa auktoritära drag åt vänsterhållet. Givetvis inte alls i klass med de herrar jag nyss nämnt! Sossarna bygger sitt eget betongsamhälle. Därför är det angeläget att Sverige skaffar sig en handlingskraftig borgerlig regering i höstens val. En regering som vill utvidga demokratin, inte begränsa den. Angeläget vore några steg mot ett mer direkt demokratisk styre. Val på person framför val på parti. Möjlighet till folkomröstning om lagförslag ifall en stor grupp medborgare begär det. Och ett tydligt slut på S-partiets korporativa bygge, via lagstöd åt sina egna organisationer och S-märkta byråkrater på statliga myndigheter.

Den svenska politiska klassen måste visa tänderna mot antidemokraterna. Det gäller för eliten att inför folket manifestera oro över politikerförakt som grasserar. En ringaktning som visst fog för sig. Nationens politiker måste visa att man vill gå kritikerna till mötes – inte bara fortsätta med att öka klyftan till de trötta väljarna.

Torsten Sandström

Egentligen är det en skandal att ett modernt demokratiskt samhälle inte rimligt snabbt kan fixa pass ill sina medborgare. Vad sysslar egentligen en passiv svensk polis med?

Det övergripande problemet är en galen politisk styrning av polisens arbete som är typisk för socialdemokratins Sverige. En begränsat poliskår numerärt sett ska utföra allsköns sociala uppgifter vilka mycket väl kan utföras av andra. Polisen kör psyksjuka till akuten. Man klappar unga brottslingar på axeln och låter dem fortsätta. Man jagar torskar men inte horor. Man utreder sex över internet (i situationer där föräldrar i stället bör ta tag i sina unga). Man meddelar allvarliga dödsbesked vid anhörigas dörrar. Osv. Osv.

På så vis har polisens nödvändiga jobb med den viktiga brottsligheten – mätt i blod, pengar och frekvens – kommit i kläm. Det förstår ju varje nykter människa – faktiskt även personer som tagit sig några glas. Alltså funkar det mesta hos polisen dåligt och en hel del uselt, såsom rörande passen. Till bilden hör nyheten häromdagen att många pass fått felaktiga personnamn, något som riskerar att de inte funkar för resor till vissa länder!

Varför inte låta Skatteverket sköta passen i samverkan med SÄPO? Åtminstone Skatteverket brukar se till att få saker gjorda! Till Polismyndighetens allmänna problem hör att trogna sossar ofta suttit i ledningen, exv Ole-dolyckan nummer ett, Dan Eliasson.

I min blogg har jag därför fog för att jaga den svenska statens byråkrati. Den har i åratal bara expanderat. Inga bantningar här! Du och jag tvingas således betala för något som inte fungerar bra, utan dessvärre emellanåt besvärar eller till och med hotar nationens medborgare. Ett särkilt ont öga har jag till en lång rad korstågsmyndigheter, som främst sammanträder, vänder papper och har till huvuduppgift att tala om för medborgarna att allt står väl till i sossarnas Sverige. Kolla själv Myndighetsregistrets alla 458 statliga myndigheter på länken nedan så får du själv se! https://myndighetsregistret.com

Ett annat ont öga har jag till de myndigheter som hanterar Miljöbalkens oändliga rad av gummibestämmelser. Tusentals byråkrater skapar rättsosäkerhet genom krav som enbart grundas i myndighetsföreskrifter och inte i lag – ty MB är en en sk ram”lag”, som ger byråkrater alltför stor makt. Och alltför ofta brukas för att terrorisera vanliga svenskar och deras fasta gendom.

Därför utropar jag idag inför höstens val: bort med vänster- och byråkratväldet! Rösta för en handlingskraftig borgerlig regering. Alltså inte en regering med sossar eller en som innehåller vänsterkramaren Annie Lööf.

Jag återkommer till behovet av en förnuftig och effektiv borgerlig samling mot just vänsterns och hennes politik.

Torsten Sandström

…gör vänstern anspråk på att föra politik. Jag tänker nu på ett uppslag i DN Kultur någon dag efter Sven Melanders bortgång. Överst en stor svart rubrik:

Kollegorna minns Sven Melander: ”En stor humanist”.

Under rubriken en stor skämtbild där Melander har en ros i sin mun. Bredvid mindre bilder av Steve med Lloyden samt Werner&Werner.

Vad håller tidningens journalister egentligen på med. Jag tror att det svenska folket – liksom jag själv – minns Melander som en stor humorist (kan man kanske misstänka felstavning i DN:s rubrik?). Humorn framgår för övrigt av de nyss nämnda fotografierna, som knappast signalerar humanism, utan tämligen grov men skön komik. Melanders genre var närmast buskis eller slapstick, blandad med folkliga alkoholskämt och könsvitsar (Berit som är lika bombad som Beirut). Inom detta område var Melander suverän och värd att hyllas.

Men DN Kultur – med sin olycksalige chef Björn Wiman – tycker inte att humor är något bra. Det är in tillräckligt fint i hans värld (vilket för övrigt framgår av hans egotrippade krönikor). I stället ska det politiseras. Och visst har Melander drivit vänsterpolitik under sin tid på Aftonbladet. Och senare har han flörtat med rörelsen kring #Me too. Det må så vara. Men inte räcker det för att förvandla den döde till en ”stor humanist”.

DN Kultur framstår som ett mausoleum för en svensk vänster. Den är liten, men högröstad och fräck. DN vill inte sprida minnet av en humorist, utan av en vänsterman. Tidningen tar helt enkelt för sig, man fjärmar sig från fakta, enligt parollen det går så länge som det går, utan eller med statsbidrag. Att Wiman är kapten på vänsterskutan framgår tydligt. Inte minst genom söndagens krönika (3/4), där han utropar:

Därför är jag emot svenskt medlemskap i NATO.

Förvisso är kultur ett tänjbart begrepp. Ändå måste man säga att Wiman spränger gränsen. Och utnyttjar läget för att sprida vänsterpropaganda.

Men som tröst undrar jag vem som väljer politik efter ord från Ivan – föråt Wiman – den förskräcklige.

Torsten Sandström

S-partiet kontrollerar makten över Sverige sedan snart hundra år. Det sker delvis i smyg. Personalen i kontrollrummet är en brokig s-märkt skara. Allt från fackpampar till byråkrater med eller utan partibok.

Bilden ovan illustrerar även hur statsägda svenska företag dansar efter maktens pipa. Naturligtvis inte på direkt kommando från Rosenbad. Men ”privatanställda” chefer på Vattenfall vet förstås vad husse önskar. Och då blir det lika PK som på bilden ovan, där tidningen säger sig vilja sälja el till nya kunder. Budskapet är hundra procent politiskt tillrättalagt: kön, hudfärg, klimatskräck och försök till skämt.

Torsten Sandström

Kanske enda baksidan med försvagningen av kollektivens svenska samhälle är framväxten av ett tänk i individualistisk riktning, något som avspeglas i en rad existentiella rörelser i nutiden. Vi möter dem så ofta i dagens medier. Det rör sig om feminism, hbtq, könskorrigering, psykisk ohälsa, djurrätt, feelgood, psykologispalter och allsköns andra verksamhet som går ut på att du ska betrakta dig själv och må bra.

Vem vill inte ha det bra? Men fokus på individen innebär samtidigt att intresset vänds från det svenska samhället och dess många uppenbara problem. Jag är kanske cynisk – men försöker vara klarsynt – men den beskrivna samhällsutvecklingen har onekligen en del mycket dystra inslag.

Min teori är att nationens makthavare inte alls har något emot den nya individualismen, så länge den inte rubbar politikens centrala och kollektiva maktsfär. Därför understöds personlig navelskådning och liknande företeelser som medverkar till att medborgarna tankar förs bort från politikernas misslyckanden. Det är kanske fråga om en försvarsreaktion från den politiska klassen.

Hursomhelst tycks många konstigheter kunna bidra till flykten från samhällets strukturproblem till ”Den sköna nya världens” myller av personliga trivialiteter. Det bisarra är att diskussionsämnen blir alltmer udda. Jämställdhet, sexuell i riktning och ohälsa är givetvis centrala ämnen. Men då djurskyddet i svenska köttfabriker utvidgas till en fokusering på alltmer perifera problem inom flora och fauna börjar jag tappa andan och önskar dra i nödbromsen.

Häromdagen hade DN – vem annars – en artikel om att brittiska forskare kommit på att ”Hummern har också känslor”. Meningen var förstås att problematisera kokning av levande skaldjur. Forskare har på något vis kunnat registrera reaktioner av smärta eller obehag hos humrar i kokande vatten. Det är knappast förvånande. Vilken biologisk varelse vill uppleva sin egen död genom en annans hand. Men vad hummern upplever i det kokande saltvattnet kan ingen säga, inte ens via psykologins många märkliga analyser och tusentals frågeformulär avsedda för tolkning av godtrogna forskare.

Rörelsen för djurrätt och miljökämparnas försvar av växtrikets forna mångfald tenderar enligt min mening att bli patetisk. Vilka organismer ska omfattas av biologernas omtanke? Kanske även fästingar? Hur ska gränsens dras? Och hur ska människor få tillräckligt med föda om navelskådningen fortsätter? Ska vi sluta äta skaldjur och annat njutbart och försöka leva på substrat från växtriket (tills en forskare kommer på att vete eller ris inte gillar att bli skördade)?

Det vi ser är en stegvis återgång till samhällsformer som aldrig någonsin existerat – inte ens under stenåldern. Slutsatsen är tillspetsad. Men vi står inför ett anfall på vår nutida samhällsform som på många vis visat sig framgångsrik. Nu vill politiska krafter röra om i grytan utan att ha skaffat sig en klar bild av konsekvenserna om man går vidare och löper linan ut.

Dagens miljökämpar bär således ett tungt ansvar för vad de håller på med att ställa till. Tyvärr har de stöd från tusentals svenska byråkrater, som ständigt försöker tolka den svenska Miljöbalkens paragrafer expansivt. Varje dag får svenska lantbrukare brev i lådan med frågor, inte bara om antalet fågelarter på tilltänkta avverkningsytor, utan också om insekter och andra kryp i stenmurar. Frågor som tyder på att markägaren är mindre vetande och strävar efter att förstöra sin egen livsmiljö.

Det är inte klokt! Sverige är ett felfärdssamhälle!

Torsten Sandström

Nyligen liknade jag i en blogg sossarnas bygge av det korporativa och byråkratiska Sverige vid en hajbur. Det gläder mig verkligen att metaforen vunnit uppskattning bland läsarna av bloggen och Bulletin.

Jag har sedan texten skrivits insett att tanken sedan länge i huvudsak delas av författarna till den färska och intressanta boken ”Betongväldet” (upplaga 2, 2022, Recito Förlag), vari Jakob E:son Söderbaum (red), Carl Johan Ljungberg och Christian Swedberg tillsammans följer upp Roland Huntfords mycket spännande 1970-talsanalys av den metod som den svenska socialdemokratin länge använt (”The New Totalitarians”, 1971, senare översatt till ”Det blinda Sverige” , se länken på internet, https://archive.org/details/detblindasverige_201912). Författarteamets undertext är klargörande: Den socialdemokratiska maktapparaten och hur den urholkat vår demokrati. På boken framsida ser vi därför bilden av hur Rosenbad och LO-borgen flyttat ihop.

Min term hajbur är kanske något sämre än författarkollektivets. Men jag önskar förmedla S-partiets politiska försvarssystem som har blivit hart när ogenomträngligt. Själva försvaret må vara av betong. Hajburens avveckling kräver därför såväl valförlust för sossarna som ändringar i grundlag samt i tusentals lagparagrafer, vilket är något svårare än att spränga bort en stor klump av betong. Inte minst måste Mijljöbalkens tusentals ramlagsregler bantas å det kraftigaste, dvs det fundament som ger Naturvårdsverkets byråkrater ett synnerligen brett spelrum för maktutövning, genom egna beslut eller via länsstyrelser och andra myndigheter.

Någon invänder kanske att det gäller ett skydd för svenska folket i buren, vilket förstås är socialdemokratins officiella förklaring. Från vänsterkanten hörs kanske också att hajar är farliga för samhälle och människor, vilket ju är delvis sant. De är ju rovdjur vilket socialdemokratins politiska opponenter – Moderaterna, SD och KD – tyvärr knappast verkar vara i dagsläget. Men ett tråkigt faktum är att sossestaten släpper in sina egna hajar i buren, dvs rader av organisationer och byråkrater, som tillsammans strävar efter att genomföra S-partiets blueprint (förlåt rödkopia) över hur landet ska byggas. Tillsammans försörjer de sig i hajburen på en maktutövning som inte är i samklang med den svenska Regeringsformen. Det är för övrigt detta kritiserade vrängande som gett upphov till hajburstermen avseende aktieaffärer inom affärslivet, ett bruk som färgat min liknelse.

Därför är det bra om boken Betongväldet blir läst. Den erbjuder en fin struktur över Sveriges politiska problem. Liksom Huntfords bok lämnar den dock dörren öppen för oklarheter och problem. Ändå är den läsvärd.

Torsten Sandström

SvD skojar med sin läsekrets i dagens tidning, den 2/4. Så här lyder rubriken.

Sverige kan behöva anpassa sitt försvar

Vad är det som SvD är ute efter? Först misstänker jag att man vill påskina att den svenska nationen har ett försvar. Men problemet är ju att vi saknar just detta, frånsett ett flygvapen och några tusen soldater. Under brinnande krig i Ukraina – som länge förutsetts på nyhetssidorna – saknade ”försvaret” till råga på allt drivmedel och ammunition till de få krigare vi ändå har.

Dessutom har ju för några veckor sedan en enig Riksdag beslutat om en välbehövlig kommande förstärkning. Så vad yrar SvD om då man skriver om ett behov av anpassning? Behovet rör ju en enorm expansion, som ännu inte skett.

Av rubrikens sannings- och nyhetsvärde blir det således inte en smula kvar. Bara lite allmän politisering.

Gammelmedierna har som bekant hög profil då de öser galla över oss nydanare på internet. Ändå visar de ”stora” tidningarna dagligen upp en beklämmande byk, särskilt med tanke på vad de kostar att driva och prenumerera på. Därför kan jag inte låta bli att peka ut ytterligare ett fenomen som bottnar i socialdemokratins strävan att bygga ”hajburar” – den term jag myntat och som syftar till att hålla motståndarna borta från den politiska arenan – nämligen nationens journalistskolor i olika skepnader.

Jag menar att de närmast fungerar som ABF:s förlängda arm. Dvs arenor för indoktrinering av studerande i vänsterns ideologi. Då blir det åsikter och flum i stil med rubriken ovan. Det vore en välgärning om dessa skolor avvecklades och allt statsstöd drogs in. Det finns nämligen på landets universitet gott om kunskapsinstitutioner som kan lära blivande journalister att hantera fakta samt skriva sakliga rapporter.

Därför blir dagens politiska paroll inför höstens val: rösta bort vänster- och byråkrativäldet!

Torsten Sandström

Jag känner mig själv träffad. Som trogen Bulletin-läsare gick jag på nyheten i morse om att Jan Eliasson, den floppande supersossen, skulle få ett nytt internationellt toppjobb.

Nyss läste jag följande i Bulletins nyhetsbrev:

God eftermiddag!

Som så många räknat ut är det för väl att artikeln om Dan Eliasson är Bulletins aprilskämt i dag på ”Skojardagen” https://bulletin.nu/uppgifter-dan-eliasson-gor-comeback-som-eu-s-fredsforhandlare.

Men jag tar det med jämnmod att ha blivit lurad. I socialdemokratins Sverige kunde nämligen nyheten verkligen vara sann. Och vad värre är att någon typ av befordran av sossen ifråga – som aldrig själv enligt egen utsago sökt ett jobb – mycket väl kan komma att besannas.

I Sverige kan nämligen verkligheten överträffa dikten.

Torsten Sandström

I alla tider har fattigdom gjort att människor ”tagit lagen i sin egen hand” och ägnat sig år brott . Detta har i sin tur drivit på framväxten av lagregler, som genom straff försökt tygla en samhällsskadlig utveckling. Ledande politiska skikt har därför fram till första halvan av 1900-talet pekat med hela handen och lagt ned stora resurser på att motverka en negativ utveckling.

Framväxten av den svenska välfärdsstaten har förstås haft sitt finger med i spelet. Utsatta medborgare har stötts med bidrag och försörjning till en förut aldrig sedd nivå. Därigenom har kriminaliteten dämpats, medan storskalig invandring från främmande kulturer – utan rimlig integration – verkat i motsatt riktning.

Det intressanta är att den politiska eliten sedan åtskilliga decennier börjat vackla i sin tidigare grundmurat negativa – och och mot går gärningsmannen inriktade – syn på kriminalitet. Man talar allt oftare om att brottsligheten sammanhänger med ekonomiska skillnader i samhället. Gangstern förvandlas alltså till ett offer.

Att denna förklaring cementerats i nutiden är fullt klart. Den politiska klassen och deras vetenskapliga uppbackare (kriminologerna) tillåter således inte att individuella personlighetsdrag och handlingsmönster pekas ut som en viktig förklaring till dagens brottslighet. Genom ett märklig motsatsslut från principen om alla medborgares lika rätt har tanken om att alla människor är lika goda vuxit fram och bitits sig fast.

Resultatet har därför blivit att det samhälle, som tidigare betraktade brottslighet med onda ögon, nu börjat vackla. I och med att få vågar peka ut kriminella som skadegörare – utan ser dem som lika goda som skötsamma individer – har brottslighetens givetvis fått ett ideologiskt spelrum som inte fanns förut. Det är förvisso inte fint att vara kriminell, men å andra sidan knappast något ont.

Till detta kommer att samhällsförändringar infört nya drivkrafter för en försörjning genom kriminalitet. Ett tydligt tecken är en ökad invandring i kombination med att integrationsåtgärder misslyckats. En annan är ekonomiska och tekniska förändringar som gör det mer lockande och enklare för mindre nogräknade att söka försörjning genom brott, i stil med exv bristande offentlig kontroll av sociala bidragssystem, användning av attraktiva avgaskatalysatorer i bilar (apparater som stjäls på rad och exporteras samt digitala system som tillåter kriminella att organisera sin brottsliga verksamhet.

Det paradoxala är, enligt min mening, att samtidigt som incitamenten till brott vidgas – och görs mer lockande – så använder samhällets vänsterpolitiska elit ett språk som närmast måste uppfatta som en klapp på axeln till nationens alltför många brottslingar. Ytterst rör det sig förstås om en strävan att locka väljare från landets utanförskapsområden.

Oviljan att tala klarspråk om brottslighetens orsaker framträder särskilt stark i samhällen med regimer som driver vänsterpolitik, såsom i Sverige. Här förnekas brottslingens individuella och fria val (officiellt rör det sig ju om sociala strukturer). Det innebär i sin tur förstås en ovilja att ta rejäla tag om den svenska straff- och processrätten. Snabbare säkerhetsåtgärder, tuffare straff, effektivare polishantering av brott samt fler fängelseplatser ses därför som repressiva åtgärder som riskerar att medföra tappade röster för vänstern vid framtida politiska val.

