Efter sommarens brittiska val debatteras nu i brittiska medier bristen på proportionalitet mellan antalet väljare och mängden mandat på nationell basis. Labours framgång var inte så stor sett till hela nationens väljarkår, men utfallet i valkretsarna blev ändå överväldigande tydligt. Okej, det är i och för sig ett problem. På nationell nivå – mätt i det totala antalet väljare – riskerar alltså en obalans att uppstå. Ändå menar jag att mycket talar för majoritetsval i enmansvalkretsar.
För svensk del finns det goda skäl för direktdemokratiska verktyg av detta och liknande slag. De ger väljarna bättre möjlighet att mäta olika politiska idéer mot varandra och framför allt att granska och kontrollera de personer som man vill se valda som folkets representanter. Om bara en handfull kandidater i en valkrets kan bli korad uppstår raka rör mellan väljare och politiker. Det är förstås ingen garanti för att slutresultatet blir bra, men det är ju som bekant inte heller lösningen att räkna antalet röster proportionellt i en valrörelse. Utfallet i ett stort antal valkretsar blir en tillräckligt effektiv mätare på folkets vilja. Maktskiften underlättas, något som i sig kan vara ett demokratiskt mål jämfört med politisk betong. Dessutom uppstår en tydligt linje av ansvar för en vald ledamot gentemot sin väljarkår. Inte minst inför kommande valrörelse då omval riskerar att utebli.
För svensk del har frågan om proportionella val respektive majoritetsval i enmansvalkretsar varit omstridd. Hjalmar Branting och Karl Staaff – alltså socialdemokrater och gamla tidens goda liberaler – var för den brittiska modellen. Men högerns Arvid Lindman vågade inte riskera sitt partis hittillsvarande maktställning och genomdrev därför 1907 en lösning med i grunden proportionella val. I historiens ljus måste detta betraktas som ett dåligt beslut. Val av viss person kom nämligen alltmer att förlora i betydelse och partiernas kollektiva valmaskinerier gavs större makt. Förlorarna blev enligt min mening folket, dvs väljarna.
Idag diskuteras tyvärr sällan denna viktiga fråga. Det är egentligen ganska märkligt, ty medborgare och politiker som är intresserade av en väl fungerande demokrati borde vrida och vända på de pusselbitar som finns för att öka väljarnas inflytande. Svenska politikers ointresse eller tystnad måste därför tolkas som att man är nöjd med att testas i huvudsakligen proportionella valrörelser. Man vill helt enkelt slippa personliga val och i stället föra vidare makten till partiernas kanslier. I grunden rör det sig om att skapa en byråkratisk trygghet för yrkespolitikerns position, något som helt står i motsats till tanken om demokrati, där rörlighet beroende på folkets intressen måste främjas.
Jag påstår därför att demokratin inte ges den omsorg eller vård som behövs i vårt land och flera andra västerländska demokratier. Att åtskilliga människor insett detta och kritiserar politikerna är naturligt. Vi ser detta i många länder avsevärt tydligare än i vårt land. Inte sällan rör det sig om vilsna eller inte alltid så genomtänkta rörelser eller protester. Sådana organisationer har på senare år vuxit fram i exv Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Under sommaren har rena upplopp inträffat även i den stabila demokratins hemland, Storbrittanien. En förenande orsak är en – framför allt muslimsk- invandring som flera av Europas stater haft mycket svårt att hantera. Faktum är emellertid att antalet terrorister och våldsverkare är relativt få procentuellt sett (kanske omkring 3%). Men den sammanlagt stora mängden nyanlända skapar likväl betydande europeisk bad will för den muslimska bakgrundskulturen. Det är således inte överraskande att protesterna drabbar den liberala europeiska demokratin som inte klarar av problematiken.
Roten till konflikten rör på så vis politikernas funktion i samhället. Protesterna artikulerar enligt min åsikt ett påtagligt demokratiskt underskott. Ledande politiker har alltför länge valt att inte lyssna på gräsrötterna, utan stämplat deras kamp som utslag av ondsint högerpopulism. I stället för att fråga vad de som makthavande politiker gjort fel – och vad som bör rättas till – brukas okvädingsord mot upprörda protesterande. De kallas högerpopulister och fascister som spelar Ryssland och Kina i händerna. Som sagt består de folkliga protesterna ofta av enkla slagord med splittrad träffbild. Inte sällan är det fråga om skeenden inom delvist löst sammansatta nätverk med basen i djupt folkliga känslor med nationell inriktning. Man önskar skydda det egna landet och dess kultur. Med tanke på omfattningen av det svenska klanvåldet är det egentligen märkligt att missnöjet inte artikulerats mer tydligt än som hittills skett i vårt land.
Den gamla goda liberala demokratin har sedan decennier, enligt min och andra samhällskritikers mening, självförvållat hamnat i en rävsax. I stället för att i detalj analysera vad som faktisk sker, vilka konkreta samhällshot som finns samt vilka enskilda lösningar gräsrötterna framför har beslut fattats på bas av flummiga politiska visioner om globalism, flyktingars rätt och jämlikhet. Enligt min uppfattning rör det sig om systemfel, ty även om dessa ideal är vackra så är de ytterst trubbiga verktyg, som uppenbart skapar problem på nationell nivå. Typexemplet är den duckande sociala vårdsyn som behärskat svensk kriminalpolitik, trots framväxten av grovt klanvåld i svenska förorter, under en stor del av åtta års socialdemokratiskt styre. Liknande faktaresistenta och idealistiska metoder har använts vid hanteringen av andra politikområden i vårt land, såsom exv inom utbildning, energi och bostadsbyggande. Lösningar baserade på klara fakta har ersatts av politiska drömmar av olika slag, där framför allt tanken om jämlikhet utnyttjats in absurdum. Visioner om allas rätt till kunskaper, gröna lösningar och snabbt uppförande av billiga hyresbostäder har följaktligen grusats. Med öppna sinnen för verkligheten och det faktiskt gångbara hade år av misslyckanden kunnat begränsas. På så vis hade tydliga krav och nya differentierade skolformer kunnat bygga kunskaper, befintliga kärnkraftverk i drift skulle ha räddats och en fungerande hyresmarknad bort sättas på benen tillsammans med ett slopat svenskt planhelvete.
Jag menar givetvis inte att majoritetsval i enmansvalkretsar löser nutidens alla demokratiska problem. Det demokratiska underskottet är bredare och mer komplext. I grunden rör det sig om ett behov av en mer fakta- eller verklighetsbaserad politisk problemlösning på åtskilliga samhällsområden. Alltså mindre av politik, pedagogik, sociologi, psykologi och kriminologi samt mera hårda fakta från statistik, ekonomi, fysik, medicin och pregnant juridik.
Även i en komplex verklighet räcker kritisk öppenhet och förnuft Iångt. I stället för orealistiska drömmar måste politiska beslut fattas inte bara i enlighet med klara folkliga krav, utan också med ingående prövning av om aktuella samhällsmål faktiskt uppnås. Idag tar idealen över och resultaten – verkligheten – slår fel. Trots att politikerna känner till rådande krav inom breda folklager så struntar man i dem, ifall de kolliderar med partiernas politiska drömmar. Inte undra på att människor klandrar yrkespolitikerna!
Torsten Sandström
