Kamp är ett uråldrigt ideal. Wikimedia
Idag går Vasaloppet som bekant av stapeln. Men Gösta Lönnelid har redan åkt sträckan från Sälen till Mora 61 gånger, vilket uppmärksammades häromdagen. Lätt skadad i ansiktet gick han senast i mål. Det var förstås vådligt i hans ålder, men kämpar måste ändå hyllas.
Men det tycker inte journalisten (?) Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan idag. Han levererar idag följande drapa:
Kom igen och ge upp, Gösta!
Jag är numera inte längre någon sport-stridis. Och själv sannerligen ingen större kämpe. Men jag menar att man måste respektera personer med ambition. Det är just detta som vänsterns politiker och journalister inte vill. Man menar att alla ska nöja sig med att lunka i mitten och inte vilja sticka ut. Det är en del av den likhetsideologi som vänstern länge sprejat landet med. Därför har vi idag ett svagt fungerande samhälle.
Vänstern vill ständigt ge stöd åt människor som just inte kämpar utan hela tiden finner en ursäkt för att inte ställa upp. De vanligaste och mest allvarliga syndromen syns i skolan och på jobbet. Betyg är fel och alla ska få en ny chans även om man redan förbrukat en handfull. Och att sjukskriva sig från jobbet för minsta krämpa beskrivs som en rättighet som applåderas.
Det är därför den äldre generationen – som Gösta Lönnelid tillhör – sticker ut. De är inte angripna av Fällmar Andersson smittsamma sjuka. De vill kämpa. Denna anda behövs i varje gott samhälle. Den ska hyllas och inte kritiseras som Sydsvenska gör. Vi ser hur denna anda gjort att Ukraina fortfarande är fritt. Om alla tänker som Fällmar Andersson och Sydsvenskan tar Putin enkelt hem spelet
I stort och smått måste andan att vilja göra något större ges en honnör. Genom att peka på överdrifter så ger Fällar Andersson stöd åt en nedåtgående samhällsspiral. Sydsvenska bjuder med andra ord på dålig moral. Som vanligt.
Torsten Sandström
