Varken Löfvens eller Ullenhags partier är oroliga.

Alla har hört att ett grovt mord enligt polisen ska kallas ”särskild händelse”. Det gäller exv dödsfallen i Vallentuna häromdagen med två döda.

Enligt logikens lagar är i så fall rån och andra brott numera inte särskilt märkvärdiga. Det blir alltså fråga om vardagshändelser. Det stämmer inte alls med vanligt folks uppfattning om hur det bör vara. Själv har jag utsatts för (minst) tre inbrott under en 10-årsperiod. Samtliga nedlagda. Det är mycket oroande.

Ansvaret för kriminaliteten i Sverige ligger fullt ut i politikernas händer. För det första har de tillåtit en massiv invandring, utan att ens verka för jobb till löner som passar för personer med bristande kompetens. Ytterst är lagstiftning om minilön möjlig.

För det andra har landets politiker under många år byggt en straffrätt som är extremt förlåtande. Låga straffnivåer och ytterst generösa straffrabatter. Daltande med ungdomar såväl under som över 15 år. Att grova sex- och våldsbrott för straffmyndiga ungdomar bara ger några dagars samhällstjänst är något mycket allvarligt. Det blir ett hån mot rättsstaten och de drabbade. Mannen på 20 år som häromdagen under en biljakt körde ihjäl en person har flera hundra brott på sitt samvete, innan han dömdes till fängelse. Första veckan ute ur buren ställer han till biljakten med dödlig utgång.

S-regeringen och dess stödtrupper har med hull och hår svalt vänsterkriminologernas syn på påföljder (”fängelse hjälper inte”). Den stämmer med den officiella synen att brottslingar är offer för bakomliggande brister i samhället. Den stämmer också med den lovsång till kravlöshet som genomsyrar svensk offentlighet, uppifrån och ned.

Experter inom kriminalvården säger att den 20-årige multibrottslingen är unik. Man menar att de flesta efter en tid i fängelse anpassar sig till ett mer ordnat liv. Det är möjligt. Men det grundläggande svenska misstaget är att tycka synd om brottslingarna. Är det några som måste respekteras är det väl medborgarna som drabbas. Det brukar anses konservativt att kräva ”hårdare tag”. Men vad ska man då kalla den officiella linjen som balanserar på gränsen till ”låt gå”? Naivt gosande är vänsterns linje. Den resulterar i kravlöshet och upplösning av sammanhållningen inom folkets breda kärna.

S-partiet och landets liberaler av olika slag bär ett tungt ansvar. ”When will they ever learn” sjöng Pete Seeger på 1960-talet. Ja, när?

.