Söndagens DN innehåller som vanligt en predikan av pastor klimatarius Björn Wiman. Som brukligt lägger han ut en i IPCC-bibeln given predikotext. Men idag försöker han flörta med församlingen genom att föra fram ett populärt ämne. I tider av sportlov framgår det nämligen att han är intresserad av utförsåkning. Han intar självfallet den avvaktande positiva position som passar en CO2-apostel från DN-skrapan. Alltså att fjällresor för färd utför är skönt, men ”komplett onyttigt”. I övrigt ägnas texten åt att brodera ut glädjen över att åka upp och nedför backarna.
Jag är själv enbart intresserad av skidåkning för långfärder (och inte särskilt många kilometer). Efter närmare funderingar undrar jag hur Wiman får sitt brev till församlingen i Absurdistan att gå ihop. Han som annars i helg och söcken förfasar sig över bilutsläpp, flygresor och andra skamliga aktiviteter hos sin församling. Wiman som ständigt brukar gå på som sin predikobroder på Aftonbadet, flygskammens Ander Lindberg (en man som intressant nog nyligen tagits på bar gärning på Arlanda (på väg till semester med hela familjen)!
Om Wiman önskat undvika en anklagelse för dubbelmoral hade det varit passande att räkna upp hur mycket utsläpp av CO2 som en familjeresa till fjällen bidrar med. Nu menar jag absolut inte att människor behöver känna oro eller skam över sådana utfärder. Vanligt folk har för övrigt i allmänhet inte råd med denna familjelyx. Men för en präst, som själv brukar framföra söndagsbudskap av Wimans vanliga slag, gäller något annat.
Och det som krävs är konsekvens! En fjällresa tur och retur för flera dagars åkning upp och nedför backar fulla av dyrbar specialutrustning, liftar, konstnö och pistmaskiner måste förbruka ansenliga mängder CO2. Alltså den gas som Wiman hånar andra för att släppa ut i onödan. Märk hans eget val av ordet ”onyttigt”, som enbart antyder ett uns av syndabekännelse. Men själva fenomenet CO2 – han favoritcredo – utelämnas i dagens predikotext. Wiman beskriver till och med sin sport som ”vit”!
Jag är inte särskilt förvånad över apostlarna Wimans och Lindbergs framfart. Så har präster agerat i alla tider. Moralen riktas till andra, dvs församlingen. Prästens egen livsföring är något annat. Eventuella diskrepanser kan ändå legitimeras genom att det är den rätta tron – och den goda bönen – som är avgörande enligt religionens lagar.
På bloggen har jag tidigare visat avsmak för Wimans texter. Nu åker han utför med lawimans fart…
Torsten Sandström
2020-03-01
