Förutom bevarade bidrag till landets bönder har C-partiet ingen sakpolitik i EU-valet. Man kan se två motstridiga spår. Det ena är att man ska rösta C för att motverka nationella krafter i de två finrum som byggts i såväl Bryssel som Strasbourg (för säkerhets skull, med folkets pengar). Det andra spåret är att presentera Sverige som en modell för hela Europa. En centralstyrd knätofsstat i Europas periferi – utrustad med en ny pk-religion á la Prussiluskan – påstår C-partiet vara ett föredöme för de många kulturnationer som finns söderut (med början i Danmark).

Kolla affischen ovan. Det två linjerna kolliderar. Nu ser vi ett exempel på den gamla C-nationalismen med rötter i 1930-talet. Då talade bondeförbundet (som C då hette) om ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Nu är Sverige ett internationellt miljöideal företrätt av Greta Thunberg. C-målsättningarna syns dels i bidrag från staten och EU för att hålla ängar öppna (utan odling!), dels i rätt till massiv kemisk gödsling och besprutning över odlade stora ytor, så att luft samt vattnet i Östersjön förgiftas. Kör bara ut med dieseltraktorer och slåttermaskiner på ängsmarken, så att nyttig skog hindras växa. Regnskogar ska Brasilien och andra fattiga länder bevara! Inte vi på Sörgården.

Logisk konsistens? Nej, men det är bondepolitik som gäller.