Hörde häromdagen en intervju på ett statsfinaniserat tevebolag, med en kvinna som framställer sig som ”språkvetare”. Personens ifråga har alltså studerat några kurser i svenska på något universitet.
Hon utlät sig om en språkfråga som jag nu glömt bort (kanske rörde det sig om flummet kring ”särskrivning/sammanskrivning” i svenska språket). Men det som väckte mitt intresse var att hon – utan direkt samband med ämnet – plötsligt uttalade att hon var ”lesbisk”.
Det är inte hennes val av sexuell inriktning som förvånar eller irriterar mig. Hur kunde den det? Jag har flera goda vänner som är homosexuella. För mig får alla göra sina val av sexinriktning. Den måste givetvis även få offentliggöras genom sedvanliga annonsering om äktenskap mm. Det som retar mig är själva fenomenet att en fråga för individen plötsligt basuneras ut som en samhällsangelägenhet. Det sker som det mest naturliga i världen. En privatsak (i grunden) förvandlas således till ett publikt eller medialt ärende.
Om jag extrapolerar hennes offentliga uttalande kan mycket märkliga saker inträffa. Exv att en kung säger i sitt nyårstal till folket att han är bög. Eller att en domare skriver under sin dom med angivande av sin sexuella position eller hudfärg. Eller att en person på en valsedel i stället för yrke anges som transsexuell. Många andra märklig effekter kan den nya individualismen ge upphov till då den nu sprids som en löpeld.
Min inställning må vara traditionell eller konservativ. Men om gränsen mellan det privata och det publika suddas ut riskerar det offentliga att drabbas av en våg av helt ovidkommande intimitet inom det publika livet. Den form av vulgära offentlighet som Aftonbladet och Expressen säljer sina lösnummer på. Dessutom hjälper medierna individer att sälja ut sig själva, sitt innersta.
Torsten Sandström
