Socialtjänstens veteraner på hembesök? Wikimedia commons.

Ivar Arpi berättar i Bulletin.se att han i sin brevlåda fått en orosanmälan från kommunen om risk för psykiskt våld mot hans barn. Anmälan har inskickats till kommunen från en okänd. Efter ett telefonsamtal besöks också Arpi av två unga kommunanställda. Därpå ett meddelande om att ärendet lagts ned. Intryck skapas av att Arpi skakats av det inträffade, som han tycks ha uppfattas som en obefogad integritetskränkning, se länken nedan

Jag vet inget om Arpis privat- eller själsliv. Men 14 kap i Socialtjänstlagen öppnar för allmänheten att göra anonyma anmälningar om misstanke finns för ”att barn far illa”. Jag har inget emot uppmaningen till anmälan av allvarliga och påtagliga risker avseende barns välfärd. Men reglerna är alltför knapphändiga och ger utrymme för anmälningar från Sveriges alltför många prussiluskor.

Den angivna misstanken om ”psykiskt våld” är ett exempel på en ytterst flummig misstanke. Våld är något kroppsligt. Men för prussiluskor och psykologer öppnas en helt ny värld genom anknytningen till barnets psyke eller själsliv. Det kan röra sig om allt från aggressiva samtal med barnet till drogproblem hos föräldrarna. Också att principiella krav riktas mot barnet, något som många psykologer har svårt att hantera, man vill ju alla så väl.

Kombinationen mellan misstanke hos någon och påståendet om en lös själslig fara för barnet riskerar således att leda till allvarliga påhopp på föräldrar som fostrar sina barn på allra bästa sätt. Om sedan anmälan av en diffus fara för barnet kan ske anonymt så öppnas dörren till ett kontrollsamhälle av rent orwellskt slag. Alltså en kollektiv hydra där individerna endast är brickor i elitens maktspel. Med andra ord ett polis- eller storebrorssamhälle.

Det är sannerligen inte ofta jag vill se ny lagstiftning, frånsett förstås mina återkommande krav på reformer i Regeringsformen i riktning mot direkt demokrati. Men 14 kap i Socialtjänstlagen saknar en hel del tydliga ord, som kan hindra prussiluskornas anfall i S-kollektivets tjänst.

Alltså krävs en uppräkning av några strategiska exempel samt inte minst en allvarsnivå som medför att kommunens själavårdare tvingas slänga en anmälan av okynne i papperskorgen (efter diarieföring). Idag vågar ingen agera rakryggat. Barnkonventionen har blivit ett större hot mot offentligt anställda än Riksdagens ombudsman, JO.

Det vi ser är delvis en följd av att den folkrättsliga Barnkonventionen i Sverige upphöjts till lagstiftning. Sverige agerar som vanligt som den kollektiva välfärdens poliskonstapel nummer ett. För polisingrepp vid brott finns som bekant en uppsjö regler. Men för anfall av psykologer och prussiluskor finns inga spärrar till skydd för individen. Att jag inte gillar läget antar jag läsaren förstått.

Torsten Sandström

https://bulletin.nu/ivar-arpi-de-kommer-att-ta-mina-barn-ifran-mig

Please follow and like us: