Blog Image

Anti-PK-bloggen

______________________________

Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.

Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...

PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet. 

Stöd denna blogg!

MYCKET TACKSAM FÖR GÅVOR!

Bildresultat för swish

            1231429604

                eller

BIC/IBAN: HANDSESS / SE75 6000 0000 0003 2664 2811

Visa civilkurage – kritisera kontraproduktiv politik!

Uncategorised Posted on lör, oktober 10, 2020 15:08:46
Från Stockholms tunnelbana, röda linjen, idag

Jag är allmänt sett kritisk till att offentliga penningmedel används för att påverka medborgarnas åsikter. Enligt demokratins lagar ska medborgarna via valda politiker styra det offentliga, inte tvärtom. Budskapen blir nämligen enkelt politiskt vinklade eller enbart fåniga. Risken att medborgarna ska tvinga betala skatt för propaganda ligger nära till hands. Möjligtvis kan jag tåla saklig information om regler som släppts från statens lagstiftningsmaskineri, exv om villkoren för allmänna val , vad som är straffbart eller regelinnehållet i olika stöd, bidragsformer och skatter/avgifter.

Däremot är jag definitiv emot moraliska påbud som finansieras genom det offentliga. Lagregler är en sak, men moral är en privatsak. Etisk information innebär en direkt öppning för politisk korrekt propaganda. Förekomsten av dyrbara affischkampanjer är därför ett stort demokratisk problem i Sverige.

Affischen ovan finansieras av Lokalrafiken inom Region Stockhol, SL. Jag har inget alls mot civilkurage, det är bara bra om alltfler vågar höja rösten. Men jag är alltså mot offentliga affischer, som du och jag betalar.

Men affischen uppmanar inte till att visa handlingskraft och mod. Jag blir rent ilsken då jag ser hur affischen utformats. Dvs hur mina pengar slängs iväg på kontraproduktiv propaganda/information. Vad sjutton innebär ”kollektivkurage”? Ordet tycks anspela på kollektiv trafik, men kurage är som alla vet något högst individuellt, alltså civilt! Värst är ändå uppmaningen att ”titta bort”. Rent språkligt är innebörden att vända blicken bort från något obehagligt. Alltså att strunta i att ingripa och agera modigt. Möjligtvis är en lustighet avsedd – den som skrev ”titta bort” har fumlat med språket och menat ”se dig omkring”. Och den politiker som sagt OK till kampanjen är förmodligen ordblind eller har inte sett affischen pga tjänsteresa.

Budskapet är alltså rena rappakaljan. Det förstärker min kritiska bild av de svenska landstingens/regionernas inkompetenta ledarskap. Tydligare kan inte den döda hand jag ofta skrivit om manifesteras. Man säger sig vilja något, men efter byråkraternas hantering (annonsering) tonar motsatsen fram.

Torsten Sandström

Please follow and like us:


A propos Svenska akademins många missar

Uncategorised Posted on lör, oktober 10, 2020 10:24:19
Emil Österman är konstnären. Källa: Wikimediacommons.

Alfred Nobel är verkligen en man i tiden. En uppfinnare av sprängmedel passar som alla vet väl in i utlandets bild av dagens Sverige. Vårt fredsdyrkande land ligger komiskt nog i toppen vad gäller bombkrevader i klanernas krig. Trots eviga drömmar om fred på jorden har svenskarna lyckats ställa till det för sig själva. Eller rättare sagt: svenska politiker har misslyckats kapitalt med att få lugn på gator och torg.

Ett nobelpris till en amerikansk poet är däremot ingen pangnyhet i nobelkrutets anda. Få är intresserade – ännu färre förvånade – de allra flesta bryr sig inte. De personer som öht är kulturintresserade är så vana vid att Akademin lyckas finna okända författare runtom i världen. Därför höjer få på ögonbrynen. Akademins meriter är ju inte heller övertygande och inte alls imponerande. Flertalet av världens största författare har Akademin lyckats missa. Förklaringen är som jag ser det konvenansens makt. Den traditionella synen på litterär smak och samhällspolitik har nämligen hindrat Akademins ledamöter från att kunna vaska fram tidens ledande skribenter. Från sin inskränkta miljö i Gamla stan har man främst valt den kultur som tidigare varit gällande.

Därmed inte alls sagt att Akademin konsekvent lyckats välja traditionella storstjärnor på väg uppåt. Här har ledamöterna typiskt nog propsat på att vara den goda litteraturens spåmän eller spåkvinnor. Att välja en bästsäljare är för simpelt för snillen som påstås ha utrustats med dundersmak. Därför gäller det att göra det banala avsevärt mer komplicerat. Efter att ha lyckats leta fram en okänd person som de arton anser lysande (eller hur många de nuförtiden är) så klubbas ett nobelpris. Att personen ifråga förblir okänd för huvuddelen av världens litteraturintresserade gör inget. Tvärtom. Det blir ett bevis på att Akademins ledamöter sannerligen vet bäst i fråga om litteratur.

På så vis blir även årets val av en poet ett tecken på att några skönandar i tundrans Stockholm – en plats som faktiskt för tio tusen år sedan låg under ett tio kilometers istäcke – verkligen utgör världens navelskådande elit. Och genom att välja en poet blir allt något enklare för spådomsexperterna framför sina kristallkulor eller fiskinälvor. För den moderna poesin talar verkligen inte klartext så att orden enkelt kan tydas. Tvärtom är själva avsikten att tala i bilder och metaforer, som alla kan tolka hur sjutton de vill.

Den den som kollar Akademins träffbild med den internationella litteraturvetenskapens omdömen ser något annat. Akademin har haft en sällsynt förmåga allmänt sett att lyckas missa litteraturens stora förnyare. Tänk bara på Ibsen, Tolstoy, Strindberg, Zola, Joyce, Proust och Plath. Som litteraturkännare måste man säga att Akademin verkligen har åstadkommit ett klent resultat. Man kan kanske säga att uppgiften varit omöjlig. Möjligtvis, men jag tror huvudproblemet varit att Akademin inte förmått bortse från rådande litterära konventioner. Det är just i den kulturella nedisningen som Akademin misslyckats. Devisen om snille och smak borde därför formuleras om till ”Snillen som dillar” eller ”Senila smakdomares smak”.

Utan dynamitkungen Nobels många pengar hade inte någon utlänning haft en aning om vad Svenska Akademin sysslar med. Med all rätt. Vem vill lyssna på litterära spådomar från en institution så helt under isen?

Torsten Sandström

Please follow and like us: