Anti-PK-bloggen

Rapporteringen av varje nytt mord eller våldsdåd i tidningar, radio och teve följer ett visst scenario. Polisen vill inte uttala sig, men går upp i stabsläge, generalstabsläge eller någon annan teatralisk åtgärdsform. Kriminologer och rättssociologer tittar i kristallkulorna och spekulerar över vilken verkan sociala förhållandena i områden för utanförskap haft för brottslingarna. Och så intervjuas förstås socialarbetare, som tårögt berättar om hur de kriminella ungdomarna lider under narkotika, hemlöshet, dåliga skolresultat osv.

En del av det som berättas äger säkert sin riktighet. Men det intressanta är det som inte berättas och som sannolikt har störst betydelse. Det som mörkas är de kriminellas koppling till invandring och till klanernas egna syn på vad som är rätt och fel. Polis och domstolar är för dem helt främmande makter, som man helt enkelt struntar i. Klanerna har sin en egen rättskipning. Och den berättar inte medierna om.

Den kanske viktigaste orsaken till alla mord, bombningar, bränder blir outtalad. Den mörkas såedes. Och det sker medvetet. Även BRÅ kniper käft. Att tala om brott och etnisk bakgrund är nämligen förbjudet i vårt land. I flertalet andra europeiska nationer vågar man öppet tala om denna dystra sak. Men inte i Sverige – det land som påstås vara ett föredöme för världens folk.

Det uteblivna samtalet får mycket stor politisk betydelse. Under 2019 kommer Sverige att ta emot omkring 20.000 utomeuropeiska invandrare. Beredskapen för integration är minst lika dålig nu som under tidigare år. Därför kan vi gissa att omkring 1% av de nyanlända kommer att ägna sig åt allvarlig brottslighet. Alltså tillförs Sverige under 2019 i onödan omkring 200 nya kriminella. Siffran kan vara något högre eller lägre. Men säkert är att fler brottslingar liksom tidigare slussas in 2019 och nästa år …osv. Men detta talar medierna inte alls om. Saken är nämligen tabu i deras teaterregi.

Visst är det bara en minoritet bland de nyanlända som ställer till problem. Men så länge stat och kommun saknar grepp om integrationen kommer kriminalitetsproblem fortsätta att öka. En invandringspaus är därför i hög grad befogad. I väntan på att landets politiker skaffar fram bostäder, jobb och goda skolplatser för dem som flyttar hit. Så att de kan försörja sig av egen maskin.

Marcel Proust storslagna men svårtolkade ”På spaning efter den tid som flytt” är en guide till vad som ska ses som genuint konstnärligt skapande. Sannolikt behöver man inte skriva sju  långa böcker för att nå detta mål. Men hans skrivsätt påminner om hur vår hjärnor bearbetar ett problem. Tankarna går kors och tvärs på ett vis som påminner om en drömmares. Senare, i ett annat sammanhang,  dyker idéerna upp delvis omformade. Men i bästa fall sorterar vi ut problemen och når någon form av syntes. I Proust´s romansvit berättas om hur den goda litteraturen och bildkonsten växer fram och tar gestalt under stora våndor. Han framställning påminner om en målning av Claude Monet. Till synes spontana klickar i olika färgnyanser medför till sist att en damm med näckrosor träder fram ur pusslet. 

Om jag försöker översätta hans krävande mönster till nutidens svenska ideal inom bildkonsten blir resultatet att vår kultursyn kollapsat. All sann konst blir till efter ett gemensamt mönster. Startpunkten är verkliga upplevelser i förfluten tid. Varje människa har en livshistoria full av sinnesintryck. Med det menar jag (och Proust) mängder av sinnesintryck. Syner vi haft, ord och annat vi hört, lukter och smaker vi andats in samt kroppskänslor av värme, kyla, sol, blåst osv. Alla våra sinnen bygger på så vis upp ett stort lager av minnen från förr. Hågkomster som kan röra viktiga händelser för vårt framtida liv, men också minnen av små skeenden, som ändå kan få stor betydelse för oss senare. 

