En yrkesjobbare till vänster och en stjärna till höger.

Thorwaldsson meddelar att han sk avgå som LO-ordförande. Att LO går tillbaka är inte främst hans fel. Fackföreningarnas tid är över. De har gjort sitt. Så orsaken till att jag skriver om Thorwaldsson är att är en typisk yrkespolitiker. Han tillhör den klass som jag är synnerligen intresserad av att studera. Från SSU via en kort tid av industri- och fackjobb har han valt för att bevaka S-partiets ställning i LO-toppen. Han har därför i huvudsak gjort som partiet vill. Inte som medlemsmajoriteten önskar, om deras åsikter undersökts på djupet.

Han har levt ett liv ovanför såväl sin medlemmars huvuden som deras ekonomiska standard. Pensionen är nu klappad och klar. Och om han önskar får han snart någon ny glassig syssla utan särskilda kompetenskrav inom staten, FN eller S-partiets maktsfär.

Han är kanske en hygglig kille. Men min poäng rör inte personliga kvaliteter. Det är politikeryrkets snitslade bana jag talar om. Från ungdomen till PRO sysslas det med politik. Han har kontrollerat att andra gör som partiet önskar. Alltså ett liv som politruk eller politisk kommissarie.

En yrkeskollega på väg upp är Jonny Cato från C-partiet En späd planta på 24 år, som nervöst låter munnen gå. Karriären går från positionen som CUF-ledare, via kommunalrådspost till riksdagen. Nu försöker han tala sammanhängande ord om en liberal invandringspolitik modell C. Han har det således inte lätt. Men han tycks ha yrkespolitikens karta klar för sig. Hans nyvalda efternamn för tanken till romaren Cato den äldre, som komiskt nog inte var någon vanlig karriärist.

Min barnatro är att politiska sysslor ska vara tidsbegränsade. Att makt korrumperar är närmast en sanning. Därför är en cirkulationstanke liknande den vi möter i Schweiz regering nödvändig på framför allt hög nivå, men även i vardagspolitiken. Politiska beslut ska förankras hos särskilt duktiga människor, men inte som ett yrke. Bra betalt under en begränsad tid. Sedan stopp. Och tillbaks till vanliga människors sysslor. Men jag är antagligen naiv. VI vet att makthavare inte frivilligt vill lämna maktens värld utan att ha fått löfte om en sinekur hos FN, inom statsbyråkratin eller liknande.