Alla vet att det numera råder laglöshet i Tensta och Rosengård. Nu hör vi även att pistoler försvunnit från Rosenbad. Detta blixtbelyser ett mycket allvarligt svenskt problem. Inte ens på regeringsnivån – dvs toppen av den svenska statsförvaltningen – efterlevs normala regler för kontroll och säkerhet. En belastad säkerhetsvakt tillåts operera i ministrarnas omedelbara närhet. Och chefen för säkerheten på Rosenbad säger förstås i teve (liksom landets statsminister) ”att så här kan vi inte ha det”. Men något ansvar utkrävs inte. Varken av honom eller andra i den långa raden av försumliga offentliga befattningshavare i Sverige. SÄPO mörkar som vanligt och vägrar att uttala sig på grund av pågående utredning. Signalen är tydlig: fristil gäller inom svensk offentlig förvaltning. Gör som du vill – allvarliga åtgärder är inte att vänta.

Fram till 1976 riskerade en tjänsteman i stat eller kommun straffansvar vid fel eller försummelser i tjänsten. Möjliga påföljder var böter och fängelse, men även de särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning kunde utmätas. Brottet ”tjänstefel” omfattade i princip samtliga påtagliga missgrepp av en offentlig tjänsteman. Men under Olof Palmes regeringstid avkriminaliserades större delen av de handlingar som tjänstefelsbrottet tog sikte på. Bara beslutsfattande visavi enskilda (sk myndighetsutövning) lämnades kvar under straffansvar i Brottsbalken 20:1. Och vips var ämbetsansvaret i praktiken väck.

Tanken var att avtalsrättsliga påföljder i stället skulle brukas i stil med avsked, löneavdrag eller varning. Men i praktiken har Olof Palmes idéer lett till den bisarra ansvarsfrihet vi idag ser inom det offentliga. ”Sådan herre sådan hund” brukar det heta. Fackföreningsrörelsen som står bakom S-partiets marionetteater har av naturliga skäl aldrig intresserat sig för utkrävande av ansvar. Detta är för övrigt en del av den svenska sjukan. I och med att människor genomgående betraktas som offer måste de behandlas med silkesvantar. Vänstern folk ogillar konsekvent krav på utkrävande av ansvar mot anställda. Samma mönster syns för övrigt vid landets brottsdomstolar, i skolan och i samhället som helhet.

Det är uppenbart att Sverige nu nått vägs ände vad gäller normupplösning. Jag är inte någon blodtörstig jägare av olika slags avvikare, varken stora eller små. Men ett rättssamhälle fungerar inte om påföljder saknas för den som inte följer givna regler. I affärslivet är det klart att kontraktsbrott måste angripas. Här finns för övrigt privata intressenter som agerar för ingripande mot försummelser. Effektivitet är en nödvändighet. Ett påföljdslöst samhälle går nämligen under.

Därför måste tjänstemannaansvaret på nytt byggas upp inom det offentliga Sverige. I själva verket är det ännu viktigare att regler efterlevs inom det allmänna (än på privat sektor) i och med att vi alla via skattsedeln dyrt betalar för en offentlig verksamhet som måste fungera. Politiker och offentliga tjänstemän framhåller ofta sitt tunga ansvar. Men det är rena parodin. Alla försumliga knallar vidare utan minsta påföljd.

Olof Palmes anda råder tyvärr ännu i Kamomillas regeringskvarter. Hur länge ska detta inferno bestå? Vi står inför en härdsmälta inom det svenska rättssamhället!