Jag skriver detta samtidigt som vänstern gärna har en motsatt åsikt vad gäller ekonomisk brottslighet inom finansvärlden och rörande skatter. Här beror brotten officiellt på rikas girighet (vilket förstås är sant). Att invandrares klaner grovt fuskar inom bidragssystemen är däremot en social fråga och inte fråga om ondska, enligt vänsterns syn på saken.

Det svenska samhället håller således inte längre samman rättsligt och politiskt. Det har faktiskt drag av röta.

Torsten Sandström

Maktpartiet sossarna förnekar sig inte. Efter bara några veckors motstånd mot en svensk NATO-ansökan säger hon idag att ”hon utesluter inget” beträffande en anslutning till Atlantpakten. Hej och hå! Ena dagen si, andra dagen så. I och för sig är det inte så konstigt för en Regering med inte ens 30% av väljarna bakom sig.

Men det är inte min poäng. Det rör sig om att sossarna kan tänka sig vilken politik som helst, bara de får behålla Regeringsmakten. Därför utfästs dagligen löften om röstköp. Jag skulle inte ens bli förvånad över en framtida flirt med SD, ifall det kniper och Regeringens taburetter råkar i fara. Hursomhelst är Magdalena Andersson och Annie Lööf en tillräckligt farlig kombination i höstens val. Den alliansen måste till varje pris undvikas. Nästan lika illa är en tänkbar samverkan mellan S och M.

Så blir det med ett S-parti som fullgjort sin historiska uppgift, för att ta till en liten överdrift. Men under 1930-1950 -talen genomfördes viktiga reformer. Vändpunkten blev kanske 1959 års allmänna tilläggspension, ATP. I och för sig ett steg mot pension baserad på intjänande, men i realiteten inte alls ett försäkringssystem där 100 kr som insatts medförde 100 kr i pension. Nej, följden blev ett pensionstak för alla (insättningar över ett visst belopp konfiskerades av staten) samt att det krävdes få år för full pension för dem som börjat jobba sent. Dessutom hade S-regeringar sina fingrar i syltburken och snodde pengar ur ATP, så att hela systemets framtid hotades.

Dagens stora politiska problem är att sossarna ser sig som ett maktparti och Guds gåva till svenska folket. Detta förhindrar andra partier från att gå samman och genomföra nödvändiga reformer. Det har också med epidemins kraft spritt sig så att större delen av svenska borgerliga partier anpassat sig till S-partiets världsbild. Att det´ta i sin tur sammanhänger med en förstärkning av den svenska politiska klassen har jag många gånger pekat på i denna blogg.

Därför kommer jag även i fortsättningen att framföra parollen: rösta i höstens val bort vänster- och byråkrativäldet! På min blogg kommer jag därför under våren och sommaren ofta att återkomma till olika aspekter på detta tema. Min uppmaning till läsarna är därför: engagera dig politiskt! Och stöd min blogg!

Torsten Sandström

När jag tänker tillbaka på mitt liv så minns jag min ungdoms naiva tankar om att min röst via valsedeln i den politiska valrörelsen skulle resultera i demokratiskt fair play. Jag ville nämligen gärna tro att svenska politiker´´ agerar med blanka vapen: må den segra som genom bäst argument vunnit flest röster.

Jag har då också trott på statsvetarnas fina ord om att en nation och rättsstat måste byggas på maktdelning. Alltså ett system där olika delar av staten tufft kontrollerar den politiska makten och byråkratin. Och jag har även låtit mig förföras av statsmäns kloka ord om att regelbunden växling i regeringsmakten i allmänhet är något gott – ett emblem för en levande demokrati.

Men på ålderns höst har jag insett att jag blivit förförd och lurad. Svensk politik tycks inte alls baserats på fair play, utan på uppbyggnad av smarta politiska strukturer, som syftar till att med list vinna röster från nationens väljare. I några krönikor har jag därför skrivit om hur socialdemokraterna sedan länge konstruerat en sådan färdplan för det svenska samhället. Alltså en typ av politiskt försvarssystem som – genom myndigheter och statskontroll – ser till att det blir närmast omöjligt att störta det socialdemokratiska partiet ur sadeln som makthavare över staten. Möjligtvis är det bekant att man inom näringslivet ibland talar om hajburar. Dvs en ägarsamverkan – genom inbördes aktieköp – som hindrar ett bolag från att hamna i motståndarnas händer.

Min besvikelse utmynnar i övertygelsen att den borgerliga oppositionens partier knappast kommer att kunna rubba S-partiets dominans i hösten val. Detta på grund av hajburens apparat med löften om bidrag till potentiella väljare och många andra allierade. Och även om oppositionen skulle lyckas vinna röstflertalet kvarstår socialdemokratins systematiskt konstruerade korporativa försvarssystem. Hur ska M, SD och KD någonsin lyckas avväpna hundratals myndighetschefer och många tusentals byråkrater som i tjänsten jobbar för S-partiet?

Än mer förtvivlad blir jag då jag ser hur flertalet svenska statsvetare agerar i sammanhanget. I min oskuld hade jag förväntat mig att universitetens forskare i ”political science” skulle kartlägga och kritisera socialdemokratins metoder vid bygget av hajburar. Professorerna borde enligt min mening samfällt hudflänga åtgärder som knappast är förenliga med traditionellt demokratiska principer om maktdelning och maktväxling. Men nästan inte ett ord hörs om hur statens resurser brukas för partiernas egna behov av finansiering och befäst makt. Nästan alla landets statsvetare kniper käft. Ingen säger att hajburar är fel. Att det beror på okunskap har jag svårt att tro. Även merparten statsvetare tycks alltså ha tagit plats i S-partiets nätverk.

Min misstro om framtiden baseras´´ slutligen på den svenska nationens massmedier. Deras uppgift är tveklöst att avslöja dolda politiska maktmönster och kritisera dem sönder och samman. Men inte hörs några kritiska analyser i denna riktning vad gäller framväxten av korporativa mönster vid sidan om Regeringsformen. Tvärtom slickar man i sig presstöd och radio/teveavgifter. Man hejar alltså på sossarnas snart hundraåriga systembygge.

Så det finns tyvärr liten anledning att tro att en röst på oppositionen i höstens val kommer att förändra Sverige, så att nationens många strukturproblem tacklas och undanröjs. Ifall ett röstflertal skulle uppnås av oppositionen är ändå hajburarnas mekanismer stabilt byggda för att motstå en faktisk maktväxling i samhället. Tusen och åter tusen motkrafter – i form av av lagparagrafer och byråkrater – fungerar nämligen som bromsklossar till socialdemokratins förmån. Tyvärr kan vi därför i bästa fall bara förvänta oss kommande fyra år av vacklande sossepolitik light, som verkställs av en vilsen svensk borgerlig Regering.

Min dystra analys baseras på att en reell politisk beredskap saknas inom oppositionen för grundläggande politisk förnyelse. Man tänker redan närapå som socialdemokrater. Och listigt konstruerade hajburar kommer med stor sannolikhet låta allt bli vid det gamla under överskådlig framtid. Burarnas syfte är just att stänga ute politiska inkräktare.

Torsten Sandström

På SR/Dagens Eko kunde man idag höra talas att danska UD kritiseras av en nationell kommission för att hindra protester mot Kina , rörande Tibet. Tidigare har svenska medier berättat om danska ministrar som agerat vårdslöst och utsatts för domstolskritik. Nyligen har den danska SÄPO-chefen utsatts för ingripande av rättsvårdande myndigheter (och t.o.m häktats). Ofta rapporterar svenska medier med en triumfatorisk förundran över vad som händer i grannlandet. Se och hör hur hemskt det är i Danmark (dvs hur bra vi har det i Sverige)

Jag menar att skeendet tvärtom speglar den svenska rättsstatens brister. I Danmark anstränger sig myndigheterna normalt för att följa lagens regler. Myndigheter ska veta hut och felande politiker/byråkrater ställas till ansvar. I Sverige gäller alltför ofta tyvärr motsatsen. Vår lagstiftning saknar regler som gör att en myglande politiker kan hamna iför domstol, eller att en vrängande byråkrat normalt kan dömas till tjänstefel. På centrala positioner vet svenska myndighetschefer vad S-partiet önskar. Inte så att de får direktiv. Det behövs inte. Inte så få har fått sina myndighetsjobb pga partimeriter. Flera andra har partisympatier och vill gärna visa framfötterna för sina överordnade. Detta är bilden av myndighetssverige i ett nötskal.

I Danmark anstränger sig däremot nästan alla jurister för att hylla rättsstaten. I Sverige försöker alltför många manipulera den. Och mediernas journalister – normalt på vänsterkanten förstås – orkar eller vill inte tänka kritiskt. På så vis är det svenska läget dyster. Något som förstås inte den statsfinansierade radion och teven vill tala om.

Därför är det inom parantes symtomatiskt att Elsa Widdings (och flera andras) anmälan av Erika Bjerströms teverapportering hos Granskningsnämnden häromdagen tillbakavisats av en extraknäckande domare från Högsta domstolen, Dag Mattsson. Erika Bjerström har enligt honom minsann inte agerat i strid mot lagens krav på opartiskhet och saklighet, då hon utpekat personer som ”klimatförnekare” ed samt uttalat sig om naturvetenskapliga frågor utan sans. Klimatskräckens förespråkare nummer ett i SVT står alltså ovanför all kritik.

Därför måste du och jag jobba för att en handlingskraftig svensk borgerlig regering väljs i höstens val. Alltså: inte mer sossepolitik och byråkratvälde (där tjänsteansvar saknas). Vi vill inte heller se ännu en borgerlig regering som driver sossepolitik (således måste Annie Lööfs nuvarande C-linje hållas utanför). Vidare hotas den svenska demokratin och rättsstaten av mediernas tystnad om byråkratins mångfald och svåra brister. Medierna biter inte den hand som föder dem med bidrag.

En fungerande rättsstat kräver därför en frisinnad högerpolitik i Sverige.

Torsten Sandström

A propå den svenska rättsstatens brister har jag nyligen läst förra årets dom i det bekanta åtalet mot företagsledaren Karl Hedin, på grund av ett påstått grovt jaktbrott eller alternativt för förberedelse till grovt jaktbrott. Mot hans företag, med omkring tusen anställda, har åklagaren riktat ett krav på företagsbot.

Men domstolen frikänner Karl Hedin rakt upp och ned. I sammanfattningen skriver Västmanlands tingsrätt:

Avseende samtliga åtalspunkter är domstolens slutsats att det sammanvägda värdet av den bevisning som åklagaren lagt fram inte är så högt att beviskravet är uppfyllt och att det därför saknas skäl att bedöma huruvida försvarets bevisning förtar bevisvärdet av den utredningen. De tilltalade frikänns med andra ord redan på den grunden att den bevisning som lagts fram emot dem är otillräcklig.

Formuleringen tyder på en mycket allvarlig kritik riktas mot åklagaren Lars Magnusson. Inte något lyckas han faktiskt bevisa och lägga Karl Hedin till last. För detta har Karl Hedin förlorat sin heder under tre års tid.

Jag häpnar än en gång (har tidigare bloggat om utgången). Karl Hedin har suttit häktad i en månads tid på grund av lösa anklagelser om förberedelse/försök att döda varg. Någon död varg har inte kunnat påvisas i Karl Hedins närhet. Han har ändå utsatts för en telefonavlyssning som inte gett minsta bevis (presentation av vad han sagt på telefon har klippts samman vilseledande). Hans jaktvapen har fråntagits honom under tre års tid.

Åtalet tycks därför närmast vara ett politisk inlägg i miljökramarnas strävan efter att odla fram en växande svensk vargstam. Biologer från storstäderna ser nämligen gärna att aveln av rovdjur ska ske på landsbygden, trots lantbrukarnas protester. Hedin har varit en drivande politisk motkraft och skrivit flera böcker i frågan och om en tidigare process mot jägare (som också frikänts). Hans politiska engagemang är enligt tingsrätten ovidkommande. Domstolen skriver:

Som bevisning i detta mål har åklagaren bland annat lagt fram relativt omfattande skriftlig bevisning med bäring på Karl Hedins åsikter om vargförvaltningen i riket. Huruvida Karl Hedin eller någon annan av de tilltalade har, eller har gett utryck för, åsikter om vargförvaltningen är i princip utan betydelse för domstolens bedömning av åtalen. Domstolen kommer inte i detta mål, eller i något annat mål, lägga den tilltalades politiska åsikter till grund för bedömningen av ett åtal.

Åtalet underkändes av tingsrätten i mars 2021. Det har överklagats av åklagaren. Ännu har inte Svea hovrätt tagit ställning. Vad funderar hovrätten egentligen över?

Vad säger det inträffade? I ett rättssamhälle skulle åtal över huvud taget aldrig ha väckts mot Karl Hedin. Han skulle inte heller ha behövt tillbringa en månad i häkte. Inte heller utsättas för kontinuerlig telefonavlyssning. Visst är tingsrättens dom bra. Men Svea hovrätt har väntat mer än ett år med att rentvå Karl Hedin. Allt enbart på grund av påståenden från en politiserade åklagare om att ett jaktbrott skett, där inte minsta bevis saknas för att viljan att förbereda en vargs död funnits i Karl Hedins huvud (hur det nu ska kunna styrkas).

Därför är min slutsats att det svenska åklagarväsendet inte fungerar som det ska. Miljörörelsens genomsyrar rättsväsendet och får det att slinta. Åtalet mot Karl Hedin för därför tanken till hur politiska kommissarier agerat i Sovjetunionen.

Än så länge är det tur att rättsstatens fana burits högt i tvisten utav Västmanlands tingsrätt.

Torsten Sandström

Rådets faktiska uppdrag är att med jämna mellanrum meddela skräckrapporter om skeenden i atmosfären och på Jordens yta. Formellt ska Rådet, i egenskap av statlig myndighet, utvärdera Regeringens miljöarbete. Allt är ett påhitt av Mp och en del av sossarnas tentakler över svensk politik, i syfte att behålla makten över nationen i ytterligare hundra år.

Rådets valspråk in spe är alltså ”Håll grytan kokande”. Liksom Frälsningsarmén ska man förmå människor att anpassa sig till en ny livsstil. Det är alltså inte fråga om fria val, i det öppna samhället, utan anpassning till de politiska krafter som S-partiet uppfattar som viktiga för Sveriges framtid. Med andra ord i första hand bevarandet av ett korporativt samhälle under socialdemokraternas ledning.

Jamen, säger någon, är det inte fråga om minskade utsläpp av CO2? Naturligtvis är CO2 det slagträ som Rådet ska bruka. Men då osäkerhet råder om utsläppens omfattning och tajming blir det ändå fråga om politik. Rådet diskuterar inte naturvetenskapen om CO2. Man tror bara på FN och IPCC. Basta! Är detta förnuftigt? Finns det inte en stor risk för FN-politik för makt över världen? Den som inte tror att FN/IPCC sysslar med politk måste tänka om. De sysslar inte bara med fred utan även om hur FN ska erövra herravälde över världen, i enligt med vad många, många svenska politiker drömmer om. Klimat/miljö är uppenbarligen ett fungerande politiskt slagträ (som ursprungligen lanserades genom Palme/Brundtland för att främja fossilfri kärnkraft!!).

Politiken syns i Rådets sammansättning. Förvisso ett par ledamöter med en bakgrund inom naturvetenskaper. Men i övrigt mest samhällsvetare med en troendes engagemang för miljön. Flertalet tillhör för övrigt, såvitt jag kan bedöma, vänsterns män och kvinnor. Tids nog blir det dags att bedöma vilken nytta de gjort för landet, i den mån ideologiproduktion kan uppskattas i pengar. Vad driften av Rådet kostar dig och mig idag är inte enkelt att säga då uppgifter om detta inte publiceras på hemsidan. Kostnaderna försvinner nämligen i myndigheten FORMAS gigantiska slukhål, som rymmer 1,6 miljarder miljarder kronor per år (2020). Förmodligen har ledamöterna i Rådets styrelse erövrat ett lönsamt extraknäck. Även om pengar inte är avgörande för frälsningssoldater.

I mina ögon är rådet lika pajasartat som den klimatlag, vilken stiftats 2017 samtidigt med tillkomsten av Rådet. Lagen består av fem (5!) magra paragrafer. Den enda substansen är att Regeringen ska bedriva ”klimatpolitiskt arbete”, dvs se till att det utreds och rapporteras. Hur Rådet själv tolkar uppdraget – syns på skärmbilden av Rådets hemsida. Det är sossarnas och Mp:s agenda. Hoppets låga brinner på frälsningens torg: CO2-fritt om 23 år. Den som lever får se.

Torsten Sandström

Jag såg denna affisch på bussen igår. Syftet är i och för sig gott. Tanken tycks vara att förmå småflickor att sluta med att via e-post eller internet lägga ut nakenbilder på sig själva. Så långt är allt väl.

Men läs nu själva texten. Okej, ett enkelt språk måste till. Om ens småflickor läser annonser med många bokstäver på en buss Men själva budskapet är så himla tillrättalagt. Allt är så riggat för att träffa ett offer för omständigheterna, som man ibland säger. Någon som inte anses göra något riktigt dumt, utan agerar utan att tänka.

Den lilla flicka som i bussen – mot förmodan – läser den trista texten ska förespeglas att hon handlat naturligt i kraft av (i annonsen) givna känslomönster. Dvs att det är naturligt att lämna ut nakenbilder till någon bekant i och med att man vill visa sig upp sig som individ och sin uppskattning för mottagaren. Därför avslutas texten med: Du gjorde inget fel.

Men det är just vad den lilla flickan gjort! Hon har dumt och fel. Jag anar i och för sig nutida psykologsnack bakom affischen. Man kan varna ifall hoten bara lindas in. Men man tillåts inte tala klartext om rätt eller fel.

Personligen tror jag att det är bättre att direkt och tidigt tala om individens ansvar. I stil med: Ifall du låter någon annan få nakenbilder i sin hand kan det bli farligt för dig. Du kan komma att hotas eller utpressas. Så skicka aldrig en nakenbild till någon! Du kan enkel hamna i knipa.

Politiker, pedagoger, psykologer, läkare och poliser väljer alltså fel väg. Av missriktad omtanke lindar de in sina budskap så att ingen ska känna att saken rör ens eget ansvar. Och därför går inte budskapet hem. Nakenbilder kommer alltså fortfarande att lämnas ut över internet av småflickor.

Men så tänker inte organisatörerna av affischens budskap. De känner säker att de varit så duktiga så.

Torsten Sandström

Man kan idag läsa i SvD om ilska inom moderatleden över den egna partiledarens utspel om NATO-inträde som primär valfråga. Jag förstår kritikerna.

Visst är ett fritt Sverige och medlemskap i NATO viktigt. Men det är ju inget som Moderaterna kan genomföra själva. Särskilt inte efter Kristerssons gemensamma mysmöte med statsministern på en NATO-manöver i norska fjällen. Jag tror att hans försök till list är ännu M-skott i foten. Det pekar på en förfärande politisk vilsenhet.

