I Svante Nordin intressanta bok ”Sveriges moderna historia” (2019) skildras svensk politisk utveckling från 1800-talets början fram till våra dagar. Mest spännande är det sista kapitlet om politiken efter 1976. Oj, så fort man glömmer sin nutids historia! Vi får bland annat läsa hur sovjetkommunismens upplösning liksom ett biljardklot sätter andra bollar i rörelse. I bakgrunden syns spelarparet Ronald Reagan/Margaret Thatcher. Europa frigörs, EG/EU expanderar och USA dominerar världen (tills vidare!). Här följer en kort skiss över den svenska politiska spelplanen sedan 1990.
I början av 1990-talet tyckte Karl Bild det såg ljust ut för M. Han trodde på ett systemskifte via paroller i stil med: bort med S-partiets kollektiva strukturer, mer europasamarbete, sänkta skatter och statsutgifter, privat konkurrens inom den offentliga sektorn osv. I boken skildras hur M-partiet, efter några initiala framgångar för Bildts ministär (1991), till sist körde fast. En orsak var kompromisser inom den ständigt spretiga borgerliga koalitionen. Viktigare var att Sveriges ekonomin hamnade i akut kris efter ett utdraget och korkat försvar av en fast kronkurs. Med hjälp av oppositionen skars det därefter i välfärden, skatterna höjdes, försvarets nedläggning inleddes och den borgerliga koalitionens opinionssiffror dalade. Bildt förlorade 1994 års val till Göran Persson (eller Ingvar Carlsson som snart avgick). Och reste sedan som oppositionsledare till Balkan för att odla sina politiska intressen där.
År 2006 var det dags igen. Nu för Reinfeldts rivstart med sin första regering. Partiet kallades numera ”De nya moderaterna”. Regeringen blev ännu en koalition, som nu gick under namnet Alliansen. Resultatet blev ytterligare år av ”sossepolitik light”, men nu förstås i Alliansens regi och under liberala slogans. Det nya var inte stora skattesänkningar (frånsett för villaägare) eller besparingar i statens utgifter (frånsett försvaret), utan ett närmande till S-partiets ideal om globalisering, villighet till invandring och frånvaro av ett försvar värt namnet. Visst minskades skattetrycket något och staten behöll rimlig kontroll över ekonomin. I centrum stod en stor tilltro till globala lösningar för fred och bistånd – inklusive en omfattande utvidgning av EU – med följden att det svenska försvaret bantades till ett minimum (medan militär personal skickades till Afghanistan!).
I valrörelsen 2010 gick M visserligen fram något, men övriga koalitionspartier ännu mer tillbaka, så att regeringens underlag försvagades, trots påtaglig kräftgång för S. Orsaken var framför allt SD:s expansion, med stark kritik mot Alliansen från höger. En på så vis skadeskjuten borgerlig regering förlorade än en gång greppet över svensk politik. I följande valrörelse eskalerade SD:s framgångar eskalerade och deras flykting- och EU-politikpressade regeringen. Reinfeldts vädjan om att folket bör öppna sina hjärtan för invandring bidrog till nederlaget 2014 – en förlust för Alliansen på 32 mandat och en vinst för SD med 29. Reinfeldt avgick på valnatten och Alliansen vägrade ödesdigert att regera med stöd av SD. Alltså blev det dags för två ytterst svaga S-regeringar under Löfvens ledning (2014 och 2018). Den första räddas av DÖ med stöd av Alliansen, den andra av Jöken (med bara av C och L).
Går det att kort beskriva varför M misslyckats? Jag tror det. Den främsta förklaringen är inte nödvändigheten att regera i koalition med allierade, även om det varit en bidragande orsak. Jag tror att steget bort från en ”moderat” konservatismen varit huvudorsaken. Genom en flummig M-liberalism har regeringar med nöd hållits samman. Därmed har också satsningar på globala frågor underlättats. Men väljarkåren har inte varit övertygad om nyttan med storskaliga satsningar på gränslöshet via EU, FN, Sida samt en öppen dörr för invandring. I allmänhet ser väljarna och skattebetalarna naturligt nog till sitt eget bästa och till Sveriges. På så vis är de främst nationalister och inte kramare av omvärlden, som för övrigt visat sig skapa svåra problem i form av konflikter, krig och flyktingrörelser. USA:s stegvis minskade intresse för Europa och omvärlden har dessutom skapat bekymmer för nationer som liksom Sverige valt att avrusta. Finland har med öppna ögon insett riskerna. Till detta kommer ett byråkratiskt och kostsamt EU, med rader av överstatliga regler och tydliga svårigheter att hålla samman.
