Dagens ledare av Tove Lifvendahl i SvD är välskriven. Många vackra ord, som delvis överskuggar substansen. När jag läser texten om Jimmy Åkessons resa till Grekland blir min känsla att hon bort ägna sig åt skönlitteratur och inte åt politisk opinionsbildning. Hennes texter innehåller nämligen för mycket av M-partiets gamla skåpmat, kryddat med piffiga vändningar. Hon framstår därför som en trött politisk mittenkommissarie och inte som aktiv opinionsbildare på högerflygeln.
I dagens ledare menar hon uppenbarligen att Åkesson slår in öppna dörrar då han till flyktingar i Grekland säger att ”Sverige är fullt… tyvärr”. Hon skriver: Åkesson vet att sju av åtta partiledare huvudsakligen delar hans inställning i sak (”vi ska inte tillbaka till 2015”), men aldrig skulle drömma om att bete sig på det sätt som han gör.
Här axlar M-politikern Lifvendahl själv i rollen som råttfångare i Hameln, dvs en position som projiceras på Åkesson i den ”installation” hon målar upp. Visst agerar Åkesson populistiskt i ordets rätta bemärkelse – han äntrar scenen och brukar simpla men klara ord. Om hans framträdande är smakfullt tål att diskuteras. Men det Lifvendahl inte vill se är att hans aktion är helgjuten, till skillnad från merparten av övriga partiledares framfart. De visar nämligen inte sina kort, utan passar.
SD är mot fri asylrätt och är det parti som drivit fram 2016 års skärpningar i utlänningslagen. Övriga partier har bytt åsikt under trycket från 2015 års massinvandring och folkets motreaktioner. Dessutom värnar övriga partier asylrätten och det moment 22 som enligt min mening gör den ohållbar, nämligen att flertalet som vägrats asyl av domstol ändå inte kan utvisas pga läget i deras hemländer.
Övriga partiers ord att ”vi ska inte tillbaka till 2015” är därför i huvudsak tomma. Grekland, EU och Sverige önskar stoppa flyktingströmmen, vilket i och för sig innebär ett avsteg från den heliga asylrätten. Men många flyktingar lär ändå söka sig upp genom Europa på olika vägar. Intervjuer från Grekland talar sitt tydliga språk. Tyskland och Sverige är målet, ty där är bidragen mest generösa och den först utsände mannen ges rätt att senare få med sig sin familj.
Allt detta vet Tove Lifvendahl förstås. Men som fast i den traditionella politikens bur förmår hon inget annat än att påstå att övriga partier har samma politiska bas som Åkesson i det nuvarande flyktingkaoset. Det är med andra ord ett falskspel som hon och SvD bedriver.
Mitt råd till Lifvendahl är därför att hon bör låta andra ledarskribenter sköta snacket i så viktiga frågor som rätten till asyl. På min blogg har jag flera gånger framfört argument för att asylrätten bör slopas, senast 2019-12-18. Med tanke på hur EU, Grekland och Sverige nu agerar verkar asylrätten för övrigt närmast död i praktiken. Och i realiteten är den mer ett politiskt dragspel än bindande juridik.
Det vårt land så intensivt nu behöver är inte taktiskt spel. En öppen diskussion om svåra frågor är det som gäller! Det blir jobbigt. Men är nödvändigt.
Torsten Sandström