I valet står nationens interna politiska läge i fokus. En stor del av folket bekymrar sig över ett maktfullkomlig sosseparti och dess hiskliga byråkrati. Folket tyngs nämligen av politiker, organisationer och myndigheter som verkar för S-politik. Detta är nationens övergripande problem.

• Det syns i en skattepolitik utan gräns eller förnuft.

• Det syns i en miljöpolitik som topprider svenska folket, inte minst den del som på landsbygden är beroende av jord- och skogsbruk.

• Det syns i en skolpolitik som inte verkar för kunskaper, utan för att alla ska ha samma plats i båten (vilket förstås är uteslutet).

• Det syns inom vården, där byråkratin inom landstingen under tio år ökat med 36% (trettiosex!) medan sjukvårdspersonalens antal stigit med bara några futtiga (inte undra på att vårdköerna blir långa).

• Det syns på en handfull blottor i den svenska rättsstaten.

• Det syns i att landet i tiotals år närmast lämnats utan försvar, trots vetskap om Putins diktatur.

• Och så vidare…

Ifall M-partiet ska fixa det regeringsskifte, som behövs, måste de välja strategiska valfrågor och inte fortsätta med dagens lekstuga påminnande om studentpolitik. Det verkar som om partiet inte förstått att man har en taktiskt slug motståndare, dvs den samlade vänstern under sossarnas maktpartis ledning. I landet finns flera tusen vänsterpolitiker, ännu fler byråkrater och en hel bisvärm av paragrafer som hindrar en förnuftig fri utveckling inom den svenska nationen.

Därför menar jag att sossarna inte med sina allierade V och C ska tillåtas styra landet efter höstens val! Alltså gäller det att den 11 september rösta bort dagens vänster- och byråkratvälde! 

Torsten Sandström

I flera bloggar har jag kritiserat utvecklingen från fakta till åsikter som nationens nyhetsmedier genomlider. Till bilden hör framväxten av krönikörer, som inte ett dyft bekymrar sig över att tala om annat än sin egen person eller hundra procent högst personliga tyckanden. Alltså inte ens ett försök till saklig diskussion om viktiga sociala skeenden, utan bara det egna jaget i fokus.

Här följer två exempel. Båda typiskt nog från DN. Jag sticker ut hakan och påstår att det tycks vara en tämligen typisk kvinnlig sysselsättning. Många journalister har i och för sig kvinnligt kön. Den person på DN:s som kan sägas vara främst i denna trista bransch, Åsa Beckman, får inte glömmas. Hon som till och med skrivit om sin saknad efter ungdomens lena hud. Men nu två andra egocentriker.

Vad sägs om Isobel Hadley-Kamtz rubrik: ”Feministisk snöröjning är det som gör Sverige värt att försvara”. Texten är så rörig och oförståelig att jag inte ens kan sammanfatta budskapet. Men kanske rör det sig om att en liberal kan försvara vad som helst? Jag huttrar över att någon sådan gallimatias kan avlönas under brinnande krig i Ukraina.

Mitt andra exempel från DN är en text skriven en person, som i medierna brukar kalla ”teveprofil”. Hon heter Hanna Hellquist och har typiskt nog deltagit i tävlingen ”Ur spåret”. Här lyder rubriken :”Jag måste vinna för att ingen ska tro att jag är en dum brud”. En så egotrippad betraktelse kan inte skrivas av någon annan än just en medlem av gruppen av subjekt som textförfattaren inte vill tillhöra. Hon vann förstås inte heller tävlingen. Att låta prenumeranter av DN ta del av sådan navelskådning är närmast ett tecken på vulgaritet

Det sägs att papperstidningarnas framtid är hotad. Enligt min mening rör det sig delvis om ett långt utdraget självmord. Tacka sjutton för att folk flyr till alternativa medier som ibland serverar intellektuella tankar om samhället gratis.

Torsten Sandström

Jag är skraj. Nära jag hör på den ryska ledningens retorik blir jag stel av skräck. Det rör sig om ett otäckt maktspråk.

Redan innan invasionen av Ukraina hotade Putin med ryska kärnvapen i mängder. Häromdagen sa han med adress till Polens stöd till Ukraina att Ryssland när som helst kan utplåna Warsawa. Och samtidigt hotar Putins läskige utrikesminister, Lavrov, om att ett ”totalt krig” förestår – dvs med Hitlers ord att det yttersta ryska våld måste till på grund av västvärldens sanktioner.

Det är svårt att bedöma allvaret i hoten. Däremot är det till hundra procent klart hur en sjuk rysk regim av gangsters förvandlar sina egna anfall på en oskyldig grannation till att omvärlden attackerar Ryssland. Det är faktiskt sinnessjukt, på samma vis som Hitler yrade om Tysklands behov av territorium för nationell expansion (Lebensraum).

I medierna talar många journalister om att Putin & Co inte är dårar, men kallsinniga maktpolitiker. Dåre var förstås inte heller Hitler i den meningen att han yrade, visade utbrott av vansinne eller osammanhängande yttranden. Jag menar att det räcker med uppenbar hänsynslöshet för att en person ska anses sinnesrubbad. Till bilden hör påståenden om att Ukraina vållat den aktuella krisen. I ställer rör sig om en gammal rysk dröm om territoriell storhet.

Det är i högsta grad oroande att politiker som Putin och Lavrov ser i syne. Den som psykopatiskt lättsinnigt hotar med kärnvapenkrig kan lika gärna snart trycka på knappen och släppa missilerna lösa.

Jag skriver detta mot bakgrund av att Sverige under ett kvarts sekel avrustat militärt, trots att tydliga diktatoriska tecken synts från Rysslands och Putins sida. De svenska politiker och medier som idag stolt talar om den sk försiktighetsprincipen när det gäller växthusgaser har enligt min mening ´helt enkelt spårat ur. Svenska medier passivitet att kritisera senare decenniers avrustning är beklämmande.

Därför kan inte sossarna med sina allierade V och C tillåtas styra landet efter höstens val! Alltså gäller det att i höst rösta bort dagens vänster- och byråkratvälde!

Torsten Sandström

Så här resonerar ledande svenska politiker och medier:

I och med att det finns en risk för att framtida utsläpp av CO2 kan komma att skada människans livsmiljö måste utsläppen upphöra på grund av den sk försiktighetsprincipen.

Alltså uppstår klimatskräck och det fattas massor av ingripande och synnerligen kostsamma politiska beslut om samhällets omställning.

Men så här tänker jag och många med mig:

I och med att det finns en risk för att efterlevnaden av rådande klimatskräck får katastrofala politiska och ekonomiska verkningar borde klimatskräcken motverkas på grund av principen om försiktighet. Detta i väntan på odiskutabla fakta om akuta risker.

Alltså är försiktighetsprincipen ett alltför trubbigt redskap för ett förnuftigt politiskt samtal och ger dessutom upphov till synnerligen kostsamma beslut. Först när ytterst starka bevis ligger på bordet för att en påstådd risk ska få allvarliga framtida konsekvenser måste rimliga åtgärder vidtas. Den avgörande frågan gäller alltså inte försiktighet, utan graden av styrka hos existerande bevis på något skadligt.

På så vis blir den sk försiktighetsprincipen enbart ett propagandaverktyg för flummiga politiker, medier och forskare. För att sätta principen i spel tvingas de använda tjuv och rackarspel i stil med att det råder konsensus inom vetenskapen om CO2-hotet. Så är inte alls fallet. Åtskilliga forskare jorden runt menar att CO2-effekterna är svagt underbyggda i FN:s rapportering.

Det är därför viktigt att fundera över vilka drivkrafter FN kan ha för att blåsa upp CO2-problematiken till en kris. Du är naiv om du tror att FN inte sysslar med politik, utan att detta bara gäller för svenska riksdagsledamöter eller medier. I själva verket har de alla flera gemensamma drivkrafter. FN vill växa sig stort, kamma hem pengar och kontrollera världssamfundet. Svenska politiker önskar skrämma folk till valurnorna. Och medierna vill krama såväl den globala som nationella makten. De backar ju redan upp sina egna favoritpartier. Och så vill de ha statligt presstöd. Helst i nivå med de pengar statsmedierna tilldelas.

Torsten Sandström

Nu tvingas du och jag än en gång betala socialdemokratisk kontrollpolitik. En knappast berömd barnboksförfattare tilldelas ALMA-priset. Prissumman är 5 miljoner kronor (5.000.000). Finansiär är du och jag och sossestaten tar år sig äran som alla gåvors givare.  

Visst bör Astrid Lindgren hyllas. Men hon hedras nästan var dag av svenska folket som läser hennes böcker och blir glada. Att S-partiet via Göran Persson haft dåligt samvete för Strängs Pomperipossa-skatt är en sak. En helt annan är om du och jag via skattsedeln ska tvingas hedra barnboksförfattare från när och fjärran. 

Fem miljoner kronor är ett enormt belopp för svenska kulturarbetare. Jag gissar att 25 svenska författare/konstnärer av olika slag kunnat ges en årlig skattefri försörjning genom stipendier inom ramen på 5 miljoner kronor. Och nu slängs hela beloppet iväg för att några sossar ansett att barnböcker måste få ett pris som är större än Nobelvarianten i litteratur. Jag tar mig för pannan.

Det är inte bara galet. Utan ger också den uppenbara slösaktigheten ett ansikte. Det måste bli ett stopp på detta och annat onödigt spenderande för folkets räkning. En framtida svensk regering måste plocka fram rödpennan och gå igenom statens budget, rad för rad. Jag är säker på skatterna enkelt kan sänkas med 20% om tusen onödiga utgifter bara stryks. Och den svenska välfärden behöver inte beröras nämnvärt av rödpennan. Det är bara så att pengar till en rad byråkrater och andra profitörer blir kvar i skattebetalarnas fickor. Så att de själva kan bestämma över dem. 

Orsaken till att S-partiet fixat ALMA-priset vet vi. Men frågan är varför inte Reinfeldts två regeringar har strukit slöseriet? Denna form av politisk konsensus är en del av den svenska sjukan. M vågar inte ens stöta sig med vänsterns storebror. Det är ett hån mot det folk som ska betala. Och snart kanske utsätts för nya skattehöjningar modell S.

Vi måste därför rösta för en verkligt handlingskraftig borgerlig regering i höstens val. En regering som slutar snegla åt vänster. Alltså inte bara en blek politisk sossekopia.

Torsten Sandström

PS! Det framgick att prisjuryns samtliga ledamöter åkt till en bomässa i Italien för för att därifrån kungöra priset. Alltså ännu en bild av tesen: ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Sagt av Gustav Möller, sosseminster under 1924-1951 (pust, där försvann många skattekronor).

Jan Scherman tycks ha fri annonsplats för sina tankar i Bonniers DN. Den 15 mars ondgör sig Scherman över att oppositionens partier kritiserar ´public service, dvs SR/SVT, i tider av krig i Ukraina. Han påstår att M, SD och KD är tondöva. De måste enligt Scherman backa upp de tvångsfinansierade medierna, påstår han.

Som Bonnierkramare visar han mycket värre krämpor än den dövhet han grundlöst pådyvlar opposition, som i själva verket driver den vacklande sosseregeringen framför sig i ukrainafrågan.

Scherman är blind. Inga medier står ovanför rätten till samhällskritik. Det vet han. Schermans pågående är alltså befängt. Men han är som sagt förblindad i rollen som systematisk beskyddare av statsfinansierade medier. Inte undra på att hans gamla TV4 – nu också i Bonniers ledband – förstås är lika PK som statens riggade radio och teve.

Så när de gravt synsvaga DN och Scherman ska samverka faller de båda i gropen.

Torsten Sandström

På den anrika Latinskolan i Malmö har två lärare alltså dödats med, som det sägs, en yxa. Vad är det som sker i landets skolor då elever använder dödligt våld mot lärarpersonalen? Mord i skolmiljön förekom ju inte för ett tjugotal år sedan. Det är givetvis inte enkelt att svara på frågan, men här några hypoteser, som sammanhänger med det svenska samhällets utveckling och delvis bristande styrning.

Min främsta förklaring är den värderelativism som vänsterns i Sverige spridit sedan decennier. ”Det är rätt gör uppror”. Förr var lärare respekterade – om inte alltid omtyckta – men givna ledare för kunskapsinhämtning och betygsättsning. I kraft av Barnkonventionen har barnets rätt tänjts till bristningsgränsen. Den som bara tar i en elev för att upprätthålla ordningen riskerar faktiskt åtal! Nu har lärarnas således degraderats. Att bara kalla dem auktoriteter har blivit en styggelse. Fy skäms!

Nej, lärarna ses idag som svaga ledare för något slags fria självstudier, utan rejäla prov inför betyg. Lärarnas löneutveckling har därför inflaterats kraftigt under sossarnas år, delvis till följd av Göran Perssons kommunalisering (tillsammans med Lärarförbundet). Därför kritiserar föräldrar läraren när barnen inte får som de vill avseende prov, betyg osv. Detsamma gör eleverna, som kan bli högröstade, använda förolämpningar och även handgripliga metoder. Inte undra på att enstaka elever tillgriper dödlig våld.

Det sist sagda gäller förstås elever som hamnar rejält ur balans. Vad jag sett på internet – med namn och bilder (ifall de nu stämmer) – om den aktuella gärningsmannen i Malmö så tycks han vara ytterst vältränad, påminner om andra jag sett på mitt gym uppumpade kanske av anabola steroider. Att knark av likande slag kan leda till personlighetsförändringar är känt. Om jag har rätt stöter vi på ytterligare en vänsterambition som tänkbar förklaring: avkriminaliseringen av lättare narkotika. Rök på! Käka tabletter så att du blir Big!

Vi ser också hur den svenska regeringen inte lyckats tackla unga människors framfart på internet. Sexbudskap läggs ut (egna nakenfoton) och tabletter samt våldsverktyg inhandlas över nätet. Jag pläderar inte alls för allmänna förbud. Men jag talar nu om att samhället inte ska se aktörerna som oskyldiga offer på internet för sexgalningar och drogdistributörer. Förr talade man om föräldrarnas ansvar, ett ord som är tabu idag. Men även mamma och pappa är numera delvis detroniserade av vänstern som auktoriteter. Mor och far ska för övrigt kunna skiljas – och gå skilda vägar – så snart de önskar. Och överge barnen.

I så fall är avsikten att samhället ska ta ansvar. Men det gör inte dagens socialdemokratiska regering. I deras eget Mekka, dvs Malmö, dödas därför två lärare.

Torsten Sandström

Björn-Ola Linnér utbrister följande enligt en rubrik i Sydsvenskan:

Klimatforskare: Tragiskt att en broms för rysk energi skulle kräva ett krig

Men här blev inte något rätt. För det första är Linnér inte klimatforskare, utan samhällsvetare med inriktning på klimatpolitik (varför han kan påstå nästan vad som helst). För det andra syftar inte krigssituationen till att stoppa rysk gas, varför kriget och klimatet saknar omedelbart samband. Kriget gäller ju inte rysk energi, utan rysk nationalism. Energifrågan har blivit en påtryckningsåtgärd (sanktion) mot Putin och Ryssland.

Alltså inte en seffra rätt för att stava på göteborrska.

Förr sade man att skomakare skulle bli kvar vid sin läst. Detsamma gäller idag för samhällsvetare i stil med Linnér: bli kvar vid sociala skeenden och blanda inte inte väder, natur eller atmosfär.

Dessutom tycker jag att man av journalister på en större bonniertidning kan kräva kunskap om gränserna mellan olika vetenskaper. Men denna bildning sakas tyvärr idag inom mediavänstern. Alla blir klimatforskare. och Linnér marknadsför sig förstås som en sådan. Därför blir politisering viktigare än fakta.

Torsten sandström

På min blogg har jag många gånger kritiserat den sk Folkhälsomyndigheten för dess hantering av covid under framför allt den första fasen. Inga snabba krisdirektiv till äldrevården. Inga munskyddskrav. Ingen organiserad samverkan med universitetens eller grannländernas experter. Myndigheten har agerat självtillräckligt under skydd av en inkompetent Regering. Sådan är sanningen, faktiskt. Ett ganska vanligt skeende i de statliga myndigheternas förlovade land. Ett tecken på en dåligt fungera de svensk demokrati.

Redan har förre generaldirektören Carlsson – Ole-dolyckan – tvingats sluta med ålderns rätt. Och i dagarna sparkas Tegnell till WHO i Genève. Ännu ett utslag av den svenska modellen. Här utkrävs inget ansvar. I stället ges personer som brustit i sina åligganden golden handshakes. Och tilldelas glassiga – och diffusa – arbetsuppgifter inom en internationella organisation som Sverige pubar in pengar i. ”Alltid detta S-parti”, för att travestera Ture Sventons syn på ett annat olyckligt fenomen, Ville Vessla.

Sverige vill som bekant kalla sig en rättsstat. Sossarna ser sig själva som Guds gåva till mänskligheten. En bild som man under årtionden tyvärr inplanterat hos nästan 1/3-del av väljarkåren (plus vissa partier som inte säger sig vara socialistiska). Det är tyvärr falsk varubeteckning. Men logiskt nog är det vad som händer efter snart hundra år av S-makt.

Torsten Sandström

Så här annonserar Svenska kyrkan efter medlemmar. Logiken i budskapet är frappant: Fred är vägen till fred. Orden kommer från en teologiprofessor i Lund som dessutom varit överstepräst i Uppsala.

Förmodligen var judarnas motsvarighet för 2000 år sedan, Kajafas, ett starkare kort intellektuellt sett. Liksom Jönsonligans ledare hade han åtminstone en logisk plan för att bevara friden i Jerusalem…

Den kristna kyrkans fredsbevarande insatser imponerar verkligen inte. Särskilt inte i historiens ljus. Förklaringen är just en tro, dvs ord och åter ord, som saknar en förnuftig förankring.

Torsten Sandström

I dessa tider av krig förmedlar teve bilder om en viktig politisk skillnad. President Biden – i all sin skröplighet – talar med folket och svara på frågor. Han säger något nära sanningen – och förklarar sig – dvs att Putin är en krigsförbrytare.

I Ryssland isolerar sig Putin i Kreml. Han talar inte med folket, frånsett kanske nyligen vid ett massmöte i sämsta hitlerstil. Han meddelar främst besked genom bandade tillrättalagda uttalanden. Emellanåt visar han upp sig på teve tillsammans med sitt hov. Det sitter på behörigt avstånd och säger framför kameran exakt vad diktatorn beordrat. Hela Putins apparat visar upp den djupt allvarliga bilden av Stalintidens diktatur. Förvisso något kosmetisk tillrättalagd. Men lika allvarlig för folkets frihet. En regim som bara känner våldets budskap, inte öppenhet, konkurrens eller god vilja till samförstånd och goda affärer. I allt sin brutalitet en lektion i bristen på demokrati.

Det vi ser är en levande bild av skillanden mellan demokrati och diktatur. Den bör få SD:s ledare att rodna och skämmas. För inte så länge sedan vägrade Jimmy Åkesson i teve att svara på frågan vem hann föredrog utav Putin och Macron. Jag får kalla kårar efter ryggraden.

