Att vara kritiskt lagd är förmodligen en personlighetsläggning eller ett livsval. Jag vet, för jag har själv förändrat politisk position under mitt ganska långa liv. Uppvuxen med föräldrar som röstat på Folkpartiet, något radikaliserad under gymnasieåren och i full vänsterblom på universitetet. Och nu en förespråkare för en marknadsliberal högerlinje. Under hela resans gång har jag argumenterat mot det bestående. Men det betyder inte att jag tagit avstånd från det samhälle jag bor i. Jag har levt ett bra liv där. Men jag har ständigt önskat forma det annorlunda. Med blicken i backspegeln är jag numera glad att jag stannat i opposition. Marxismens idéer är förvisso intressanta. Men omsatta i politisk handling förödande. När ideologi tar över förnuftigt handlande är det nämligen fara å färde.

Någon kanske vill kalla mig ryggradslös. Eller vindflöjel. Visst finns det en sanning i att mitt sökande efter politisk linje varit mycket krokig. Men jag har inte bara flutit med och tyckt som mängden för tillfället gör. Tvärtom har min politiska utveckling färgats av opposition mot den rådande majoritetens linje. Antagligen har min färd inte åstadkommit några konkreta politiska lösningar värda att minnas. Men just personer som agerar motvalls är något som alla samhällen har nytta av. Den majoritet som förvaltar makten behöver alltid motstånd. Kanske kan de fås att öppna ögonen. I vart fall har de alltid nytta av att lyssna på alternativa åsikter och lösningar. Redan den romerska tidens rättslärda myntade dogmen om det riktiga i att lyssna på andra sidan (motparten). Jag tror många jurister ser detta som ett av de främsta verktygen för framgång i arbetet.

Att ideologi i kombination med och makt kan åstadkomma elände har redan antytts. Jag menar att den svenska välfärdsstaten har utvecklats till ett felfärdssamhälle just av denna anledning. Sverige av idag byggs på en handfull politiska dogmer i stil med extrem globalism, extrem feminism och extrem klimatism. Även om de tankeblock som nyss nämnts innehåller intressanta budskap riskerar de i praktisk tillämpning att skapa elände. Liksom marxismen i sin förlängning får förödande verkningar leder nutidens svenska dogmatik landet på fel väg. Låt mig kortfattat peka på tre typiska skadeverkningar.

Omänsklighet.Jag anser att den svenska globalismen i sin praktik har drag som motverkar de egna vackra tankarna. Fixeringen vid ansökan om asyl vid Sveriges gränser favoriserar risktagande genom långa, farliga och dyrbara resor. Hundratusentals familjer blir kvar i flyktingläger. Och en oplanerad invandring försvårar ett vettigt mottagande i och med att svenska fackföreningar inte vill öppna dörren för lågbetalda introduktionsjobb samt bostadsbristen är skriande. Samma omänskliga effekt får den svenska politiken avseende tiggeri. Den officiella attityden är att hjälpa fattiga i nöd. Men vilken hjälp är ett liv framför ICA-affären men tiggarens pappmugg i hand och ledande bossar som samlar in dagskassan? Detta är varken en god väg till integration eller till ett fortsatt liv som tiggare.

Osanning.Alla politiska dogmer har inslag av falskhet. För svensk del blir detta särskilt besvärande i och med att PK-tänkandet av etablissemanget försvaras med näbbar och klor. Mest tydligt syns falskheten i projektionen av Sverige som feminismens hemland på jorden. Vi har kommit en god väg vad gäller jämställdhet. Mer finns att göra. Men vem vill att nationen ska styras av amasoner? Det sista sagt på grund av feminismens anspråk på vetenskaplighet. En lång rad universitet och myndigheter predikar existensen av sociala könsskillnader och bannlyser samtal om tänkbara biologiska skillnader mellan könen.

Den officiella attityden till brottslighet vilar på en liknande vilja att sopa sanningen under mattan. Här finns alltså ännu ett tabu. Det är nämligen dödskallestämpel på att tala om invandringens effekter i statistiken för brott, domar och fängelsestraff, särskilt efter den stora vågen av nyanlända under senare år. BRÅ och politiskt korrekta kriminologer vill bara tala om ”socialt utsatt grupper”, ett täcknamn för framför allt invandrarkillar i förorterna. Ett öppet samtal om invandringens goda och onda sidor kräver korten på bordet. Men den politiska eliten önskar inte en sådan debatt, som för övrigt skulle tydliggöra deras egna misslyckanden.

Resursslöseri.Det är klart att god välfärd förutsätter att skatt betalas. Men i vårt land har höga skatter legitimerat ett storskaligt slöseri med offentliga medel. Utan minsta tvekan kan 10% av kostnaden för de 21 svenska landstingen sparas in om bara en effektivare vårdapparat sätts på plats, i stället för den politiker- och byråkrattunga hydra vi ser idag. Minst lika stora belopp kan bantas bort ifall bidragssystemen slimmas. Genom lagändringar och krav på tjänstemän blir det möjligt att hantera allmänna medel med större ansvar. En godtrogen offentlig sektor luras på miljardbelopp årligen. Och inget händer. Kravlösheten är något av ett signum för den svenska modell som vänsterpolitikerna stoltserar med. Och denna saknar förstås en revisionsorganisation med skarpa huggtänder.

Okej att jag under mitt liv gjort några politiska snedtramp. Men av dessa har jag tagit lärdom. Den viktigaste erfarenheten är som nämnts att inte gå vilse i politisk dogmatik. Det gäller att tala om sakfrågor och inte om idéer. Dogmer förvandlar ofta svart till vitt. Genom teorier övergår goda ambitioner till ondska. Därför är framväxten av alternativa medier ett hopp i dagens PK-mörker. Här väller samhällskritiken fram, oftast i god anda. Kritik av det bestående är som jag ser det vägen till framgång för varje samhälle. Den före detta slaven Publilius Syrus (från Syrien) fick som kritiker stor framgång i antikens Rom. Han lär ha sagt att ”rullande stenar samlar ingen mossa”. Låt oss ta lärdom av hans ord om rolling stones. Nu gäller det att tänka nytt!

Torsten Sandström

2019-07-11

Publicerad i samverkan med NewsVoice.se, https://newsvoice.se/