S-partiet har på kort tid ställts inför två affärer, eller politiska skandaler. Dels Transportstyrelsen dataaffärer vs. Ygeman, dels avsättningen av Begler på Försäkringskassan vs Strandhäll. Medierna tycks inte ifrågasätta statsministerns goda tro i affärerna. Det är förvånande. Är det troligt att så betydande politiska beslut fattats inom ministären utan att chefens Löfven tillfrågats och gett klartecken? Nej, allt talar för att han informerats.

Detta förklarar hans höga tonläge då oppositionen i båda fallen önskar fatta beslut om misstroendeförklaring. För statsministern blir det därför nödvändigt att internt visa stöd för de två ministrar som ytterst fattat de lagstridiga besluten och ljugit om händelseförloppet. De har skyddat Löfven, nu skyddar han dem. Därför tar han stora ord i sin mun och anklagar oppositionen för att agera hatsvans och mobba en minister pga hennes kön (och att det tänker fira hetsen med champagne). Det är högeroppositionen som agerar fel och fördöms. Inte de egna skyldiga.

Sverige har idag inte en trovärdig regering. Den saknar kompetens. Den är ett politisk pytt-i-panna, en kvotering. För landet är detta ett tragiskt faktum. Löfven framstår som en predikant från LO-leden som kämpar för att styra en S-skuta med hål i skrovet och förskjutning i lasten, med full fart på väg mot ett rev.

Det är troligt att Strandhäll i morgon räddas av Bondeförbundet, förlåt C-partiet. Erlander gav på 1950-talet Hedlund löften om bidrag till landets bönder – grispremier – för att får frihet att driva frågor S önskade. Vad bönderna får denna gång vet vi ännu inte.