Tidigare har jag bloggat om hur identitetspolitiken tränger ut viktiga samhällsfunktioner. Fram kliver frågor om kön, hbtq, psyke, minoriteter osv. Medierna pläderar var dag för en politik som riktar in sig på den enskildes position och känsloliv. Och vad ser jag i Dagens juridik 2019-09-02! Sveriges första döva nämndeman.
Mot detta ställer jag svensk rättssäkerhet, som kräver självständiga domare, med förmåga att kritiskt lyssna till parternas argument och framförda bevis, framför allt hur vittnen och tilltalade uttrycker sig.
Så går det när människors – i och för sig förståeliga – strävan efter mening i livet tillåts ta över viktiga principer för en domstolsprocess. För min del kan systemet med nämndemän gärna avskaffas. Men så länge det finns kvar måste rollen som lekmannadomare faktiskt kunna utövas utan osäkra mellanhänder med teckenspråk.
Vi ser alltså ännu ett utslag av svensk symbolpolitik. Av artikeln framgår att den döva kvinnan i egenskap av nämndeman gratulerats av socialministern. Rättssamhället stiger tillbaka och ett flummigt politiserande äntrar scenen. Mönstret blir tydligare dag efter dag. Och Dagens juridik skriver en söt saga om en flicka som får det hon önskar.
Missförstå mig nu inte och tro att jag missunnar en person med handikapp ett uppdrag. Min kritik rör inte det. Jag vill värna om rättssamhället och den nödvändiga kompetens eller färdigheter som måste bära upp det. Ingen ifrågasätter ett förbud för en blind att jobba som pilot. Inte ens om han eller hon har en kompetent kollega bredvid sig som kan tala om vad som händer. Även den dömande makten ställer krav på vissa färdigheter hos personer i domarnas säte. Socialministerns förtjusning kan faktiskt tolkas som ett tecken på att hon inte tycker att rollen som nämndeman är särskilt viktig. Till detta kommer kostnader för teckenspråkstolk till en döv nämndeman. Det är absurt.
