Sedan några år har jag varit upptagen av en allvarlig utveckling inom svenska nyhetsmedier. Nämligen utvecklingen från fakta- till åsiktsjournalistik. Mediernas uppdrag är att presentera vad som händer och med objektiv ambition tala om varför. Men det som händer är att svenska journalister alltmer överger en ´nyhetsrapportering som basera på kritiskt analyserande fakta. I stället framförs egna värderingar och journalistens politiska åsikter.
Vi ser alltså en avrustning av den tredje statsmakten. Skeenden redovisas inte längre öppet och faktabaserat – med kritiska synpunkter för och mot – utan rapportören pläderar för sina egna övertygelser. Jag hänvisar till min text från 2018 i Det goda samhället, en artikel som som läst av många på sociala medier: https://detgodasamhallet.com/2018/09/20/gastskribent-torsten-sandstrom-fran-fakta-till-asiktsjournalistik/
Det är inte så att jag anser att svenska journalister i allmänhet agerar ondsint och avsiktligt önskar manipulera läsare eller lyssnare. Problemet är mer simpelt. Den svenska journalistkåren – lysande undantag finns – agerar som troende i allmänhet brukar göra. Man redovisar de faktavärderingar man själv tror på, dvs åsikter som han eller hon anser som sanna. Viktiga alternativa förklaringar utelämnas alltså. Följden blir givetvis en enögd rapportering. Fokus hamnar på journalistens övertygelse och inte på en redovisning av verklighetens fakta med saklig diskussion för respektive mot.
Jag menar att vi idag allt oftare ser denna utveckling i stora medier som SvD och DN, vilka tidigare hyllat en öppen och objektiv diskussion. Orsaken måste sammanhänga med de privata mediernas ägare och deras syn på vilken journalistik de önskar främja. Men också på journalistkårens krav på egen makt över nyhetsförmedlingen.
Bilden blir mycket mer allvarlig om vi ser på det som brukar kallas public service, dvs SR och SVT. Minst lika stark syns här tendensen mot en åsiktsstyrd rapportering. I allmänhet utövas den genom val av intervjupersoner plus källor som stämmer med journalistens personliga värderingar. Avvikande fakta och synpunkter utelämnas alltså ofta helt sonika. För lyssnaren till SR/SVT blir alltså nyhetsredovisningen haltande och missvisande. Detta trots att SR och SVT enligt lag är skyldiga att agera politiskt oberoende. Trots flerårig kritik fortsätter dessa lagöverträdelser inom SR/SVT. Typiskt nog inser SVT:s VD Hanna Stjärne inte ens att problemet existerar inom hennes kår av journalister. Det är i sig ett tecken på enögdhet.
Jag skriver detta med anledning av den åsiktsjournalistik som en av SVT programmakare visar upp i nyhetsinslag. Jag tänker nu på Erika Bjerström, SVT:s officiella klimatreporter. Än en gång vill jag understryka att hennes reportage sannolikt inte är illa menade, utan att de medvetet färgats av Bjerström personliga åsikter. Det är hennas personliga trosuppfattning som hon inte vill hålla tillbaka. Detta genom att hon valt att konsekvent tro på IPCC:s syn på klimatets snabba och omfattande förändring pga utsläpp av växthusgaser.
Jag har sett Bjerström i aktion på SVT under lång tid. Inte en enda gång har jag sett henne intervjua eller redovisa någon av de många excellenta forskare som är skeptiska till omfattningen och takten i IPCC:s skräckvision. Inte en enda gång av flera dussin av reportage från Bjerströms hand! Trosvisst och med dyster uppsyn reser hon världen runt (senast till Marocko!) och vevar på alla nyheter som stödjer IPCC:s skräcksyn på CO2.
Bjerström har därför kommit att ge ett ansikte åt den svenska åsiktsjournalistiken. Hennes metod är, som sagt, inte ondsint. Men den är synnerligen naiv och dessutom lagstridig, betraktad som journalistik från med statligt tvång ´´finansierade SVT. Hon agerar närmast som ett Jehovas vittne. Hon ser bara sin egen sanning. Och har inte satt sig in in i den komplexa naturvetenskap som många seriösa forskare pekar på då de kritiserar IPCC. Jag ber läsaren att som en introduktion ta del av källor som Clintel.org och Klimatupplysningen.se. Här framförs en delvis annorlunda vetenskapssyn vad gäller uppvärmningen och CO2.
Häromdagen gladdes jag dock över ett reportage i DN som överensstämmer med min kritik av åsiktsjournalistiken. Den 15/12 skrev nämligen Hugo Lindkvist en bra text med rubriken: ”Håller journalister på att bli aktivister?” Han nämner Carina Bergfeldt och Alexandra Pascalidou som trista exempel. Men döm om min förvåning då han redan den 19/12 presenterar något av ett försvarstal från Erika Bjerström, som anser sig förföljd av alternativa medier.
Hursomhelst, har den nutida nyhetsjournalistiken blivit förvriden. Seriösa fakta radas inte längre öppet upp och analyseras kritiskt. I stället ställs publiken inför något som liknar ett bönemöte. Enligt min mening är detta synnerligen allvarligt. Medierna roll som tredje statsmakt nedgraderas med andra ord. Vad värre är förvandlas journalisternas till verktyg i politikernas händer. Vi går alltså mot ett tillstånd då den demokratiska rättsstaten hotas.
Torsten Sandström
Så otroligt bra Torsten, du har träffat mitt i prick. Idag går det knappt att titta på SVT:s nyhetsprogram eller TV4 för man inser snart att de är färgade av journalisternas personliga åsikter. Ofta är det så långt ifrån den opartiskhet som finns inskrivet i bestämmelserna för public service. Dessutom tvingas man betala via skattsedeln för all vinkling och missinformation som SVT håller på med. Hur kunde de politiska partierna gå med på att göra SVT tvångsfinansierat? Jag stänger av så fort jag märker att man sysslar med propaganda. De värsta områdena är program om invandring och migration och program om klimatet. Vi behöver en totalt oberoende markkanal som håller sig till fakta och inte fake news!