Vi har alla varit med om att återkalla sinnesintryck – såsom syner, ljud, lukter, känslor osv – från förr, som vi under flera tiotals år inte ägnat minsta tanke. Detta är något märkligt. Ett klassiskt exempel är den vuxne Proust´s återupptäckt och förklaring av den madeleinekaka (en typ av sockerkaka) som han doppat i te under ganska späda år. Smaken, värmen, orden och framför allt känslan av hjälpande händer från mamman och andra släktingar förvandlar på så vis en vardagshändelse till något väsentligt för den blivande konstnären. Ett storartat minne från föga spektakulära händelser. 

Men alla minnen som på så vis förvandlas till ord eller bilder blir givetvis inte konst. Det krävs en gestaltning som innebär ett stegrat känslouttryck. Alltså en bearbetning. Dvs något kvalificerat, som inte bara är en vardaglig presentation, utan en rejäl stegring av uttrycket i färg och form genom bildkonstnären. Det som krävs är med andra ord ett avancerat känslouttryck. Detta kan yttra sig i något gripande, alltså en projektion av skönhet, sorg eller glädje. Men det kan alternativt visa sig i en upprorisk gestaltning, såsom en framställning i bild av revolt  eller krav på förändring.  Men i båda fallen måste det vara fråga om uttrycksmedel som är svåra att åstadkomma. Med andra ord inte något högst alldagligt eller en produkt som egentligen vem som helst kan skapa. Resultaten måste alltså bedömas som mästerliga eller beundransvärda. Det är alltså fråga om en unik kreativitet. Och inte bara en mekanisk presentation. 

Det är här som vi enligt min mening ser den första skiljelinjen mellan konstsynen hos Proust –  som jag gärna skriver under på – och den hos nutidens bildkonst, som jag främst intresserar mig för i denna text. Det unika och kvalificerade framträder om resultatet präglas av analys och en projektion av sinnesintryck och minnen som innebär just en konstnärlig skapelse som flödar av känsla och tankekraft. Alltså inte bara en mekanisk kombination, i stil med en slumpartad konstruktion eller installation av fabricerade eller upphittade föremål. 

Den andra skiljelinjen finns mellan det elitistiska och det egalitära. De mönster som Proust hyllar och strävar efter är sannerligen inte sådana som kan åstadkommas av dussintals människor. Det rör sig om en komplex analys och ett avancerat tänkande, som i sin tur medför att ett konstföremål blir till. Alltså inte bara ett enkelt hantverk. Det simpla menar jag karaktäriserar nutidens konstideal. Min kritik omfattar givetvis inte alla dagens bildkonstnärer. Men den riktar sig mot de som saknar den intellektuella gnista som krävs för ett kvalificerat känslouttryck. Och denna brist omfattar många konstnärer in spe. Dessvärre bärs de upp av gallerister och muséernas så kallade experter. Gemensamt för dem alla är enligt min mening en egalitär syn på bildkonsten. Det är nog inte så att de i ord bekänner sig till tesen att konst är något som alla kan åstadkomma. Det skulle vara märkligt och motverka deras egen samhällsposition. Men i handling hyllar de uttryck och resultat i bilder som inte är annat än egalitära, dvs konstruktioner av ting eller former som envar kan åstadkomma, oavsett som personen ifråga ansträngt sig eller genom slumpen kommit på idén att kalla sin produkt ett konstverk. 

Den tredje skiljelinjen, i sin tur en följd av det egalitära, är att nutidens konstnär måste försöka ge sin bild eller konstruktion en doft av unicitet eller hög kvalitet. Hur kan det gå till? Jo, genom att med förklarande ord ge sin produkt en titel eller etikett som får den att framstå som komplext eller djupsinnigt. Därför möter vi ofta i dagens konsthallar och gallerier rader av simpla bildkonstruktioner, som påklistrats de mest invecklade och oklara titlar eller etiketter. Det galna är att titeln är mer avancerad än själva bilden. 

