Psykisk sjukdom är på mångas läppar. Politikerna talar om ett sjukt folk som de ser framför sig. Snart har vi alla en diagnos. Varför har det blivit så här? Är det svenska folket sjukare idag än för tjugo år sedan? Eller är det särskilda samhällsförändringar som skapar psykisk sjukdom?

Det moderna samhället är sannolikt den främsta förklaringen. Familjeliv, skola och arbete har blivit annorlunda. Dubbelarbetande föräldrar och ett kraftigt ökat antal skilsmässor är en viktig anledning, som naturligtvis också spiller över på barnen. Barnens roll har förändrats rejält. Ungdomar som förr var självgående placeras idag på dagis och sitter stilla timvis framför våldsamma datorspel. Eller så skjutsas de till olika föreningsaktiviteter av uppvaktande vuxna, som vänder ut och in på sig själva för att vara barnen till lags. Barnen blir alltmer curlade och bortskämda. När de möter en svensk skola med kunskapsmål, prov och sortering – även om kraven är på en låg nivå – får några svårt att hänga med och gillar inte läget. Det är naturligt. Men frågan är om deras olust eller oro ska ses som psykisk sjukdom som kräver vård?

Arbetlivets förändring skapar liknande effekter av illamående. Majoriteten av nutida jobb är monotona, ganska okvalificerade och tidspressade. I och med att arbetsmiljön granskats under lupp blir det svårt att tala om fysiskt slitage. Det blir mera en fråga om olust och trötthet. Resultatet blir naturligt nog missnöjda anställda. Men än en gång uppkommer frågan om detta kan sägas ge upphov till psykisk sjukdom i traditionell mening.

Påtagliga ändringar i familj, skola och arbete skapar alltså illamående som måste förklaras. De negativa effekterna ges av politiker samt vård- och skolpersonal etiketten ”psykisk sjukdom”. Med andra ord kopplas själsliga symptom till en psykisk diagnos. Nu måste vi givetvis bortse från allvarliga psykoser eller svåra depressioner och liknande. Gruppen svåra psykiska avvikelser har inte ökat påtagligt. Den lavinartade ökningen avser psykiska diagnoser som tar sikte på mer diffusa åkommor. Vi ställs idag inför en rad fantasifulla och skiftande nya etiketter och bokstäver. Varför har det blivit så?

En förklaring rör läkarvetenskapens specialisering och dess ökade kunskapsbas. Till bilden hör förstås att psykiater och psykologer har en given svårighet att hantera krämpor som finns i en vårdsökandes hjärna. Om patienten berättar om oro, frustration och ångest pressas därför psykvetenskapens män och kvinnor att ge ett svar. Här har vi grunden till floran av nya diagnoser. Jag påstår inte att de är felaktiga. Men jag menar att de baseras på en rejäl portion av oklarhet, genom att mätbara data i blodprover, elektriska impulser och liknande hårda fakta saknas. Läkaren och psykologen känner sig ändå tvungna att gå patienten till mötes. Och så utfärdas en diagnos. Denna läggs sedan till grund för medicinering, behandling och eventuell sjukskrivning.

En annan viktig samhällsförändring rör politikerna makt över vården. Även dessa personer vill gå den som känner sig sjuk till mötes. Det finns dessutom en särskild benägenhet hos makthavarna att vilja belägga individen med diagnos. Den hemska tanken är nämligen annars att krämporna har sin grund i det samhälle som politikerna byggt.

Kombinationen av curling, välvilja och oklarhet rörande diagnoser har i Sverige fått en kraftig hävstångseffekt på individernas känsla av sjukdom. Politikerna larmar dag efter dag. Medierna eldar på. Och läkarna skriver på för brinnande livet ut sjukintyg och piller. Det är alltså självklart att de psykiska diagnoserna eskalerar. Men rör det sig om faktisk sjukdom? Är det inte individers och familjers sociala val som styr utvecklingen? Och ytterst samhällets inriktning?

Många gånger bottnar patientens oro eller ångest i faktorer som rör hennes familj, uppfostran, arbete, sällskapsliv osv. Dessa bakgrundsmoment är naturligtvis svåra att ändra. Men det är inte en omöjlig uppgift, om bara politiker och läkare mfl vågar tala rakt ut och agera. Förr pratades inte så ofta om vardagslivets själsliga krämpor. ”Ta dig samman”, ”ryck upp dig” hördes ofta. Det var inte alltid lyckat. Men själva tvekan inför att sjukdomsbelägga stress, oror och ångest hade nog en nyttig sida. Den drabbade individen tvingades förr ofta själv ta tag i saken. Detta gick ofta bra, men inte alltid förstås. Dagens lösning genom en heltäckande palett av psykiska diagnoser innebär normalt bara att roten till det onda – själva problemet – sopas under mattan. Du förklaras sjuk och har inte själv lösningen i din hand.

För barn och familjer finns en risk för att diagnoser kapslar in den ”sjuke” och att viktiga förändringar rörande barnuppfostran, parrelationer, fritid osv uteblir. Diagnoshysterin får på så vis förödande verkan på samhällskroppen. Själva orsaken till individens vådor döljs. Det människan inte klarar av i vardagens ofta komplicerade slit får till resultat att själen lindas in i gasbinda och förses med en sjukdomslapp. Samhälle, läkare och psykologer har gjort sitt. Men till vilken nytta, mer än kanske för tillfället, så länge pillren verkar? Viktiga orsaker glöms bort. Den viktiga frågan är hur mer stabila familjerelationer ska byggas. Dels hur barnen ska leka och idrotta tillsammans. Dels hur de ska ges mindre tid för dataspel och mediala timekillers för att i lugn och ro hinna med läxor och annat nyttigt.

Ifall problemet ligger i trista, upprepade och dåligt betalda arbetsuppgifter kan man knappast finna en lösning genom att slopa sådana jobb eller betala dem dubbelt så bra för att muntra upp den anställde. Ett trist faktum är att detta får svårartade effekter på arbetsmarknaden som helhet. Den lösning jag ser på detta dilemma är inte sjukskrivning med psykisk diagnos, utan goda möjligheter till studier och kompetensutveckling för mer utvecklande arbetsuppgifter.

De på sikt klart allvarligaste effekterna av diagnoshysterin syns dock på skolans område. I dagarna ondgör sig nämligen många psykiatrer, psykologer och lärare i media över att elever stressas av prov och betyg. Som bevis anförs köer hos ungdomsmottagningar och ökningen av psykiska diagnoser. Intryck skapas av att kraven i skolan måste dämpas så att eleverna blir friskare. Vi talar nu om en svensk skola där elevernas kunskapsnivå redan idag sackar efter många länder i västvärlden.

Enligt min mening tycks politiker, läkare och psykologer ha kapitulerat vad gäller möjligheten till en kritisk diskussion om hur människorna bör leva tillsammans i det moderna samhället. Jag tänker inte nu på ett samtal som enbart går ut på att samhället bär ansvar. I centrum står tvärtom frågan om individens ansvar. Vi alla måste avsätta större tid åt att vårda den vardagliga gemenskapen och försöka fylla den med relevanta uppgifter. Individen måste träna sig på att själv söka efter välbefinnande. Annars kommer vi att få se en bredare flod av psykiska diagnoser och piller mot själsliga våndor. Och en ytterligare förflackning av framför allt familjeliv och skola.

Torsten Sandström

2019-04-03

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://www.newsvoice.se/