Idag har jag läst HD:s dom som rör frågan om en kommun blivit skadeståndsskyldig mot en en 13-årig kille som vägrat att flytta på sig i ett skolutrymme på en lärares begäran och påföljande (milt) handgripliga besked. Jag har tidigare kritiskt bloggat om Skolinspektionens talan i ärendet. HD:s majoritet ogillar idag skadeståndstalan vilket är bra. Majoriteten menar att läraren inte kränkt eleven i och med att greppet om killens nacke (för att få honom att resa sig och gå) varit kortvarigt. Utgången i målet är alltså gott så långt.

Men domen lämnar ändå otrevliga spår efter sig som jag menar är olyckliga. I stället för en enhällig dom, med korta och klara besked, möter vi en oenig domstol där faktiskt även majoriteten slirar på målet.

Majoriteten ägnar en hel del utrymme i domskälen åt skeenden som talar mot lärarens ingrepp. Framför allt att eleven haft psykiskt betingade diagnoser som medfört att skolledningen bestämt att killen skall bemötas ”lågaffektivt” (se mina kritiska bloggar i denna ämne). Att läraren ifråga inte känt till detta beslut rörande eleven verkar ha format majoritetens ogillande av kravet på skadestånd.

Men den juridiska oredan tilltar. Motiveringarna från de två skiljaktiga (kvinnliga) justitieråden medför att domen blir ett ännu sämre stöd för den som menar att lärarens ordningsmakt tydligt måste klargöras för räddhågade rektorer och kommunledningar. En minoritetsledamot helgarderar nämligen. Hon menar att det varit en ringa kränkning, om än kortvarig. Den andre skiljaktige menar däremot att det varit en kränkning som inte är ringa. Hon anser att läraren saknat fog för att ingripa.

Sammantaget möter vi alltså ett avgörande från landets högsta domstol som i domskälen inte tydligt sätter ned foten i frågan om ordningens upprätthållande i skolans lokaler. I stället för ett snabbt och samfällt besked om att ett övergrepp inte skett så ser vi en dom med en moraliserande berg-och-dalbana. Jag är givetvis inte för fysiskt våld eller elaka åtgärder mot skolelever. Men i det aktuella fallet har läraren enbart på ett lugnt vis, genom en hand bakom en ung killes nacke, fört denne ur vägen i en klart ordningsstörande situation.

Med tanke på att rektorer och kommunala chefer har stor respekt för ”lagens ord” är jag rädd för att domen – trots ogillandet av skadeståndskravet – kommer att slå tillbaka på så vis att lärare uppmanas att visa ännu mer försiktighet i konfliktsituationer. Följden riskerar därför att bli fortsatt svensk slapphet i ordningsfrågor. Och alltså ytterligare steg mot den svenska skolans pedagogiska försvagning.

Dessutom är jag rädd för att Skolinspektionen inte får den befogade tillrättavisning som majoritetens domslut faktiskt innebär. En kritiserad myndighet kan tolka domen som ett smärre olycksfall i myndighetens arbete mot kränkning av elever. Och så kör den pedagogiska ohälsans myndighet vidare.

Min ståndpunkt är således att Skolinspektionens rätt att jaga skadestånd av landets kommuner är en samhällsfara som snarast måste avvecklas. Det räcker gott och väl med kommunal tillsyn och möjligheten att kalla på polis/åklagare.

Jag konstaterar också att Sverige som vanligt väljer fel sida i viktiga samhällskonflikter. Det är inte så att jag efterfrågar våld, aga eller repression i svensk skola. Men saken gäller faktiskt endast sunt förnuft. En hand bakom en nacke är inte automatiskt en kränkning – något som nästan alla medborgare vet med erfarenhet från idrott och lek! En förutsättning för en god skolmiljö är också lugn och ordning. Detta är solklart för majoriteten elever och deras föräldrar. Men S-partiets svenska stat tar som vanligt parti för minoriteten, även i situationer då stökiga elever stör skolans arbete. En elev som förstör ordningen måste milt kunna tas om nacken och föras åt sidan, utan att två höga domare slapphänt skriver att orosstiftaren utsatts för en kränkning.

Men det är just det som tyvärr händer i felfärdssamhället.

Torsten Sandström 2020-07-03