Den svenska modellen med stora arbetsgivarorganisationen och starka fack går på tomgång. Löner som mellanmjölk är följden. Och genom att löner för okvalificerad arbetskraft saknas uppstår ett stort utanförskap och bidragsberoende. Det är den faktiska modell som kallas svensk.

Genom kollektiva lösningar mellan företagens och de anställdas jätteorganisationer samlas gigantiska penningbelopp in, som dragits från de anställdas löner. Tvångsavdragen inbetalats av företagen till Alectas enorma pensionsfonder. Visst är det bra att privata pensionslösningar används. Men i grunden rör det sig om ofrihet. Samt att själva omfattningen av de belopp som anförtros Alecta – en enda förvaltare – är en fara i sig. Det rör sig faktiskt om så gigantiska penningvärden att Alecta själv förefaller ta dem med en klackspark. Åtminstone om vi ser till det kaos som utspelats vid företaget.

Feta tidningsrubriker har under senare år visat på hur cheferna på Alecta tagit enorma risker med satsningar på USA-banker och nordiska fastighetsbolag. Den ena chefen efter den andra har tvingats lämna Alecta. Och nytillsatta bossar har valts på ett hastigt vis – och ersatts av nya – för att snabbt fylla luckor i Alectas led. Så tycks det gå då ett enda företag anförtros alltför stora penningbelopp, som de anställda själv bort förfoga över på något vis. Jag undrar om inte en bättre lösning varit en handfull företag som tillåtits konkurrera med varandra om vem som är bästa på att förvalta andras pengar.

Så går det också då personer som inte är proffs på förvaltning ska styra den enda jätten, Alecta. Företaget har i desperation sökt nya chefer samtidigt som de berörda visat sig ha lik i garderoben. Människor som i grunden sysslar med intressebevakning, arbetsrätt och förhandlingar är givetvis normalt urdåligt lämpade för att leda ett Alecta som ska få ägarnas pengar att växa. Efter ett antal kaotiska rundor står nu Svenskt Näringslivs chef Jan Olof Jacke med hundhuvudet i Alectas ledning.

Denna synnerligen riskfulla storskalighet kostar pensionärerna dyrt. Jag menar att det är den svenska modellens fel. Betonglösningar för en svenska arbetsmarknad kostar på. Om Alecta tvingades konkurrera med en handfull andra förvaltare hade förmodligen utfallet blivit bättre. Den svenska arbetsmarknadens sjuka innebär att viktiga industribeslut och förvaltningen av andras pengar centraliserats och kommit att samlas i svaga händer. Pengarna handhas av människor i toppen som saknar kompetens för affärsbeslut. Människor som känner sig valda att bestämma över andras öden. Alltså snarast politiker och inte duktiga personer med den kompetens som krävs.

Jag tror således att en splittrad besluts- och förvaltningsapparat var it av godo. Vi ser hur den svenska storskaliga modellen slår i taket. Det eländiga är att få personer vågar peka på att systemets kejsare är naken. Låt de anställda – enligt ett flexibelt mönster – bestämma själva över sina pensioner!

Torsten Sandström