Alfred Nobel är verkligen en man i tiden. En uppfinnare av sprängmedel passar som alla vet väl in i utlandets bild av dagens Sverige. Vårt fredsdyrkande land ligger komiskt nog i toppen vad gäller bombkrevader i klanernas krig. Trots eviga drömmar om fred på jorden har svenskarna lyckats ställa till det för sig själva. Eller rättare sagt: svenska politiker har misslyckats kapitalt med att få lugn på gator och torg.
Ett nobelpris till en amerikansk poet är däremot ingen pangnyhet i nobelkrutets anda. Få är intresserade – ännu färre förvånade – de allra flesta bryr sig inte. De personer som öht är kulturintresserade är så vana vid att Akademin lyckas finna okända författare runtom i världen. Därför höjer få på ögonbrynen. Akademins meriter är ju inte heller övertygande och inte alls imponerande. Flertalet av världens största författare har Akademin lyckats missa. Förklaringen är som jag ser det konvenansens makt. Den traditionella synen på litterär smak och samhällspolitik har nämligen hindrat Akademins ledamöter från att kunna vaska fram tidens ledande skribenter. Från sin inskränkta miljö i Gamla stan har man främst valt den kultur som tidigare varit gällande.
Därmed inte alls sagt att Akademin konsekvent lyckats välja traditionella storstjärnor på väg uppåt. Här har ledamöterna typiskt nog propsat på att vara den goda litteraturens spåmän eller spåkvinnor. Att välja en bästsäljare är för simpelt för snillen som påstås ha utrustats med dundersmak. Därför gäller det att göra det banala avsevärt mer komplicerat. Efter att ha lyckats leta fram en okänd person som de arton anser lysande (eller hur många de nuförtiden är) så klubbas ett nobelpris. Att personen ifråga förblir okänd för huvuddelen av världens litteraturintresserade gör inget. Tvärtom. Det blir ett bevis på att Akademins ledamöter sannerligen vet bäst i fråga om litteratur.
På så vis blir även årets val av en poet ett tecken på att några skönandar i tundrans Stockholm – en plats som faktiskt för tio tusen år sedan låg under ett tio kilometers istäcke – verkligen utgör världens navelskådande elit. Och genom att välja en poet blir allt något enklare för spådomsexperterna framför sina kristallkulor eller fiskinälvor. För den moderna poesin talar verkligen inte klartext så att orden enkelt kan tydas. Tvärtom är själva avsikten att tala i bilder och metaforer, som alla kan tolka hur sjutton de vill.
Den den som kollar Akademins träffbild med den internationella litteraturvetenskapens omdömen ser något annat. Akademin har haft en sällsynt förmåga allmänt sett att lyckas missa litteraturens stora förnyare. Tänk bara på Ibsen, Tolstoy, Strindberg, Zola, Joyce, Proust och Plath. Som litteraturkännare måste man säga att Akademin verkligen har åstadkommit ett klent resultat. Man kan kanske säga att uppgiften varit omöjlig. Möjligtvis, men jag tror huvudproblemet varit att Akademin inte förmått bortse från rådande litterära konventioner. Det är just i den kulturella nedisningen som Akademin misslyckats. Devisen om snille och smak borde därför formuleras om till ”Snillen som dillar” eller ”Senila smakdomares smak”.
Utan dynamitkungen Nobels många pengar hade inte någon utlänning haft en aning om vad Svenska Akademin sysslar med. Med all rätt. Vem vill lyssna på litterära spådomar från en institution så helt under isen?
Torsten Sandström
