En något trist historia, faktiskt…

Med spänning har jag sett fram mot tevedokumentären om Hasse och Tage. De två är en sällsynt kombination av kreativitet och intellekt. En av min ungdoms stora glädjeämnen. Strålande sketcher, ofta till musik. Och framför allt kanske improviserad komik i Dario Fos anda. Eller i  studentspexens, som i vart fall varit Hasse väg till många frigörande skratt i Lund. Mitt intresse för dokumentären präglades dessutom, som vanligt, av min allmänna skepsis till det tevebolag jag själv tvingas medfinansiera via skattsedeln. 

SVT:s dokumentär hade ett övertydligt scenario. En rad av kända personer infann sig vid olika tidpunkter i Hasse och Tages skrivarstuga på Vita bergen, där de närvarande skulle berätta och genomföra någon slags städning av de två komikernas tankevärd.  Alltså ett påklistrat synopsis som de två huvudpersonerna säker undvikit. Förutsägbarheten blev med andra ord alltför hög, något som goda humorister brukar avsky. 

Berättelseformen medförde med andra ord att Hasse och Tage kom något i skymundan. Visst fick tittarna, mellan åtskilliga förnumstiga kommentar, ändå många smakprov på de tvås humor.  Och den talar verkligen för sig själv. Alltså lysande komik på högsta nivå – pendlande mellan slapstick och bitande samhällskritik. Något stödförband från dokumentärens regissör var alltså inte nödvändigt. Särskilt inte då berättelsen knappast genomfördes i en anda som Hasse och Tage hade nickat bifall till. Pekpinnarna var alltför många och ofta inte alls träffande. Den som hoppats på inslag av humor från städpersonalen i skrivarstugan blev besviken. 

Min främsta invändning rör SVT:s ansiktsräddning av ett antal makthavare som huvudpersonerna ofta gisslat med humor och dräpande kommentarer. En rad politiker figurerade i dokumentären. Ingen av dem har mig veterligen gjort sig kända som muntergökar. Såväl Ingvar Carlsson som Anders Björk har tvärtom varit åtlöjen i olika sammanhang under Svenska Ords framfart. Kostymklädda uttalade nu de båda vänliga plattityder om de två komikerna. Den förre statsministern körde dammsugare och den pompöse tråkmånsen från M målade med falu rödfärg (ännu en övertydlig symbolik, helt på SVT:s politiska våglängd). Min fråga är vad sjutton alla politiker hade med det centrala innehållet i Hasse och Tages livsberättelse att göra. I denna utgjorde de enbart tråkiga försökskaniner i humoristernas labb.  

En annan invändning rör avsaknaden av en djupare förståelse av de två centralfigurerna. Visst hade kändiskollegor till dem kanske ett och annat att berätta. Men deras närvaro andades mest SVT:s vanliga samling av kändisar kring den ”lägereld” som mediebolaget gärna vill framställa, vid såväl Melodifestivaler som ett oändligt antal tävlingsprogram.  De som hade mest intressanta saker att berätta var utan tvekan huvudpersonernas söner, som med ansenlig distans karaktäriserade sina fäder. Vid sidan om raden av sånger, sketcher och Valfrid Lindemän blev sönerna enligt min åsikt reportagets behållning. På tal om bristen på djupare analys så kan jag inte minnas ett enda ord i programmet om Hasses många år som lundaspexare och författare till Djingis Khan, ett spex som fått tusenden att skratta så att tårarna flödat i Stora Salen på Akademiska föreningen. På denna punkt kan man säga att dokumentären innehöll en grov historisk miss. Bristen kan kanske förklaras av det uppsvenska grepp, som präglade programupplägget kring stugan på söders höjder. 

Min övergripande kritik är därför att regissören inte lyckats göra ett reportage i Hasse och Tages anda. Rader av mer eller mindre ovidkommande kändisar tilläts spegla sig själva i de två giganterna. Bilden av två vänsteragitatorer målades fram med sedvanlig tydlighet hos SVT.  Göran Greider var den som korats till talesman för regissörens politiska sympatier. Även i övrigt hade raden av medverkande valts ut med den regnbågsattityd som alltid präglar samvaron vid lägerelden hos det statsdirigerade tevebolaget.  Det är så mekaniskt och tröttsamt, enligt min mening. 

Även om dokumentären återgav mycket av den sköna humor som Hasse och Tage skapat under årens lopp, så gav den en fadd och avslagen eftersmak. Regin kändes inte euforiskt lättsinnig och roande, utan alltför tydligt tillrättalagd. Förvisso är jag överkänslig för politisk korrekthet. Men det var ändå slående hur PK-mässig dokumentären tonade fram. Resultatet blev en ganska klar hyllning till de vänsteråsikter som dagens S- och V-partier torgför. Även om Hasse och Tage delade dåtidens kulturelits benägenhet för socialistiskt tänkande – många gjorde det på den tiden (även jag) – var de två humoristerna sällan partigängare, utan politiska gycklare. 

Därför tror jag ingen av de två huvudpersonerna varit förtjust över den PK-version av deras skapande som SVT tillhandahållit. Humor och PK-ism passar nämligen dåligt samman. Humor är förstås kritiskt frigörande. PK-ism är däremot en typ av dogmatik, som verkar för anpassning. Tänk på Ingvar Carlsson och Anders Björk så förstår du!

Torsten Sandström 

2019-12-31