Mina upprepade anfall mot den svenska politiska klassen kan behöva en förklaring. Det rör sig inte om att jag anser klassmedlemmarna som onda människor. Inte alls, de flesta är säkert hyggliga. Men deras agerande styrs av ambitioner som kolliderar med uppgiften att driva förnuftig politik. Nämligen egots och den egna gruppens intressen. Det är faktiskt logiskt att en människa vill trygga sin ekonomi och status. Men det blir så fel när det gäller just politiker, som har till uppgift att på bästa sätt verka för samhälle och demokrati.
Det är uppenbart problematiskt om ledamöter i offentliga organ vägrar att prioritera politiska positioner som kolliderar med den egna klassens intressen. Likaså att förnuftiga sociala och demokratiska lösningar tenderar att väljas bort. I stället ser vi ofta satsningar på populism, där typexemplet är bidrag som formats för att locka väljare. Vidare lämnas dessutom komplexa politiska surdegar åt sidan, i stil med beskattningen av villor och bostadsrätter, trots att rådande system riskerar att skapa finansiella kriser samt bygga djupa klyftor mellan bostadsresenärer och andra, som inte tillåts bli rika på sitt boende.
Att en politisk klass existerar måste anses fullt klart. Politik har blivit ett yrke från skolan till livets slut. Rekryteringen sker ofta på grund av familjetillhörighet. Äktenskap mellan politiker är vanliga. De ekonomiska villkoren är mycket goda. Karriären leder från skola, via fackföreningar till först kommuner, sedan till landsting och därefter till riksdagsplats som knapptryckare. Partiernas styrelser agerar nämligen adelshus åt tryckarna. Och karriärens slutpunkt är som bekant för elitens del glassiga pensioner och uppdrag på den internationella scenen. Att få talar om klassbildning är alltså enbart ett utslag av politisk korrekthet.
Att även en juridisk klyfta byggts mellan den politiska klassens intressen och väljarna avspeglas i grundlagsregler om val samt i frånvaron av punktvisa bestämmelser om direkt demokrati i vårt representativa system (regler som finns i andra rättsstater). Detta blottläggs omedelbart om man ser på vårt system med val på parti där, partiernas kanslier nominerar valsedlar med listor på ledamöter till riksdagen för de kommande fyra åren. Följden blir att väljarna ges alltför begränsade möjligheter att göra sin röst hörd, så att en misskötsam kandidat petas eller en impopulär lagstiftning hamnar i soptunnan (efter folklig begäran om obligatorisk omröstning). Ifall sådana folkliga röster gavs utrymme – något som svensk lag idag alltså hindrar – skulle partierna och den politiska klassens medlemmar leva ett avsevärt mer otryggt liv, ekonomiskt och socialt.
Genom röstning på riksdagspartier (och i grunden inte på en person som i Finland) – samt frånvaron av folklig rätt att via tydlig opinion stoppa en lag som är på gång – säkras med andra ord den politiska klassens position. Förslag om en vidgad direkt demokrati strider nämligen mot klassens gemensamma intressen. Trots att ökad demokrati i hög grad är något som behövs i vårt land.
Även i övrigt främjar klassens intressen politiska beslut som motverkar en mer fri och effektiv demokrati. Dagens svenska statliga partibidrag är sannerligen inte något som bidrar till ökat folkligt engagemang. Men bidragen kompenserar för ett katastrofalt tapp av betalande partimedlemmar. Bidragen fungerar som den politiska klassens hjärtstartare, genom att nya partibildningar får en brant uppförsbacke. Vidare är regler om rotation för ledamöter i Riksdagen – efter en eller två valperioder – förmodligen något som folket önskar, men i högsta grad något som den klass jag nu kritiserar vill undvika.
Det brukar sägas att goda politiska villkor är nödvändiga för att få fram kompetens inom politiken. Något kan det ligga i detta. Men om man ser hur politiker idag rekryteras via en intern karriär – och inte pga hög utbildning eller god erfarenhet – så förändras bilden. Dagens politiker är inte de vassaste knivarna från folkets stora kökslåda! Personligen menar jag att Riksdagens ledamöter (gärna färre till antalet) ska ha mycket bättre ekonomiska villkor under en kortare tid, på grund av rotation. Och sedan tvingas konkurrera med alla andra svenskar om sin försörjning.
Det gäller nämligen att i grundlag motverka framväxten av en klass av politiker med egna intressen. En klass som riskerar att bygga hinder för en effektivare folklig demokrati. Den omdiskuterade sk 4%-spärren kan tyckas odemokratisk då nya partier stängs ute, men spärren främjar möjligheten att bilda effektiva Regeringar. Enligt min mening vore det nog bättre om grundlagen ändrades så att majoritetsval i enmansvalkretsar infördes, i stil med det brittiska systemet. Där växlar makten i praktiken ganska ofta.
Även om den politiska klassens medlemmar må vara hyggliga människor, har de skapat en nationell försvarsmur i betong, som motverkar att folkliga rörelser gör anspråk på att styra riket. Det är just därför som framväxten av politik som yrke – och lagregler som motverkar en mer effektiv demokrati – måste kritiseras.
Historien visar att eliter tenderar att bita sig fast. Men den lär oss också att dysfunktionella maktstrukturer kan förändras om folkliga krafter släpps lösa.
Torsten Sandström
