I mina bloggar har jag från början använd orden ”klaner” och ”klanbrottslighet” för att förklara vilka personer som huvudsakligen står bakom det grova våldet i dagens Sverige. Men nationens politiska elit och medierna talar däremot nästan alltid om ”gängbrottslighet”. Skillnaden är oerhört viktig. Närmare bestämt preciserar ordet ”klan” våldsutövarnas bakgrund och gemenskap: de tillhör brottssyndikat med främmande kultur inom invandrarmiljön. En annan skillnad rör det offentliga Sveriges andra vrångbild, nämligen att brottsligheten har en ekonomisk och social förklaring som baseras på fattigdom och brist på jobb. Klanerna agerar nämligen som specialiserade kriminella affärsnätverk med stark sammanhållning. Samt en viljeinriktning mot att bedriva just våld för att främja inflödet av pengar.
En hög polischef, Mats Löfving, berättade tämligen frispråkigt häromdagen i SR:s P1´ lördagsintervju om verkligheten. Programledaren (S)arinen tappade för en stund fattningen och kontrollen över samtalet. Löfving beskrev nämligen rakt upp och ned de minst 40 klaner som opererar i landets våldstyngda förorter (med förgreningar därutanför). Bilden av maffialiknande affärsrörelser presenterades med andra ord. Inte ett ord från Löfving om politikernas och mediernas projektion av fattiga ungdomar som protesterar mot sin utsatthet. Löfvings presenterade unga välorganiserade män som valt ett ”yrkes”liv utanför den svenska lagens domäner. Alltså klaner med egen justis.
Det är nu hög tid att den svenska kriminaldebatten lämnar drömmarnas land. För framgång i kampen mot våldet måste alla relevant fakta om klanerna upp på bordet, så att beslutsfattare och medborgare kan förstå vad som sker samt vad som måste göras för att dämpa brottsligheten. Detta är för mig en självklar slutsats i en demokratiskt stat.
Men för landets politiska eliter innebär öppenheten ett hot mot tankar med djupa rötter. Varför de inte agerat tidigare. För många vanliga människor har det länge varit klart att våldsbrottsligheten har anknytning till invandring och kulturer i fjärran. Ett sådant påståendet har fram till Löfving varit tabubelagt.
Dessutom har har eliterna länge argumenterat utifrån snedvridna folkrättsliga teser om Human Rights. Mantrat har varit att alla människor är lika goda och att kulturella skillnader ständigt är av godo. Sanningen är en annan, nämligen att alla medborgare har samma rättigheter och skyldigheter. Alla människor agerar inte gott och åldriga kulturer kan vara skadliga (vårt land har sedan länge lämnat klanernas idévärld). Det svenska likhetstänkandet är nämligen en skapelse av politisk korrekthet. Ett mantra som fört det svenska samhället vilse i kriminalpolitiken. För detta bär ledande politiker, medier, BRÅ samt inte minst forskare inom framför allt kriminologi ett mycket tungt ansvar!
Löfvings yttranden har alltså öppnat en spricka i den officiella PK-muren. Därifrån hoppas jag att steget blir kortare till ett antal nödvändiga reformer. På grund av decennier av underlåtenhet måste synen på brottslighet att förändras i grunden. Stora penningresurser kommer att krävas för byggande av nya anstalter och häkten samt för anställning av personal som krävs för beslut som rör frihetsberövande. Vad som måste ske kan beskrivas genom följande slagord.
Polis, åklagare och tull måste ges mer muskler. Polisen bör ges resurser för omedelbart omhändertagande av brottslingar i alla åldrar, förutsatt att fängelse ingår i straffskalan. Begäran om häktning måste bli mer regel än undantag. Brott av barn ska i alla offentliga verksamheter anmälas till polisen. Tullen ska (vid färjor och gränser) särskilt kontrollera utförsel av misstänkt stöldgods.
Brottsbalkens regler om påföljdsbestämning skärps! Ungdomsrabatterna minimeras! Påföljdstypen samhällstjänst används endast vid första resan. Frihetsberövande som påföljd används enligt straffskalan för alla. Ungdomsbrott undantas explicit från tillämpning lagen om barnkonventionen.
Fängelse återinförs som normalpåföljd för unga vid allvarlig eller upprepad brottslighet. Effekten ska vara inlåsning utan uppenbara flyktmöjligheter. Mobiltelefonering med omvärlden ska endast ske under kontroll. Rabatterna för verkställighetens genomförande begränsas rejält (normal ska den dömde sitta tiden ut).
Brå läggs ned. Uppdrag för brottsforskning läggs ut på universiteten och förmedlas via oberoende forskningsråd. Endast politiskt fristående forskare ska ges uppdrag.
Statistik insamlas om samtliga data med relevans för den grova brottsligheten. Det ska inte ses som en integritetskränkning att notera fakta om status som invandrare i första eller andra generationen. Inte heller ska rimlig kontroll av en frihetsberövad anses integritetskränkande.
Det öppna samtalet är särskilt angeläget vid allvarliga samhällsproblem i stil med exv vålds- och egendomsbrott. Löfvings bild av klan- eller yrkesbrottsligheten måste innebära en punkt för slentriantänket att brottslingar inte själva rår för vad de ställer till med. En ung brottsling blir inte bättre av att ständigt möta inställsamhet och förståelse. Däremot blir tuffare tag en tankeställare!
Torsten Sandström
Bra!
Framför allt ett tack till Löfving för att han äntligen drog ut detta ur PK-garderoben!
Förr fanns väl begreppet av olika ”resor”.
Första resan kan man bedöma med viss mildhet, t ex inlåsning på egen bekostnad under kortare tid. För ungdomar utan medel får vårdnadshavare betala.
Andra resan fängelse och föräldrarnas förlust av bidrag.
Tredje resan: Fängelse och ovillkorlig utvisning av brottslingen och familjen.
En sådan av alla känd ”trappa” tror jag hade haft effekt, inte minst för att familjen involveras,
Vid grova brott bör medborgarskapet kunna återkallas.
Detta är givetvis en skiss.