I en krönika den 22/5 har jag kritiserat en artikel i SvD av tre statsvetare med den populära rubriken ”Är kärlekens tid över i politiken?”. Texten är en hyllning till socialdemokratins försök att styra landet via decemberöverenskommelsen (2014) och jöken (2018). Den är också ett försök att presentera nutidens Sverige som en oas för individuell frihet. Min kritik gick ut på att de tre författarna försöker blanda bort korten, genom att tala om individualism. Socialdemokratins ideal är än idag inte den enskildes frihet, utan skydd för den egna korporativa rörelsens kollektivism.

Men nu måste jag säga några ord om den ”kärlek” som de tre pläderar för. Till skillnad från beslutsfattande över staten i Riksdagen rör kärlek och sexualitet givetvis frågor som avser individens frihet. Förvisso har bondesamhället kollektiva och inskränkta syn på erotik sedan länge övergetts. Och visst har Strindberg och arbetarrörelsen sitt finger med i spelet för den nutida utvecklingen.

Jag tror att de tre statsvetarna bygger sitt kärlekstänk på ord i en bok av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh, med den egendomliga titeln ”Är svensken människa?” (2006). Även dessa två författare talar nämligen om en svensk väg mot politisk individualism – till och med ordet statsindividualism lanseras. Dessutom talar de vagt om ”en svensk teori om kärlek”. De menar att Sverige utvecklats bort från kollektivets beroende till en ren kärlek på den individuella autonomins grund. Om jag förstår dem rätt är det en plädering för enskildas frihet att söka kärlek – inom eller utom äktenskapet – samt bryta upp en familjerelation om man så önskar. Det är statens uppgift att stödja den enskildes väg tillkärlek, tycks författarna mena.

Det ligger nog en del i detta. Jag tänker dock inte nu kommentera denna juridiska och moraliska fråga. Som sagt har bondesamhället många religiöst färgade sexuella tabun avseende kontroll över män och framför allt kvinnor med all rätt krossats. Det intressanta är nu att samtliga fem författare pläderar för individuell kärlek i det svenska samhälle som socialdemokratin regerar via kollektiva maktstrukturer med rötter som snart är hundra år gamla.

Många människor världen runt anser att sexuella preferenser är en privatsak. Var och en har rätt att styra över detta lyckorike efter bästa förmåga. Vi står alltså inför en frihetssfär som staten ska hålla fingrarna borta ifrån. Men så är det inte riktigt i Sverige.

Det intressanta är att den svenska socialdemokratin satsat på individualism och frihet just inom sfären för kärlek och sexualitet. Inom området för familj och samlevnad har alltså S-partiet utvecklat en politik för frigörelse (låt vara att barnkonventionen blivit ett problem i frihetssången). Här gäller inte kollektivens gråa betong, utan politiska ideal om öppenhet, fria val, abort, barnrättigheter, nakenhet för den som vill osv. Sverige har till och med visat officiell stolthet över att vara den fria sexualitetens förlovade land. Filmer som Nyfiken Gul och andra har visats världen runt.

Min poäng i denna text är att peka ut den s-märkta frihetsoasen i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratiskt Sverige. Varför har det blivit så? Ett svar är förstås att kärlek svårligen kan regleras genom staten och lagstiftningen, även om det förstås länge skett tidigare i auktoritär form. Men då så mycket annat regleras i Sverige känns svaret otillräckligt avseende nationens kärleksliv.

Jag vill därför peka på den förklaring som den brittiska författaren Roland Huntford lanserat i sin bok ”Det blinda Sverige” (”The New Totalitarians”, 1971). För Huntford är sexualiteten – liksom för övrigt alkoholtraditionerna – att se som säkerhetsventiler i socialdemokratins nationsbygge. Hyllandet av friheten att älska ska enligt Huntford ses som ett nödvändigt frihetligt mönster i ett annars så kollektivt, korporativt och byråkratisk statsbygge. Han skriver om hur RFSU och skolmyndigheter på S-regeringars uppdrag utvecklat den frigjorda sexualitetens nation.

Huntfords läsvärda bok är dock delvis föråldrad och återger inte helt korrekt den svenska verkligheten. Men boken beskriver tydligt de olika verktyg som den svenska socialdemokratin använt vid bygget av kollektivens Sverige. Även om Huntfords mönster har sina brister är själva helheten, enligt min mening, synnerligen viktig för förståelsen av dagens Sverige. Boken finns i sin helhet på den länk som anges nedan.

Det finns alltså mycket att foga till Huntfords syn på svensk sexualitet rörande svensk lagstiftning och kultur sedan hans bok kom ut för femtio år sedan. Detta utvecklas i boken Betongväldet, av Jakob E-son Söderbaum (red), Carl- Johan Ljungberg och Christian Swedberg.

Det intressanta är alltså hur fem vetenskapligt skolade författare (som nämnts inledningsvis) i socialdemokratisk anda hyllar den fria kärleken, samtidigt som de talar om om att individualismen också präglar dagens samhällsstruktur. På så vis trollas förstås socialdemokratins kollektiva betong bort genom dimmiga ord. Och hundra år av liberalers kamp för sexuell öppenhet försvinner också i kärlekens dimmor (eller reduceras blott till stödtrupper för socialdemokratiska regeringar).

Enligt min åsikt är det nödvändigt att studera dagens svenska korporativa strukturer med öppna ögon. Och inte försöka tränga in dem i en förvrängd berättelse om socialdemokratins syn på samhället.

Torsten Sandström

Här följer länken till Huntfords verkligen läsvärda bok, trots att den är från 1971. Då boken kom ut sågs den som en främmande svordom i socialdemokratins heliga samhälle. Idag bör jordmånen vara bättre. Så ladda ned och njut av intressant och viktig samhällskritik!

https://archive.org/details/detblindasverige_201912

Please follow and like us: