Jag blir så trött på alla som utan att närmare förklara sig skäller på nationalister. I en stor del av samhällsdebatten likställs utan vidare nationalism med fascism eller nazism. Det är klart att nationalism av dessa diskriminerande slag är något farligt. Men sådana grupper är i dagens Sverige små. Något potentiella hot mot det öppna samhället är de inte. Därför tycks det flitiga bruket av fulstämpeln ”nationalist” var ett försök att svärta ned en krets av politiska motståndare på högerkanten. Det kan därför behövas en kort presentation av olika tänkbara typer av nationalism, som inte tillhör de nyss dödskallemärkta. Meningen är att avdramatisera begreppet nationalism.

Den vanligaste typen av nationalism tar sikte på ett blommigt hyllande av den egna nationen. Det rör sig ofta om svallande känslor i samband med sport, konsumentvaror, musik, mat och andra kulturyttringar. Resultatet av denna nationella hybris blir ofta att konkurrerande nationer svartas ned eller hånas. Den egna lyfts till skyarna. Fenomenet är löjeväckande, men kanske något naturligt. Åtminstone sysslar många sportjournalister med detta varje dag. Även ledande svenska politiker talar om Sverige som ett föredöme för världen.

En seriös variant av nationalism går ut på att avskilja den egna nationen från vissa typer av samarbete med andra länder. Urtypen är Schweiz, som byggts på fyra kulturella ben, ett fransk, ett tyskt, ett italiensk och ett rätoromanskt. Från Europas mitt försöker landet hålla samman sitt folk och samtidigt avskilja sig via neutralitet och icke-medlemskap i EU. Överstatlig reglering vill schweizarna enbart godta via beslut i det egna parlamentet. Frånsett medlemskapet i NATO har för övrigt Norge valt en liknande självständighet utanför EU. Vem kan kritisera dessa två nationers val? Det rör sig om traditionella demokratiska lösningar, som har starkt stöd av befolkningen i de två länderna. Detsamma gäller för övrigt den svenska neutraliteten samt engelsmännens vilja till Brexit.

En tredje typ av nationalism är mer omstridd. Nu gäller det frågan i vilken mån den egna nationen ska tillåta invandring eller att de nyinflyttade bibehåller sin kultur i vissa avseenden. Orsaken till att frågan är het beror på de skäl som framförs mot multikulturalim av detta slag. Det finns nämligen en hel flora av argument för eller mot sådan multikultur. Argument som rör ras är med all rätt dödskallemärkta. Men om vi bortser från etnisk diskriminering finns det många sakligt relevanta skäl att kritisera idén om multikulturalism. I vart fall den vidöppna famn vi sett i Sverige under senare år. Hedervärda skäl är exv att inflyttning är kostsam för skattebetalarna, att den leder till utanförskap hos de nyinflyttade eller att följden blir påtagliga inslag av kriminalitet och annat bråk i skolor och bostadsområden. Islamsk invandring erbjuder särskilda problem, med risk för klankrig i förorterna eller förtryck av kvinnor. En öppen diskussion om dessa problem hindras genom att svenska politiker och medier stämpar argumenten som nationalistiska. Stämpel fungerar som ett slagträ. Det officiella Sverige stänger dörren till en debatt om multikultur.

Den stängda dörren sammanhänger med den svenska drömmen om en global värld. Globalismen kan nämligen ses som en nationalismens antites. Men globalism är egentligen något mycket oklart. Nationella gränser existerar faktiskt. Resor över dem förenklas enbart för vissa nationers medborgare. Stora politiska skillnader finns mellan olika nationers statsskick. Språkliga gränser finns också. Och gigantiska ekonomiska och kulturella skillnader förekommer mellan individer från olika nationer. Något helt annat är existensen av global handel och global information via internet och telefon. Det är en verklighet. Och även klimatfrågan har förstås en tydlig internationell bäring. I dessa frågor finns en god potential för utvidgat samarbete. Men idén om globalism är inte ett guldägg. Att hoppas på gränsöverskridande lösningar till de flesta storskaliga problem i nuet är såväl naivt som riskfyllt. Auktoritära stater och religioner är nämligen ett reellt hot.

Därför är vänsterliberalernas hårda driv mot en global värld ett politiskt projekt som försöker sopa en försiktig nationella reformpolitik under mattan. Det är nämligen så att vänstern håller på att förlora sin gamla väljarbas av partitrogna arbetare. Dessa är i dag skeptiska till det högskattesamhälle som inte klarar av bra skolor, goda bostäder i storstäderna, en tillgänglig sjukvård, ett fungerande försvar osv. I stället för att idogt verka för att lösa vardagens många problem satsar den politiska eliten på globala frågor. De tycks mena att lösningarna till Sveriges framtid ligger utanför nationens gränser. Enorma resurser läggs nämligen på ett ineffektivt bistånd till fattiga länder. Vidare plöjs jättesummor ned i EU, FN och en rad andra verktyg för drömmen om det globala samfundet. Detta sker trots att många av de internationella organisationerna brottas med svåra politiska problem. Den svenska arbetare som är missnöjd med nationens politiska vägval får den globala lovsången i halsen. Jag tror inte att detta kommer att hålla i det långa loppet. Vi ser redan hur det folkliga missnöjet pyr i västerlandet och i Sverige.

Stora globala visioner i politiken är alltså inte rätta vägen. Inte heller en renodlad nationell politik anser jag gångbar. Det gäller att föra ett öppet samtal om de två politiska linjernas för- och nackdelar. Demokratins kärna är att lyssna på medborgarna och forma politiken därefter. Det duger inte att skåda i globalismens kristallkula och sedan driva en storskalig invandrings- och multikulturpolitik. Inte heller är jättesatsningar på ett överstatligt EU eller på u-landsbistånd lösningar på vad svenska väljare efterfrågar. Jag tror folkflertalet gärna ser ökad handel, öppna gränser för medborgare i kärneuropa och en rimlig grad av effektivt finansiellt stöd till fattiga länder, som gjort sig av med sina korrupta regimer. Vanliga svenskar är inga rasister. De är tämligen generösa, som resultaten av åtskilliga insamlingar visar. Många förstår också att expanderande auktoritära krafter – såsom Kina och islam – bäst hanteras genom internationell samverkan.

Jag tror att svenskarna i ökad utsträckning själva vill bestämma över de stora summor som idag betalas i skatt. Man vill först och främst se goda nationella politiska resultat. Framför allt vill man ha ett inflytande över de storstilade ”globala” projekt som eliten driver. Som jag visat inledningsvis finns det hedervärda skäl för nationella känslor. Globalismen är däremot en problemfylld dröm.

Det som krävs är alltså mer nationell verkstad. Om Sverige ska göra en insats i klimatfrågan tror jag inte internationellt samarbete kring några darriga procentmål är den effektivaste vägen. En stor svensk satsning på ny kärnkraftsteknik är den mest praktisk lösningen på nationens snabbt ökande behov av elektricitet, då mängder av CO2 från fossila och biologiska bränslen i framtiden måste fasas ut. Låt därför Sverige jobba hårt för ett sådant globalt utvecklingsarbete!

Torsten Sandström

2019-04-11

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/