Svenska politiker döljer sitt eget ansvar för roulettespelandet

Svenska politiker talar ständigt om en ökande psykisk ohälsa i samhället. Då avses inte allvarligare själsliga rubbningar. Utan mer lindriga åkommor. Vanligtvis menar man olika mentala beteendestörningar (exv ADHD) eller det som brukar kallast ångest. Så här beskrivs ”ångest” enligt den officiella terminologin Svenska MeSH:

”Känslor som oro, ängslan och överhängande faror, dock inte funktionshindra(n)de som vid ångeststörningar.”

Enligt Wikipedia är ”Ångest …en helt normal reaktion och de allra flesta upplever ångest då och då.”  Till bilden av de själsliga åkommor jag nu skriver om är att de vanligtvis är övergående. 

En självklar fråga är varför ohälsa av detta slag ökar. Det finns antagligen flera svar. Ett är att det nutida samhället är mer komplext och ansträngande än äldre sociala system, vad gäller arbete, skola, boende och familjerelationer. Ett annat svar är att ökningen sammanhänger med ett vidgat fokus på själsliga problem från politiker, läkare och enskilda individer. Om det är sant beror ökad ohälsa på en stegrad frekvens av anmälningar/diagnostisering. Paradoxalt nog har i så fall kanske en ökning i sjukdomsfrekvensen inte skett. Enbart antalet mätningar har ökat och fler har svarat ”jag mår inte bra”. Att Sverige ligger i toppen bland västvärldens industristater på antalet rapporterade själsliga åkommor skulle på så vis få en förklaring. Slutligen finns det även andra tänkbara skäl, som jag nu förbigår, såsom exv ökad användning av olika droger och andra kemiska substanser inom- och utomhus.

Det förefaller rimligt att anta att den ökade ohälsa som svenska politiker och medier basunerar ut beror på en kombination av dessa förklaringar. Av enkelt förståeliga skäl sysselsätter sig nästan aldrig landets politiker med en diskussion om deras egna ansvar för det ökande ohälsa som rapporteras. Såvitt jag förstår finns det olika skäl till politikernas passivitet. Låt mig nämna två: en okunskap om politikens verkningar respektive en avsikt att dölja dess effekter. Båda förklaringarna är förstås allvarliga, men på skilda vis. Låt mig förklara.

1 Okunskap om politikens verkningar. Jag tror faktisk att flertalet politiker är så naiva att de inte inser att de medverkar till en samhällskris rörande bostäder, vård, skola, försvar, kriminalitet, byråkrati osv. De inser med andra ord inte att en avsevärd del av den ångest som rapporteras i samhället är orsakad av dem själva. De försvarar sig nog med att de varje dag talar om att dessa politiska problem ska fixas. I varje valrörelse dyker nämligen samma sakfrågor upp årtionde efter årtionde och löften utfärdas utan att något viktigt sedan händer.  

Dessutom medverkar politikerna tillsammans med de etablerade medierna till ohälsan genom exv en hänsynslös ångestskapande klimatdebatt, i vilken världens undergång står för dörren. Alltså en medveten skrämselpropaganda, som ytterst ska fånga röster i kommande val. Och medierna spär på genom otaliga reportage om människors identitet och hälsa. Ingen försöker få människor att ta det lugnt och i stället jobba mot samhällets påtagliga brister. 

Till bilden av oförståelse hör slutligen en växande klasskillnad mellan politiker och vanligt folk. Olikheter rörande bostäder, skolor, löner, arbetsvillkor etc gör att makthavarna lever i elitens – inte problemens – Sverige. Inom den politiska klassen är hälsoproblemen färre. 

2 Avsikt att dölja politikens effekter. Jag menar att talet om ökad ohälsa måste vara en metod som politikerna använder för att sopa samhällsproblem under mattan. Det kan låta hemskt. Men man hör nämligen sällan landet politiker erkänna de skriande brister som samhället uppvisar och som de själva faktiskt främst svarar för. Ifall de medgett sin oförmåga riskerar de nämligen förlora rollen som politiker och den trygga försörjning som de önskar. Därför tillgriper makthavare och medier den motbjudande lösningen att sätta sjukdomsdiagnoser på naturliga symptom hos vanligt folk för en eskalerande samhällsoro och tristess. 

Någon säger kanske att jag tar i då jag påstår att ohälsan är avsiktligt skapad av samhällets etablissemang. Men sociala missförhållanden sägs ofta vara en orsak till reaktioner av ångest och liknande. Ifall det är sant att ohälsan faktiskt ökar i vårt land så borde landets makthavare genast inleda en diskussion om vad som är orsaken till diagnoshysterin. Men den debatten ser vi inte. I stället hör vi enbart beklagande över en ökad frekvens av läkarbesök och utskrivna piller. 

Därför menar jag att valet att sjukdomsförklara en ökad del av befolkningen är en del av en tyst samhällsstrategi. Den leds främst av S-partiet, men flertalet övriga politiker i Sverige stämmer faktiskt in i ohälsans klagosång. Strategin har dessvärre sin grund i en annan typiskt svensk kanon: hyllandet av individens frihet från eget ansvar. Att tala om att en enskild som känner oro ska besinna eller skärpa sig är numera tabu. Enligt den officiella ideologin är nämligen individen endast en viljelös fjäder som flyter hit och dit på ett oroligt samhällshav. I stället är det sociala strukturer som styr individen. Därför hörs inte längre utrop i stil med ”skärpning” eller ”ta dig samman”. Och av samma anledning smeks ungdomar, som ställer till bråk i skolan eller genomför brott, ständigt medhårs. De sägs vara offer för trista samhällskrafter.

Resultatet blir alltså att svenska politiker slår knut på sig. Strukturtänket och ansvarslöshetens credo innebär de facto ett medgivande av att den själsliga ohälsan har sin grund i det (bristfulla) samhällsbygge som politikerna genomfört. Samtidigt förnekar de själva ansvar för det sjuka samhälle som skapats. Politikernas samtalsposition blir med andra ord ohållbar. Följaktligen måste de förtiga sitt eget ansvar för den ohälsa som rapporteras. Dystert nog.   

Torsten Sandström

2020-02-06