Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Elin Berges fotobok ”Awakening” skildrar en kvinnlig nyandlighet.
Rubrikerna är från DN 2020-03-03.
Hälften av Sveriges vuxna befolkning klipps genom en feministisk rubriksättning bort från samhället. Mäns blickar förklaras som upptända av åtrå och slemmiga fördomar. Endast kvinnor antas vara kapabla att se det motsatta könet med objektiv blick skild från sexualiteten. Allt detta andas faktiskt rubriken, som inte innehåller ett uns av preciseringar eller reservationer. Ett kategoriskt manshat manas fram.
Så långt har alltså feministerna propaganda gått 2020. Den har getts utrymme i flertalet svenska medier. I vårt land förs därför inte längre en öppen och balanserad diskussion om kvinnor och män. Vi har ju en feministisk regering! Bara det påstående – som rubriken motsatsvis uttalar – att kvinnors förhållningssätt till män är fritt från fördomar och sexuella anspelningar är hårresande i sin förnumstiga förslagenhet.
Några tiondels procent av svenska folket, alltså landets universitetsfeminister, har nu slitit till sig megafonerna i syfte att tala till befolkningen via landets medier. En liten spillra förblindade kvinnor har alltså getts politisk makt att föra krig mot landets alla män. Jag häpnar. Men mer än 9/10 av alla kvinnor och män lyssnar inte på könshatet. De fnyser åt den maktlystna minoriteten och har för övrigt viktigare saker att syssla med. Ändå rullar Fi-mobbens tidningspressar vidare vart dygn. Och radio/teve basunerar ut dess enögda budskap. Och det ska kallas en ”kvinnlig nyandlighet”!
Idag är det premiär för en gästskribent som jag uppskattar: Jan Norberg. Hans text kan ses som en kommentar till min blogg Hög tid för mer demokrati (den 27/2). Vi är förstås delvis oense, men jag anser att Jans klarsyn bör publiceras. T.S.
Bra med ordnade tankar. Och öppenhet.
Kollektivismens arv påverkar oss.
Inspirationen till dessa tankar har grott länge och med ödmjukhetens signum får vi alla rannsaka oss på djupet för att förstå varför det blivit som det blivit i dagens Sverige, men framför allt vad vi som individer kan göra åt denna så typiska svenska åkomma som kollektivismen utgör.
Torsten Sandström har i sin artikel reflekterat på sitt eleganta och lättförstådda sätt och det är inte svårt att hålla med om de slutsatser han drar med anledning av att den socialistiska kollektivismens effekter nu blivit så övertydliga att de med bedövande kraft sköljer in över oss varje dag.
Innan jag går in på enskildheter så vill jag ändå börja från slutet, det är först när vi alla befriat oss från rädslan att inte själv som individ våga stå för våra åsikter som självkänslan inställer sig som ett stöd för ett personligt ställningstagande i det samhällskaos vi nu ser breda ut sig.
De olika formerna av den svenska socialismen (företrädd av alla partier) förutsätter att vi som individer underställer oss kollektivets företrädare, dvs partiledningarnas ständiga mantra om förträffligheten med just det parti de företräder såsom representativa för våra åsikter. Inget av dagens riksdagspartier kan fånga upp allas åsikter.
Samtliga dagens partier saknar den legitimitet som en tydlig ideologi innebär. I dag gäller snabba utspel, väl tajmade för att väcka medias intresse och sympatier. Sandströms slutsatser blir att den form av representativ demokrati som vi sett utvecklas så negativt under många årtionden måste reformeras i grunden. Något vi alla kan ställa upp på.
Vad väljarna som individer tycker i enskilda sakfrågor skall inte längre läggas i munnen på oss som kollektiv, vi kan tänka själva, tycka fritt och uttrycka våra åsikter som ansvarsfulla individer. Detta förutsätter dock att vi alla som individer vågar träda fram och offentliggöra våra åsikter utan att anonymt ta skydd bakom vad andra tycker (kollektivismen).
Pk-samhällets samtliga företrädare framträder tydligt med sina namn och vinner därför den moraliska kampen redan innan matchen börjat.
Skulle den anonyma massan ge luft åt sitt missnöje så avfärdar dessa pk-företrädare alltid missnöjesyttringar genom svepande formuleringar om missaktning, lyckas men inte tysta de anonyma missnöjesyttringarna så ger man sig på dem genom kraftfull stigmatisering såsom bruna hatsvansar, homofober, islamofober, klimatförnekare, osv, osv.
De anonyma kritikerna blir ganska enkelt avväpnade som fega kräk då pk-företrädarna alltid framträder med sina rätta namn, och då problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträdet alltid tillfaller de vilka framträder under sina rätta namn, så kan dessa pk-företrädare fortsätta sitt åsiktsförtryck. En pk-ist är stolt i allt sitt vansinne, hur konstigt det än kan låta för oss övriga.
Det måste dock sägas att ännu så länge går pk-isterna relativt säkra då den breda majoriteten är tystade av den politiska korruption som samtliga riksdagspartier är en del av. Politikerna och pk-isterna inom myndigheter både skriver och tolkar svenska lagar, EU-direktiv och FN-proklamationer. Sandströms slutsatser är helt rätt men då grundlagsändringar tar ganska lång tid anspråk så är dessa kloka ord tyvärr ett slag i luften, åtminstone i närtid.
Direktdemokrati och tvingande folkomröstningar vore ju självklart något att införas direkt, här och nu, men vägen till detta är både lång och tidsödande.
