Anti-PK-bloggen

Är jag ensam att reagera över svenska gammelmediers likriktning? Samhällsbevakningen tunnas ut och marschen in i en allt trängre åsiktskorridor förstärks. Ifall en journalist uttrycker åsikter åt höger så hajar jag till. Det blir som om en gonggong ljuder i den allmänna kören till vänster.

Det blir alltmer uppenbart att tidningarnas ekonomi pressas. SR och SVT har ju sitt på det torra i statens – dvs skattebetalarnas – tvångsupplåtna famn. I såväl DN som DN dras det ned på utlandsbevakningens detaljer. Antalet djupa analyser minskar i rask takt. I stället erbjuds längre fördjupande reportage om ditt och datt a propå skeenden i tiden. Alltså texter som skrivs på lager för publicering flera veckor senare. Billigare förstås, men samtidigt mer ofräscht. Den kunniga journalistkåren ersätts av brödskrivare med vänsteråsikter.

Samtidigt förstärks utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik, som är den övergripande tendensen i svenska gammelmedier. En annan genre som har kraftig tillväxt är individualismens långa rad av reportageteman, allt från själen, sexualiteten, könsvalet, rättigheterna (dock inte plikterna), stilen, etiketten till boende, heminredning och bilköp. Rena tsunamin av navelskådande egotrams och tyckande. Särskilt intensiv är psykologernas framfart, alla med sina nischer, rörande familj, otrohet, samlevnad, shopping, semester, lycka mm. Till och med klimatpsykologer släpas in i medierna för att tycka till. Antagligen till lågpris löner.

Det kan ju inte bara vara jag som reagerar. Gammelmediernas sämre ekonomi kan inte bara bero på minskade reklamintäkter. Även den yngre generationen vänder sig bort från dem och slutar köpa gammelpapper. Det är logiskt att man söker upp nya medier som passar individen. Därmed inte sagt att dessa medier har högre kvalitet faktamässigt eller intellektuellt. Men variationen är å andra sidan mycket större än gammelmediernas enkelriktning. Den som tex läser Dans Korns texter i Bulletin ser direkt att analysens djup håller god klass.

Nu det viktigaste. Traditionella mediers tillbakagång är ett hot mot den politiska klassens intressen. Ifall de försvinner så upphör också en viktig del av den politiska elitens möjlighet till daglig inpissning av sina politiska revir. Vi kan därför räkna med att staten tillför gammelmedierna ökade bidrag, sänkt moms mfl resurser jämfört med idag. Det är allvarligt.

Som kritiker av den svenska samhällsutvecklingen ser jag nämligen den svenska demokratins sönderfall. Alltså statliga bidrag till såväl de politiska partierna som till den före detta tredje statsmakten (medierna). Utan såväl partimedlemmar som människor som läser traditionella tidningar måste den politiska klassen ge järnet för att hålla alternativa medier stången. Stödet till gammelpolitikerna och deras medier motiveras just av hotet från de nya medierna. Även om man i stället talar om behovet att bevaka lokala skeenden.

Det svenska samhälle som växer fram påminner om 1940-talets litterära dystopier. En stor jätte som jagar den lilla människan och begränsar hennes frihet. Människors fria val hindras genom kraftiga statliga satsningar på det som politiska och mediala eliter själva anser korrekta. Demokratin som via fria folkliga initiativ ska verkar underifrån vänds med andra ord upp och ned. I stället för att reformera partiväsendet, öppna upp demokratin i direktbeslutande riktning, återinföra rejäla medlemsavgifter till partierna samt slopa alla bidrag så kör den politiska klassen rakt in i väggen i hundra knutars hastighet.

Ja, det är verkligen skrämmande. Det är dystert. Men är redan på väg att vara sant.

Torsten Sandström

Det svenska NATO-spektaklet illustrerar tydligt vänsterns politiska slarvsylta, som tyvärr regerat landet under de senaste åtta olyckliga åren. Tala om politik hit och dit av en socialdemokrati som påstår sig vara regeringsduglig. Hela farsen bevisar motsatsen. S-regeringen sa under våren först att ett NATO-medlemskap var destabiliserande. Till partimedlemmarnas häpnad och skräck gjorde Regeringen plötsligt helt om och kramade Moderatledaren under en veckas tid. Alltså en kortvarig flirt för NATO.

Strax därefter skulle sossarna – som sedan omkring ett halvår tillbaka är en ministär på Kakabavehs mandat – försöka få sina stora röstköp via pension och budget igenom i Riksdagen. Då måste man än en gång lova Kakabaveh att stryka åtminstone en kurdisk organisation medhårs. Och vilden nappade förstås och blev än en gång sosseregeringens frälsare. Tacksägelsen till Kakabaveh hade knappast avklingat förrän Magdalena Andersson igår gör upp med den turkiska sultanen och lovar honom motsatsen till det Kakabaveh nyss fått höra. Löftet till sultanen tycks innebära ett slut för S-partiets kramande av kurdiska kommunister och andra extremister. Tusentals svenskar med kurdisk bakgrund oroas säkert.

Vad lär vi oss av detta? Först och främst att den leninistiska tesen med den förljugna beteckningen ”demokratisk centralism” de facto gäller inom S-partiet. Partiledaren – och några lojala styrelseledamöter – pekar nämligen ut färdlinjen – och ändrar den vid behov tvärt om – varvid partiets medlemmar tvingas hänga med och ställa upp på ett försvar. I första ledet bland de dagsfärska NATO-kramarna stod förstås Anders Lindberg på Aftonbladet! Några mindre flexibla gammelsossar lämnades överkörda längs vägkanten…De får trösta sig med de förmåner som utkvitterats under årens lopp för insatser inom den politiska klassen.

A propå överkörning så lär vi oss också att vänsterns maktambitioner från ledningens sida utsläcker all kamratskap och sedvanlig redbarhet. Under de långa knivarnas nätter i juni har rader av trogna sossar offrats för partiets vilja att till varje pris regera fram till valnatten. Att Kakabaveh också offrats framstår mer som ett lustmord mellan vänsterns rörelser.

Åtta års elände i Riksdagen får nu med andra ord ett stilenligt slut. Just nu jobbar Andersson för att få NATO-frågan att framstå som en seger för S-partiet. Dessutom övertar sossarna plötsligt rader av oppositionens åttaåriga krav på reformer. Nu gäller det att under två månaders tid lura den svenska väljarkåren. Efter åtta års kris ska S-partiets framställas som landets frälsare.

Via partiets röstköp – pensioner som utbetalas veckan före valet – är det stor risk att sossarnas uppseendeväckande och fräcka trixande kommer att lyckas. Men man måste ändå hoppas att svenska folket har några procent förnuft kvar trots åratal av sossepropagande från svenska medier.

Torsten Sandström