Anti-PK-bloggen

Jag är allmänt sett kritisk till att offentliga penningmedel används för att påverka medborgarnas åsikter. Enligt demokratins lagar ska medborgarna via valda politiker styra det offentliga, inte tvärtom. Budskapen blir nämligen enkelt politiskt vinklade eller enbart fåniga. Risken att medborgarna ska tvinga betala skatt för propaganda ligger nära till hands. Möjligtvis kan jag tåla saklig information om regler som släppts från statens lagstiftningsmaskineri, exv om villkoren för allmänna val , vad som är straffbart eller regelinnehållet i olika stöd, bidragsformer och skatter/avgifter.

Däremot är jag definitiv emot moraliska påbud som finansieras genom det offentliga. Lagregler är en sak, men moral är en privatsak. Etisk information innebär en direkt öppning för politisk korrekt propaganda. Förekomsten av dyrbara affischkampanjer är därför ett stort demokratisk problem i Sverige.

Affischen ovan finansieras av Lokalrafiken inom Region Stockhol, SL. Jag har inget alls mot civilkurage, det är bara bra om alltfler vågar höja rösten. Men jag är alltså mot offentliga affischer, som du och jag betalar.

Men affischen uppmanar inte till att visa handlingskraft och mod. Jag blir rent ilsken då jag ser hur affischen utformats. Dvs hur mina pengar slängs iväg på kontraproduktiv propaganda/information. Vad sjutton innebär ”kollektivkurage”? Ordet tycks anspela på kollektiv trafik, men kurage är som alla vet något högst individuellt, alltså civilt! Värst är ändå uppmaningen att ”titta bort”. Rent språkligt är innebörden att vända blicken bort från något obehagligt. Alltså att strunta i att ingripa och agera modigt. Möjligtvis är en lustighet avsedd – den som skrev ”titta bort” har fumlat med språket och menat ”se dig omkring”. Och den politiker som sagt OK till kampanjen är förmodligen ordblind eller har inte sett affischen pga tjänsteresa.

Budskapet är alltså rena rappakaljan. Det förstärker min kritiska bild av de svenska landstingens/regionernas inkompetenta ledarskap. Tydligare kan inte den döda hand jag ofta skrivit om manifesteras. Man säger sig vilja något, men efter byråkraternas hantering (annonsering) tonar motsatsen fram.

Torsten Sandström

Alfred Nobel är verkligen en man i tiden. En uppfinnare av sprängmedel passar som alla vet väl in i utlandets bild av dagens Sverige. Vårt fredsdyrkande land ligger komiskt nog i toppen vad gäller bombkrevader i klanernas krig. Trots eviga drömmar om fred på jorden har svenskarna lyckats ställa till det för sig själva. Eller rättare sagt: svenska politiker har misslyckats kapitalt med att få lugn på gator och torg.

Ett nobelpris till en amerikansk poet är däremot ingen pangnyhet i nobelkrutets anda. Få är intresserade – ännu färre förvånade – de allra flesta bryr sig inte. De personer som öht är kulturintresserade är så vana vid att Akademin lyckas finna okända författare runtom i världen. Därför höjer få på ögonbrynen. Akademins meriter är ju inte heller övertygande och inte alls imponerande. Flertalet av världens största författare har Akademin lyckats missa. Förklaringen är som jag ser det konvenansens makt. Den traditionella synen på litterär smak och samhällspolitik har nämligen hindrat Akademins ledamöter från att kunna vaska fram tidens ledande skribenter. Från sin inskränkta miljö i Gamla stan har man främst valt den kultur som tidigare varit gällande.

Därmed inte alls sagt att Akademin konsekvent lyckats välja traditionella storstjärnor på väg uppåt. Här har ledamöterna typiskt nog propsat på att vara den goda litteraturens spåmän eller spåkvinnor. Att välja en bästsäljare är för simpelt för snillen som påstås ha utrustats med dundersmak. Därför gäller det att göra det banala avsevärt mer komplicerat. Efter att ha lyckats leta fram en okänd person som de arton anser lysande (eller hur många de nuförtiden är) så klubbas ett nobelpris. Att personen ifråga förblir okänd för huvuddelen av världens litteraturintresserade gör inget. Tvärtom. Det blir ett bevis på att Akademins ledamöter sannerligen vet bäst i fråga om litteratur.

På så vis blir även årets val av en poet ett tecken på att några skönandar i tundrans Stockholm – en plats som faktiskt för tio tusen år sedan låg under ett tio kilometers istäcke – verkligen utgör världens navelskådande elit. Och genom att välja en poet blir allt något enklare för spådomsexperterna framför sina kristallkulor eller fiskinälvor. För den moderna poesin talar verkligen inte klartext så att orden enkelt kan tydas. Tvärtom är själva avsikten att tala i bilder och metaforer, som alla kan tolka hur sjutton de vill.

Den den som kollar Akademins träffbild med den internationella litteraturvetenskapens omdömen ser något annat. Akademin har haft en sällsynt förmåga allmänt sett att lyckas missa litteraturens stora förnyare. Tänk bara på Ibsen, Tolstoy, Strindberg, Zola, Joyce, Proust och Plath. Som litteraturkännare måste man säga att Akademin verkligen har åstadkommit ett klent resultat. Man kan kanske säga att uppgiften varit omöjlig. Möjligtvis, men jag tror huvudproblemet varit att Akademin inte förmått bortse från rådande litterära konventioner. Det är just i den kulturella nedisningen som Akademin misslyckats. Devisen om snille och smak borde därför formuleras om till ”Snillen som dillar” eller ”Senila smakdomares smak”.

Utan dynamitkungen Nobels många pengar hade inte någon utlänning haft en aning om vad Svenska Akademin sysslar med. Med all rätt. Vem vill lyssna på litterära spådomar från en institution så helt under isen?

Torsten Sandström