Vad vi däremot kan göra, här och nu, är att ge luft åt vårt missnöje genom att vi alla tar ett steg fram i banan och skriver e-post till riksdagspartiernas olika företrädare, publicerar debattartiklar, kommenterar och stödjer alla vars åsikter vi delar.
Huvudsaken är att vi alla törs uttrycka våra åsikter utan att känna behovet av anonymitet, det är just anonymiteten som gör att de missnöjdas åsikter kan avfärdas så enkelt av pk-företrädarna.
Den som skådar ut över världen ser områden av skriande fattigdom och svält. Men på flera sällen syns också samtidigt ofantliga rikedomar. En viss tröst är att diskrepansen blivit mindre. Eller kanske rättare sagt att de fattigaste förbättrat sin position under senare decennier, allmänt sett genom eget hårt arbete. Till detta kommer också ibland en omfördelande nationell beskattning. Utvecklingsbistånd från utlandet har däremot enbart marginell betydelse.
Direkt stötande är existensen av diktatorer Jorden runt, som inte bara förtrycker sina medborgare, utan också stjäl deras pengar och gömmer dem hemma eller utomlands. Såväl Putin som hans före detta statsminister Medvedev sägs ha ofantliga rikedomar. Den förre redovisar dem inte i hemlandet, utan offentliggör komiskt nog enbart småsmulor. Han lär dock ha placerat enorma medel hos bulvaner i väntan på framtiden (därför vågar han inte släppa taget). Viss insyn finns däremot i Medvedevs förmögenhet. Han äger såväl slott, jordegendomar, båtar, vingård i Italien osv för omkring 10 miljarder kronor. Framfarten får bankrånare att framstå som blyga violer.
Så länge förtryckarnas förmögenhet finns kvar i hemnationen är inte mycket att göra, i hopp om en inhemsk revolution eller liknande. Men då tillgångar förs över till utlandet borde en möjlighet finnas att beslagta dem. Vissa stater, såsom USA, har nationell lagstiftning som kan användas för att frysa diktatorers tillgångar i USA. Det är bra.
Men många andra nationer ser mellan fingrarna på hälerigods av alla de slag, jfr Medvedevs italienska vingård. Den som befinner sig i kvarteren kring Place Vendôme i Paris ser dagligen hur rika män och kvinnor från Afrikas diktaturer – med privatchaufförer – rör sig mellan lyxbutiker av alla slag. Det sägs också att många miljoner från svenska Sida finns på bankkonton i Paris som exv tillhör Arafat och hans familj. Hälerimedel finns antagligen också på banker i exv London och Zurich. Det verkar som flera västliga demokratier främst ser fördelar med att ha ruffelpengar på plats i den egna nationen. Det är ju lönsamt för landets banker och fastighetsmoguler. Eller så vågar man inte bråka med utländska makthavare.
Enligt min åsikt bör därför en folkrättslig konvention omgående utarbetas om möjlighet att ta utländskt hälerigods od i beslag i landet där det befinner sig, Detta i väntan på en säker process om återbäring till hemnationen. Sverige, som kanske är världens främsta kramare av folkrättsliga konventioner, bör ta ett initiativ till detta. Givetvis kommer få förtryckarstater att skriva under en sådan internationell överenskommelse. Men det spelar inte så stor roll. Det bör sättas press via EU för en sådan reglering som fryser förmögenheter inom hederliga nationer där de deponerats. För att på den vägen hindra världens i särklass största bovar från att leva gott i framtiden på just dessa medel.
Jag vill bara skrika ut min ångest! Hör vad Barn- och elevombudsmannen (BEO) sysslar med. En elev – en pojke – som kränkt en kvinnlig skolkamrat med en sexbild på sig själv har fått hjälp av BEO. Orsaken är att skolans rektor visat sexbilden för pojkens föräldrar! Tingsrätten gör förstås tummen ned och ogillar BEO:s krav på skadestånd till killen. Men vad håller BEO på med? Det är inte första gången som BEO agerar på ett fullkomligt galet vis.
Därför instämmer jag helt i Maria Ludvigsson fina ledare i dagens SvD.
Ytterligare ett övergripande problem måste betonas i sammanhanget. Som Ludvigsson skriver så går svensk skolpolitik åt fel håll. Sedan 1960- och 70-talen har S- partiet (och för övrigt även även alliansregeringen!) medverkat till att avskaffa lärarnas auktoritet. Först i klassrummet och därefter i skolvärlden. BEO är en vänsterliberal marodör, en betald torped med uppgift att lösa upp krav på ordning och studiero i skolan och ge avvikande ungdomar stöd mot de som arbetar där.
På en högre nivå rör det sig om framför allt S-partiets tilltro till samhällsstyrning genom myndigheter av olika slag. Inte bara i skolan utan över hela Sverige växer den offentliga byråkratin dag för dag. Vi ser det inte minst inom vården där det finns flera tiotusentals administratörer, men inte tillräckligt med vårdpersonal. På så vis håller den svenska byråkratin på att kväva den offentliga sektorn. Inte bara genom att dränera den (och skattebetalarna) på miljarder, utan också genom att plantera in fientliga administratörer som sätter käppar i hjulen för själva kärnverksamheten.
Det hela framstår som en mardröm. Men det är faktisk vad som händer i vårt land. Just nu. Dag efter dag, timme efter timme. Därför räcker det inte med att vi skriker ut vår ångest. Nej, ut med S-regeringen. Och in med politiker som inte bara kör vidare i samma hjulspår! Det krävs massor med nytänk!
