Trumps val av JD Vance som vicepresident är som jag ser det en stor politisk nyhet. James David Vance (född 1984 i rostbältets Ohio) är en amerikansk jurist, riskkapitalist, författare (till en bestseller om den ekonomiska och sociala krisen i Appalcherna, ”Hillbilly elegy”) och senator. Han har från mycket påvra förhållanden gjort miltärtjänst, studerat vid Yale och alltså skrivit en bok om utanförskapet i sin vidsträckta hembygd. Dessutom har han gjort politisk karriär. Valet av Vance ger på så vis en fördjupad bild av vad trumpismens står för. Trump är själv sannerligen ingen samhällsfilosof, utan en man som talar i korta och inte sällan i osammanhängande meningar. Vance presenterar däremot en något tydligare politisk samhällsvy.
Som jag ser det presenterar trumpismen utåt en politik som väljer individen framför staten, nationen (USA) framför det globala (världen) samt en auktoritär populistisk politisk livssyn framför en nyanserat öppen. Intressant är att Vance´s uttryckliga val av politiskt föredöme (enligt The Economist) är Charles de Gaulle – en person med lika stort ego och maktbegär som Trump. Trumpismen bildar dock grund för antielitära visioner, där politiker anklagas för att inte företräda folkets intressen, utan i stället sina egna och storföretagsamhetens. Såvitt jag förstår är detta politiska val invändningsfritt från demokratisk synpunkt. Men det är i sak inte oproblematisk.
Individens val spelar en viktig roll i vicepresidentkandidatens Vance´s bok. I den framförs en klagosång över Appalachernas Hillbilly´s, dvs de många svag utbildade som slagits ut genom industrins eller teknikens omvandling. Vance och hans familj har alltså sina rötter i denna samhällskris och i statens oförmåga att tackla den på i huvudsak annat vis än genom socialbidrag till personer i utanförskap. Tillspetsat påminner faktiskt denna misslyckade politik om det som inträffat efter de två senaste decennierna av massinvandring till Sverige!
Den givna följden är att många människor i USA slagits ut från arbetsmarknaden och hamnat i såväl bidrags- och drogberoende som kriminalitet. Alltså en bidragspolitik som inte aktiverar, utan snarare passiviserar mängder av människor. En politik som ofta lämnar individen i sticket, i stället för att med ”piska och morot” försöka förändra dennes tillvaro. Resultatet blir ett slags moraliskt förfall som eliten i sin naiva välmening framkallat. På så vis kan trumpismen á la Vance ses som en rörelse för revolt. Vance uttrycker förvisso denna ”revolutionära” stämning mer diskret och välartikulerat än Trump själv. Den senare, med sin bakgrund i storfinansen, framstår mest som en ilsken hund som hamnat på fel plats (då han uppmanar till stormning av Capitolium).
Den extrema individualismen hos trumpismen blir samtidigt problematisk. Staten har – vad man än tycker – en viktig roll i det moderna samhället. Staten bör dock hållas i strama tyglar vilket är trumpismens idé. Genom tullar kan nationen skyddas, med resultat att sådana ofta leder till tullkrig och minskad export. Staten ska enligt trumpismen värna nationen och individernas jobb, som hotas av invandring och industriella strukturförändringar. Klart är att nationell förnyelse och tillväxt samtidigt hotas.
Vidare är frågan hur man ska förklara att olycksbarnet Vance – med sin knarkande morsa i ett krisande samhälle – klarat sig så bra? Är verkligen både Vance som Trump sin egen lyckas smeder? Även olyckans Hillbilly måste väl – liksom Vance – bära ett eget individuellt ansvar? Dessutom måste det liberala amerikanska samhället och dess ekonomi ha ett finger med i spelet för såväl Trumps och Vance´s framgångar? Utan att förfalla till vänsterpolitiskt strukturtänk måste således den liberala amerikanska kapitalismen bära ett påtagligt ansvar för krisen i USA:s rostbälten. Förvisso är både Vance och Trump till det yttre kritiker av den storfinansiella eliten. Men de tillhör samtidigt denna krets. Trump själv är en produkt av en ekonomisk elit, något som hans livsföring, attityder och tvivelaktiga moral visar tydliga prov på.
Trumpismens typ av individualism är inte främst ett angrepp mot den amerikanska statens kapitalism, utan mot andra elitära grupper i USA, framför allt federala myndigheter och vänsterliberala rörelser för politiker, kvinnor, miljö, invandring och jämställdhet av olika slag (dvs mot det demokratiska partiets liberala vänster). Det är mot dem och mot liberala medier och deras vinklade åsiktsmonopol som trumpismen vänder sig – på liknande vis som jag och andra i vårt land kritiserar vänsterns krav på att bestämma den politiska agendan. Men trumpismen gör det från en synnerligen vag politisk plattform där politiska slagord i stil med Make America Great Again skapar en dimmig populism. Kampens tonart är dessutom högljudd och auktoritär.
Vance´s förespråkande av en begränsande delstatlig reglering av aborträtten är ett exempel på en auktoritärt religiös människosyn som knappast överensstämmer med ideér om enskildas fria val. Däremot harmoniserar en skepsis mot invandring med nationella ideal (och medborgarskydd). Harmoniska är självklart även Trumps och Vance´s propåer om att Europas stater måste öka sina bidrag till NATO, som har 30 av 32 medlemstater på vår sida av Atlanten.
Liksom många auktoritära populistiska politiska rörelser innehåller alltså trumpismen ett antal intellektuella konflikter. Själva vagheten, revoltstämningen och det höga tonläget är enligt min mening motbjudande och skrämmande. Man vet inte vad USA och världen har att vänta med Trump som president och Vance som hans vice. Läsaren inser alltså att min syn på trumpismen i huvudsak är negativ. Att denna populism går hem hos breda lager i USA befolkning har påpekas av svenska betraktare närmast som ett försvar. Visst är bifallet ett utslag av demokrati, men auktoritära ledare tenderar inte att visa respekt öppenhet och frihetlighet.
Min rädsla kan bero på många års liv i ett vänsterliberalt svenskt samhälle. Ytterst manar dock trumpismens auktoritära framtoning, enkla slagord och betoning av revolt fram otäcka visioner. Förvisso medför Vance en intellektuell resning i sammanhanget. Men ”ledaren” Trumps ord och kontakter med Putin bidrar ändå till en kuslig stämning.
Torsten Sandström