Man må vara kritisk till den demokratiska utvecklingen i USA. Det största problemet, Donald Trump och hans rörelse, drabbas gott nog just nu av motvind, dvs en nordanvind via kontakter med Putins läger. Det är bra. Helhetsbilden av amerikansk demokrati är trots allt handfast lärorik och uppmuntrande. Än så länge.

Torsten Sandström

För mig är meddelandet om EU:s beslut om könskvotering i noterade svenska aktiebolags styrelser inte någon ögonöppnare. Jag visste det redan, kan man säga. EU utvecklas nämligen under fransk ledning alltmer i planekonomisk riktning: förbud, skatter och bidrag. Det började så smått och försiktigt. Nu styrs Europa nära nog av B-lagspolitiker som sänts från medlemsnationerna till Bryssel. Det kan inte sluta väl.

Vi står inför en ekonomi som skådar sin egen navel och vill eliminera tuff utländsk konkurrens på en fri marknad. Fria företag och aktieägare blir då ett hinder. Politik är ledstjärnan, tror politiker och byråkrater i Bryssel. Där sliter man i spakarna och pekar ut färdvägen för Europas företag. Hej och hå! Alltså steg i riktningen mot en sluten hushållning, där interna politiska val är viktigare än medlemsnationernas vilja att själv låta företagen konkurrera på en öppen marknad.

Varför ska elitens kvinnors förhoppningar om att bestämma över noterade bolag gå till mötes? Det avgörande är att låta fria företag själva forma hur företag effektivast ska styras. I stället ser vi för var dag mer och mer politik från EU.

Det är tungt att se hur unionen utvecklas från en organisation för marknadskonkurrens till ett system för en EU-planerad hushållning. Vad har EU och dess byråkrati för trumfkort att erbjuda? Inga. Bara en betongorganisations stelhet och naiva planer. Under hållbarhetens mantra tror sig EU bli en vinnare. I stället ser vi hur politiska robotar och byråkrater styr bort från marknadsfriheten gyllene regel.

EU domineras som alla vet av politiker och deras beslut. Detta är precis motsatsen till vad som behövs för ekonomisk utveckling. Man trodde att 1800-talet lärt oss läxan att skråordningar och näringsreglering utgör hinder för kommersiell framgång. Alltså idén om färre regler och mer frihet och självbestämmande för de företagsamma. Men inte. Vi ser än en gång hur inskränkta eliter vill bygga nya murar i tron att man på så vis ska främja handel och utveckling. I själva verket händer motsatsen. Politikerna leder Europa vilse. Och hjälper på så vis världsdelens konkurrenter att via effektivare ring bli vinnare. Som sagt, framtiden är inte ljus.

Torsten Sandström

Sedan 1930-talet har den svenska socialdemokratin byggt makten över det svenska samhället. Det har skett ytterst medvetet och strategiskt. Deras ritning eller nätverk har flera noder. För var och en av det moderna samhällets olika livsformer har statligt-korporativa kommandocentraler byggts. Viktiga exempel är politikområden som arbete, boende, konsumtion och skola. Där har vi tvingats se hur S-partiet med sina underorganisationer gett statsmaktens stöd i syfte att utöva en tät kontroll.

Än viktigare för S-partiets maktutövning har styrning av kultursektorn i vid mening varit. Detta skrev redan Hultén-Samuelsson om1983, i boken ”Mediavänstern”. Miljarder och åter miljarder av skattebetalarnas pengar har under de senaste 70 åren lokaliserats till listigt genomtänkta knutpunkter i medborgarnas vakna sociala liv.

För detta har det förskönande begreppet ”kulturstöd” använts. I klartext har det nämligen rört sig om en avsikt att kontrollera medborgarna i olika skeden av deras liv. Minst hundra statliga myndigheter är idag centrala kuggar i denna förtäckta kontroll eller styrning. Genom att strategiskt pytsa ut statliga bidrag har sossarna lyckats få medborgarna ”att dansa efter maktens pipa”, för att låna författaren Lars Anders Johanssons boktitel från 2017.

Kontroll har även utövats av en lång rad ideella organisationer som noga sett till att pengarna hanterats för S-partiets långsiktiga syften. Miljarder har som alla vet rullat till de stora statliga medierna SR/SVT, som för säkerhets skull kallas ”public service företag”. Dessutom har stöd – eller kontrollbidrag – tilldelats dagstidningar, tidskrifter, teatrar, museer, konstnärer, författare osv i långa rader. Nästan alla svenska kulturnissar – som inte kan försörja sig själva – står idag på statens lönelista.

Mest tydligt och utmanande är kanske det politiska partistöd som stegrats allt efter som antalet partimedlemmar under de senaste sextio åren sjunkit med omkring 85 %. Vi ser därför idag ett partiväsende som i huvudsak finansieras av staten! Är det så svensk demokrati var tänkt?

Följden har självfallet blivit mottagare som helt eller delvis gjorts beroende av staten. Och detta har skett inom det kulturområde, som man i många fria nationer valt att låta leva och växa av egen kraft. Just risken för att skapa beroende har utomlands varit ett argument mot denna typ av stöd/kontroll. Men i Sverige har partier från vänster till höger ställt upp på S-partiets vackert förpackade kulturstöd i olika former.

Sverige har under snart 100 år levt i detta sossarnas laboratorium för medborgarkontroll. Systemet har passat den politiska klassen som hand i handske. Tusen och åter tusen av myndighetsanställda och bidragstagare har bildat en stor kår av vänstermän och kvinnor. Flertalet uppknutna till S-statens kontrollsystem. En central roll har spelats av medierna – såväl de helt statsfinansierade som bidragstagande tidningar. Där har journalistiska legosoldater fått sin försörjning – och villigt ställt upp vid bygget av S-partiets korporativa nätverk.

Politiskt har det förstås funnits nyanser, men enigheten har varit stor då det gäller att formulera vad som är god respektive dålig politik. Statsstödda journalistutbildningar har villigt sett till att rekrytera och dressera lämpliga pennfäktare. Allas beroende av den stora offentliga bidragsgivarens hand syns tydligt i den politiska korrekthet som blivit ledstjärnan. Flertalet medieanställda marscherar numera taktfast till statens pipa. Därför måste man konstatera att det framför allt är vänsterns politiker som är ansvariga för den svåra trängseln i den svenska åsiktskorridoren.

Tyvärr måste slutsatsen bli att Sverige inte längre är en helt fri demokrati i vanlig mening. Vi har blivit en nation där våra egna pengar – i form av skatter – till stor del används av det offentligas korporativa nätverk för att kontrollera oss själva. Och då har jag inte ens med ett ord nämnt de synnerligen storskaliga bidragssystem som kontrollerar människor inom välfärdens sfär! Här utövas förmodligen den mest effektiva vardagliga dressyren. Ty vanligt folk bekymrar sig inte särskilt mycket om finkultur. Man slumrar ju i tevesoffan till Flabben Larsson och Mellot, fenomen som också finansieras med skattemedel.

Nobelpristagaren och filosofen Hayek talade – med egen erfarenhet från Hitlers Tyskland – om framväxten av ett samhälle av slavar. Dagens mildare svenska variant är enligt min mening också något allvarligt. Just på grund av dess utstuderade konstruktion omgiven av förskönande omskrivningar under en tidsrymd på snar hundra år.

Lika fullt rör det sig om kontroll och frihetsinskränkningar. I civiliserade nationer väljer medborgarna själva vilka former av kultur de ska satsa sina slantar på. I Sverige bestämmer däremot politikerna valet. Det tycks därför som om svenska folket genom politiska beslut låtit sig förslavas. Herrefolket är en politisk klass, som hittat på ett effektivt system för kontroll av samhället. En elit som inte besväras av politisk granskning i och med att nationens medier tillhör den politiska klassens nätverk.

Torsten Sandström

Länge har jag funderat över varför nutidens svenska konst inflaterats, så att vilket skräp som helst kan presenteras under etiketterna kultur och konst. Vilka mekanismer ligger bakom denna farliga utveckling?

En tänkbar förklaring är den mediala vänsterns slakt på traditionella värden. Exv familj, skola, religion och försvar har drabbats av vänsterns värderelativism. I fotspåren även konst och kultur. Fenomen som kvalitet, teknik, förmåga har systematiskt nedvärderats inom konsteliten. Mantrat har varit ”en ann är så god som en ann”. Därför tillåts alla – som kan finna en politiskt korrekt etikett eller titel – få sina likgiltiga bidrag utställda och beundrade. Mediernas egna experter har nämligen själva inte sysslat med skapande, utan enbart med att tala om för andra vad som är bra eller dåligt.

På så vis har vi fått en nutida förvriden konstsyn. Allt kan i princip kallas konst. Man kan säga att det är ett utslag av ett logiskt felslut. Dvs av en felaktig sammanblandning av demokrati och konst. Alla människor har de facto inte förmåga att skapa konst. Men vips, genom vänsterns värdenihilism, tillåts sk experter lansera ett konstbegrepp där alla blir lika goda skapare.

Men om allt kan vara konst förvandlas konstsynen till en nullitet. Inget sticker ut kvalitetsmässigt ifall kvalificerade exempel saknas. Konst blir ingenting särskilt.

Torsten Sandström

Samma mediala amatörmässighet återkommer samma måndagkväll i SVT2. I nyhetsprogrammet Aktuellt 21.00 lanseras ett ”avslöjande” om att chefer inom den ryska säkerhetstjänsten blivit avpolletterade av Putin, för att de inte god tid varnat honom för att folket i Ukraina har hög stridsmoral.

Detta på måndag kl 21.00. En rysk källa namngavs. Men samma källa nämndes flera dagar tidigare i brittiska Daily Mail, som jag tog del av på förmiddagen i lördags över internet, Alltså 2 och 1/2 dygn tidigare. Jag utgår från att SVT :s reportage emanerade från Daily Mail, men att SVT inte ville avslöja sin senfärdighet, utan stoltsera som grävande journalister…

Vi har som bekant ett statsfinansierade SVT, som kostar varje svensk några tusenlappar per år. ”Och vad fan får jag för det?” Samma uppgift snappade jag således själv upp närmare källan mer än två dagar tidigare.

Men under helgerna har som bekant SVT:s nyhetsredaktioner närapå stängt, ty den svenska statsmakten nr 3 håller då ledigt. Det tar nästan tre dagar för byråkratiska tevechefer att komma ikapp verkligheten och sätta reportrar i arbete. Allt i stil med mediebolaget i Mosebacke monarki…

Till saken hör att jag några minuter före SVT:s avslöjande tagit del av BBC World:s högklassiga sändning (som jag gärna betalar för). Mitt i den klippte man snabbt in den modiga protestaktion som inträffat i en direktsändning på rysk statsteve. Varför skedde inte detta på SVT2 Aktuellt? För SVT tog det nästan ett dygn innan den aktuella protestaktionen kablades ut.

Till min kritik av den svenska statsteven för vänstervridning kommer alltså brist på professionalitet. Dvs ytterligare ett skäl för att snarast lägga ned SVT/SR.

Torsten Sandström

På SVT1 nyhetsprogram Rapport basunerdes på måndag kl 19.30 högtidligt ut att försvarsminister Peter Hultqvist under dagen haft en försvarsövning med sin finländske kollega.

Det korta tillkännagivandet – med en nordkoreansk framtoning – fick mig att storskratta. En känsla av stor svensk militär beredskap ville SVT givetvis statstelevisionen framkalla. Och det komiska var inte bara en avsaknad av svenskt försvar, som Hultkvist och hans partikamrater vållat. Dessutom framträdde för mina ögon den svenska deltagaren – den sk försvarsministerm – med ett förflutet som vapenvägrare under sin tid som värnpliktig. Nu ”leder” samma person en försvarsövning. Egentligen borde jag gråta.

Sånt händer i Nyheter & Bullentiner från Mosebacke monarki. Och i verkligheten i Sverige med dess statsfinansierade teve.

Torsten Sandström

Det är förvisso valår och tider för fett valfläsk. Men sossarna tvingas nu till delvis nya politiska grepp för att behålla sitt högskattesamhälle, nämligen statsbidrag pga av alltför hög skatt.

Skämt åsido. Det är ingen allvarligt menad förändring hos S-partiet. Den är högts temporär. Men det visar på att nationen Sverige har hamnat vid vägs ände vad gäller skattepolitiken.

Höga elpriser och dyra drivmedel beror till omkring 50% av alltför hög statlig skatt. Så en sänkt skatt är den enda direktverkande lösningen. Alltså lägre priser direkt vid leveransen av el och diesel/bensin. Varför vill inte S vara med om detta?

Svaret är enkelt. För det första vill man inte alls minska skatterna, som ju drar inte mycket mer till statskassan än de små bidrag som sossetomtar i sin ”godhet” gärna vill skylta med. För det andra vill man inför höstens val förstås framstå som alla goda gåvors givare. Alltså det vanliga röstköpen, som S-partiet specialiserat sig på.

Nu är det hög tid för oppositionen att ta ställning mot sossesystemet med höga skatter för den miljon svenskar som betalar statlig inkomstskatt i kombination med gåvor till de grupper som förväntas rösta på sossarna pga deras bidragspolitik. Frågan är varför hårt arbetande skattebetalare ska tvingas försörja potentiella sosseväljare, som ofta inte arbetar alls. Tyvärr verkar oppositionens partier ovilliga att diskutera ändringar i skattesystemet, där en reform av bostadsbeskattningen sedan länge är nödvändig. Här är tystnaden från M, SD, C, L och KD talande. För att inte säga skriande.

Jag är för en förnuftig välfärdspolitik. Men emot socialdemokratisk felfärdspolitik.

Torsten Sandström

PS! Den sk reduktionsplikten kan sossarna dessutom stoppa upp någonstans. Skogsråvaror i tanken är mycket dyrare än bensin/diesel, men ger lika mycket CO2 i utsläpp. Dessutom ger de sämre effekt (verkningsgrad). Reduktionsplikt = center-politik, dvs ett sätt att göra landets bönder glada samt lugna ned konstant skriande klimatalarmister. DS

Nu har vänsterns naiva och farliga syn på militärt försvar invaderat DN, Sveriges största tidning, trots att tidningen de senaste dagarna haft flera ledare med tuff kritik mot Putins Ryssland.

Som vanligt är det en av de egna vänsterjournalisterna, Katrine Marcal, som utropar:

Katrine Marçal: Att strypa den ryska ekonomin är en farlig strategi

Tanken är att hårda bud kan få oöverskådligt allvarliga konsekvenser.

Det hela tycks falla tillbaks på socialdemokratins grundinställning. Dvs att krig och kärnkraft måste förbjudas via avtal. På så vis tror man att folkrättsliga kontrakt ska stoppa diktatorer i stil med Hitler och Putin. Trots att alla vet att sådana herrar struntar i folkrätten.

Kärnkraften är ett faktum, vad man än tycker. Den är för övrigt god vid framställning av grön el. Men själva sosseidén om avtalade förbud är en lösning som bara spelar diktatorer i händerna. Det inser förstås inte idealister som Margot Wallström, dagens sosseregering eller Katrine Marcal. En enögd Marcal ser bara halva problematiken, dvs att sanktioner kan göra Putins Ryssland farligare, vilket förstås är sant. Tidningens bild på Marcal illustrerar för övrigt hur skiträdd hon är. Men det vikigaste är hon förstås blind för. Nämligen att det verkligen är livsfarligt att låta Putin hållas efter bara verbal kritik.

Putin är ett allvarligt hot mot världsfreden. Frågan är om inte Marcal och DN agerar femtekolonnare genom att spela Putin i händerna. Naiviteten är fullständig om man inte förstår att Putin bara förstår hårda bud.

Torsten Sandström

Tidigt har S-partiet insett vikten av att kontrollera svensk kultur och medier. Olof Palme var närmast besatt av tanken att låta partiet indirekt erövra kultursektorn. Särskilt etermedierna, SR och SVT. Liksom Jönssonligans boss hade han en plan.

Målet har aldrig varit att enbart kontrollera finkulturen. Här har förvisso vänstern och dess journalister haft sin främsta maktbas, tillsammans med litteratörer, konstnärer, skådespelare, musiker, dansare, arkitekter mfl i intim samverkan med tusentals byråkrater. En lång rad av sk kulturarbetare, som inte sysslat med kroppsligt jobb, utan med att förvilla andra. Resultaten har beskrivits som förskönande, men har i själva verket varit katastrofala från ett demokratiskt perspektiv. En raffinerade metod att låta medborgarna över skattsedeln betala för sin egen indoktrinering.

Men för att erövra allmänhetens bifall, dvs folkets breda lager, krävs en fast hand över fulkulturen. Här har statsfinansierade SR/SVT haft en central uppgift. Det har gällt att avleda allmänhetens intresse från politiska frågor, dvs nationens mångåriga och stora strukturproblem. I stället ska människor erbjudas nöjesförpackad verklighetsflykt. Därför har tusentals kulturella halvfigurer enrollerats för att bedöva och söva det svenska folket. Varje kväll gör de vad de kan för att få landets medborgare att somna i tevesofforna. Det som SVT:s ledning kallar sändningar från ”lägerelden” är i själva verka perfect time-killers.

Mellot och flabben med Babben är alltså en del av statsmediernas system för att kontrollera folket. Helt i Olof Palmes anda. Den som tror att skeendet är en slump måste läsa i böcker eller surfa på nätet för att se hur sossarna agerat under snart hundra år. Varför har det lyckats hänga kvar? Hänsynslös och slug planering är ett svar. En naiv och vilsen opposition en annan. Eller en tredje förklaring: framväxten av en gemensam politisk elit som sitter kvar år efter år med stöd av statliga partibidrag.

Nationens politiska problem är med andra ord omfattande.

Torsten Sandström

Hitlers arméer pulvriserade Stalingrad. Men det gick ändå inte att förinta en månghövdad självuppoffrande fiende som befann sig på hemmaplan. Demoraliserade tyska soldater tvingades kapitulera.

Nu upprepar Putin, sin föregångares misstag. Diktatorer går inte sällan i varandras fotspår under hänsynslöshetens mantra. Det visste antikens romerska kejsare och det sammanfattades av Machiavelli i hans bok Fursten (början 1500-talet).

Putin slår nu sönder Ukrainas städer. Men hur ska hans soldater kunna besegra Europas tredje största armé? Hur ska Putin förmå sina inkompetenta och demoraliserade trupper att vinna över en nationellt sammansvetsad, vapenstark och ilsken nation? Efter tio dagar har Putin endast erövrat en större stad och under denna tid förlorat kanske tio tusen soldater och mängder av tung materiel.

Mycket talar således för att dagens ryska diktator kommer att få uppleva sitt Putingrad. Om inte – hemska tanke – kriget dessförinnan eskalerar till den mänskliga civilisationens förintelse. Den som överlever får se…

Torsten Sandström

Historien upprepar sig inte påstår de många som inte fördjupat sig i människosläktet samhällsutveckling. Det räcker med måttliga kunskaper i svenska historia för att se hur i princip samma skeenden kan komma tillbaka på samhällsscenen på grund av politikernas dåliga val.

Jag tänker på förslaget häromdagen med höjda försvarsanslag till 2% av BNP, dvs samma mål som NATO ställer upp. Idén är utmärkt, om än förfärligt sent påkommen.

