I Sverige tvingas folket betala för SR/SVT. Det kallas public service. Ikväll ramlade jag in i Skavlan på SVT. Det vill säga några minuter innan jag fick nog. I Skavlans soffa sitter Pernilla Wahlgren och hennes dotter Bianca. Mor och dotter. Båda snackar och säljer sina egna personer. Lite skoj och lite kritik. Men inget allvar eller djup. Bara nojs. Tiden går. Publiken skrattar. Sedan ytterligare ytligt skoj och ännu mer tillgjort småbråk mellan mor och dotter. Plattheten skriar. Men ändå hörs ständiga ha, ha, ha från bakgrunden.Två personer från samma familj som kämpar för att sälja sin intethet. Det gäller deras försörjning. Alltså mat på bordet och kläder på kroppen. Men vad har mor och dotter egentligen att bidra med? Allvarliga ord? Skön sång? Nej! Inget mer än deras vardagliga tomhet. Det betalar antagligen Skavlan pengar för. Att svenska folket tvingas betala större summor är helt säkert. Och det viktiga är att Pernilla med dotter hoppas på framtida intäkter, trots sin totala frånvaro av intellekt, originalitet eller allvar. För mamma och barn gäller det enbart försörjningen. Genom att förklaras som ”kändis”.

Man kan säga att mor och dotter prostituerar sig. Det gör också Skavlan som förmedlar eländet. Och detsamma gör i än högre grad SVT som betalar Skavlans bolag för smörjan. Slutligen bidrar jag själv som motvillig (men tvingad) betalare för eländet. Jag blir så bedrövad över detta spel med en mängd förlorare (och ett fåtal vinnare).

En stat som tvingar folket att betala för något måste vara nästan 100% säker på att finansiären har nytta av de pengar man tvingas punga ut. Så är det inte i Sverige. Vad gäller dagens Skavlan är nyttan noll eller nästan inget för många, många svenskar. Alltså betalar jag och många andra för en ”perfect time killer”. Ett alternativ till Sobril eller Stilnoct. Detta för att politikerna vill ha kontroll över SVT och åsiktsbildningen (propagandan) via den bulvanstiftelse som staten konstruerat. Det är inte så att staten vill inte kontrollera Skavlan förstås. Skavlan är bara ett lockbete. Det är flödet av nyhetsprogram saken gäller, dvs rapporter om den svenska dagspolitiken, som staten vill att många ska kolla. Skavlan funkar så att en och annan tittare slumpvis halkar in på nyhetsprogram före eller efter. Staten hoppas att betet Skavlan ska funka, helt enkelt.

I Sovjetunionen (Ryssland) och Nordkorea sker detsamma, men mycket mer tydligt eller klumpigt. I Sverige kanske några tycker att fredagskvällen blivit ljusare efter Skavlans trivialiteter. Men samma förnöjsamma upplevelse har faktiskt majoriteten tevetittarna i Sovjet och Nordkorea. I vårt land ses Skavlan som ett utslag av underhållning i demokratisk frihetsanda. I österlandets är det fråga om public servide i den anda som diktaturen valt.

Måhända är min text överdrivet kritisk. Men presentationen av Skavlans program är å andra sidan överdrivet okritisk.

Torsten Sandström
2019-01-25

PS. Nu är det dagen efter, lördag. Samma flöde av triviala tidsdödare på SVT. Ikväll är det fångarna på slottet, bonde söker fru, hollywoodfruar osv. Det är billighetens och vulgaritetens implantat som presenteras. Stora kuddar av pösig silicon som transplanteras in i publikens hjärnor. Det goda från samhällets horisont är sobrileffekten. Piller som lugnar. Publiken förmås alltså att inte att tänka så mycket själv. Man gapar och sväljer och tar statens budskap för något gott och tröstande. Nya piller eller teveprogram slukas. Och i valrörelserna lägger publiken sin röst på det parti som får mest positiv plats i SR/SVT. Gissa vilket?