En iransk fängelsetjänsteman har nyligen dömts för folkrättsbrott i Stockholms tingsrätt. Med tanke på mängden vittnen tycks han ha tagit del i en lång rad kränkningar och verkställanden av dödsstraff. Låt vara att han förmodligen inte själv tycks ha fattat de dömande besluten. Han har varit en aktiv medlöpare till den mordiska regimen i Iran.
Det är enkelt att känna avsky. Därför vill jag gärna sympatisera med det fällande domslutet och det mycket hårda straffet. Men å andra sidan finns det anledning till tvekan. Den landsflyktige professorn em vid Stockholms universitet, Said Mahmoudi, uttrycker i SR själv bekymmer över att tingsrätten tagit sig domsrätt. Som folkrättsexpert menar han att det inte alls är säker att gällande konventioner ger svenska domstolar en rätt att döma i utländska konflikter av detta slag. Alltså inte ens med stöd i svensk lag (som i så fall strider mot folkrätten).
Enligt min mening måste man acceptera – och hylla – internationella domstolar som världens stater själva enats om som domare i internationella ärenden. En helt annan sak är att Sverige som nation själv griper rätten att döma i tvister av ett slag som klart ligger utanför nationens sedvanliga kompetens i straffrättsliga mål. Hur ska en svensk tingsrätt korrekt kunna bedöma vad som egentligen hänt vid iranska fängelser? Är inte risken stor att vittnena vid domstolen huvudsakligen kommer från ena sidan, dvs från anhöriga till dömda och dödade fångar? Även processer i en diktatur måste handläggas med öppenhet för motsidan, den iranska regimen, som inte getts möjlighet att få sin inställning framförd fullt ut.
Enligt min mening är straffrätten normalt en nationell fråga – med undantag som sagt för fall med tydligt stöd i folkrätten – varför svenska staten och dess domstolar tyvärr riskerar att inte vara rätt forum. Vad som sker i Iran – lagligt eller olagligt – bedöms normalt bäst på plats och med hänsyn till nationell lagstiftning där brottet inträffat.
Orsaken till att svensk domstol anser sig ha kompetens att bedöma brott i Iran sammanhänger med den vanliga storsvenska synen på det egna landet som ett moraliskt föredöme. Det är som sagt enkelt att entuasmieras av att en otäck brottslig ska dömas och att Sverige är bäst. Men man bör vara försiktig och främja rättssäkerheten även i ett brottmål mot en iransk fängelsetjänsteman.
Dessutom är risken stor att svenska medborgare i Iran blir måltavlor för hämnd mot en svensk interventionism utan tydligt stöd i konventioner. Att svensk klåfingrighet kan kosta livet för den forskare som i Iran redan dömts till döden är en möjlig konsekvens. Det skulle faktiskt vara en rättsskandal – och ödets ironi – att svensk socialdemokrati i sin iver att vara Världens samvete förorsakar det egna landets oskyldiga medborgare döden.
Svenska medier hurrar över domslutet. Vänsterns journalister saknar juridisk kompetens och klokskap. Oförmågan att se på en händelse med öppna ögon är tragisk. Att enögd juridik är någon mycket allvarligt framkom tydligt under terrorns år av den franska revolutionen och under Stalins skådeprocesser i Sovjetunionen. I båda fallen rör det sig om regimer som – liksom socialdemokratins Sverige – anser sig vet bäst då deras domstolar dömer i politiska tvister.
Slutligen några ord om juridiska prioriteringar. Vi ser alltså hur svenska vänsterpolitiker vill försöka skipa rättvisa utomlands vid svenska domstolar. Samtidigt går landets rättsväsende på knäna på grund av invandrarnas grova klanvåld. Dessutom har den svenska rättsstaten flera påtagliga brister. I min värld byggs ett rättssamhälle inifrån. Inte genom folkrättsliga aktioner med tveksamt juridisk stöd i internationell rätt. Jag anser således att det är bättre om Sverige är mästare på hemmaplan, än i kampen mot Iran på den internationella arenan.
Torsten Sandström