Men det är inte finansieringen jag tänkte tala om. Det alltid skattehöjande S-partiets ledare börjar nu än en gång tala om höjd skatt. För att sockra kakan benämns bördan ”beredskapsskatt”. Sossarnas tänkesätt avseende folkets plikts att betala är så förvriden att man lika gärna kan tala om ”dårskapsskatt”

En förnuftig politiks ledare talar förstås initialt om en översyn av nuvarande utgifter. Betänk att statsbudgeten omsluter 1200 miljarder och att svensk BNP är c:a 5.000 miljarder kronor. Det finansieringsbehov som förvaret har är alltså c:a 100 miljarder, dvs 12% av nuvarande statsbudget. Enligt min mening bör önskat belopp tämligen enkelt kunna rymmas inom nuvarande budget, förutsatt att S-politikerna enbart lär sig uttala ordet ”spara” när det gäller statsutgifter. Jag skulle själv med en rödpenna på några timmar kunna stryka bort utgifter som idag är helt onödiga för ett gott samhälles behov.

Mina pennstreck skulle omedelbart rikta sig mot den S-märkta statens utgifter för ideologisk kontroll av medborgarna. En tredjedel av besparingsbehovet, dvs 30 miljarder, kan SIDA direkt stå för (kvar hos SIDA finns ändå 10 miljarder, vilket räcker mer än väl för utlandsgåvor).

Återstående behov av pengar, dvs 70 miljarder, skrapas fram genom en bastant översyn över vilka statliga myndigheter som bör läggas ned. Det finns säker minst hundra myndigheter som bara finns till för att legitimera att allt står väl till i vänsterns Sverige. En god del av statens kulturbudget och statsbidrag till politiska partier och tidningar skulle jag likaså med glädje stryka ett streck över. Märk väl att den större delen av den svenska välfärden inte skulle drabbas! I skottgluggen står ju främst röda streck över S-partiets politiska överbyggnad, dvs skattepengar till tusentals ändamål för ideologisk kontroll av det samhälle man själv byggt.

Att Sverige får ett försvar värt namnet blir en god följd. Ännu bättre är lärdomen av den politiska läxan att politikerna måste kunna hushålla med medborgarnas pengar. Slutligen, den allra främsta effekten av min rödpenna är att det sätts en punkt för sossarnas politiska era i Sverige. Då de förlorar kontrollen över samhällsideologin brakar nämligen partiet snart samman.

Varför har oppositionens partier ännu inte förstått detta?Mitt enda svar är att de i grunden köpt idén om S-partiets kontrollsamhälle.

Torsten Sandström

Författaren och filosofen Lars Gustafsson hade på sin tid en förunderlig förmåga att se motsättningar och (för många iakttagare) dolda politiska mönster i 1980-talets Sverige. Hans skriverier om medievänsterns framväxt och dominans har tyvärr ännu bäring i dagens Sverige.

Ett fenomen möter vi var dag i den statsfinansierade televisivionen, i Aftonbladet, i DN och faktiskt understundom även i SvD. Det brukar kallas ”privilegiet att formulera dagens politiska problem”. Det rör sig alltså inte om att lägga örat mot marken och försöka avläsa stämningar hos breda svenska folklager. Nej tvärtom är det fråga om en spridning av ett slags åsiktsmonopol från mediernas höga elfenbenstorn, i syfte att tala om för allmogen vilka åsikter och vilken politik som bör gälla i landet.

Det är vänsterns credo som basuneras ut. I och med att alternativa idéer och lösningar inte alls diskuteras – möjligtvis skändas deras förespråkare – så skapar medierna en typ av politisk järnridå tvärs igenom den svenska nationen. Privilegiet att formulera vänsterns dagsproblem är, enligt min mening, huvudorsaken till dagens trånga åsiktskorridor och den form av politiska korrekthet som jag brukar ondgöra mig över.

Privilegiets bas i statsreglerade medier har faktiskt förvandlat Sverige till en stat med totalitära inslag. Detta har redan 1971 påtalats av den brittiska författaren Roland Huntford, i hans bok ”The New Totalitarians” ( ”Det blinda Sverige” i svensk översättning). Att vänstern ännu idag, år 2022, de facto har detta mediala åsiktsmonopol – när Ukraina invaderas Putin – illustrerar den svenska nationens prekära politiska situation. Vänsterns har som bekant i decennier påhejat en svensk avrustning – tyvärr villigt understödd av Reinfeldts regering. Nu härjas Europa av ett nytt allvarligt anfallskrig.

Gustafsson var också profetisk genom sina tankar om mediavänsterns förkärlek för ”katastrofteorier”. På hans tid spred vänterjournalister budskap om svält, fattigdom. kvinnoförtryck, en ny istid och reaktorhaverier. I backspegeln framstår dessa ämnen – förutom möjligtvis kvinnofrågan – som närmast tagna ur luften. Alltså som vänsterpolitiska fantasier.

Det intressanta är att även dagens ”klimatskräck” passar som hand i handske i Gustafssons analys från förr. Även när det gäller klimatet är vänsterns vetenskapliga underlag synnerligen darrigt. Det vet ledande medieföretags ägare och tyngre journalister. Man vet alltså att IPCC:s analyser inte är vetenskapligt säkra. Men man förklarar ändå klimathetsen med den sk försiktighetsprincipen. Det vill säga: ifall IPCC har rätt så kommer utsläppen av CO2 att öka temperaturen katastrofalt. Att Bonnierkoncernen har gjort ett sådant politiskt ställningstagande har Heidi Avellan på Sydsvenskan nämligen avslöjat för mig. Man talar inte öppet om för allmänheten att man bygger sin klimathets enbart på riskanalyser, utan propagerar sanningslöst för att det råder konsensus inom forskningen om att vetenskapsläget är klart. https://anti-pk-bloggen.se/2019/10/19/heidi-avellan-forklarar-varfor-medierna-morkar-alternativa-forklaringar-till-uppvarmningen/

Att konsensus inte alls råder bevisas genom den månghövdade internationella forskarsammanslutningen Clintel. http://clintel.org

Alla måste få upp ögonen för vilket allvarligt politiskt spel som vänstermedia bedriver. Först en ödesdiger nerrustning av svenska nationen. Sedan en storskalig och kolossalt kostnadskrävande satsning på ett föga säkert klimatscenario.

Det som sker har förstås en politisk förklaring. Huntford gav i sin bok en skiss över socialdemokratins bygge av en betongstat, med S-partiets makt i toppen över samhällskroppen via sina kollektiva organisationer. Han beskriver tydligt Olof Palmes uttalade intresse för behovet av statens medieföretag. Idag vill jag säga att Palme och vänstern närmast fått som de vill.

Enligt min mening har mediavänstern nu nått vägs ände. Det är hög tid för ett öppet och kritiskt samtal. Och att slänga vänsterns katastrofala teorier och skräckbudskap på skräphögen. Jag kommer att utveckla detta tema framöver. Om inte sossarnas snart hundraåriga maktnätverk bryts kommer Sverige aldrig att få uppleva reell politisk frihet. Vi är idag delvis förslavade.

Torsten Sandström

I krigstider påminns vi om vad ett försvar ska användas till. När behov uppkommer ska det finnas till för att effektivast möjligt bekämpa fienden.

Bilden ovan – publicerad på den sk kvinnodagen – visar hur det svenska försvaret fungerat sedan några decennier tillbaks. Eller rättare sagt hur det inte fungerat. Då varken befäl, trupp, krigsmateriel eller ammunition finns på plats så används i sossarnas Sverige försvaret för inhemsk politisk opinionsbildning.

Ryssarna skrattar åt annonsen öppna besked om brist på svensk väpnad beredskap. De skrattar också åt en svensk försvarsminister som i sin ungdom vägrat bära vapen i egenskap av värnpliktig. Sedan många är sköter han svensk försvarspolitik. Vem sjutton kan tro på att 2% av BNP kommer att användas med maximal nytta för landets försvar? Skratten hörs från Moskva.

Jag kan däremot hålla mig för skratt.

Torsten Sandström

Det är lika bra att säga det direkt. Jag har aldrig varit kristen eller gudstroende. Jag vill nu bara påpeka att den största ideologiska förändringen som skett under mitt liv – frånsett sovjetkommunismens fall – avser den kristna religionen i Sverige. Ett system som i min barndom inte stod så långt från centrum i samhället har idag förvandlats till en spillra, bestående av en gles skara ljumt troende och ritualister. Samt en feta skara präster med olika titlar, avkragade eller inte.

Man kan kanske säga att de kristna dogmerna blivit omoderna. Två tusen år gamla berättelser har kommit att sakna lockelse som förklaring till människans existens år 2022. Till detta har förstås vetenskapens rön bidragit. Lika intressant är att S-partiets huvudflank dessutom verkat starkt för att politiken ska inriktas mot livet i nutid och inte något himmelskt efterliv. Jag har inget mot denna politiska tanke.

Därför är det faktiskt stor komik att se hur den skadeskjutna Svenska kyrkan idag tonar fram. Inte är det så att tonläget höjts och Bibelns ord fått mer framträdande plats. Nej. tvärtom. Dagens Svenska kyrka har utvecklats till ett slags system för avlöning av kyrkans personal, där de centrala mytiska trosaktörerna – Gud, Jesus och den heliga ande – numera beskrivs som symboler för en diffus högre makt. Ambitionen tycks vara att rädda vad som räddas kan för att bevara åtminstone en strimma av tradition och ritualer vid dop, bröllop och begravningar.

Störst komik i detta perspektiv är ändå att betrakta Svenska kyrkans styrelse. Som förste vice ordförande (till ärkebiskopen) tronar Vanja Lundby Wedin. Alltså en representant för den politiska rörelse som verksamt bidragit till nationens enastående avkristnande. Även i övrigt syns en hop partipolitiker i kyrkans styrelse. På så vis illustreras med största tydlighet hur den kristna tron förvandlats till en slags helig värdegrund, som består av rader av politiska trossatser.

För mig som står utanför är detta helt okej. Men något för framtiden vinnande kristet koncept är det förstås inte fråga om.

Till S-partiets förstatligande och kontroll av den svenska kultursektorn hör ett ansvar för insamling av pengar till finansiering av den svenska kyrkospillra som ännu finns kvar. Dessutom har det slutliga ceremonielet kring medborgarnas begravning förstatligats. Du, jag och våra efterlevande anses inte längre ens kapabla att ta hand om och betala efterlivets mödor. I stället är det S-partiets allomfattande svenska stat som via begravningsavgifter på skattsedeln varje år kräver ut de medel som behövs (och ännu mer därtill, som vanligt). Varje samhällsfenomen som kan skådas försöker S-partiet som vanligt förvandla till en källa för att med tvång kräva ut skatt av medborgarna. Det är eländigt att skåda vad ett hukande svenskt folk tvingas vara med om.

Det sägs att statskyrkan är avvecklad. Det är nog inte sant. Svenskt trosliv har ersatts av sossestatens ideologiska gemenskap. Gustav Vasa hade inte kunnat göra det mycket effektivare. Men för mig är det svårt att förstå att förnuftiga medborgare kan lita på såväl sossepartiet som dess nya föga kristna trossamfund.

Torsten Sandström

PS! En vän har tipsat mig om ännu en intressant sosse, Ulla Löfven, som presenteras så här å Wikipedia:

Ulla Löfven definierar sig inte som kristen (Kyrkans tidning 22/6 2017) men har ett starkt kyrkopolitiskt engagemang. Hon är ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet. I Stockholm har hon varit kyrkofullmäktiges ordförande och sitter i kyrkorådet i Adolf Fredriks församling.

För att travestera min barndoms geografiboks ramsa om Medelpads sågverk: S vid S, varthelst jag såg, jag såg en sosse …

Ofta är tidskriften Kvartal läsvärd, om än något trist i ambitionen att understundom kvotera korrekt förutsägbara debattörer från vänstern. På så vis blir tidskriften delvis karaktärslös. Man vågar inte ta ställning då det behövs. Därför hajar jag till idag. Så här utbrister den digitala Kvartal:

Varken jag eller Hedborg har kunskap om Putins faktiska själsliga hälsa. Så bara av den anledningen är Kvartals rubrik off side. Men än värre. Den som liksom Hedborg friskförklarar Putin tar ytterligare ett steg ut på den politiska gungflyn. Man kan ju ledas till motsatsslutet att han är fullt frisk själsligen.

Säkert har Hedborg rätt i påståendet om Putins historiska övertygelse. I likhet med sin föregångare vad gäller anfallskrig, Hitler, har Putin kokat samman en ofattbar soppa som går ut på att hans Ryssland är ett slags herrefolk, med rätt till territorier som tolkas fram ur historiens dunkel. Och vad värre är, tankar som används för de mest brutala eller hänsynslösa syften.

Putins beteende är inte unikt. Men det är mycket ovanligt och förmodligen ett tecken på en form av själslig störning. Den yttrar sig i en oförmåga till en sansad och balanserad analys av den historiska verkligheten. I så fall en synnerligen allvarlig själslig rubbning i den roll Putin erövrat. Därför blir rubriken i Kvartal missvisande och nästan förlåtande i sin förbehållslösa friskförklaring.

Enligt min lekmannauppfattning är Putin livsfarlig. Han är från vettet.

Slutligen en fundering över vänsterliberalers världssyn. Man tycks vilja tro gott om alla. Trots att historien visar att vissa människor är onda, dvs hänsynslösa mot sin omgivning. Länge trodde vänsterliberaler på Hitlers löften, exv i München 1938. Och hela vänstern har svårt att se den ondska som utvecklas i invandrarnas klaner runtom i förorterna. Man skyller på socioekonomiska orsaker. Naturligtvis är det så att vissa människor utvecklar goda drag, andra förfaller till hänsynslöshet. En avvaktande eller kritisk attityd är därför att föredra i väntan på positiva besked.

Torsten Sandström

S-partiet är så vant vid att falla undan för Sovjetunionen eller Ryssland så att det blivit ett sömngångarbeteende hos nutidens B-lagspolitiker inom sossarnas ledning. En skock politiker som hoppas på fred.

Idag påstår s-regeringen att en snabb ansökan om medlemskap i NATO skulle destabilisera nordvästra Europa. Samtidigt som Finlands s-regering verkar vara på hugget med ett NATO-medlemskap för att snabbast möjligt få skydd av 5§ i NATO-stadgan.

Sossarna bär ett tungt delansvar för landets avrustning fram till idag. Nu tycks de förvärra läget och spela bort korten om en snabbansökan hos NATO. Trots att ryssarna just nu är upptagna – alltså passiviserade – genom ett mindre effektivt anfallskrig i Ukraina.

Jag har skrivit det förut. S-politik innebär sedan Tage Erlanders avgång en nationell fara för Sverige. Det skulle inte förvåna mig om finländarna blir medlemmar i NATO före Sverige. Och att Andersson än en gång skräms av Putin och Lavrov. Hon tycks hoppas på att andra nationer frivilligt ska hjälpa den svenska nationen vid ett anfall från öst. En självgod svensk statsledning tror nämligen att andra länder kommer att ställa upp på grund av att Sverige är ett föredöme för alla andra. Man inser inte att andra nationers politiker skrattar åt oss.

Torsten Sandström

Oavsett utgången av kriget i Ukraina är det uppenbart att Putins anfallsplan delvis grusats. Det är uppmuntrande att se att han liksom Hitler inte är något militärt geni. Båda dessa gangsters överskattar sin egen och den militära organisationens förmåga. Det vi ser är det vanliga tecknet på en diktatur – ingen vågar säga emot den ”store” ledaren.

Varför går det så dåligt för den ryska armén? Här följer en intressant text av Lawrence Freedman, professor em i krigsvetenskap vid Kings College i London. Han pekar på hur faktorerna yta (space) och tid verkat till ryssarnas nackdel. Freedman beskriver hur ryssarna – mötta av fientliga nålstick – kört fast i norra Ukrainas leriga vidder. Militär personal och materiel är inte heller alls i gott skick. Det tycks därför klart att Putin, förmodligen under den desperation som en diktator förmår visa, söker efter lösningar att komma ur den knipa som han själv vållat sin nation. Och ännu har den ryska ekonomins förfall inte fullt ut slagit mot Putin.

Det finns alltså tecken till en ljusning i allt mörker, förutsatt att inte den enväldige Putin trycker på knappen till nationens kärnvapen. Denna möjlighet saknade som bekant Hitler.

Läs gärna följande bra text!

https://samf.substack.com/p/space-and-time?utm_medium=email&action=share

Torsten Sandström

Visste du att drygt 50% av av det pris du betalar vid pumpen för bensin eller diesel är skatt. Om råvarupriset skenar, som nu är fallet, blir alltså sossarnas stat bara rikare. Detta är ju helt åt skogen. Lagen måste ändras så att skattesatsen justeras nedåt månadsvis efter råvarans ökade pris.

A propå åt skogen. Så här skriver Energimyndigheten som förklaring till att mackarna måste tillhandahålla drivmedel som har en tillsats av extra dyrbar skogsråvara:

Reduktionsplikten innebär ett mer långsiktigt styrmedel jämfört med tidigare skattenedsättning och bidrar till användningen av mer klimatsmarta biodrivmedel. Styrmedlet ska bland annat bidra till att nå det nationella målet om 70 procent minskade växthusgasutsläpp från inrikes transporter till 2030.

Alltså husbonden(S) röst. Men hallå! Även förbränning av skogsråvara i flytande form ger ju upphov till CO2! Så inte är skogsråvaror så extremt nyttiga, även om de är är förnybara. Så bara ordet ”reduktionsplikt” är rena propagandan. Inte reduceras utsläppen av CO2. Men skogsägare och bränslesäljare gnuggar förstås händerna.

Och du står där som en fåne med bilen på macken. Dyrare bensin som dessutom har lägre energieffekt per km. Tala om ett stort politiskt bedrägeri! Svenska folket är grundlurat. Men vilka alternativ har man egentligen i höstens val?

Torsten Sandström

Under nästan hundra år har Socialdemokraterna apterat den svenska statsapparaten med rader av sina förtrogna. Tusen och åter tusen lojala sossar har i stat och kommun fått jobb som går ut på att kontrollera, styra och framfört allt dela ut bidrag. Centrala kuggar i maskineriet har var S-partiets egna satelliter, i stil med LO, Hyresgästerna, ABF, COOP med fleras inflätning i den korporativa svenska statsapparaten. Allt har byggts efter en stor röd ritning samt under en enorm utvidgning av den svenska byråkratin, som förmodligen blivit störst i Europa per antalet medborgare mätt. Alltså några hundra tusen personer som gjorts beroende av den svenska modell som sossarna medvetet i åratal byggt upp. Bara genom att ta jobben ifrån mängder av dessa kollaboratörer öppnas dörren till det nya Sverige.

Jag skriver detta med tanke på Moderaternas och den övriga oppositionens frånvaro av beredskap om vad som behövs i vårt land, som går till val i höst. Inte hör jag ett knyst om hotet från det korporativa Sverige. Inte hör jag något om S-strategin att bygga lojalitet mellan det egna partiet och centrala myndigheter. Inte hör jag något om behovet att städa upp i myndigheternas Sverige för att lokalisera strukturer som S-partiet apterat samt för att spara de stora skattepengar som föder dem.

