I veckans medialt välbevakade riksdagsdebatt upprepade statsministern mantrat ”att Sverige har världens bästa lönepolitik”. Han plockade alltså gång efter annan fram dragspelet och drog valsen om den svenska modellen. Fackföreningsmannen agerade Snoddas. Kanske en glimt av komik. Men som budskap från landets högste politiker ett mycket tragiskt budskap.

Det är tragiskt för att det är osant. För det första har Sverige en arbetslöshet på omkring 6,1 %, vilket innebär att vi ligger över EU-snittet på 6,3 (september 2019) och alltså under mitten av Europas nationer. Inte kan man kalla detta en förebild!

En av flera orsaker till Sveriges svaga statistik rörande sysselsättning är en svensk invandringspolitik som öppnat dörren till horder av människor som inte integreras. De har bjudits in till det svenska smörgåsbordet av bidrag. Jag menar inte att de lever lyxliv. Men de har inviterats till utanförskap, något som syns i förförande effekter avseende arbetslöshet, boende, skolning och inte minst en kriminalitet som gör Sverige till ett skräcksamhälle. Mord och explosioner i en skala som överstiger terrorn jag minns från min ungdoms uppror i Algeriet och Paris.

Tragiken sammanhänger just med att diskussionen i Europa nu rör minimilöner. Även om detta kanske inte passar Sverige, så har fackföreningarna i vårt land vägrat att visa ansvar för speciella lönetariffer för nyanlända. LO har som bekant motsatt sig särskilda löner för outbildad och språkligt oerfaren arbetskraft. Det är alltså inte politikerna som bestämmer över landet i en dagsviktig fråga, utan en gren av S-partiets rörelse.

I stället för att medge stora svenska problem så drar alltså den svenska politikens nutida Snoddas en refräng om att nationen för ”världens bästa” lönepolitik. Vad ska detta kallas? Mitt svar är: Att förvandla svart till vitt. Att försöka slå blå dunster i folkets ögon. Att låta skattebetalarna stå för makthavarnas tillkortakommanden.

Hans maktposition har sin grund i JÖKEN. Dvs i överenskommelsen med C- och L-partierna. De bär alltså ansvaret för teaterpjäsen ”Sveriges långa färd mot natt”. I senaste valrörelsen skulle S-partiet avpolletterats. Efter valet agerar C och L stödpartier. Det är rättvist om de i framtiden tvingas att sona sitt svek.