Under en vecka i Provence försöker jag förstås följa fransk politik. Där händer det saker. Ofta mycket spektakulära skeenden i stil med de gula västarna. Eller att två traditionella maktpartier inom några månaders tid nästan raderas ut i ett allmänt val (2017). Stora svängningar är inget nytt i fransk historia. Men efter en tids turbulens brukar allt återgå till det gamla. 

Just nu påminner franska medier oss om detta. Man pekar nämligen på hur det republikanska partiet tappat fotfästet genom att deras presidentkandidat Francois Fillon ertappats med fingrarna i syltburken 2017. Humortidningen ”Den fjättrade ankan” har nämligen avslöjat att fru Fillon mottagit miljonbelopp från franska parlamentet för att vara politisk sekreterare till sin make. Detta trots att Penelope Fillon under många år framträtt i medierna som hemmafru boende på ett slott vid Sarthe från1400-talet. Just idag har brottmålsprocessen mot de båda inletts.

Det är något friskt och sunt med att höga medlemmar av den politiska klassen ställs inför rätta för korruption av olika slag. Även om vågorna tämligen snart brukar lägga sig fungerar ändå rättssamhället som det är tänkt. Den franska korruptionen har historiskt sett djupa rötter.

I solen under mimosans gula svall (och doft av min folkskolas Björnklister) kan jag inte låta bli att tänka på korruptionen inom den svenska politiska klassen. Jag medger att mutkulturen i vårt land inte är lika utbredd och spektakulär mätt i buntar av sedlar som i Frankrike. Men olika former av vänskapskorruption förekommer förvisso. Även i vårt land har makar till högt uppsatta politiker – till och med ministrar – fått en faslig sprutt på sina guldkantade politiska karriärer. Om det varit fråga om ”otillbörliga förmåner” får vi tyvärr aldrig veta. Ty i vårt land är de rättsvårdande myndigheternas grundinställning att ledande politiker inte sysslar med korruption.

I Frankrike gäller den omvänd synen på den politiska klassen. Såväl folket som åklagare har en kritisk inställning. Då jag i solstolen vid olivlunden smakar på mitt rosévin – betalt med egna beskattade pengar! – önskar jag att den svenska rättsapparaten hade valt en liknande kritisk distans till nationens politiker. Men för detta krävs förstås att höga chefer inte tillsätts på grund av partibok. Och ett återinförande av ämbetsansvaret är också nödvändigt. 

Torsten Sandström

Humor är motsatsen till PK. Den som har något att dölja skämtar sällan.