Häromdagen bloggade jag om statsminister Löfvens uttalade om att S-regeringen ”valt rätt väg” i kampen mot covid-19. Alla som satt sig in i saken förstår att han far med osanning och att det är ett medvetet val. S tycker att förnekelse är den bästa strategin att förringa det elände man ställt till med. Men ändå känner jag mig paranoid över att landets statsminister upprepade gånger sysslar med uppenbar desinformation.
Jag har flera gånger tidigare bloggat om svenska officiella mätningar, som visar att svenska folket alltmer lider av psykisk ohälsa. Men ändå finns det inget som tyder på att svenska folket är sjukare med tanke på vårt relativt höga välstånd, bättre utbildning och kortare arbetstider. Troligtvis är det så att det som förr stämplades som stress eller olust nu har fått en egen diagnos med bokstavskombination mm. Vi är egentligen friskare än förr, men har tvingats yttra oss vår egen status och då är klagan ofta naturlig. Det behövs inte akademisk utbildning för att förstå att missnöje är en vanlig reaktion. Om man frågar efter sjukdom får man i allmänhet sjuka svar.
Min åsikt i tidigare bloggar överensstämmer med de slutsatser som professorn i psykiatri vid Karolinska institutet, Christian Rück, framför i en nyutkommen bok: Olyckliga i paradiset, med under titeln:varför mår vi dåligt när allt är så bra. Jag är alltså övertygad om att hans tes är korrekt.
Nu tillbaka till min oro över hur landets ledning agerar mot medborgarna. Varken Rücks eller mitt eget bloggbudskap är särskilt avancerat i den meningen att man måste vara medicinsk expert för att se att statistiska mätningar av hur svenskar upplever sin psykiska hälsa naturligt nog ger rejält överdrivna resultat vad gäller mängden själsliga åkommor. Men varför görs undersökningar av detta slag? Och varför tas de på största allvar av politiker och myndigheter? Svensk psykisk ohälsa har blivit ett mantra – närmast ett obestridligt faktum. Men varför säger inte ledande politiker ifrån?
Som Rück skriver framstår en sjukdomsdiagnos som ett frikort till sjukskrivning, medicinering och särskilt stöd i skolan. Diagnosen blir ett enkelt kvitto på samhällsåtgärder. Och detta trots att de själsliga krämporna i allmänhet är lindriga och enbart rör stress eller oro. Politikerna väjer alltså för verkligheten och litar på enkätsvar, som måste ses som mycket svaga bevis på verklig psykisk sjukdom.
Enligt min mening ser vi ännu en reaktion som påminner om Lövfens förnekelse av svenskt misslyckande rörande corona. Politikerna anar nog att sanningen är den som Rück skriver om psykisk ohälsa som han liknar vid en dimridå. Men politikerna förnekar ändå verkligheten. Syftet är att vagga in folket i tron att det verkligen är så sjukt som bristfälliga mätresultat visar.
Om jag har rätt – vilket jag tror – så har S-regeringen valt en medvetet förljugen linje mot det svenska folket. Det måste vara ett nytt och främmandet mönster i den moderna svenska politikens historia. Och landets många medier – med enstaka undantag, exv SvD:s ledarsida – jamsar med politikerna och skriver spaltmeter efter annan om den psykiska ohälsan. Jag tror det är därför jag får noja.
Torsten Sandström