Min bild är att Moderaterna i huvudsak accepterat sossarnas bild av hur Sverige ska styras. Idealet tyck vara sossepolitik light. Därför talar det mesta för att ett eventuellt regeringsskifte inte kommer att lösa nationens stora strukturproblem heller denna gång. En ny regering kommer i grunden att fortsätta i S-partiets fotspår, särskilt som Centern och SD delar många av sossarnas politiska värderingar. Alltså kvar vid det gamla eller the easiest way out of it.

Om inte Moderaterna talar klarspråk om vad en förnyelse av Sverige betyder för den gigantiska stoppkloss i betong som S-partiet byggt upp under snart ett sekel talar allt för att vi – vid en valförlust för S – ändå kommer att få se ytterligare fyra år med sossepolitik. Kristersson gör alltså som Reinfeldt. Det är uppenbart att S-partiets haft stor framgång med att få oppositionen att tänka som normala sossar. Vänstern har verkligen utnyttjat sin makt att forma det politiska samtalet i Sverige.

Detta är min allvarliga bild av hur stämningsläget är inom den svenska politiska klassen. Detta trots att stora författare skrivit realistiska skräckskildringar om hur socialism och kommunism fungerar.

Jag ryser.

Torsten Sandström

Det ryska anfallskriget i Ukraina upptar mångas medvetanden. Det finns knappast plats i hjärnan för tankar om annat. Människor slaktas av den ryska krigsmaskinen. Folk som sedan tusen år levat sida vid sida, som grannar inom en likande kultur och med närstående språk dödas av sin ryska grannes soldater. Allt för att Rysslands ledare uppfattar sitt land som ett herrefolk. I likhet med Hitler önskar Putin att han ska bestämma över sina grannars liv. Han ser det som sin heliga uppgift. Och som diktator får han det krig som han beställt. Ingen vågar eller vill säga emot.

Som kritiker av det svenska politiska styret är jag förstås övertygad om att den svenska formen av demokrati klart är att föredra jämfört med systemet i Ryssland. Men jag måste ändå framhålla att svenska politiker lika fullt måste verka för att fördjupa den svenska demokratin. Vårt maskineri gnisslar. Och även i Sverige finns en politisk elit som år efter år med diskutabla metoder kämpar för att behålla makten.

Om förnyelse talas nästan inget. Svenska politiker, som ständigt ser sin nation som ett föredöme för jordklotets alla folk måste tala om för oss på hemmaplan varför demokratibygget ska anses färdigt. Finns det verkligen inte vägar till en fördjupad demokrati?

Svenska politiker är oss svaret skyldiga. Det räcker inte med att vara bättre än Putin.

Torsten Sandström

Denna blogg har många besök per dygn. Nu i genomsnitt 1.000 personer som klickar in för att kolla varje dag. Det finns alltså många som är för ett öppet och kritiskt samtal. Trots åsiktskorridorens trängsel. Det är ändå något positivt som är värt att notera.

Tack för det!

T.S.

Sveriges politiska utveckling under 2000-talet är djupt problematisk. Strukturproblemen hopas olösta. En tung beskattning används för dåligt genomtänkta bidrag i syfte att hålla samman samhällskroppen. Eller rättare sagt hålla sossarna kvar vid makten. Det vill säga ett parti som sedan länge utvecklats till ett rent maktparti med en verklighetsfrämmande kompass.

Detta parti har i åratal drivit en antikverad neutralitetspolitik – dvs en alliansfrihet i ord, men inte i verkligheten. Följden har blivit att nationen hamnat utanför 5§ i natostadgan, om en rätt till bistånd vid ett ev anfall. Och detta har skett samtidigt som försvaret nära nog lagts ned. Visst några JAS-plan, men i realiteten inte de soldater som behövs för försvar av landet. Det berättas till och med att nationen idag har brist på ammunition till de få vapen som finns…

Denna stolliga politik har nu ställt S-regeringen mot väggen. Ryskt anfallskrig i Ukraina, med illa förtäckta hot mot Sverige. Detta kan innebära att sossarnas yrkespolitiker nu kan tvingas göra en snabb U-sväng, i syfte att fem i tolv försöka hoppa på NATO-tåget. Det är bra om det sker, men hade definitivt varit bättre om det skett senast 2014, då Putin visade det hänsynslösa ansikte, som många redan visste att han hade.

Sossarna har alltså kapitalt misslyckats vid makten. Nu avser man att fortsatt regera landet, med en politik utan annan kurs än att försöka köpa röster med löften om bidrag i höstens val.

Det är bedrövligt att skåda S-ledningens styre av Sverige. Lika trist är att se hur vänstermedia – statsfinansierade och inte minst de i Bonniers regi – håller S om ryggen via något slags trygghetstänk. Snart har idealet om öppenhet och förnuftig politik ersatts med den sk försiktighetsprincipen. Vilken innebär: hellre röd än död.

Torsten Sandström

Bakom den åsiktskorridor som ofta diskuterats finns en utveckling av det svenska samhället i en delvis auktoritär riktning. Det rör sig om en politisk vänsterkultur som tagit sig uppenbart dogmatiska former och genom mediernas förmedling resulterat i den politiska korrekthet som jag fortlöpande studerar.

Jag tror att denna frånvaro av öppenhet och kritisk diskussion kommer att få allvarliga konsekvenser för den svenska nationen på sikt. Redan idag syns för övrigt spår av kraftiga verbala angrepp mot oliktänkande.

Det pågående ryska kriget i Ukraina kan kanske hjälpa oss att förstå vilka risker även mildare former av auktoritär politik kan få. Det sägs att kriget inte följer den plan som en snäv krets kring Putin dikterat. Det går med andra ord sämre än tänkt. Orsaken påstår initierade bero på att få vågar framför kritiska synpunkter på strategiska beslut till den högsta ledningen, dvs Putin. Detta är en väl känt problem inom diktaturer. Få om någon vågar vara budbärare till en diktatoriska ledning. Denna rädsla innebär att saker går i stå och grus hamnar i ledningens maskineri i en accelererande spiral, som skapar ytterligare problem. Å sin sida blir den högsta ledningen alltmer isolerad. Även hos den växer en rädsla fram – för revolt eller attentat. Genom en auktoritär spiral skapas ett rädslans samhälle.

Även om Sverige givetvis inte är slutet på ett vis som kan jämföras med Ryssland, menar jag att det finns tecken på en begränsad öppenhet i debatten av orsaker som beror på att ett mer auktoritärt klimat spritts av politiker och mediavänstern. Vi ser i vardagen hur människor inte vågar säga vad de tycker på grund av en åsiktskorridor som dikterar vad som är korrekt respektive inkorrekt. Det sker på jobbet, i föreningslivet, på middagsbjudningar osv. Alltför få vågar höja rösten för att framföra ett budskap som inte står i ton med den officiella synen på tillåtna åsikter. För att bara ta ett exempel: nästan ingen vågar 2022 tala om att en politisk klass vuxit fram i vårt land.

Det är denna vardagliga kontroll av medborgarna som den svenska mediavänstern hanterar. Det är också den som gjort att det politiska Sverige framstår som en betongkoloss. Rädslan har skapat ett folk som hukar. Inte bara i det vardagliga samtalet. Utan också framför valurnan. Det är uppenbarligen så mediavänstern och politikerna vill ha det.

Men inte jag!

Torsten Sandström

DN proklamerar idag följande:

Forskare: Stängda skolor kan ha minskat psykisk ohälsa

Det berättas att antalet vårdkontakter och utskrifter av medicinrecept till skolelever har minskat under coronaepidemins neddragningar i skolan. Forskarna tror att det kan bero på minskad stress.

Budskapet är i förlängningen att det är farligt att gå i skolan. Något som många vänsterpolitiker och pedagogbyråkrater också förfaller mena. Därför ska kraven i skolan begränsas så att alla mår bra, tycks de mena. Sommarlov året om förefaller därför vara rätta lösningen. Jag tar mig för pannan.

Förr ansågs stress och ängslan över höga krav i skolan som något nödvändigt ont. Det vill säga något som innebar att eleverna tvingades skärpa sig och ”lägga manken till” (ett numera dödskallemärkt uttryck, som användes innan psykologerna dömt ut tankar om krav i denna riktning). Nu är naturliga reaktioner om stress och ängslan något ont, som dessutom skapar sjukdomsdiagnoser. Beviset är att läkarbesöken minskar då eleverna är hemma i frihet framför sina telefoner. Alltså skapar skolgång psykisk ohälsa.

Jag menar att rapporteringen är ännu ett tecken på sjukdom i samhället. Nyttiga och naturliga sociala krav som ogillas av vissa elever (och deras föräldrar) ger numera upphov till sjukdomsdiagnoser. Dagens rapport visar hur samhällsforskare väljer uppgifter utan förnuft och skriver rapporter utan kritisk distans.

Det svenska folkets barn är inte sjukare än andra nationers ungdomar. Risken är däremot stor att generationer av unga kommer att sjunka ned i sjukdom genom samhällets påfallande iver att utfärda allsköns diagnoser och skriva ut recept.

Det är svenska politiker, läkare, forskare och inte minst journalister som är från vettet.

Torsten Sandström

Hur kommer det sig att västerlandet – och nu särskilt Sverige – har hamnat i dagens politiska konflikt mellan å ena sidan en vänster som skriar om konspirationsteorier och fake news och å andra sidan en populistisk höger, som i Trumps anda försöker montera ned delar av den traditionella demokratin? Det är en bra fråga, som man brukar säga. Men finns det något bra svar? Jag tror det.

Jag ser nämligen en spiral som utvecklats i ond riktning. Startpunkten för svensk del är demokratins utveckling under de senare 50 åren. Vi ser en politisk klass som – med tämligen små åsiktsskillnader i sak – har prenumererat på makten över nationen. Metoden har varit att försöka framställa smärre oliktänkande som djupa klyftor. Föreställ dig därför en samlad politisk linje från Palme-Carlsson-Bildt-Persson- Reinfeld och fram till Löfven/Andersson. Även om vissa reformer givetvis genomförts, än åt vänster, än åt höger, har tyvärr i praktiken enighet rått om att inte göra något åt de stora politiska strukturfrågorna. Visst har man som sagt bråkat i ord om dem. Men inte i så mycket i handling. Man kan därför säga att grundproblemen avseende skola, hyresbostäder, rättsväsende, vårdens tillgänglighet, försvar, skattetryck mm legat i politisk träda. Partierna har inte vågat ta itu med problemen. De har alltså hållit sig inom en ganska snäv korridor av åsikter.

Detta har i steg två medfört ett folkligt missnöje. Riksdagsvalens efterspel har inte fört med sig någon lösning på det som breda folklager önskar. Politiker och partier har – under vederbörligt käbbel – inte kunnat, eller önskat, lösa nationens ödesfrågor. I stället har bidragsreformer – än hit, än dit – satts in för att ge ett sken av att något viktigt händer. Men de stora frågorna kvarstår olösta. Och nya allvarliga problem har sannerligen dykt upp.

Låt mig bara ta klanvåldets utbredning som ett exempel. Missnöjet har lett till ett ställningskrig mellan politiker och folkopinion. Men däremot inte i särskilt stora konflikter mellan partierna, som de senaste tio åren tycks ha tagits på sängen av den storskaliga invandringen. Vi talar om en miljon nyanlända (dvs 10% av befintliga boende i landet!). Denna inflyttning har det svenska asylsystemet – inte klarat av att hantera. Inflödet startades genom Reinfeldts ”öppna hjärtan”. Och fortsatte genom en vilsen hantering och tillämpning av utlänningslagen under två valperioder med sosseregeringar. Frånvaron av integration, uppkomsten av kulturkonflikter, skolstök, gettobostäder, oförmåga att verkställa utvisningar och blodigt klanvåld har blivit en del av vardagen i det tidigare lunga Sverige. Följden har i steg tre blivit en förstärkt högerpopulism, med tämligen förklarliga inslag av förakt mot eliten och det demokratiska systemet. Politikerna har utfärdat vallöften, men inte klarat av sin uppgift. Och medierna har backat upp eliten. Ett resolut politiskt handlande från de etablerade partierna har alltså uteblivit.

I steg fyra har därför konflikten ytterligare eskalerat mellan politiker och folkliga strömningar, vilka alltmer sett Trump och högerextrema krafter som ideal (till och med hyllning av Orban och förståelse för Putin är med i bilden). I stället för en korrekt analys och ny strategi – en form av resultatpolitik avseende demokrati- och strukturfrågorna – har alltså det svenska politiska etablissemanget gått till motanfall mot högerpopulismen.

Utan att alltså vilja fundera över de djupare orsakerna till missnöjet har en allvarlig politisk pajkastning inletts mot en inte så liten, men vilsen, folkopinion. Utan att se sin egen roll har alltså den politiska klassen börjat anklaga motsidan för demokratiförakt och att vara konspiratörer eller fara med fake news. Det ligger förvisso en del i anklagelserna. Men till saken hör att traditionella medier i huvudsak tagit ställning för yrkespolitikernas agerande. Och den springande punkten är att politiker och gammelmedier inte har kunnat bemöta ett alltmer högljutt folkligt missnöje på sociala medier. Vi befinner oss därför nu i ett dödläge i relationen mellan politiker och väljare: elitens påstående om demokratiförakt har på Internet bemötts med politikerförakt.

Enligt min mening måste denna negativa spiral brytas. Det är förstås enklare sagt än gjort. Men för att använda ett simpelt fotbollsspråk är bollen hos den politiska klassen. En fortsättning på den passiva linje som hittills valts kommer nämligen att leda till ännu mer elände. Till bilden hör nämligen en ung generation som knappast läser tidningar eller lyssnar på de statsfinansierade mediernas tillrättalagda ord. De unga får som bekant sina idéer i huvudsak från Internet. Den enda tänkbara lösning jag kan se är därför ett stort politisk omtag från partiernas sida (alltså från de som tyvärr är djupt insyltade i vad som hänt). Det som krävs är en fördjupning av den svenska demokratin som ger en politik med förankring i breda folklager. Vanligt folk måste kunna se att deras åsikter avspeglas i Riksdagen och inte filtreras bort genom partiernas kanslier. Svaga politiker måste kunna avpolleteras av väljarna och inte bara genom partiernas elitära kanslier.

Den enda lösning jag kan se är således rejäla inslag av direkt demokrati. Alltså ett direkt ansvar för varje politiker och inte de partier som idag kommenderar sina knapptryckare. Alltså röstning på person och inte främst på parti (även om partierna givetvis tillåts nominera kandidater inför valen). Regler om rotation bland de folkvalda tillhör samma tankelinje, dvs en växling vid makten (pga att makt riskerar att korrumpera). Dessutom behövs nya regler om beslutande folkomröstningar, som tillåts äga rum då exv 200.000 namnunderskrifter finns mot ett lagförslag.

Min enkla spiralmodell pekar på att det är bråttom. Då grundlagsändringar krävs måste kloka politiker alltså rivstarta genom att snarast visa sina ambitioner till förnyelse. Problemet är dock att den politiska klassens intressen råkar i kläm genom det jag skriver. Den enda ledande politiker som jag hittills hört visa mod i denna riktning är KD:s Ebba Busch. På tal om en nedläggning av landstingen/regionerna säger hon ”att många politiker kommer att förlora sina jobb”. Detta är på sätt och vis pudelns kärna.

Torsten Sandström

Följande rapporteras av Sydsvenskan i kväll:

Hundratals svenskar uppges vara intresserade av att strida för Ukrainas internationella brigad. På torsdag åker de första svenska frivilliga dit.

Det rör sig enligt min mening om svenskar, som fattat mycket modiga beslut. De ställer upp för demokratin mot den ryska typen av auktoritär kommunism. Putin hyllar som bekant Stalin, som blivit hans självvalda spegelbild, tycks det. Unga svenska män satsar alltså sina liv mot risken för att människor i Rysslands omgivning ska förslavas under Putin. Eller att mänskligheten utplånas genom hans kärnvapenkrig.

Det vi ser är alltså en motsvarighet till modiga svenskars stöd till Finland under senaste världskriget. Som drygt 70-årig gubbe blir jag faktiskt stolt över att läsa att svenska ungdomar satsar sina liv mot Putin.

Torsten Sandström

Den svenska rättsordningen hotas ständigt genom politikers klåfingrighet. Än vill en statsminister inte lämna ut dokument på begäran av den statliga coronakommissionen. Än myglar ministrar med myndighetsföreträdare. Och den chef som tvingas avgå för en insats i sitt partis tjänst kan vara tämligen säker på pay-back i form av nytt fint jobb. Till och med nyligen som statssekreterare till just statsministern.

I detta nätverk kan tyvärr jurister spela viktiga roller för att legitimera att allt som sker är okej. Alltså en form av fiffel för att skydda makthavare. Dessa jurister ser alltså kamrater framför principer. Man blir därmed en person som den politiska klassen kan lita på. Man kan därför säga att de tillhör samma elit.

Ett exempel är Susanne Eberstein, en långtradarsosse med jur kand examen. En spindel i S-nätet med juristutbildning är synnerligen användbar, i stil med Bodström far, son och dotter (den sistnämnde chef på statsfinansierade SR). Eberstein är före detta riksdagsledamot, vice talman, ledamot av Domarnämnden och nu senast ordförande i Riksbankens fullmäktige. I denna roll pläderar hon för att ett Riksbanksbeslut om obligationslån till börsnoterade företag inte ska medföra jäv för Riksbankens chef och en annan i den högsta ledningen. Det visar sig att hon som kontrollör av Riksbanken godtagit en intern bankutredning som kommit fram till att jäv inte förelåg.

Som jurist får man lära sig att ingen som riskerar ha eget intresse i ett offentligt ärende ska delta i beslutsfattandet. Sak samma gäller faktiskt inom aktiebolag, ekonomiska föreningar, bostadsrättsföreningar osv. Bara ett hot om att man kan ha exv ekonomiskt intresse i ärendet gör att man måste anmäla jäv. Det räcker alltså med en potentiell risk.

Alltså har Eberstein brustit i sin roll som statlig kontrollant av korrekt beslutsfattande. Det är inte bara pinsamt utan allvarligt när jurister agerar som rättsstatens dödgrävare. Hon har uppenbarligen känt större ansvar för etablissemanget än för att peka på en felaktig handläggning.

Jäv är en fråga om skydd för rättsstaten. Eberstein borde alltså ha påtalat saken, även om det visar sig att beslutet – frånsett de jäviga – fattats med tillräcklig majoritet. Juridik är en fråga om höga principer än ostörd sammanhållning inom den politiska klassen. Låt därför Eberstein stå där i skamvrån med sin serafimermedalj i 12e storleken om halsen.

Torsten Sandström

Dagens krig i Ukraina utspelar sig inte bara i den blodiga verkligheten utan också över internet och stora nyhetssajter som exv CNN, BBC World, Al Jazeera osv. Framför datorn på köksbordet bestäms folkets stöd för respektive krigande part.

