Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Ledarsidan i DN talar sedan en tid sig varm för en samregering mellan Sossar och Moderater. Att partierna har flera gemensamma mål är klart. Men en samregering blir förstås under det största partiets ledning, dvs S. Alltså kommer sossarna att få fortsatt tolkningsföreträde i en majoritetsregeringen mellan S och M.
Detta anser ”oberoende liberala” DN uppenbarligen är bra. Det säger en hel del om vad tidningen menar med ”människors fria val” som måste ses som kärnan i begreppet liberal. På så vis blir fortsatt sossebetong en frihetsrörelse. Ja, DN sysslar som vanligt rödmålning…
Det gäller åtminstone att krossa tomaten i höstens val. Och sedan hoppas på det bästa.
Min ständiga kritik av socialdemokratin och vänster kan kanske tolka så att jag tycker att den samlade borgerligheten är bra. Så vill jag inte alls uppfattas.
För det första är oppositionen inte samlad. När valet är över riskerar allt att bli som hittills. Splittringen består. Och sossarna tillåts bita sig fast, med hjälp av C-spillran (om den inte hamnar under 4%, som jag hoppas). Enigheten om samverkan med SD är skriven i stjärnorna. Men en borgerlig minoritetsregering är förstås bättre än fortsatt S-betong.
För det andra är samtliga partier tungt belastade av de många åren av politik i S-partiets skugga, för att inte säga ledband. Moderaterna har exv varit med om att i Riksdagen besluta om de höga skatter på drivmedel som nationen har. Den dyrbara inblandningen av biobränsle har godtagits, trots att förbränning av skogsråvaror också ger utsläpp av CO2. Moderaterena. har inte velat – eller vågat – säga emot landets samlade miljötalibaner. Och nu vill Moderaterna ta bort skatten – tillfälligt om jag förstår saken rätt. Partiets ledning imponerar knappast i sin strävan att ständigt visa artighet mot sossepolitiker som byggt Sverige i betonglagstiftning. Den trista verkligheten är att M framtonar som mini-sossar.
Mer imponerande är Ebba Busch, som vågar ta fajten med S. Dessutom sjunger hon ut om landstingen/regionerna som vårdens döda hand. Men KD har ändå ofta suttit i Moderaternas sidovagn och politiskt korrekt röstat som sossarna vill. Dessutom syns KD:s kristlighet tyvärr alltför tydligt i partiets uppbackning – tillsammans med den tidigare Allianen – av SIDA och målet att 1% av BNI ska skänkas bort årligen. För mig är Jesus inställning till gåvor rena löjan. Jag undrar om han ens kunde räkna i procent?
Sverigedemokraterna är mest problematiska. Partiet tycks sträva efter att föra en nationell socialistisk politik där liberalism är en svordom (här syns en mörk skugga från trettiotalet). Åkessons vägran för ett par år sedan att välja mellan Putin och Macron säger allt. Den senare är ändå för ett liberalt och marknadsorienterat Frankrike. Putin är inget annat än en diktator av nationalistiskt snitt. Det visste många kloka redan vid första invasionen av Ukraina, men inte SD. Först i våras tog Åkesson avstånd från Putin. Vem vågar rösta på SD?
Kanske väntar läsaren några ord om partierna C och L? Men C är ju svensk politiks största svikare, som under åtta år köpts av sossarna mot handfasta bidrag till lantbruket. Vidare är det faktum att L fått en ledare som tydligt pekar bort från S inte någon garanti mot att de gamla vanliga vänsterliberalerna väljs och ställer till med splittring. När man lyssnar på många liberaler framstår de närmast som sossar.
Slutsatsen är att mitt politiska val blir prekärt i september. Medborgerlig samling känns bäst, men hotas rejält av spärren på 4 %. Min lösning blir därför att rösta mot Socialdemokraterna, som jag betraktar som upphovet till det svenska politiska eländet (läs mina bloggar). Därför tror jag slumpen får fälla avgörandet i valet mellan M och KD.
