I dagens ledare i SvD har Tove Lifvendahl en vettig text, med den intressanta rubriken Sånt man inte får säga i det här landet”. Jag spände blicken och tog ännu en kopp gott te. Det verkade ju vara upplagt för en presentation av den svenska politiska korrektheten. Men den nämndes inte vid namn. Begreppet PK är tabu i svenska medier, varom mera snart. Inte heller ett försök att presentera helhetsproblematiken om vad man inte får tala om.
Men ändå lyfte Lifvendahl två exempel. Det ena rörde den kontraproduktiva extrabeskattning som är på gång av tjocka plastkassar. Det andra att män efter #Me too blivit skrämda att tala om kvinnors kroppar.
Det Lifvendahl skriver är okej och har bra målsättning. Men det känns så förbaskat torftigt, något som författaren tycks medge mellan raderna. Många ord men liten verkstad brukar man säga. Detsamma gäller avslutningen, som jag faktiskt måste läsa flera gånger för att förstå. Jag citerar Lifvendahls slutsatser om sina två exempel:
”Små obetydligheter kan tyckas, men är uttryck för starkt styrande sociala regler med regi uppifrån. Ordet hyckleri beskriver väl närmast vad det handlar om i de här nämnda fallen men låter alltför hårt; det görs ju inte för att lura någon, utan för att det har ett pris att avvika från det som har bestämts är så man gör (det handlande subjektet medvetet frånvarande). Att normer förändras och utvecklas är naturligt, men framgången borde mätas i om de dygder vi upprätthåller gör oss klokare eller ger oss en bättre karaktär. Om det förment vetenskapliga saknar täckning, och det inbillat jämlika snarare gör oss stumma inför varandra, vad är förändringen värd då?”
Jag anar oråd då någon talar i tungor. I stället för att skriva en fyllig och mer pregnant text sprids dimmor om själva tystnadsproblemet. Först en förminskning: det rör sig nog om ”små obetydligheter”. Sedan ett märkligt påstående om att fenomenet inte yppas för att ”lura någon” samt att ”det handlade subjektet (är?) medvetet frånvarande”. Hur skulle det öht kunna vara närvarande i de två exempel som nämns? Och hur stämmer slutsatsen med den riktiga inledningen om ”regi uppifrån”. Vi ser en text som tycks våndas över om författaren vågar sjunga ut.
På så vis visar Lifvendal att hon själv är fången i PK-buren. Det är i och för sig inte så svårt att förstå i och med SvD är en av PK-ismens viktigare motorer. Med några lysande undantag sprider nämligen SvD:s journalister varje dag läran om ”sånt man inte får tala om”. Sida upp och ned. Ofta genom att tala om vad man måste tala om, dvs något helt annat än huvudsaken.
Därför blir det knepigt för Lifvendahl – som kommit något spännande på spåren – att reda ut vilka som är avsändare och mottagare, utan att ge sig in på det tabubelagda som många skribenter på alternativa medier talat länge om. PK-läran är nämligen en tung politisk ideologi, förvisso med vaga konturer vad gäller frågor som omfattas. Men bakom den står ett svenskt politiskt etablissemang. Och förrättande präster är journalisterna på landets stora mediehus. De kan knappast sägas vara ideologer, ty de förmedlar inte tankar som de själva format efter samtidens krav. Däremot berättar de politiska sagor, som andra kommit på. Därför kallar jag dem mytologer.