Under senaste veckan har vi sett hur Putin axlat Hitlers avlagda roll som ond krigsfurste. Liksom under Hitler verkar generalerna bara agera bönder i schackparti. Skrämda och åthutade duckar de vid bordet ett par tiotals meter från führern. Ledaren tror sig snabbt kunna lägga under sig en en självständig och fri grannation – nästan dubbelts så stor till ytan som Polen eller Tyskland och med 40 miljoner sedan 2014 ilskna medborgare. Putin lägger ut sin besynnerliga personliga syn på världen. Han hotar fria nationer med atomvapen – och får genom ett välregisserad skådespel i tevestudion stöd från sina hukande rådgivare. Och så släpps krigets helvete löst.

Men bara efter några dagar tycks kriget i Ukraina inte alls gå som Putin i sin kammare bestämt. Dessutom har USA:s och Europas makter och folk via tevens bilder plötsligt fått klart för sig att Putin är en diktator i Hitlers fotspår. En person med samma syn på sig själv som sin föregångare. Ukraina får ett internationellt stöd utan motstycke. Och de finansiella sanktionerna mot Ryssland gör att nationens ekonomi allvarligt hotas. Dessutom riktas personliga sanktioner mot Putin och hans oligarker, vilkas reaktioner ofta är viktigare för Putin än vad hans stenhårt tyglade folk anser.

I detta drama framträder så en joker vid namn Zelenskyj. Framför tevekameran står en filmkomiker, som nu agerar som president. Och en bestämd och klok sådan. En person som liknar 1960-talets svenska MAD:s Alfred E Neuman, såväl i bild som i handling. Plötsligt ser det ut som om denne folkets man kan komma att hota den enväldige Putins personliga plan.

Med ens finns det en möjlighet att MAD:s man i bästa streetsmarta ikonstil till och med kan ta hem det blodiga världspolitiska spelet i Ukraina. David tycks ha en chans att utsätta Goliat för nederlag. Och förpassa Putin till den plats där han rätteligen hör hemma, dvs historiens samlingsplats för blodtörstiga förtryckare.

Utan Internet hade kanske inte detta otäcka skådespel fått ett lyckligt slut. Om nu inte Putin spelar ut sitt sista kort. Frågan är om det finns någon som kan stoppa honom från att trycka på atombombs-appen.

Då människor själva tar del av livet över Internet – såväl propagandan som som den verkliga sanningen – händer det således märkliga saker. Gammelmedierna trängs alltmer undan av cyberspace. Det börjar bli dags att via den nya tekniken inhämta folkets åsikter oftare än vart fjärde år.

Torsten Sandström

Det finns flera oroande politiska mönster i nutiden. Men det kanske värsta är enligt min mening framväxten av en auktoritär och antidemokratisk front. Jag tänker alltså på hur Kina och Ryssland alltmer knyter band, som delvis hotar att kopplas till USA, ifall Trump eller hans anhängare vinner nästa presidentval.

Det vi ser är en begynnande stark allians mot den traditionella demokratin i väst. Kritisk och öppen analys ersätts av murkna nationella stämningar, där plats saknas för humanitära, medborgerliga och demokratiska traditioner. Ett system där ett fåtal dignitärer bestämmer över såväl politik och näringsliv. Ryssland och Kina vill kriga för utvidgning av sina gränser och önskar hålla folket under förtryck. Och Trump struntar i brett folkligt styre där alla medborgare önskas ta del (även svarta och kvinnor). Som marknadsorienterad liberal och demokrat är jag därför uppriktigt oroad över framtiden.

Min oro förstärks av att demokratiska politiker i Sverige och västvärlden inte vill ta allvar tydliga tendenser till misstro från vanliga människor mot elitens politiska roll. Även om demokratiska val givetvis hålls frigör sig den politiska klassen i väst stegvis från ett beroende av väljarna. Detta sker genom statsstöd till partier och medier samt genom val som tilllåter etablerade partier att kontrollera vilka som ska agera knapptryckare i parlamenten. En levande demokrati kräver en vilja att lyssna och maximalt inlemma vanliga människor i en nations styre. Därför krävs i Sverige och i västerlandet reformer som innebär tydliga steg mot direkt demokrati.

Om motsättningarna mellan demokratier och den auktoritära konstellationen ökar samtidigt som demokratiska politiker hyllar sina egna klassintressen kan det gå riktigt illa. Det är jag rädd för. Därför måste ledande svenska politiker öppet debattera vad som bör ske för en fördjupad demokrati.

Sist en enkel fundering. Svenskar sköter idag mängder av superviktiga angelägenheter hemma framför datorn via BankId i någon form. Tänk om medborgarna själva denna väg tilläts agera knapptryckare för att – på i grundlag angivna villkor – kunna skjuta upp ett förslag till lag från Riksdagen. Undantag kan göras från lagar exv om krig, försvar, nationella ekonomiska kristillstånd och akut folkhälsa.

Torsten Sandström

Så här skriver Systembolaget på sin hemsida:

Cirkulära flöden

Utvecklingen mot mer cirkulära flöden kommer att bli vägledande när Systembolagets butiker, lager, kontor och drift utvecklas på ett hållbart sätt. Vi har som strategiskt hållbarhetsmål att vi ska vara en cirkulär och fossilfri verksamhet år 2030. Det innebär att vi ska utnyttja producerat material så länge det går, och att återanvända och återvinna så långt det är möjligt. Arbetet med att ställa om har börjat.

Jahaja, skriver jag, som ofta går med engångsflaskor till återvinningscentralen. Och framför allt med pantsatta plåtburkar till ICA.

Det allvarliga är att man skriver en sak som är PK. Och sedan motsatsen. Systembolaget gör inte ens vad privatägda ICA gör! Alltså en tydlig ”greenwashing” i statlig regi. Alltså i det bolag som tills för några år sedan statsminister Persons fru fått i ”förläning”.

Torsten Sandström

Vanligtvis brukar jag gilla Uppdrag granskning (UG) på SVT. Ofta presteras sakligt strukturerad kritik, låt vara med stänk av mediernas vanliga krisscenarier. Men häromkvällen inträffade ett stolpskott eller till och med självmål. I ett nästan entimmeslångt reportage avsåg man att skildra det viktiga samhällsproblem som rör mångfalden av bokstavsdiagnoser för skolungdomar. Men reportaget blev ett psykologiskt inferno.

Man förväntar sig en saklig rapportering om varför alla bokstavsdiagnoser vuxit fram hos ett svenskt folk, som uppenbarligen förut varit friskt från likande symtom och sjukdomsförklaringar. Men om detta sades inget. I stället intervjuades rader av föräldrar och så kallade psykologiska experter. En bild av storskaligt ångest framkallades. Och dessutom en bild av att skola och vårdapparat ensamma bär ansvar för eländet.

Försök till alternativa förklaringar lyste alltså med sin frånvaro i UG:s ångestladdade bönemöte. En av bovarna i dramat, den skandalomsusade forskaren Christopher Gillberg, tilläts breda ut sig. Alltså en av de män och kvinnor som i Sverige startat den ångestlavin jag talar om. I åratal har mannen pläderat för en mångfald själsliga diagnoser som inte kan mätas med vanliga medicinska metoder om människans kropp. Alltså en via skrivbordsteorier utarbetad idélära. Ett utslag av forskningens intresse av att skapa nya särskilda discipliner inom en bredare krets av mänskliga krämpor. Med andra ord en strävan att genom specialisering klyva vanligt avvikande beteenden i en rad speciella själsdiagnoser.

Inom gruppen av ungdomar, som förr framträdde med naturliga variationer (nu avses inte allvarliga symptom), har ett oklart antal beteenden stämplats som sjukdomar och påklistrats rader av bokstavsdiagnoser. Följden har blivit en tsunami av vårdinsatser, skolbeslut och tablettförskrivningar, som drabbat denna grupp av unga. Samhällskostnaden bör sannolikt beräknas i miljarder. Såväl föräldrar som barn har följaktligen börjat se symptomen sjukdomar i stället för tämligen godartade naturliga variationer, som ofta är övergående eller i värsta fall kanske bara kräver tillfällig behandling i specialklasser. Det vill säga den metod som förr användes i besvärliga fall inom den naturliga variationen.

Den äldre metoden var human. Man såg den unges psyke som normalt skiftande, ifall blodprover, röntgen mm inte påvisade något annat. Och med fast behandling i familj och skola löstes flertalet problem på ett rimligt vis. Den unge eleven såg sig inte alltför stigmatiserad och gavs möjlighet att undvika den egotrippade och ångestladdade självsyn som UG:s reportage gav prov på.

Att Gillberg gavs scenplats var en av reportagets egendomligheter. En annan märklighet var att svenska politiker inte fick medverka i UG:s reportage , med undantag från en höjdare från regionsjukvården, som typiskt nog förespråkade ytterligare särlösningar från vården, skolans och övriga samhällets sida.

Jag påstår nämligen att svenska politiker bär huvudansvaret för dagens bedrövliga situation, där bokstavsdiagnoser påklistras personer som måste anses som tämligen normalt friska. Förklaringen är att det är politisk inkorrekt att ställa särkrav på föräldrar och barn inom gruppen normalt friska ungdomar. Det strider mot en snedvriden svensk jämlikhetstanke. Märk väl att föräldrarnas ansvar inte nämndes en enda gång i den studie i ångest som UG presterade. Deras ängslan är förståelig, särskilt med tanke på läkarnas och politikernas bollande med bokstäver. Men ångesten riktades genomgående utåt mot samhället, med understöd från psykologer och andra experter, plus den hukande städaren från vårdregionernas Sverige.

Enligt min mening är roten till det onda en förvriden medicinsk och politisk dogm om att vissa ungdomar inom normalvariationen är sjuka och måste ges en bokstavlig sjukdomsdiagnos. Följden blir givetvis per automatik att den svenska psykiska ohälsan uppmäts som kraftigt i stigande. I stället för att ta itu med stök och andra ordningsproblem i skolan och hemmet, så stämplas oroliga ungdomar som psykiskt sjuka, medicineras och därför ges största personliga uppmärksamhet i rollen som just psykiskt sjuka.

Jag menar att landets politiker egentligen bär huvudansvar för denna utveckling. Man vill undvika att samtal om problem, rörande: dagens skola, familjer med två förvärvsarbetande föräldrar, ökad skilsmässofrekvens, störtfloder av mediala it-instrument etc. Lösningen har blivit att påklistra stökiga ungdomar själsliga diagnoser, varefter tsunamin av vårdinsatser, tabletter och psykologbesök rullas igång.

Jag menar inte att skolan förr var rena Sörgården. Tvärtom förekom en tydlig social utsortering. Men nu sker en själslig sådan, som dessutom är planerad i stor skala.

Torsten Sandström

Följande kloka ord av Winston Churchill är värda att lyfta fram idag, i en tid av krig i Sveriges närhet: ”Ju längre du kan se bakåt, desto längre kan du se framåt.”

Churchill kände verkligen till världens historia. Han hade med andra ord goda kunskaper om hur kungar och politiker agerat under flydda tider. Med den kartan orienterade han sig i tiden. Visst misslyckades han delvis i världskrig ett (Gallipoli). Men han tog med råge igen det i världskrig två. Långt före många andra brittiska – och europeiska – ledande politiker pläderade han för att man inte kunde lita på Hitlers löften i München 1938. Och han fick rätt då Hitler anföll Polen 1939.

Därför är jag oroad över den historielöshet som svenska politiker visar. Ett tragiskt exempel är Annie Lööf, som i ett underhållningsprogram inte ens lyckades svara på frågan om under vilket århundrade Gustav II Adolf regerade (dvs 1600-talet). Bondeförbundets dotter svarade 1800-talet! Alltså noll koll hos en person som varit näringsminister (!) i en svenska regering.

Sådana politiker deltar alltså i styret av Sverige. Igår samt idag. Inte undra på att landet saknat ett försvar värt namnet såväl 1939 som idag. Flertalet ledande svenska yrkespolitiker lever därför i drömmarnas värld. Man hoppas på det bästa. Därför litar man på ord från politiska vettvillingar som Putin i Ryssland: man hoppas på fred och avrustar. Det är skrämmande. Men sant.

Sverige behöver en ny typ av politiker. Alltså kloka och kritiska personer, som under en handfull år har politiska uppdrag, men sedan jobbar med annat, som vanliga människor. Vi måste därför tvingas rösta på person och inte på partier, som vill ge sina kumpaner försörjning.

Torsten Sandström

Har du tänkt på hur det svenska samtalet ständigt kretsar kring en upphetsning över att människor i Sverige lever under olika sociala villkor. Politiker, medier, myndighetspersoner och privatpersoner förfärar sig var dag över att individer har sämre betalt än andra, bor mindre bra, har läge pensioner, semestrar mindre lyxigt, deras barn har billigare kläder osv. Det är en formlig svallvåg av daglig ångest över sociala skillnader. Jag kan verkligen förstå människors ogillande av att andra lever i nöd eller fattigdom. Men det svenska välfärdssystemet skyddar närmast helt svenskar från att hamna i ett djupgående fattigdomsträsk. En annan sak är att sjuka, missbrukare och invandrare ibland riskerar att vara utan pengar för sitt dagliga uppehälle.

Det är i allmänhet inte nöd och extrem fattigdom som bekymrar nationens likhetsvurmare mest. Det är mer vardagliga och mindre skriande skillnader, som upprör folk, avseende mat, kläder, boende, skolgång, hjälp med läxläsning, studier od. Ibland framhålls en skilsmässa mellan makar som orsaken. I andra fall utländsk bakgrund och ett liv i förorten. Men i samtliga fall görs det offentliga svenska samhället ansvarigt. Intryck skapas av att stat och kommun är något slags garanter mot all ekonomisk olikhet. Alltså inte bara mot nöd, utan också mot vanliga och naturliga skillnader i välfärden.

Jag tror att det finns flera förklaringar till att det svenska folket förvandlats till likhetskramare in absurdum. En rör missförstånd om samhällets uppgifter, en annan och viktigare är politiskt planerad och utbasunerad.

Missförståndet rör det offentligas roll enligt lagstiftningen. De svenska grundlagarna bygger inte på ekonomisk likhet mellan individer. Regeringsformen föreskriver däremot att det offentliga ska tillerkänna varje medborgare samma rättigheter mot stat och kommun. Här ska samma lagregler gälla, varför domstolar och myndigheter måste behandla rik som fattig lika, enligt vad som sägs i landets många lagar. Myndiga medborgare i landet har alltså samma rättigheter. Däremot har barn (omyndiga) och utlänningar som bekant inskränkta rättigheter. Detta har landets många barnrättskramare och asylvurmare svårt att förstå. Rättsordningen innehåller med andra ord en lagfäst och principiellt väl genomtänk skillnad mellan olika individer och deras rättigheter. Ändå förstår jag att det är möjligt att missuppfatta den demokratiska staten som en garant för att alla boende i landet ska samma ekonomisk status. Men denna tes vilar alltså inte rättsordningen på, utan är bara uppfunnen av politiker.

Den planerade likhetsdogmen har en politisk grund. Hundra år av svensk S-politik har byggt en bastant kollektiv likhetsgrund. S-partiet och regeringen lovar alla närmast samma levnadsstandard. Detta sker oftast genom att skillnader sägs vara orättfärdiga. ”Så här kan vi inte ha det” har nyligen sagts av landets populistiska f.d. regeringschef. Förklaringen till S-partiet likhetsdogmatik är främst politisk, men också delvis formad av välvilja. Som politiskt vapen är dogmen rena dynamiten. Sedan Rom byggdes har politiker förstått att röster kan vinnas i val genom runda löften. För S-partiet är ekonomiska bidrag deras främst röstmagnet hos mindre välbeställda och invandare.

Någon invänder kanske att det svenska likhetstänket inte kan skada. Jag håller förstås inte med. Jag har givetvis inget emot funderingar om att extrem fattigdom och utanförskap måste motverkas. Men allmän likhet i levnadsförhållanden är däremot såväl omöjligt att åstadkomma som politiskt skadligt. Se bara på de kommuniststater som har provat på likhetstemat. Katastrof för folk i allmänhet och gräddfil för eliten har blivit följden.

Även om mina ord kan tyckas krassa måste ett gott samhälle bygga på spänningar mellan välbeställda och mindre gynnade. Skillnaden är faktiskt nyttig och medför en viktig drivkraft för förändring och förbättring för den enskilde liksom för samhället.

Som sagt talar jag inte nu om extrema skillnader rörande liv och död, utan om de smärre ekonomiska och kulturella differenser som politiker och medier mest ondgör sig över till vardags.

Torsten Sandström

Är det någon som minns Nina Björk? Hon uppfyller alla krav på en vänsteraktivist. Lundaakademiker, feminist, Sommarpratare, fd DN-krönikör, Leninpristagare osv.

Nu skriver hon i SvD att hennes ideal är ett ”samhälle utan hierarkier”. Hon anser sig vara en så stor frihetsälskare – och förkämpe för jämställdhet – att hierarkier blir något ont.

Som fd månghårig lundabo och numera jägare av dubbelmoral kan jag inte låta bli att agera. Hennes bakgrund är som framgått baserad på närhet till flera kulturella maktcentra . Och i vilket samhälle är makten mer pyramidartat än i kommunismens stater?

Hierarkier kan vara goda eller dåliga. Men någon god maktstruktur är nödvändig. Lenins stat var en stöld av makten från en begynnande demokratisk socialistisk stat. Björks dubbelmoral är alltså värdig en Leninspristagare. Hon har tagit emot en belöning uppkallad efter en av världshistoriens värsta förtryckare, hur man än mäter. En utav flera ryska hänsynslösa våldsutövare. Och så talar hon om frihet.

Torsten Sandström

Historien upprepar sig inte, brukar det heta. Men det som nu sker i Ukraina visar på att talesättet inte stämmer, utan snarast är farligt.

*1938 lovade Hitler premiärminister Chamberlain att inte anfalla Tjeckoslovakien. Ett år senare var det fullt krig i Europa.

*För några veckor sedan talade Putin om att inget anfall förestod i Ukraina, utan att det var NATO som hetsade till krig. Och idag kommenderar Putin till fullskaligt anfall.

Lärdomen är förstås att diktatorer som Hitler och Putin gör som de vill. Och att fredslöften från deras munnar inte är värda vatten. Ändå har – framför allt vänsterns politiker – en vilja att tro alla människor om gott. Även när verkligheten är att största misstro är den bästa medicinen. Om ett monster får ett finger, ser han det som en svaghet och tar hela handen. Detta bör alla förespråkare veta, som – i likhet med fd. utrikesminister Margot Wallström – tror att konventioner mot kärnvapen kommer att innebära ett förbud i praktiken. Diktatorer håller inte ord och lyder inga skrivna regler!

Att historien faktiskt kan upprepa sig är alltså klart. Ytterligare ett bevis finns inom den svenska politiken 1939 och 2022. Innan världskrigets utbrott 1939 hade svenska politiker sett till att nationens försvar inte var gott. När Hitler tog Danmark fanns nästan inga soldater alls i Skåne. Och vad händer i nutid? Sossarnas och Reinfeldts regeringar har i åratal satsat på nedrustning. Först under senare år har en långsam utveckling av det dittills närmast nedlagda försvaret (frånsett JAS-flyget) genomförts.

