Påståendet om att ökad välfärd skapar sociala problem tycks vid första anblicken märkligt. Men det har faktiskt visst fog för sig. I en intressant bok om Storbrittanien, decennierna kring år 1800, bygger cambridgehistorikern Ben Wilson under denna tes (Decensy & Disorder, 1789-1837, 2007).
Wilson framför belägg för att det brittiska samhällets industrialisering skapade en sensationell tillväxt i välfärden. Ett ökat välstånd som var såväl större och mer spridd bland folket än utvecklingen i övriga Europa. Allt fler britter inom olika sociala skikt åt mer proteinrik mat, släckte törsten mer, var bättre klädda, folk kunde handla fler varor till bra pris och hade möjligheter att skaffa sig information om vad som hände i samhället. Inte bara alkohol, socker, tobak, kaffe, te och andra importvaror konsumerades, utan också rostbiff och kryddor fyllde nervkänsliga magar. Utlänningar som kom till London var normalt mäkta imponerade.
Samtidigt beskrev åtskilliga inhemska författare engelsmannen som olycklig, i den meningen att han var deprimerad, livstrött och allmänt modstulen. Intellektuella kritiker ansåg att britterna förvandlats till veklingar. Och det självförvållat! Jane Austins kvinnofigurer beklagade sina svaga nerver. En hel litterär genre växte fram om denna melankoli, som genom Lord Byrons ord fått beteckningen spleen (1821). Esaias Tegnérs dikt ”Mjältsjukan” är för övrigt en svensk variant av dessa känslor av depression (1825). Även ordet hypokondri brukades ofta, efter ett grekisk ord som pekade på magen. Många människor i ett samhälle statt i kraftig ekonomisk utveckling saknade uppenbarligen livsglädje. Det förefaller nästan som om arbetets proletärer var mer nöjda.
Även om Wilsons tes nog är tillspetsad – och socialt inriktat mot en mellanklass – menar jag att den har viss bäring på nutidens Sverige. Hög materiell standard har skapat ett folk som tycker synd om sig själv. I grunden rör tesen melankoli och en framväxande liberalism i västerlandet samt en kraftig ökning av individualismens människoideal. Välfärden skapar grund för navelskådning och klagosånger. Människor som kan känna efter känner sig sjuka. Det svenska folk som under andra världskrigets vedermödor visat sig relativt frisk påstås femtio år senare ha blivit sjukt. Jag sticker ut hakan och påstår att det i huvudsak är fråga om en svensk självförvållad ohälsa.
Det är enligt min mening tydligt att nutidens mediesamhälle hårdhänt exploaterar välfärdssamhällets verkningar eller dess baksidor. Också Sveriges politiker går i den kulturella individualismens fälla då de ohistoriskt och utan djupare analyser talar om ”en ökande ohälsa” inom det svenska folket – inte minst hos dess ungdomar. Enklare obehag och själsliga krämpor framhålls alltså som sjukdomar, trots att de i grunden sammanhänger med samhällets utveckling och följderna av välstånd. Dessutom inte sällan på grund av ett överflöd av offentlig service. På så vis anser jag att medier och politiker bidrar till en svensk melankoli. Och detta sker i ett samhälle med en hög grad av ekonomisk välfärd. Missnöjesyttringar förstoras och avspeglas i påståenden om utbredd själslig ångest.
Jag anser det viktigt att påpeka att det inte är själva välståndet som är boven i dramat. Ansvariga är idag – liksom förr – de eliter som sprider mjältsjukans mönster. Den politiska individualismen är som jag ser det något stort. Den sätter människan i rörelse. Varje person ska uppmanas försöka göra sin röst hörd i ett demokratiskt samhälle. Däremot öppnar individualismens samhällskultur dörren för depression och spridd modstulenhet. Då individens liv och hälsa utsätts för medial och politisk dyrkan uppstår snart problem. Som bekant anses navelskådning som något passiviserande, sjukligt och i värsta fall samhällsfientligt.
Dagens psykiska ohälsa bärs med andra ord fram genom mediernas och politikens eliter. I stället för att artikulera samhällets centrala behov så ägnar eliten sig åt sprida den kulturella individualismens gift. Var dag då jag kollar press, radio och teve översköljs jag av uttalanden av psykologer och själsläkare, vilka uttalar sig om alla tänkbara anledningar till mänskliga problem och ångest. Då alltid en rad tänkbara alternativa förklaringar finns – som inte nämns – framstår psykologers och läkares utsagor som rena gissningar. Till och med klimatskräcken anges som en källa till nutida ångest och själskramare kallar sig klimatpsykologer.
Som sagt, vem som helst – utan en enda dag på universitet eller högskola – skulle kunna komma på åtminstone en alternativ förklaring till nutidens många enklare psykiska diagnoser (märk att jag inte talar om de allvarliga). Följden blir en form av själslig inkapsling av ett vagt problem hos individen, något som ökar dennes negativa känslor eller oro. Innan vetenskapen ”uppfann” begreppet nervsystem – eller nutidens ämne psykologi – fanns det mindre anledning att skylla egen oro på själsliga sjukdomar. Man uppmanades då att försöka ta sitt eget ansvar. Samla dig, ryck upp dig! Nu framstår individens själ som samhällets centrum. Och nya diagnoser för enklare krämpor lanseras vart år.
Jag menar därför att det senare 1900-talets satsning på psykologi och psykiatri har visat sig vara synnerligen dysfunktionell. Förstå mig rätt. Det är den själsliga rådgivningen rörande vardagens problem som jag med Ben Wilsons förebild kritiserar som samhällsfarlig. Läkemedelsindustrins forskning har däremot gjort ofantliga framsteg då det gäller att dämpa känslor och verkningar av påtagliga psykiska störningar.
Däremot måste kraftig kritik riktas mot politiker som – i symbios med medier och själens charlataner – odlat individualismens nya kultur. Det är deras verksamhet som främjar den nya tidens mjältsjuka. En sjukdom som frodas rejält i det svenska välfärdssamhället. Den psykiska ohälsa som påstås välla fram är nämligen orsakad av en naiv elit. På så vis är det brittiska 1800-talsexemplet synnerligen lärorikt!
Torsten Sandström
