Under sjuttio års tid har det svenska medielandskapet förändrats i grunden. Allmänt sett har rapportering vulgariserats. Man kan säga att kvällstidningarna varit de som lett utvecklingen. Deras frammarsch i Sverige i form av tabloider som Expressen, Aftonbladet, Kvällsposten och Göteborgstidningen/GT har angett färdriktningen. Kvällspressens teman var lättviktiga sensationer som tidningarna i grunden skapade själva såsom brott, skandaler, sex, rafflande sport osv. Det skedde via liten mängd text, men stora bilder och journalister med klen kompetens kunder braskande ”nyheter” (sensationer) säljas som lösnummer under eftermiddagarna. Målgruppen var ”trötta” arbetare och tjänstemän på väg hem från jobbet.
Jag menar att merparten av dagens medier – press, radio och teve – i stor utsträckning tagit över stafettpinnen från kvällsblaskorna. Skräck och sensationer har blivit ledande och stående teman i rapporteringen. De enkla samt (även i ekonomisk bemärkelse) billiga reportagen har kommit att dominera, med enkel utfyllnad av texter från Tidningarnas telegrambyrås rymliga skafferi. Mord, våld och klimatskräck fyller således upp hälften av utrymmet. Andra halvan rör sport nöjen och andra rapporter från mediernas värld.
Följden har blivit att seriös nyhetsrapportering hamnat i kläm. Antalet högkompetenta kritiska journalister har på så vis minskat och ersatts av rapportörer som hanterar mediernas löpande band av raffel och underhållning. Det allvarliga är inte bara bristen på djuplodande nyhetsanalyser. Värre är mängden av skräck – och nöjesreportage som ältas dag efter dag och där journalisterna normalt framför sina egna åsikter. På så vis kommer deras politiska värderingar att styra innehållet i press, radio och teve.
Kombinationen av politisk åsiktsförmedling och skräck har på så vis blivit mediesamhällets kärna. Det är djupt olyckligt. Ty den öppna diskussion som krävs om klimat, klankriminalitet, vårdköer, kunskapsskolans dekadens osv hamnar på så vis alltmer i bakgrunden. Det skyms av journalisternas egotrippade framställningar av vardagen med betoning på färdigtuggade vänsteråsikter.
På så vis har medierna blivit en samhällsfara. Verkligheten hamnar i bakgrunden och i fokus ställs rapportörernas egna värderingar och mediernas eget brus. Resultatet blir att rapportörerna politiserar i stället för att sakligt kritisera och kontrollera nationens makthavare. Min och andras bild av samhället tar just sikte på mediernas nya funktion. Den avser idag inte upplysning – som DN fräckt påstår – utan att förändra läsarnas politiska värderingar av olika samhällsfenomen.
När öppenheten ersattes av politiska budskap i kommunistiska nationer talade man förr om propaganda. Jag menar att även dagens mediasamhälle propagerar, låt vara att det sker mer inlindat och smart i vårt land. Hos oss syns förvisso ingen ond statsmakt bakom mediernas utveckling, men väl det sammansvetsade PK-samhälles aktörer, dvs politiker och journalister.
Torsten Sandström
