Nu tar medierna än en gång upp jakten på de poliser som mitt i nattens mörker i Stockholms city, på långt håll, skjutit en man med pistol i sin hand till döds. Det visade sig att mannen var ung, hade downs syndrom och att pistolen var en naturtrogen leksak.

Sådant händer tyvärr i den nutida brottsmiljö vi lever i (i den dödes fastighet bodde dessutom en hårt kriminellt belastad, om jag är rätt underrättad). Klart att jag beklagar den unge mannens död. Den är mycket sorglig. Jag är också villig att beklaga hans föräldrar, om inte deras fokus riktats mot att utkräva ansvar av poliserna. Det vill säga poliser som var dag ställs inför svåra val och agerar med det egna livet som insats. Därför undrar jag varför mamman och pappan inte haft bättre koll på sin son? Och vem har gett honom ett leksaksvapen? Det förefaller som föräldrarna själva ligger närmast ansvaret för det inträffade än poliserna. Och tänk bara om den drabbade varit intagen på en offentlig institution och blivit skjuten i motsvarande situation. Är det någon som tror att institutionens chef gått fri från ett straff för brist på koll av eleven?

Ingen kan förstås kräva järnkoll av alla föräldrar, lika lite som av poliser. Men jag skriver detta som ett led i min kritik av det svenska samhället, som alltmer vägrar att diskutera privatpersoners ansvar för sina val i livet. Samhället vägrar att ställa krav på enskilda hur mycket som ändå talar för närhet till ansvar. Det sägs nämligen genomgående att individerna styrs av krafter som de inte själva kan kontrollera. I stället är det stat och kommun som pådyvlas ansvar. Anonyma myndighetspersoner utpekas som ansvariga. Den svenska färdriktningen med ansvarsfrihet för alla privatpersoner närmar sig ett farligt stup…