På SR P1 Morgon berättas idag om krisen på Karolinska sjukhuset i Solna. Upplägget är att tala om vilka patienter som ska vägras vård då pengar och vårdpersonal tryter.
I programmet intervjuas en styrelseledamot i Läkarförbundet, Torsten Mossberg. Alltså en facklig koryfé. Personen vrider sig som en mask då han ska svara på frågan om hur neddragningen ska gå till. Sedan rabblar han en handfull etiska principer om hur god vår ska se ut.
Men varken han eller programledaren tar upp den centrala frågan: nämligen den mycket dystra statistiken om prestationerna inom den dyra svenska vården. Ex att svenska läkare har närapå minst antal patientbesök per år i hela Europa. Och ägnar mer än tre gånger så mycket tid till administration jämfört med kollegorna i England. Att sängplasterna är få jämfört med andra länder. Att administrationen har ökat med omkring 30 % under tio åra tid. Osv. Slutsatsen är att politikerna inte klarar av att styra den svenska vårdapparaten.
För denna misskötsel svarar givetvis främst landstingens politiker och byråkrater. Men även Läkarförbundet bär sitt ansvar för de förödande arbetstider och tidsscheman som förhandlats fram. Även i övrigt svarar Läkarförbundet för en vårdslös attityd av samarbete med den grovt felande ledningen av svensk vård. Förbundet säger inte ifrån, vilket Mossberg yrande om etiska principer visar tydligt illustrerar mitt i brinnande kris. Förbundet spelar under täcket med landstingsråden och toppcheferna. Fackets pampar gör karriär som experter – utredare, samordnare osv – inom en offentlig vårdsektor som alltså inte klarar sin uppgift. Politiker och fack tycks sitta på samma stolar. Det är för eländigt!
Slutligen måste man fråga sig vad nationens läkare gör i denna fråga? Och sköterskorna? Jag förstår att de jobbar på. Men hur kan de utan stora protester bara se hur patienterna kommer ikläm då deras eget förbund och arbetsgivaren agerar utan förnuft och sans? De måste ju fråga sig varför vårdprestationerna är så påtagligt lägre i vårt land jämfört med övriga Europa. Reformpotentialen måste vara enorm. En omorganiserad vård måste dessutom ge utrymme för högre löner, ifall arbetstakten ökas. Tystnaden från personalens sida tyder på bristande civilkurage. För de kan väl inte tycka att allt är sin ordning?
