Orden från Stefan Löfvens mun förföljer mig. En svensk statsminister som påstår att han efter omkring sju år vid regeringsmakten inte sett det dödliga klanvåldet växa fram. Jag citerar: ”vi såg det inte komma”. Den man som länge suttit vid statens roder har alltså inte uppfattat en utveckling som många svenskar redan sett och oroar sig över. Givetvis kan det vara ett dumt försök från Lövfens sida att förklara bort ett totalt klavertramp. Men det är också fråga om något annat och viktigare.
Än en gång vill jag lyfta frågan om den svenska politiska klassen. En sida av detta fenomen är en sammanhållning externt. Klassmedlemmarnas gemensamma intressen gör att de mekaniskt verkar för sina egna villkor på ett vis som permanentar de politiska uppdragen, förbättrar lönevillkoren, höjer ersättningar vid avgång, öppnar dörren för väl betalda sinekurer på ambassader och internationella organisationer, skapar möjlighet att inlemma anhöriga i klassens skyddsnät osv. Detta är klassen huvudfunktion. Mönstret påminner om de skyddsnormer som tidigare eliter i den svenska historien slagit fast.
Givetvis gäller inte samma intresseinriktning internt inom klassen. Politikerns yrke är att målmedvetet arbeta för det egna partiets program. Märk väl att jag inte skriver att syftet är att verka för det egna folkets intressen. Ty politiska åtgärder som rör väljarna är enbart en fråga på ett lägre plan. För att främja en yttre gemenskap och samtidigt värna det egna partiets inre ställning blir reformer som tar sikte på medborgarna enbart ett verktyg. Vi har i åratal sett hur den svenska socialdemokratin i rader av valrörelser köpt röster från väljarkåren genom oblyga regn av penningbidrag. Väl beställda svenskar som röstar borgerligt har på så vis genom skattehöjningar tvingats finansiera S-partiets framtida makt.
Förvisso kan man säga att den interna konkurrensen mellan partierna skapar konflikter mellan partierna. Till saken hör att politikerna har goda skäl för att förstora dessa stridigheter. Åsiktsskillnaderna inom större delen av den politiska klassen har nämligen med tidens gång blivit tämligen små, något som svenska folket sett under de senaste åtta årens omställningar i den politiska sandlådan. Den ene har utropat sig till vinnare. Men det gör även den andre som nyss använt skattebetalarnas pengar för att få lugn och makt över spelet i barnhagen.
Min poäng är nu att det interna spelet mellan partiernas något olika program blir så påtagligt – eller kraftkrävande – att befolkningens bästa hamnar i skymundan på ledande politiker agendor. Stefan Löfvens uppdrag var att administrera en invandring av en storlek som svenska folket tidigare inte skådat. Enligt partiets program saknades utrymme för tuffa krav och rejäla försök att förmå de nyanlända att fjärma sig från den främmande kultur de hade med sig. Naiv välvilja och mängder av bidragspengar blev därför verktygen. Jag menar alltså att förmågan att se en hotande framväxt av en destruktiv klankultur låg helt utanför vänsterns spelplan (som den synts i partierna program). I stället brukade ledande politiker partiprogrammets analysschema.
För vänstern blev följden att ekonomiska och sociala skillnader föder utanförskap. Det är därför inte de nyanländas fel att en minoritet inom deras krets utvecklar en livsfarlig grad av kriminalitet. För denna analys hade S-politikerna god uppbackning genom sina vänner i den politiska klassens utkant, exv vänsterforskare med olika ämnesinriktning (här räcker det med att namnge kriminologen Jerzy Sarnecki). Följden blev att S-regeringens straffrättsliga arbete länge gick i stå med benäget bistånd från Morgan Johansson. Först några månader inför höstens val radades en handfull nödvändiga reformförslag upp. Alltså efter nästan åtta års väntan. Men då hade socialdemokratin tvingats skåda sanningen i vitögat och insett att ett hotande val förestod.
Avsikten med denna text är att än en gång nagelfara den svenska politiska klassens incitament. Den yttre sammanhållningen avser att befästa klassen gemensamma intressen. De inre relationerna har fokus på ofta smärre stridigheter mellan partiernas skiftande program. Socialdemokratins ideologi saknade helt verktyg att tackla en elakartad klanstruktur. Förorternas maffior behandlades därför med silkesvantar i och med att de inte ansågs bära något reellt eget ansvar. På så vis blir Lövfens ord om att ”vi inte såg det komma” helt logiska från S-partiets ledares utgångspunkt.
Ett utbrett dödligt våld – som regeringen delvis själv vållat – blev således osynligt för makthavarna under omkring sju års tid på Rosenbad. Men under tiden hade stora delar av det svenska folket länge en klar bild av problemtiken och hur den skulle hanteras.
I en normal demokratisk stat går det inte att dölja ett allvarligt problem så lång tid som skett i vårt land. Men här har socialdemokratin haft benäget bistånd med nationens kultur av politiska korrekthet och medievänsterns apologeter.
Torsten Sandström