I alla tider har fattigdom gjort att människor ”tagit lagen i sin egen hand” och ägnat sig år brott . Detta har i sin tur drivit på framväxten av lagregler, som genom straff försökt tygla en samhällsskadlig utveckling. Ledande politiska skikt har därför fram till första halvan av 1900-talet pekat med hela handen och lagt ned stora resurser på att motverka en negativ utveckling.
Framväxten av den svenska välfärdsstaten har förstås haft sitt finger med i spelet. Utsatta medborgare har stötts med bidrag och försörjning till en förut aldrig sedd nivå. Därigenom har kriminaliteten dämpats, medan storskalig invandring från främmande kulturer – utan rimlig integration – verkat i motsatt riktning.
Det intressanta är att den politiska eliten sedan åtskilliga decennier börjat vackla i sin tidigare grundmurat negativa – och och mot går gärningsmannen inriktade – syn på kriminalitet. Man talar allt oftare om att brottsligheten sammanhänger med ekonomiska skillnader i samhället. Gangstern förvandlas alltså till ett offer.
Att denna förklaring cementerats i nutiden är fullt klart. Den politiska klassen och deras vetenskapliga uppbackare (kriminologerna) tillåter således inte att individuella personlighetsdrag och handlingsmönster pekas ut som en viktig förklaring till dagens brottslighet. Genom ett märklig motsatsslut från principen om alla medborgares lika rätt har tanken om att alla människor är lika goda vuxit fram och bitits sig fast.
Resultatet har därför blivit att det samhälle, som tidigare betraktade brottslighet med onda ögon, nu börjat vackla. I och med att få vågar peka ut kriminella som skadegörare – utan ser dem som lika goda som skötsamma individer – har brottslighetens givetvis fått ett ideologiskt spelrum som inte fanns förut. Det är förvisso inte fint att vara kriminell, men å andra sidan knappast något ont.
Till detta kommer att samhällsförändringar infört nya drivkrafter för en försörjning genom kriminalitet. Ett tydligt tecken är en ökad invandring i kombination med att integrationsåtgärder misslyckats. En annan är ekonomiska och tekniska förändringar som gör det mer lockande och enklare för mindre nogräknade att söka försörjning genom brott, i stil med exv bristande offentlig kontroll av sociala bidragssystem, användning av attraktiva avgaskatalysatorer i bilar (apparater som stjäls på rad och exporteras samt digitala system som tillåter kriminella att organisera sin brottsliga verksamhet.
Det paradoxala är, enligt min mening, att samtidigt som incitamenten till brott vidgas – och görs mer lockande – så använder samhällets vänsterpolitiska elit ett språk som närmast måste uppfatta som en klapp på axeln till nationens alltför många brottslingar. Ytterst rör det sig förstås om en strävan att locka väljare från landets utanförskapsområden.
Oviljan att tala klarspråk om brottslighetens orsaker framträder särskilt stark i samhällen med regimer som driver vänsterpolitik, såsom i Sverige. Här förnekas brottslingens individuella och fria val (officiellt rör det sig ju om sociala strukturer). Det innebär i sin tur förstås en ovilja att ta rejäla tag om den svenska straff- och processrätten. Snabbare säkerhetsåtgärder, tuffare straff, effektivare polishantering av brott samt fler fängelseplatser ses därför som repressiva åtgärder som riskerar att medföra tappade röster för vänstern vid framtida politiska val.
Jag skriver detta samtidigt som vänstern gärna har en motsatt åsikt vad gäller ekonomisk brottslighet inom finansvärlden och rörande skatter. Här beror brotten officiellt på rikas girighet (vilket förstås är sant). Att invandrares klaner grovt fuskar inom bidragssystemen är däremot en social fråga och inte fråga om ondska, enligt vänsterns syn på saken.
Det svenska samhället håller således inte längre samman rättsligt och politiskt. Det har faktiskt drag av röta.
Torsten Sandström
Hörde i P1 häromdagen en debatt om kriminalitet. En MP-politiker talade givetvis inte om STRAFF för de kriminella utan om FRIHETSBERÖVANDE PÅFÖLJD. Det låter onekligen mera ”terapeutiskt”.