Jag som skriver detta har inte varit världens bästa soldat under mina 9 månader på A6 i Jönköping. Men jag ansåg att ett rimligt bra försvar var nödvändigt, vilket historien utvisat. Dagens försvarsminister Hultqvist har dock i sin ungdom vägrat vapen! Sak samma med den olycksaliga ”Tomhylsan”, dvs moderaten Tolgfors som i Reinfeldts regering sysslat med försvarets avveckling.

Vi lär oss alltså att historiens visst kan upprepa sig. Sveriges historia är kantad av rysk-svensk aggression. Att ryssarna är farliga vet givetvis våra finska grannar. Men naiva – dvs historielösa – svenska politiker kör sitt eget race. Därför har svensk försvarspolitik under många tiotals år varit katastrofal. Vi har lämnat över politiken till klantskallar. Följaktligen även till personer som inte själva önskat bära vapen mot en förmodad rysk fiende.

Jag har sagt det förut: det är synd om svenska folket. Men det får banne mig skylla sig självt. Om nu inte svenska medier – framför allt de statligt finansierade – ställt upp på vänsterns fredskramar och konsekvent hållit politikerna bakom ryggen.

Torsten Sandström

I dessa tider med ryska övergrepp mot grannationer kan det vara intressant att påminna om Tysklands ansvar för den ryska nationens moderna historia under 1900-talet.

Jag tänker på att Tyskland förde krig på två fronter 1914-1918, dvs första världskriget i väst och öst. I syfte att försvaga sina motståndare på västfronten önskade tyskarnas ledning nämligen släppa loss kommunismens eld inom ryska riket. Givetvis inte för att man gillade Lenin, utan för att man insåg att han kunde ställa till stor oreda i Ryssland. Något han verkligen kom att göra!

Tyskland finansierade med andra ord Lenins resa från exilen i Schweiz, via Stockholm till Ryssland. Den brittiske historikern Niall Ferguson berättar att Lenin 1917 av tyska staten fått en gedigen reskassa på 50 miljoner guldmark, motsvarande omkring 800 miljoner dollar i dagens penningvärde (dvs omkring 7 miljarder svenska kronor). Att de många pengarna kom väl till pass skulle händelseutvecklingen visa. Den begynnande ryska demokratins socialister störtades vid oktoberrevolutionen 1917 och snart mördades tsarfamiljen i sin ryska exil.

Kriget fortsatte som bekant på västfronten trots revolutionen och Sovjetunionens utträde ur kriget. Men snart visade det sig att Lenins blodiga revolution inspirerade tyska soldater till uppror. Följden blev ett knappast årslångt inbördeskrig, inledningsvis bakom fronten, med blodiga strider och även upprättande av en socialistisk republik i Bayern, hösten 1918. Snart tvingades Tysklands kejsare abdikera och kriget i Europa var slut. Pengarna till Lenin tillhör alltså tidernas sämsta politiska satsning. Om Lenin misslyckats – vilket varit klart möjligt – hade kanske Ryssland fått en demokratisk utveckling. Och i sin tur måhända blivit en prydnad för östra Europa – och inte den skurkstat vi idag ser.

Men som alla vet bet sig tyvärr Lenins blodiga regim fast. Ett par generationer av sovjetiska förtryckare följde. Miljontals ryssar dödades eller sändes till Gulag. Svenska kommunister (dvs kompisar till dagens Vänsterparti) åkte till Moskva och kysste Stalins händer samt fick en dyrbar fastighet på Kungsgatan 84 i Stockholm som gåva (där V och Dadgostar ännu huserar!). Putin, som föddes året efter Stalins död, tillhörde initialt det småfolk som skulle administrera ockupationen av östra Tyskland efter andra världskriget. Resten av hans liv är historia, som man brukar säga…

Jag menar att händelseförloppet inte bara illustrera tyska nationens sämsta historiska beslut (i konkurrens med Hitlers krig). Utvecklingen belyser också kommunismens hänsynslösa ideologi, som går ut på att varje handling till stöd för partiet – hur blodig som helst – är helig. På så vis kan vi förstå den miljö som Putin växt fram i. Han hävdar dock inte Partiets helighet, utan egentligen behovet av skydd för sin egen person och liv. Utan makt över Ryssland våldsapparat är hans liv över. Det vet han förstås, liksom Lenin och Stalin känt skräckens kalla kårar.

Torsten Sandström

President Putin kvalificerar sig nu som ännu en makthavare i historiens skräckkabinett. Där omges han av Nero, Caligula, Hitler, Stalin, Mao med flera. För Putin betyder ett människoliv inget. Han tycks njuta över att se andra dansa efter hans pipa. Det innebär att hans ego förstoras.

Förklaringen är makt säger kanske någon. Ja, men innerst inne rör det sig faktiskt om rädsla. En våldshärskare känner väl till spelets regler. Detta gäller i synnerhet den som, liksom Putin, vuxit upp i Sovjetunionen och fostrats i Kreml. En diktator måste alltid räkna med att hans dagar är räknade och att slutet kan komma tvärt, som i Ceauseskos fall. Direkt från palatset till ändstationen, med andra ord. Det är denna rädsla som i sin tur gör att hänsynslösheten eskalerar. Det må gå hur som helst ifall jag inte får min vilja fram, tänker autokraten.

En liten tröst är att megalomaner på grund av sin rädsla ofta har ett svagt självförtroende. Detta sporrar diktatorn till än mer fokus på sin roll som envåldshärskare. Han ser nämligen inte fullt ut att många av de människor han styr föraktar honom och ser ledaren som en pajas. Efter Putins tid kommer medierna troligtvis att beskriva honom som en komisk person. Men inte ännu.

Världens ledare och folk deltar nu i ett stort och sorgligt drama. I Putins roll som diktator och samtidigt ett skrämt barn kan alltså vad som helst hända.

Torsten Sandström

De väl kända begreppen kapital och kapitalism tar som bekant sikte på storskalig varuproduktion. I fokus står en metod för att producera varor via lönearbete, insatser av pengar och andra förmögenhetstillgångar samt med nyttjande av teknik samt olika former av energi. För den klassiska vänstern är definitionen känd och själva företeelsen – kapitalism – synnerligen oönskad. Kapitalets ägare har blivit hatobjekt.

Den nutida vänstern är mindre nogräknad och mer flummig. Utan att analysera fenomenet kapital närmare tycks man vilja använda begreppet som en negativ klisterlapp. Man har nappat på den franska sociologens Pierre Bourdieus begreppsbildning. Enligt honom ska nämligen samhällets olika sfärer analyseras med hjälp av bla begreppen ekonomiskt kapital, socialt kapital samt kulturkapital. Genom dessa verktyg (tillgångar enligt min mening) skapar människan en förståelse av sin egen sociala roll – ofta utan att själv veta varför. Teorin är tankeväckande. Men genom att (åtminstone) tre gånger använda ordet ”kapital”, som en synonym för mänskliga tillgångar eller individers förmågor, bidrar Bourdieu onekligen till en begreppsförvirring. Den sammanhänger sannolikt med hans kritik av den kapitalistiska samhällsformen. Jag menar alltså att ordet ”kapital” riskerar att brukas som ett tillhygge.

Många inom vänster gillar förstås detta skarpt. Under senare årtionden brukas även orden ”våldskapital” och ”erotiskt kapital” allt oftare. Vad dessa begrepp innebär är också högst oklart. Man får ett intryck att det sker i syfte att skapa just en form av oklarhet. Men även om det är något osäkert tycks tanken vara att peka på något negativt. I stället för att tala klartext om vilket våld eller vilken kärlek som menas, så kapslas samhällsfenomen in med hjälp av en klyscha. Och vad är då bättre än slänga in termen ”kapital” som representant för något som vänstern verkligen ogillar?

Mest använt är begreppet ”våldskapital”. Det tar som läsaren anar sikte på brottslingars våldsanvändning. Tanken tycks vara att kriminella gäng och klaner samlar på sig mängder av vapen och annan teknisk utrustning samt bygger breda nätverk via insamling av penningmedel i stor omfattning. Dessa resurser brukas på ett genomtänkt vis i och för brottsligheten. Genom att tala om det systematiska utnyttjandet av dessa olika resurser kan en rimligt god bild av kriminaliteten skapas. Men detta har förstås inget med kapitalistisk produktion av nyttigheter att göras. Brottsligheten ställer ju bara till våld och annat elände.

Begreppet ”erotiskt kapital” är svårare att förklara. Men det tycks ta sikte på människors utseende, dvs att en vacker eller trevlig framtoning ger personen ifråga en konkurrensfördel i samhället. Inte heller i detta fall rör det sig om kapital som produktionsfaktor, ty en individs utseende är inte egendom som kan avyttras och omsättas. Att utseendet kan användas till personens sociala och ekonomiska fördel eller nytta är däremot antagligen rimligt att utgå från. Men vad sjutton har det med erotik eller kapital att göra? Förutsatt att saken inte gäller prostitution. Till skillnad från våldskapital tycks dessutom den erotiska varianten ta sikte på något som är gott eller åtminstone oförargligt.

Att en kvinnas yttre attribut kan användas till hennes fördel är emellertid något som gravt retar nutidens feminister. Skönhet riskerar ju att peka ut biologiska företräden, som andra kan attraheras av. I de renläriga feministernas värld är detta tabu, dvs något ont, som döljer tesen om att könet enbart är en social konstruktion och inte något genetiskt. Detta kan enligt min mening förklara användningen av klisterlappen ”kapital”, som i de radikala vänsterns rörelser är en röd stoppknapp.

De två begrepp jag pekar på förefaller alltså vara röda banderoller. Med andra ord slagord som helt saknar något som har med kapital eller kapitalism att göra, annat än som ideologiska vapen. Alltså en metod att via infogandet av ordet ”kapital” dödskallemärka två fenomen som vänstern ogillar. Och på köpet försöka ta livet av västvärldens mest framgångsrika ekonomiska produktionssystem.

Dödskallemärkningen sker alltså inte för att klargöra fenomenen ifråga. Utan för att sprida dimmor om kriminalitet respektive kön. Vi talar alltså om två helt onödiga nya begrepp. Som främst är negativt politiskt laddade. Och som vänstern använder i sin vardagliga krigsföring.

Torsten Sandström

Jag såg tio minuter på Melodifestivalen igår – innan jag zappade vidare. Jag är motståndare till den kommersiella flims- och flamskultur som statstelevisionen tvingar mig att betala. Rader av kändisar som måste försörjas och gör det med glitter, flabb och affärsinriktad musik. Ändå måste jag skaffa mig information om den vattvälling SVT serverar framför den ”lägereld” teves chefer snackar om. Men jag tröttnar snabbt på soppan.

Det mest bekymmersamma återstår att tala om. Jag tänker på det jag i bloggar kallar kvoterings- eller minoritetssamhället. Än en gång vill jag framhålla att minoritetsskydd är varje demokratis kvalitetsmärke. Ett tydligt, men tämligen litet (vad sägs om 5-10%), utrymme måste alltid finnas.

Men vad såg jag under mina knappa tio minuter i går kväll? Jo, tre personer. Den ena var homosexuell, vilket nogsamt påpekades för tittarna (han hade ”kommit ut” sades det). Den andre representerade nationens klart överviktiga. Och den tredje var invandare. Alla tre må ha kvaliteter. Med deras roller var absolut ingen slump, utan noga planlagt genom statstelevisionens chefer. Följden är att majoritetssamhället pausar. Och så kvoteras det politiskt korrekta in.

Att det händer enstaka gånger är kanske okej. Men det är den systematiska kvoteringen jag vänder mig mot. Innebörden är att kulturen skärmas av å det kraftigaste. Och ersätts med statspropaganda. Allt i smyg, dvs utan varudeklaration om att minoritetstänk är på gång.

Att SVT:s chefer ens har mage att tala om samling vid lägerelden! De kan ta sina svartgrillade korvar och försöka få jobb på den fria marknaden! Lycka till!

Torsten Sandström

Just nu förs en intensiv diskussion om invandrargruppers politiska mobilisering i Sverige. Det talas om Boycott Sweden på grund av det sätt invandrares barn behandlas av polis och sociala myndigheter, sannolikt normalt enligt lagboken. Dessutom pågår en politisk partibildning mellan invandare som tycks vara muslimer. Det rör sig om många människor, med bakgrund i länder med klankultur. Tanken är att befintliga partier inte driver invandrarnas problem.

De två rörelserna är lagliga och omfattas av svensk yttrande- och mötesfrihet. Dessutom är skeendet logiskt. Människor som känner sig inbjudna hamnar i utanförskap och ett liv med statsbidrag i gettoliknande förorter. Ingen politiker vågar säga till dem att en anpassning till svensk kultur och rätt är absolut nödvändigt.

Så riskerar det att gå då politiker behandlar invandringen enligt tanken om asyl. Asyl bygger på att utlänningar som kommer över landets gräns ska få sin asylrätt prövad av domstol. Det stora problemet är att avslag på en begäran om asyl i omkring 90% av alla fall inte kan verkställas genom utvisning. Rätt och skyldighet hamnar med andra ord i obalans. Inte kan man kalla detta en rimlig politik! Därför menar jag att asylrätten måste förvandlas till ett system med kvoter för invandring. På så vis sker slussning av ett lagom antal utvalda till Sverige allt efter som nationen kan klara bostäder, skolor och arbetsplatser.

Politiker som Reinfeldt och Löfven bär alltså ett tungt ansvar för att omkring 1 miljon invandrare idag stormat in i Sverige. En grupp av dem har förstås lyckats etablera sig i landet. Men en mycket stor grupp befinner sig i utanförskap. Att barn och ungdomar från den senare gruppen har svårigheter i skolan är klart som korvspad, med tanke på bakgrund, språk och kultur. Att några få procent av dessa ställer till med mord, hot och annan kriminalitet är lika logiskt. Det nya våldets och mordens Sverige är alltså skapat av naiva politiker. Deras oförmåga har byggt ett maffiasamhälle.

Nu oroar sig det politiska etablissemanget över boycott och muslimsk partibildning. Alltså över oro inom en grupp invandrare i landet som omfattar många hundratusen av de sammanlagt kanske 2 miljoner med utländsk bakgrund. Den politiska klassen reagerar med förvåning och ilska över att de som tagits emot ”med öppna hjärtan” av eliten nu sparkar bakut, talar om boycott, biter handen som räcker över gåvor samt önskar bilda egna partier med muslimsk inriktning. Sossarnas storskaliga system med köp av invandrarröster hotar således att förvandlas till spillror. En stämning av desperation måste råda i partihögkvarteret på Sveavägen.

Det är förvisso enkelt att vara efterklok. Men alla med förnuft måste – i den stund då Reinfeldt öppnade skattebetalarnas famn – ha förstått att asyl utan verkställighet av avslag är en dålig idé. Som politikerna sått får folket nu skörda. Mer än ett skjutjärnsmord hittills per vecka 2022. Och snart är antagligen muslimska broderskapets nya parti representerat i några av landets politiska församlingar. Reinfeldts naiva kärleksförklaring har utvecklats till klanernas kamp i Sverige.

Det allvarligaste är att få tycks vilja ta lärdom. Den politiska klassen skakar av sig all berättigad kritik. Man kör bara vidare i gamla hjulspår och öser galla över sina kritiker. Det betyder att allt mörka moln syn vid den svenska politiska horisonten.

Torsten Sandström

Bilskam, flygskam och matskam osv. Skam varthelst vi vänder oss. Låt vilda djur ta över skogarna. Tillbaka till stenåldern! Låt människosläktet dö ut, dvs den art som förpestar planeten Jorden och dess atmosfär.

Sekter har i alla tider förutspått civilisationens undergång. Och mänskligheten är sannolikt ändlig. Men inte genom fenomen bakom den skam som sekten Mp sprider. Utan tids nog tyvärr genom en främmande himlakropps ankomst…Det vill vi inte tänka på eller tala om.

Mp är bara ännu en sekt bland många som söker politisk makt. I syfte att vrida historiens klocka tillbaka vill man skrämma människor till lydnad. Liksom tidigare sekter kommer man att misslyckas.

Lång innan den stundande slutgiltiga undergången, förstås.

Torsten Sandström

Olof Palme var på 1970-talet strakt för kärnkraft. Han drömde om 24 reaktorer. Tillsammans med sina kompisar, först meterologen och skolkamraten Bert Bolin, och sedan med den S-märkta norskan Brundtland, lyckades han förmå FN att bilda den organisation vi idag känner som IPCC. Bolin blev själv dess första chef (vilket säger en hel del om s-partiets nätverk!).

Meningen var alltså att begränsa förbränning av olja och kol och satsa på ren energi, dvs kärnkraft. Man kan därför säga att Palmes, Bolins och Brundtlands allians skapade IPCC som ett slagträ för kärnkraft. Några dramatiska skrik om CO2 var det alltså initialt inte fråga om. Se den första länken nedan som är skriven 2018 av den naturvetenskapliga docenten Nils-Axel Mörner, som berättar om sossarnas spel med FN under 70-talet.

Som bekant blev det inte riktigt som Palme och Bolin trodde. Den senare var för övrigt inte särskilt oroad över CO2, men menade i brev till Palme att det kunde vara ett politiskt fungerande svepskäl, för att få FN att dra igång det kärnkraftprojekt dessa sossar tänkt ut. Läs citat ur brevet i den andra länken, från Clintel 2021, som tydligt pekar på hur Bolin ärligt (men politiskt diaboliskt) värderar riskerna med människans utsläpp av CO2. Klimathotet var enbart det bete som FN nappade på. Låt mig citera Bolins sluga dubbelmoral:

”Because the vast majority of people do not understand anything about physics, thermodynamics, meteorology and climate (and because the vast majority of politicians understand even less about it) – that the effect of carbon dioxide CO2 on climate events, if any, is extremely small and marginal – we are developing from this a possible global warming threatening to people and nature if nothing is done about it.” (min fetstil)

Klarare kan den politiska konspirationen omkring IPCC knappast beskrivas. Med min text vill jag därför också peka på existensen av en bred krets internationella forskare som är skeptiska till FN och IPCC:s skräckvisioner av idag. Mörners text visar för övrigt hur IPCC tidigt manipulerat sina uttalanden i politisk riktning och strid mot vetenskapen. Varför ska man tro att IPCC agerar annorlunda idag?

Du och jag är således åskådare till ett skådespel som politiker, FN, medier bedriver med IPCC – än en gång – som slagträ. Därför måste vi alla, så gott det går, försöka att sätta oss in i vad den kritiska vetenskapen hävdar gentemot IPCC, den organisation som fungerar som FN:s målstyrda politiska robot. Använd länken 2 för detta. Eller surfa till den goda sajten Klimatupplysningen.se

Torsten Sandström

1.

http://clexit.net/wp-content/uploads/2018/09/clexit-2018-morner.pdf

2.

https://eds6.mailcamp.nl/webversion.php?subid=6v4258q92m75hlx&ccode=jlxdjx68xo02tjn7mylnvjvwfdx4qgzld1l5hq1l79j78m3osyj8ow263j40f0qj6&lid=4ozyo4038&nstatid=3oeywgl9q&nid=g4zwyz5jq&statid=3oeywgl9q&info=n9w3d0v