På så vis har nutidens konstideal förflyttat sig från bildframställan till ordproduktion. Den egalitära konstens män och kvinnor talar med myndiga ord till betraktaren. Frasen får därför ofta en politisk innebörd, som knyter an till vänsterns problemformuleringar. En tragikomisk variant av denna konstpolitisering möter besökaren på dagens nyrenoverade Nationalmuseum. Där har verk av flydda tiders konstnärer försetts med politiskt korrekta förklaringar, som upplyser betraktaren om att konstnärens verk förmedlar en konservativ konstsyn, som inte längre är aktuell i Sverige. Pekpinnarna påminner om kulturarbetarnas iver att förbjuda tal om zigenare eller deras dödskallemärkning av att Pippi Långstrumps pappa kallade sig negerkung.

Den litterära mästaren Johann Wolfgang von Goethe, en diktare jämförbar med Proust, har sagt något i stil med ”att bildkonstnärer ska inte tala (om sina verk)”. Tanken är att kreationerna måste lysa av sig själva. I samma anda lär målaren Henri Matisse ha sagt till sina elever att man borde skära tungan av dem. Alltså hårda ord. Men visst är det klokt tänkt att en mästerlig bild skiner av sig själv via skaparens genialitet. Jag menar att detta är en tankeställare för en stor del av nutidens så kallade bildkonstnärer och deras uppbackare inom den politiska konstexpertisen. Därför säger jag: ut med månglarna ur konstens tempel!

Torsten Sandström

2019-11-11  

På SR P1 Morgon berättas idag om krisen på Karolinska sjukhuset i Solna. Upplägget är att tala om vilka patienter som ska vägras vård då pengar och vårdpersonal tryter.

I programmet intervjuas en styrelseledamot i Läkarförbundet, Torsten Mossberg. Alltså en facklig koryfé. Personen vrider sig som en mask då han ska svara på frågan om hur neddragningen ska gå till. Sedan rabblar han en handfull etiska principer om hur god vår ska se ut.

Men varken han eller programledaren tar upp den centrala frågan: nämligen den mycket dystra statistiken om prestationerna inom den dyra svenska vården. Ex att svenska läkare har närapå minst antal patientbesök per år i hela Europa. Och ägnar mer än tre gånger så mycket tid till administration jämfört med kollegorna i England. Att sängplasterna är få jämfört med andra länder. Att administrationen har ökat med omkring 30 % under tio åra tid. Osv. Slutsatsen är att politikerna inte klarar av att styra den svenska vårdapparaten.

För denna misskötsel svarar givetvis främst landstingens politiker och byråkrater. Men även Läkarförbundet bär sitt ansvar för de förödande arbetstider och tidsscheman som förhandlats fram. Även i övrigt svarar Läkarförbundet för en vårdslös attityd av samarbete med den grovt felande ledningen av svensk vård. Förbundet säger inte ifrån, vilket Mossberg yrande om etiska principer visar tydligt illustrerar mitt i brinnande kris. Förbundet spelar under täcket med landstingsråden och toppcheferna. Fackets pampar gör karriär som experter – utredare, samordnare osv – inom en offentlig vårdsektor som alltså inte klarar sin uppgift. Politiker och fack tycks sitta på samma stolar. Det är för eländigt!

Slutligen måste man fråga sig vad nationens läkare gör i denna fråga? Och sköterskorna? Jag förstår att de jobbar på. Men hur kan de utan stora protester bara se hur patienterna kommer ikläm då deras eget förbund och arbetsgivaren agerar utan förnuft och sans? De måste ju fråga sig varför vårdprestationerna är så påtagligt lägre i vårt land jämfört med övriga Europa. Reformpotentialen måste vara enorm. En omorganiserad vård måste dessutom ge utrymme för högre löner, ifall arbetstakten ökas. Tystnaden från personalens sida tyder på bristande civilkurage. För de kan väl inte tycka att allt är sin ordning?