Och kanske två fingrar i kors bakom ryggen?

Som ateist bryr jag mig inte så mycket om det förstående valet till Svenska kyrkan. I princip håller jag dock med de kyrkopartier som menar att kristendomen är en religiös verksamhet – och inte rikspolitik mer än att trosfrihet ska råda – sedan statskyrkan avvecklats.

Det är ändå intressant att se hur det rikspolitiska etablissemanget inte kan hålla fingrarna bort från den kristna syltburken. Frånsett framför allt KD saknar ju de politiska partierna religiös glöd. Och inte är verksamheten som sådan längre en statlig angelägenhet.

Min slutsats är därför att det rör sig om den politiska klassens vanliga inpinkning av sina revir och ambitioner att hålla fortsatt koll över det svenska samhället. För ett parti som socialdemokraterna blir detta uppenbart. Arbetarrörelsen har verkligen inte verkat för kristna ideal om en gudatro, som i ett himmelskt liv ska bringa fattiga lycka.

Däremot har S-partiet ständigt försökt kontrollera varje kollektiv verksamhet av betydelse i landet. Jag uppfattar detta som en maktsträvan med rötter i leninismen: försök ta grepp om alla rörelser som kan vara av nytta för Partiets maktanspråk över nationen.

Det är därför logiskt att LO:s förra ordförande nu är näst högsta hönset inom Svenska kyrkan efter ärkebiskopen.

Därför sjunger jag idag:

Sådan är socialismen
otack är den armes lön
Det är elitens paradis men
ingen hör en fattigs bön

Torsten Sandström

Please follow and like us: