Har du hört talas om ”lågaffektiv metod”? Förmodligen inte. Det hade i vart fall inte jag innan jag läste tidningen i morse. Det rör sig om en av de många tankar som flödar från pedagogers och psykologers hjärnor. Idén är att en person som är stökig eller våldsam inte ska bemötas med tuffa åtgärder, utan med lugn och positiva förväntning på den strulande. Alltså ska något som påminner om värdepassivitet visas problemvållaren. Tala lugnt bara! Visa inte att du är arg. Skeendet tycks kunna uppfattas som undfallenhet, i värsta fall som belöning av problemeleven. Uppfinnarna av denna nya attityd gentemot bråkstakar menar nämligen att en tuff respons riskerar att utlösa mera bråk och stök.

I SvD 2019-02-22 berättas att en skola i Hjulsta, i Stockholms västra utkant, sedan 2018 slutat att vidta påföljder mot våldsamma och bråkiga elever. Rektor har bestämt att den lågaffektiva metoden ska införas. SvD rapporterar att lärarnas skyddsombud på skolan nu dragit i nödbromsen. Resultatet av rektorns pedagogiska experiment har blivit en rejäl ökning av hot och bråk. Till och med dödshot och våld mot lärare har inträffat. Det är förstås möjligt att det ändå blivit stökigt om traditionella åtgärder fortsatt använts på skolan. Men lärarnas frustration tyder på motsatsen. Och det kan man förstå.

När jag läser om Hjulstaskolans experiment med elever som försökskaniner blir jag bedrövad. Det tycks som om den svenska skolans styrs av personer som lever i drömmarnas värld. Nya pedagogiska metoder sätts snabbt i spel i hopp om att allt ska bli bra. Bakom hejar mer eller mindre skolade pedagoger och psykologer på: ”se här har vi lösningen på skolans problem”. Mjuka lösningar är förstås tilltalande, men ingen frågar varför dom inte tidigare kommit till användning. Och landets lärare, som i åratal från regering och skolmyndigheter fått höra att dom ”måste lyssna på forskningen” rycker på axlarna i besvikelse.

Det är slående hur de vänsterliberaler som härskat över svensk utbildningspolitik under flera decennier vägrat att lyssna till erfarenheten. Det vill säga till personer som förr varit med om att utveckla skolan. I stället tar vänstern fasta på en bild av den gamla skolan som mörkrets plats. Framför oss ser vi Stig Järrel i rollen som Caligula. Där pryglades eleverna och lärdes rabbla läxor och alla typer av texter utantill. Den sidan av äldre skolsystem fanns förstås. Men huvudsidan var något positivt, dvs ordning, krav, kvalitet och kunskaper. Mycket av det gamla goda ser vi idag i högt rankade skolsystem i Sydkorea och Finland. Men inte i Sverige. I vårt lan lyssnar man nämligen på forskningen! Och så kör man i diket. Allt längre ned.

Jag är inte alls fientlig till vetenskap allmänt sett. Fattas bara. Men jag är i hög grad skeptisk till vissa samhällsvetenskaper, där byggandet av kunskaper baseras på tolkning av komplexa samhällsdata. Kunskapskvaliteten blir beroende av hur dessa data samlats in. Och framför allt av hur dessa data tolkats. Risken är uppenbar att tolkningen sker i ett vänsterperspektiv ifall forskaren själv befinner sig på den politiska kanten. Detta innebär genomgående en vinklig mot kravlöshet och relativ kunskapssyn, två av den svenska skolans grundläggande problem.

Relativismen medför att det finns få bestående kunskaper som är värda att memorera. I stället ska varje elev lära sig hur och var man hämtar in de kunskaper som den enskilde kan behöva i sin (framtida) yrkesverksamhet. Denna flumteori brukar kallas elevaktivt lärande och predikas av några professorer i pedagogik här i landet. Och av Sveriges skolmyndigheter. Vänstern älskar dessa teser. De resulterar i att kunskapskontroll inte behövs i större omfattning. Ordning blir bara en sidofråga. Den enskilde ska själv lära sig att klara av framtiden, utan hjälp av ett på förhand presenterat nät av kunskaper för inpluggning. Självklart gillar ett antal elever och några lärare denna kravlöshetens metod. Men för flertalet elever och lärare skapas stora problem.

Det som kallas ”lågaffektiv metod” är en sidogren på denna vänsterpedagogik. Låt problemeleven hållas, var glad och lugn så blir det inte värre. Tyvärr är det en strategi som bär åt skogen. Den struliga eleven belönas närmast för sitt beteende. Och andra elever ser att störningen nästan är okej. Detta är slutsatser som varje kritisk vuxen kan dra och därför spolat Hjulsta-experimentet. Men vänsterpedagogerna ser bara drömmar. De baserar inte sin kunskap på hårda data, utan på visioner och trossatser om vad som händer i elevernas hjärnor.

Jag måste därför sluta med uppmaningen att man allmänt sett ska ha respekt för forskning. Men man ska inte falla i farstun, som det brukar heta. All samhällsforskning måste noga granskas. Vilken typ av data baseras forskningen på? Hur har data insamlats? Är det möjligtvis så att forskarens egna politiska värderingar spelat in på forskningsresultaten? Viktigt är att särskilda varningslampor måste lysa för pedagogisk och psykologisk forskning. Här tar vetenskapen inte sikte på data i skriftlig form – eller fenomen som är se- och hörbara – utan på funderingar om vad som händer inne i försökspersonernas hjärnor! Här är risken för politisk manipulation av forskningen särskilt stor. I så fall är det bättre att lyssna på människor med sunt förnuft när det gäller att forma arbetet i skolan.

Torsten Sandström

2019-02-23