De officiella mediernas snabbutbildade journalister beklagar sig ofta över alla blinda bloggare som till vardags utövar samhällskritik. De förfäras över skribenter som ser något annat än vad de själva ser. Idag kan jag bekräfta att de klagande haft rätt de senaste två dygnen.
Bekännelsen avser mig själv som opererats för näthinneavlossning på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm. Till saken hör att jag genomgått samma behandling där för två år sedan. Så jag vet vad jag skriver om då jag berömmer S:t Eriks högt kvalificerade vård. Snabbt omhändertagande på akut och retinaklinik, vänlig behandling, millimeterteknisk operation inne i ögat via mikroskop och under behaglig narkos. Vad kan en halvblind bloggare mer begära?
Någon undrar skadeglatt ”att där för fick du” för din återkommande kritik av den svenska sjukvården, i stil med artiklar om Landstingens döda hand, publicerad hos Timbro. Det är därför på plats att peka på skillnaden mellan den medicinska behandlingen å ena sidan och administrationen av vårdapparaten å den andra. Många män och kvinnor utför det dagliga vårdjobbet på i allmänhet en mycket hög nivå, tekniskt och socialt sett. Svenska medborgare ges därför en medicinsk service på toppnivå. Om denna har jag antagligen inte bloggat tillräckligt.
Men tyvärr gäller motsatsen i regel vad avser vårdens övergripande administration och dess tillgänglighet. Det är ledningen av svensk vård som är sjuk! Här finns ett antal onödiga politiska nivåer som de facto ser till att fel beslut fattas, så att vårdens tillgänglighet försenas, försvåras och att kostnaderna för Sveriges vårdsektor är höga jämförd med övriga Europa. Alltför många regioner går i stå genom en mängd yrkesareabetande politikers försorg. I stället för att leverera snabb vård och tillräckligt antal sjuksängar ser politikerna till att horder av byråkrater använder arbetstiden till att hindra vårdapparatens goda funktion. Antalet adminsitratörer har ökat med c:a 30% under en tioårsperiod, medan den vårdande personalen bara vuxit med några procent.
Vem som helst kan förstå vad som blir följden. En effekt är att läkare och annan vårdpersonal tyngs av sammanträden, blanketter, pappersjobb, direktiv samt en rad andra politiskt korrekta plikter som alls inte krävs för att människor snabbt ska få sina krämpor botade. Svenska läkare sysslar med tre gånger så mycket pappersarbete än sina engelska kollegor. Inte undra på att Sverige hamnar nära europabotten i antal patientbesök per läkare och tidsenhet. Orsaken är politikers och byråkraters enorma tilltro till en politisk styrning och omvandling av vården och yrkena där. Dessutom tror man sig, löjligt nog, spara på skattebetalarnas pengar. I själva verket borde en betydligt mindre och effektivare vårdadministration bli rejält billigare totalt sett. Regionen egna jämförelser mellan några storsjukhus i storstockholm visar nämligen att S:t Görans sjukhus, som drivs av det privatägda Capio AB, levererar fler vårdinsatser per anställd till omkring 15 % lägre kostnad för skattebetalarna. För hela Sverige rör det sig om en extra kostnad på flera tiotals miljarder kronor per år.
En annan viktig förklaring till svensk sjukvårds svaga tidsresultat är också politiskt, nämligen den nära samverkan som sker mellan regionerna, SKL och de vårdanställdas fackföreningar. Jag påstår att denna intressekombination fungerar som en bromskloss. Dels för att följden blir en pappers- och sammanträdeshysteri som sinkar vårdarbetet i verkligheten. Dels för att samspelet medfört en officiell acceptans av byråkrattänket. Och dels för att följden blivit kollektivavtal om arbetstider för vårdpersonal som medför att patienter får vänta länge på läkarbesök. Som framgått vore färre byråkrater och en friare tidsreglering av godo samtidigt som pengar kan frigöras för högre löner till vårdens anställda. Men den svenska arbetsmarknaden är – liksom politiken i övrigt – toppstyrd (den går under det självgoda namnet Den svenska modellen). Och i vårdens topp sitter regionpolitiker, SKL och fackföreningsbossar på samma stol. Inte undra på att svensk sjukvård lider av en politisk-byråkratisk systemkollaps. Sjuka får vänta. De blir frustrerade över alla telefonsamtal till vårdenheter som tyvärr inte har lediga tider. Enbart de som har tur eller överlever får normalt en finfin vård.
S:t Eriks sjukhus drivs som ett aktiebolag med Regionen som ägare. Kan detta vara förklaringen till min ytterst positiva upplevelse de senaste tre dagarna? Det kan tyda på att de att finns stora möjligheter att i framtiden samla en mängd privata enheter under en enda statlig myndighet (med möjligtvis fyra-fem regionala kontor). Om det kan ske i London och Paris – med en motsvarande folkmängd – bör det kunna fungera för hela vår nation. Man behöver inte vara särskilt slug i matematik för att inse vilka enorma skattepengar som kan sparas in. Här finns även den potential till högre löner för de vårdanställda som jag nyss nämnt.
De stora mediehusen borde kanske skicka sina sk uppsökande journalister till S:t Eriks? Om inte annat för ökad klarsyn.
Torsten Sandström
2019-12-01