M-partiets avsteg från en nykter moderat konservatism har utsatt partiet för folklig kritik från höger. Redan framväxten av Ny demokrati borde ha varit en varningssignal. Ändå tog SD:s inträde på den svenska politikens arena M på sängen. I stället för att omformulera liberalismen till skydd för rättsstaten och marknaderna har M-partiet och Alliansen fortsatt en politik som närmast påminner om S-partiets gamla mönster.
M:s val av en global vision har dessutom visat sig utmanande på så vis att S-partiets gamla kollektiva strukturer i huvudsak lämnats orörda. Nationen lider av stora problem avseende bostäder, arbetsmarknad, skola, kriminalitet, försvar, byråkrati, höga skatter osv. Några av dessa mångåriga S-problem har förvärrats genom en oklar M-globalism. Andra har helt enkelt skjutits på framtiden år efter år. Betraktat från en svenskt nationell position är denna passivitet oförlåtlig och förstärker bilden av M-partiets strategiska missbedömningar.
Frågan är därför om M har en möjlighet att med framgång ändra färdväg. SD har som bekant redan intagit en tydlig nationell position med tämligen bred folklig förankring. Jag tror ändå att M har en bra chans att lyckas med en ”moderat nationalism”. Men en förutsättning är att partiet vågar tala ur skägget och inte bara ängsligt sneglar på partierna S, C och L. Jag menar givetvis inte att SD:s politik ska kopieras (liksom Reinfeldt gjort med S). SD:s program är i vissa avseenden grovt och bör självfallet balanseras och nyanseras.
Ungefär så här. All invandring är inte fel, men en nationellt oplanerad är det. Et försiktigt internationellt politiskt samarbete räcker inom och utom Europa. Vidare måste de strukturella problem som S-partiet skapat – och som nationen brottats med i åratal – ges klara lösningar. Inte fler tomma löften, men klara löften om bostadsbeskattningen, hyresregleringen, kunskapsskolan, den korporativa arbetsrätten, byråkratin, straffrätten, försvaret osv. M:s närhet till många kunniga jurister med moderat konservativa värderingar kan här hjälpa till.
Slutligen bör M gå en rad kritiker till mötes som menar att svensk demokrati inte fungerar optimalt. Ett system för oberoende tillsättning av högre domartjänster och en författningsdomstol är sedan gammalt angelägna projekt. Dessutom måste sjukvården förstatligas – landstingens politiker har misslyckats kapitalt i sin satsning på byråkrati. Därför tror jag att en grundlagsreform måste till. Viktigast är att folket ska ges rätt till initiativ för genomförande av folkomröstningar enligt en modell som liknar den i Schweiz. En sådan reform kan få bred uppslutning hos väljare som är evigt trötta på yrkespolitikernas fullkomliga makt över lagstiftningen. Risken att några politiker förlorar sina jobb måste tas. Vinnare blir Sveriges folk och de politiker som segrar.
Torsten Sandström
2020-03-30
Hej Bengt, du gar rätt. Men jag menar nog ungefär detta om du ser på mina övriga texter som statlig upphandling. Alltså offentlig finansiering, men utförande i olika delvis konkurrerande formen. Hälsningar Torsten
Du skriver ”Dessutom måste sjukvården förstatligas”. Är det så klart att det är rätt lösning för att få en bättre fungerande sjukvård? Staten har väl inte demonstrerat en förmåga att sköta andra uppgifter.
”Sjukvården” har två delar – dels finansieringen och dels produktionen. I Sverige ligger båda dessa funktioner inom landstingen. I många andra länder i Europa är dessa separerade så att staten tillhandahåller finansieringen via en ”sjukförsäkring” medan andra vanligtvis privata aktörer tillhandahåller produktionen. Det behövs lite mer beskrivning av vad man vill sätta i det nuvarande systemets ställe än ”förstatliga sjukvården”.
Mycket bra!! Hoppas att m lyssnar.