Idag är det premiär för en gästskribent som jag uppskattar: Jan Norberg. Hans text kan ses som en kommentar till min blogg Hög tid för mer demokrati (den 27/2). Vi är förstås delvis oense, men jag anser att Jans klarsyn bör publiceras. T.S.

Bra med ordnade tankar. Och öppenhet.

Kollektivismens arv påverkar oss.

Inspirationen till dessa tankar har grott länge och med ödmjukhetens signum får vi alla rannsaka oss på djupet för att förstå varför det blivit som det blivit i dagens Sverige, men framför allt vad vi som individer kan göra åt denna så typiska svenska åkomma som kollektivismen utgör.

Torsten Sandström har i sin artikel reflekterat på sitt eleganta och lättförstådda sätt och det är inte svårt att hålla med om de slutsatser han drar med anledning av att den socialistiska kollektivismens effekter nu blivit så övertydliga att de med bedövande kraft sköljer in över oss varje dag.

Innan jag går in på enskildheter så vill jag ändå börja från slutet, det är först när vi alla befriat oss från rädslan att inte själv som individ våga stå för våra åsikter som självkänslan inställer sig som ett stöd för ett personligt ställningstagande i det samhällskaos vi nu ser breda ut sig.

De olika formerna av den svenska socialismen (företrädd av alla partier) förutsätter att vi som individer underställer oss kollektivets företrädare, dvs partiledningarnas ständiga mantra om förträffligheten med just det parti de företräder såsom representativa för våra åsikter. Inget av dagens riksdagspartier kan fånga upp allas åsikter.

Samtliga dagens partier saknar den legitimitet som en tydlig ideologi innebär. I dag gäller snabba utspel, väl tajmade för att väcka medias intresse och sympatier. Sandströms slutsatser blir att den form av representativ demokrati som vi sett utvecklas så negativt under många årtionden måste reformeras i grunden. Något vi alla kan ställa upp på.

Vad väljarna som individer tycker i enskilda sakfrågor skall inte längre läggas i munnen på oss som kollektiv, vi kan tänka själva, tycka fritt och uttrycka våra åsikter som ansvarsfulla individer. Detta förutsätter dock att vi alla som individer vågar träda fram och offentliggöra våra åsikter utan att anonymt ta skydd bakom vad andra tycker (kollektivismen).

Pk-samhällets samtliga företrädare framträder tydligt med sina namn och vinner därför den moraliska kampen redan innan matchen börjat.

Skulle den anonyma massan ge luft åt sitt missnöje så avfärdar dessa pk-företrädare alltid missnöjesyttringar genom svepande formuleringar om missaktning, lyckas men inte tysta de anonyma missnöjesyttringarna så ger man sig på dem genom kraftfull stigmatisering såsom bruna hatsvansar, homofober, islamofober, klimatförnekare, osv, osv.

De anonyma kritikerna blir ganska enkelt avväpnade som fega kräk då pk-företrädarna alltid framträder med sina rätta namn, och då problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet alltid tillfaller de vilka framträder under sina rätta namn, så kan dessa pk-företrädare fortsätta sitt åsiktsförtryck. En pk-ist är stolt i allt sitt vansinne, hur konstigt det än kan låta för oss övriga.

Det måste dock sägas att ännu så länge går pk-isterna relativt säkra då den breda majoriteten är tystade av den politiska korruption som samtliga riksdagspartier är en del av. Politikerna och pk-isterna inom myndigheter både skriver och tolkar svenska lagar, EU-direktiv och FN-proklamationer. Sandströms slutsatser är helt rätt men då grundlagsändringar tar ganska lång tid anspråk så är dessa kloka ord tyvärr ett slag i luften, åtminstone i närtid.

Direktdemokrati och tvingande folkomröstningar vore ju självklart något att införas direkt, här och nu, men vägen till detta är både lång och tidsödande.

Vad vi däremot kan göra, här och nu, är att ge luft åt vårt missnöje genom att vi alla tar ett steg fram i banan och skriver e-post till riksdagspartiernas olika företrädare, publicerar debattartiklar, kommenterar och stödjer alla vars åsikter vi delar.

Huvudsaken är att vi alla törs uttrycka våra åsikter utan att känna behovet av anonymitet, det är just anonymiteten som gör att de missnöjdas åsikter kan avfärdas så enkelt av pk-företrädarna.

Jan Norberg