Igår anti-kärnkraft. Idag hukande lycka över pågående energikris…Bild: Wikimedia.

Vänstern präglade under 1970-talet det svenska samhället på ett klart annorlunda vis än idag. Jag påmindes om detta av en vän under en middag häromdagen. Hon hade som liten från ett fattigt land adopterats av sin ensamstående mor – verksam som lärare. Min vän hade under 70-talet växt upp i ett kollektiv med åsikter ungefär åt det dåvarande vänsterhållet. När vi talade om denna tid i hennes liv så utbrast hon spontant (med tanke på sin mor och kollektivet): ”min mamma var mot allt som man skulle vara mot vid denna tid.”

Dåtidens politiska korrekthet var påtaglig negativ. Den vände sig mot kapitalism, imperialism, kärnkraft, kärnfamiljen och även mot många andra vanliga livsyttringar. I grunden var det fråga om en önskan om en gemensam strävan mot allt detta. De som etablerade storfamilj tillhörde fronten, dåtidens svenska talibaner kan man kanske säga. Allt utspelades vid sidan om – men ändå som en tydlig del i – socialdemokratins kollektiva vänstersamhälle. Alltså två varianter av kollektivism.

Det intressanta är enligt min mening att nutidens flockmentalitet – den politiska korrektheten – strävar efter en tydlig positiv framtoning. I den meningen att aktörerna är för något som eliten förespråkar, i stil med feminism, miljö och globalism. Den kritiske invänder givetvis att vad som är negativt och positivt bara är en fråga om definition. Dagens klimatkramare är ju fanatiska motståndare till utsläpp av växthusgaser. Och dåtidens kollektivboende ville bilda storfamiljer i protest mot kärnfamiljen. Även om det ligger något i invändningen menar jag att min poäng ändå har viss bärkraft.

Framför allt blir det enklare att förstå dagens PK-ism, som i grunden baseras på en ny och förmodligen mer framgångsrik metod att driva politik: ett positivt formulerat budskap. Glättiga slagord har nämligen något enklare att vinna bifall än negativa budskap. Viktigt är vidare att ett bekräftande budskap har ett tydlig samband med den individualism som präglar nutidens samhällsutveckling. Var och en vill själv tro att man väljer sina egna förebilder och ideal. Inte vill man gå i vänsterns demonstrationståg längre.

Många av 70-talets pro-kollektiva yttringar har därför i nutiden förlorat sin styrka. Inte bara boendekollektiv, utan också gemenskaper inom politik, religion, facklig verksamhet, studieförbund, nykterhet osv. Det kollektiva svenska samhällets svanesång har alltså tvingat flockmentaliteten att omformas i en mer individuell eller personlig riktning. Det ska inte märkas att det rör sig om en elitärt styrd protest. Vi ska inbillas tro att vi själva kommit på´ t.

Torsten Sandström

Please follow and like us: